Av Arne Danielsson
ur ”Hembygdsbok för Östra Njudung”, 1958
(Vi tackar Claes Sjöberg som skickade oss artikeln)
Som en del av det bekanta brunjordsområdet i Östra Härad dvs Stenberga-Nye-Skirö, som också kallas Smålands trädgård, eller riktigare Östra Härads trädgård, kan Näshults socken glädja sig åt en vacker natur där lövskogens alla representanter finnes, där branta höjder och djupa sjöar och vattendrag ger en rik omväxling.
Den största av sjöarna är Serarpssjön, som sträcker sig från Götestorp i Näshult ett bra stycke in i Lemnhults socken. Där finner man om somrarna mycket badande folk inte bara från orten utan också långväga. Det klara vattnet och de goda badmöjligheterna som på senare år anordnats av ortsbefolkningen inbjuder till den hälsobringande sporten.
Sportfiskare har också sökt sig till sjön men numera få de finna sig i de föreskrifter som fiskevårdsföreningen fastställt.
Ett vattendrag rinner genom socknen nedåt Emån och utnyttjas under sitt lopp på mångfaldiga sätt att driva elektricitetsverk, kvarnar och fabriker. Det första stället där vattnet utnyttjas är vid Kullebo där turbin med elektricitetsverk för ett större belysningsnät finnes. Vidare finnes där sågverk, kvarn och snickerifabrik. Efter att ha passerat Vigotten ger vattnet ånyo kraft vid Sörforsens snickerifabrik och till ett belysningsnät. Sedan går vattnet genom Lillesjön och vid sjöns utlopp ligger en kraftstation till som ger ljus och kraft för en del gårdar i Nässja i Lemnhults socken.
Efter passage genom Serarpssjön ned mot Götestorp utvinnes där ånyo kraft och lyse och strax nedanför fanns förr en snickerifabrik.
Vid Beskvarn ger vattenmassorna kraft till ytterligare en kvarn och såg och tidigare till elkraft. En gång fanns här också färgeri, benmjölsstamp och garveri, men äro numera nedlagda. Längre ned finns Rössjöholms kvarn. Före 1942 fanns där både kvarn och sågrörelse. Ännu längre ned tages den sista kraften ur vattnet vid Höghultsström nedåt Virserumskanten. Här är det sågverks- och snickerirörelse, tidigare även kvarn.
Detta vattendrag ger som synes mycken kraft åt Näshults socken och än mer har man tidigare utnyttjat detta varom ett flertal murrester vittna utefter ån, anläggningar som i modern tid icke kunnat bibehållas.
Av socknens 73 kvmkm yta upptager den odlade arealen c:a 1000 hektar. De allmänt förekommande stora stenrösena vittna om att det icke var till skänks de första odlarna fick sin åkerjord och sin slåttermark. Med svett och möda har här brutits bördig åkerjord, men stenen i jorden lägger hinder för dess utnyttjande i modern tid och rikligheten är så stor att man mångenstädes ej heller kan investera kapital på dess djupröjning. Därför finna vi tid efter annan gårdar som återgå till beten och till skogsmark genom planteringar, ett tragiskt skede i bygdens utveckling. Sista mansåldern har 30 gårdar sålunda nedlagts.
Under den tid man röjde, brände och odlade markerna fanns det användning för stora arbetsstyrkor och familjerna voro stora och barnantalet rikligt. I slutet på 1860-talet var också folkmängden över 1500 innevånare, men när så industrialismen kunde sysselsätta ungdomarna med högre löner, när levnadsstandarden steg och kraven på livet höjdes, då började utflyttningen, en del till Amerika och folkmängden började sjunka. Lantbefolkningen tvingades ersätta den bortflyttade arbetskraften med snabbare dragare — hästar — med slåttermaskiner, bättre plogar osv och vid sekelskiftet fanns det inte sysselsättning för mer än 1140 innevånare. På 1930-talet föll siffran till 950 och 1940 till 840 för att vid senaste årsskiftet endast utgöra 641 människor.
Denna avfolkning har satt djupa spår i bygdens liv, det märks på alla håll. Inom skolväsendet kan meddelas att två av socknens fyra skolor nedlagts på grund av för litet barnantal vadan framtiden bär ännu sämre siffror i sitt sköte.
Föreningslivet har också drabbats hårt av denna uttunning. Nykterhetsföreningen som bildades nyårsaftonen 1903 finns numera endast kvar till namnet, även om förhållandena i sig självt ändrats. Likadant är det med flera andra organisationer, som under tidigare år haft en livlig verksamhet. Fn äro de livligaste Hultanäs-Bygdens SLU.-avdelning som bildades 1932 och numera har 153 ungdomar med. Näshults JUF. har ett 30-tal barn enrollerade och har haft en ganska livlig verksamhet tills för några år sedan då man övergick att stödja den nya 4H-verksamheten, som numera har 2 klubbar (Näshult och Höghult). Denna verksamhet sätter in med praktiskt arbete inom hem och lanthushåll som ett komplement till fortsättningsskolan och hjälper barnen i dess yrkesval och inför val av yrkesskolor.
