Albin Sjöberg berättar
Medan jag är inne på biskopsvisitationen i Näshult 1904 måste jag berätta historien om biskopsmiddagen och laxen. En biskopsvisitationsmiddag är ju nu någonting särdeles i kulinarisk väg, och det anses eller rättare ansågs då, att en biskop måste bjudas det förnämsta i matväg, som kunde uppdrivas. När därför fru Malin Elg i Näshults prästgård i samråd med kyrkoherden Göran Melker Elg därsammastädes gjorde upp matsedeln till det blivande kalaset voro båda enhälligt överens om att någon annan fiskrätt än lax omöjligen kunde bjudas hans högvördighet biskopen i Wäxjö N.J.O.H. Lindström, teologie doktor, kommendör och riddare etc. Men eftersom lax hitintills inte anträffats i vare sig Prästasjön eller angränsande sjöar i denna meraberörda församling, uppstod av sig själv, frågan om ifrågavarande lax anskaffande. Huruvida denna fisk på den tiden fiskades i Östersjön förmäler icke historien, och i varje fall hade inga efterforskningar i frågan varit aktuella i ängden omkring Näshult i början av detta sekel. Den enda utvägen att anskaffa detta sällsynta villebråd syntes alltså vara att träda i närmare affärsförbindelse med någon för vederhäftighet och fiskelycka känd person eller i samma avseenden välkänt aktiebolag i eller omkring den för sin lax i någon mån bekanta sjö- och stapelstaden Halmstad. Inhämtade soliditetsupplysningar under hand och mera så att säga privatim gåvo emellertid ingalunda ett så entydigt och pålitligt utslag, att denna viktiga leverans ansågs utan våda och risk kunna placeras därstädes, varför andra utvägar i målet – skulle man kunna säga – måste sökas. Då någon kvicktänkt och minnesgod person i omgivningen i samma veva kom att erinra sig gamle pianostämmaren Skantze i Göteborg, vilken emellanåt om somrarna förirrade sig upp till Näshult, beslöts efter hället familjeråd, att genom kungl. postverkets försorg tillställa denne en skrivelse, vari saken framlades på sitt vederbörliga sätt och med anhållan, att omnämnde Skantze skulle vara så vänlig att hjälpa kyrkoherdefamiljen i dess iråkade dilemma, och på lämpligt sätt medverka till anskaffande av den lax, förutan vilken denna osedvanliga och högtidliga kyrkofest icke kunde bliva vad den annars vore avsedd att bli. Efter förda underhandlingar, vilka här kunna saklöst utelämnas såsom i detta sammanhang irrelevanta, kom slutligen besked, att en låda lax av såvitt nu kunde bedömas tämligen färsk beskaffenhet inskeppats per järnväg och förpackad i en större låda av tätaste beskaffenhet och förutom laxen i övrigt fylld av prima kärnis och med åsatt adress Hvetlanda f.v.b. Denna låda skulle inträffa i Hvetlanda tidigt på förmiddagen samma söndag, som biskopsvisitationen skulle gå av stapeln, och den borde alltså i närapå lika färskt tillstånd kunna förväntas till Näshult och den biskopliga middagen under förutsättning, att den med yttersta snabbhet avhämtades och transporterades till sitt rätta och avsedda mål. Det gällde alltså att utvälja en för allmän pålitlighet välkänd person, den där åtnjöte fullt medborgerligt förtroende, och vilken kunde anförtros det delikata uppdraget att i Hvetlanda avhämta lådan med laxen, och föra dyrgripen de tre gamla svenska milen mellan Hvetlanda och Näshult. Efter omständligt dryftande och synande av problemet i alla dess förgreningar blev det beslutat, att det ansvarsfulla uppdraget skulle anförtros åt hemmansägaren Arvid Lind i Ödmundetorp, såsom det utan all tvekan för denna expedition ojämförligt bäst meriterade sändebud, som inom pastoratet kunde uppdrivas.
Sedan saken avancerat till denna punkt avfärdades alltså det utomordentliga sändebudet Arvid Lind redan långt innan den Fule fått tofflorna på sig denna minnesvärda söndag på försommaren 1904 åkande efter sin märr Bläsa och i ett åkdon i trakten betitlat liggfjädervagn, i riktning mot Hvetlanda med uppdrag att avhämta och till prästbostället med största möjliga skyndsamhet återkomma med ett kolli låda, om vars innehåll dock meraberörde Arvid Lind icke delgavs andra eller närmare upplysningar än att densamma innehöll mojänger, utan vilka biskopsmiddagen icke nämnvärt skulle komma att skilja sig från bättre husförhörskalas i burgnare bondehem i den landsändan. Dessutom fick han veta att middagen skulle gå av stapeln vid nionde timmen, varför han hade att i mycket god tid dessförinnan uppenbara sig på valplatsen.
