Om att beställa en taxi år 1896

Nedan återgivna brev med dess vackra handstil skrevs 1896 av grenadjären Fredrik Berglund till gästgivaren Petter Magnus Johansson, Serarp.

taxi beställning_800
Petter Magnus ägde tillsammans med sin dotter i första giftet hälften av Serarp Norregård, och, tillsammans med Karl Johan Nilsson, ägare till ¼ av Serarp Norregård, var han ägare till gästgiveriet Korset i Serarp.

Den som under många år skött ruljangsen på gästgiveriet, eller, som det då hade blivit, skjutsstationen, var Lena Katrina Jonasdotter, men hon hade gått bort 1893. Hon ägde gästgiveriet, men vid hennes bortgång övergick det till ovannämnda herrar. Det var nog inte så många som använde sig av skjutstationen, det finns i husförhören inte antecknat någon dräng som hade skjutsstationen som huvudsaklig syssla. Så vem hämtade grenadjärerna?

Brevskrivaren Fredrik Berglund, grenadjär för Lilla Höghult och skomakare, bodde på Fredriksborg i Serarp, där hans söner fortsatte skomakeriet långt in på 1980-talet. Johan Markus Kron var grenadjär och bodde på soldattorpet no 89 under Serarp Södergård. Johan Alfred Kling var också grenadjär och bodde på torpet Nyanäs, vid Grytesjön. Den Lundgren som nämns i brevet är mig obekant.

Vad var då en grenadjär?

En grenadjär var ursprungligen soldat som vid strid hade till uppgift att kasta handgranater (fr. grenade). Förbanden sattes först upp inom den franska armén under senare halvan av 1600-talet. Senare försvann handgranaten som vapen, och titeln var uteslutande ett tecken på att ett infanteriförband höll hög kvalitet. I Sverige förekom grenadjärer redan under Karl XI:s tid. Sådana uttogs under hela 1700-talet till ett antal av först 12, senare 15 och slutligen 18 ur varje kompani och förenades bataljonsvis till en pluton eller för hela regementet till en ”division”. De skulle vara minst tre alnar långa och av ståtligt utseende. De bar höga, spetsiga grenadjärmössor av styvt läder av vadmal eller, för befälet, av sammet, framtill försedda med en stor mässingsplåt. (Wikipedia)

grenadiarFullt så stiligt utstyrda var kanske inte grenadjärerna vid sekelskiftet 1800-1900, men säkert var de stiliga nog. Kanske såg de ut så här, grenadjäruniform modell 1886, med mössa modell 1865-99. (Wikipedia: Svenska Uniformer)

Fredrik Berglund ber om skjuts hem från Vetlanda, men sannolikt hade han varit på övning på Ränneslätt utanför Eksjö. Här är en kallelse till vapenövning på Ränneslätt, med slutdatum 12 september 1896, samma dag Fredrik ville ha skjuts. Utdraget är från tidningen Kalmar den 1 augusti 1896. Kallelsen gäller Södra Möres kompaniområde, men säkert fanns något liknande för Östra Härad.

Kungörelse. För undergående af 2:dra årets vapenöfning vid Smålands Grenadierkår å Ränneslätt inkallas härmed att möta å nedannämnda tider och ställen alla till Södra Möre kompaniområde N:o 29 hörande värnpligtige af innevarande års 2:dra klass tilldelade infanteriet, neml : den 19 nästkommande augusti kl. 5 e.m. vid Emmaboda station, beväringsmännen från 1 afdelningsområdet och samma dag kl. 6 e.m. vid Nybro bevärings-männen från II afdelningsområdet. Uppbrottet från mötet sker den 12 nästkommande september och komma de olika kontingenterna att anlända till resp. samlingsplatser samma dag på em. Värnpligtige erinras om : l;o) att medföra inskrifningsbok; 2:o) att till stadgadt antal och i fullgodt skick medföra s. k. småpersedlar (skjortor, strumpor, skor och långskaftade stöflar) 3:o) att förfallolöst uteblifvande från vapenöfning är belagdt med 20 kronors böter; samt 4:o) att den, som erhållit k. m;ts nådiga tillstånd afflytta ur riket, är skyldig inställa sig till vapenöfning derest han vid tiden för den samma icke lemnat riket. Ränneslätt den 8 juli 1896. A. v. Heidenstam. Kompaniområdesbefälhafvare för no 29.

Riktigt hur övningen var organiserad har jag inte lyckats finna ut. Det jag vet är att Fredrik Berglund var en skicklig skytt, säkert ingick skjutövningar och vapenvård. Svenska armén fick ett nytt gevär (repetergevär system Mauser) just detta år, så kanske pojkarna från Näshult fick tillfälle att prova på moderniteten.

Den sista mystifikationen är hur Petter Magnus skulle kunna ”tilifonera” till fanjunkare Hedström. Det fanns ingen telefon i Näshult förrän 1910. Men kanske Petter Magnus eller någon i hans tjänst hade ärende till Vetlanda eller Åseda och kunde telefonera därifrån. Han hade ju några dagar på sig.

Numera bär man med sig telefonen vart man går och har en app däri som praktiskt taget alldeles själv beställer en taxi. Men nog blir det lite opersonligt, eller hur?

///Eva Kornby, Haddarp, dec 2014