Bland religiösa, idéella och ekonomiska samt fackliga organisationer, där ofta många invånare äro medlemmar i samtliga föreningar, bör vi nog nämna Näshults Idrottsförening, som under många år genom energiskt arbete skapat åt bygden en vacker idrottsplats och park.
Bland kulturminnena intager kyrkan en hedersplats. Mest berömd är kyrkan för sin altartavla, som räddades vid branden 1732 liksom en hel del andra inventarier. Men även kyrkans träkonstruktion är av stort intresse och den nyligen genomgångna omfattande restaureringen har framhävt skönheten i exteriör och interiör. Altartavlan anses vara ett verk av den kände mästaren Bernt Notke och sägnen säger att en kapten Fixenhielm med sina smålänningar från Kullebotrakten, hämtat och ”räddat” skåpet från ett klosteraltare i Polen, varifrån man på vanligt sätt delvis bar klenoden på axlarna från Kalmar till Näshult.
Framme i koret finns en stor gravsten daterad 1572. Under den vilar den förste Silfversparren nämligen Nils Persson Silfversparre till Holma, känd bl a som en av den tidens värsta hemmans-samlare. Han lär under sin livstid ha lyckats skrapa ihop 70 bondehemman både med och utan laglig rätt. Vid kyrkans restauration såg man hans kista, som förnyades enligt hans donationsbestämmelse. Han hade nämligen skänkt en gård för detta ändamål, Mederhult, till kistans underhåll.
Kyrkan har vidare ett synnerligen vackert och värdefullt silverfat från medeltiden, en del begravningsvapen samt en oljetavla utförd av den kände bondemålaren och orgelbyggaren J. Magnusson i Nässja. Näshults liksom Skirö m.fl. orglar äro byggda av honom och äro än i dag ansedda såsom goda verk. Taket är målat 1765 av Magnus Vikander från Västerås.
Det säges, att bygden är fattig på fornminnen. Man har alltid brukat säga så, men vid närmare granskning skall man finna, att det är icke så litet våra fäder lämnat efter sig i våra bygder. Visserligen är mycket förstört, många rösen och hällkistor nedlagda i broar, vägar och husgrunder, många stenyxor hemtagna, förstörda av barn och vårdslösa, men vi skall här försöka redovisa något av vad man känner till.
Vid Kämpatorp och Serarp finns rösen från bronsåldern eller senare, som äro raserade och som endast har spår av de hällkistor som funnits i dem förut.
Vid Råsa, Rössjöholm och Näshult finnes däremot rösen med hällkistor, som utgjort bygravar.
Vid Smedstorp och en angränsande gård har förr funnits hällkistor med rösen, men dessa ha i senare tid (före 1920) använts till bro och byggen. Rester synes dock ännu.
Vad som är av mera romantiskt intresse är ett exemplar av de medeltida skyddsborgarna av litet format mestadels placerade på svårtillgängliga ställen, mossar, dymarker, öar och grund. I Näshult har — troligen Näshults säteri — haft sin tillflyktsort under gamla gränsfejder ute på Biskopsö i Serarpssjön. Där finns nämligen rester till ca 1½ meters höjd av en 14 meters husgrund.
Dessa hus eller torn, användes vid fiendens annalkande av herrskapsfolket och hade man då också ett rum eller en fatbur i närheten för konserverat, saltat eller torkat, som kunde räcka en tid tills faran var över. Sådana tornrester ha observerats i Smedbälgen för Farstorps gård i Nye, på Store grund i Skirösjön för Wallby och på andra håll.
Detta var de fasta fornlämningarna, som tidigare säkerligen ha varit betydligt oftare förekommande.
Betr. de lösa fornlämningarna så har säkert under seklernas lopp minnena från stenålderns tider stenyxorna, hittats i stort antal, antagligen dock mestadels under modern tid på de nuvarande åkrarna sedan dessa fr.o.m. 15 — 1600-talen börjat odlas och särskilt under 1800-talet då de fingo sin nuvarande utbredning.
I Näshult har registrerats 1 tunnackig flintyxa, 1 skafthålsyxa, 1 spjutspets av flinta, 4 enkla skafthålsyxor mestadels av grönsten, 1 sländtrissa, men säkerligen förvaras i hemmen på gårdarna ett flertal yxor, vars fyndorter borde anmälas till Riksantikvarieämbetets lokalombud, ty deras förekomst och ålder berikar kunskapen om bygden och dess bebyggelsehistoria på ett sätt som aldrig mer kan åskådliggöras om fynden förkomma.
När Näshults socken nått den punkt i avfolkning då utvecklingen avstannar eller vänder, är svårt att spå om, men den aktivitet och verksamhet som råder bland den kvarvarande befolkningen, varslar gott om att folket i socknen icke tänker låta utvecklingen gå hur som helst. Föreningsliv, Hembygdsföreningens verksamhet och icke minst ungdomarnas insatser giva löfte om en ljusare framtid än den tid som sedan emigrationens begynnelse har förgått. I den brytningstid vi nu alla leva i, icke minst för hela vårt folk och vår riksstyrelse, för näringsliv och på det andliga och moraliska området, är det glädjande konstatera att det ännu finns kraft kvar bland den befolkning som dväljes i de småländska skogarna.