Programmet avverkades avtalsenligt till alla delar så långt som till dess att Lind i Hvetlanda stuvat den dyrbara lasten bakom sätet på sin åkande vagn, och med densamma befann sig på hemväg. Då han avverkat hälften av de 30 kilometrarna utan minsta mankemang och just befann sig uppförsbacke, varest han lät sitt dragande hästkreatur göra halt om ock icke front under ett par minuter för att sedermera desto snabbare kunna ila mot det föresatta målet, tyckte han sig höra ett svagt med icke desto mindre fullt tydligt ljud, som vid närmare efterforskande befanns härröra från ett flytande s.k. fluidum, vilket i form av tätt fallande droppar sökte sig väg från den trots all därpå använd möda likväl tydligen icke fullt vattentäta lådan genom den icke heller vattentäta vagnshäcken – tills vars ursäkt dock må anföras att den heller icke givit sig ut för att vara waterproof – och ner på fosterjorden, i vars sköte den försvann till okända öden. Sedan Lind med yttersta förfäran konstaterat detta beklagliga läckage, och rannsakat sitt samvete och sitt minne för att genom en sålunda återblickande rörelse beträffande tiden komma underfund med huruvida han genom någon oförsiktighet vid lastningen eller under den därefter påbörjade färden möjligen skulle kunna hava varit en lika beklaglig som ofrivillig orsak till den katastrof, som han visserligen icke kunde se men dock på grund av under dess föregående levnad vunnen erfarenhet anade hava inträffat i det inre av den för hans lekamliga blickar otillgängliga delen av lådeländet, beslöt han sig omedelbart att i fortsättningen framgå med den yttersta försiktighet, dymedelst troende sig begränsa den inträffade skadan till vad de nu oundvikligen redan var. För att inskränka vagnens skakningar till ett absolut minimum steg han därför av schäsen och med den ena handen stöttande denna så gott sig göra lät och med den andra skötande tömmarna gick han och hästen i sakta skritt stag för steg och med täta pauser för att ytterligare förvissa sig om tillståndet i lådans närmaste omgivning och för att i tid konstatera varje tecken till försämring i den redan i hög grad pinsamma situationen. Och därmed lämna vi för en stund den sakta framkrypande foran, som med en fart av cirka 3 km i timmen, avancerar mot Näshults prästgård, för att på sistnämnda ort och ställe taga sakernas nuvarande ståndpunkt i närmare ögnasikte.
Må det vara nog sagt, att den stackars prästfrun befann sig i ungefär samma tillstånd, som den intelligente läsaren redan insett vara förhållandet med isen i den mot Näshult så sakteligen framsniglande lådan, nämligen i upplösningstillstånd. Middagstimmen, fastställd med astronomisk precision redan månader i förväg, närmade sig obönhörligen med samma exakthet som en nutida månförmörkelse, och vilken minut som helst kunde man förvänta de glädjetjut, med vilka traktens konfirmander oundvikligen skulle hälsa avslutningen och lössläppningen från det katekesförhör, förutan en biskopsvisitation på landet anno dazumal skulle förlorat största delen av sitt existensberättigande. Den för kalaset enkom från grannsocknen införskrivna kokerskan vred sina händer och prästfrun slet sitt hår i full förtvivlan, när husets yngste son, vildbattingen Ragnar, kom instörtande och inrapporterade med högan röst, att han från toppen av gårdens högsta träd tyckte sig i fjärran skymta ett föremål, som på detta avstånd visserligen icke kunde med någon större grad av säkerhet identifieras, men som han dock med en till visshet gränsande sannolikhet skulle – om icke slå vad om men dock i alla fall svära på – vara den säkerligen aldrig tillförene i sitt liv så hett efterlängtade Arvid Lind, jämte den märr, i vilkens sällskap han för så länge sedan och under till synes så ljusa auspicier anträtt Hvetlandafärden. Efter ytterligare en halv timme hade föremålet, som till en början i hög grad påminde om en vägglus, och i åthävor icke olik en sådan, avancerat flera parasånger i riktning mot åskådaren och nu var längre intet tvivel möjligt: Det var Arvid Lind, som slutligen och omsider kom upptågande emot prästhusets köksingång, med den yttersta otålighet inväntad av de personer, som redan äro presenterade för den gunstbenägne läsaren. Så snart han med ett ljudligt ptroo ytterligare reducerat hästkreaturets minimala fart till den absoluta nollpunkten, upphov Lind sin röst och talade och sade:
”Ja snälla frua, ja rår inte förat, för ja har då faret så evit försektit fram mä låda, så jag kan inte begripa att nån endesta potell kan ha gått sönner genom mett förvållanne, men ja hade inte kummet mer än halvvägs när ja feck si att dä började renna frå låda, å sen har ja kört i gåanne hela vägen ända hit, å ja kan väl allri tro att dä sa va mer än en enda flaska som ha gått sönner, å att ja inte ä söpen dä sir i ju själva, så ja får inte dä ä sanning dä, å trolittvis va dä la e flaska som va sprucken förut, å som inte tålt varmen, å dä kan ja inte hjälpa dä ä lur dä, fast dä ä då evigt synn på sånna här fina dröckesvarer, dä ä sanning dä.”
Här kan med fördel sättas punkt, och låta täckelset falla över dramats upplösning, vilken även den med ett minimum av fantasi begåvade läsaren säkerligen själv utan svårighet kan föreställa sig. Vare det nog sagt, att det blev lax till biskopsmiddagen, fastän den fick serveras varm i stället för kall.