Nödår och emigration

Av Bengt Winbladh.

(från Forna tiders Näshult, en sockenbok, 1975)

emigration

Att beskriva anledningen till emigrationen från Småland till nordamerika, kan verka överflödig efter Jan Troells utomordentliga filmatisering av Vilhelm Mobergs Ut- och Invandrarserier. Men även om beskrivningen i mångt och mycket är gemensam för de flesta smålandssocknar, så är ändå inte Ljuder sockens historia densamma som Näshults.
Enligt samstämmiga uppgifter var missväxten i norra Småland störst i följande sex socknar: Korsberga, Lemnhult, Näshult, Stenberga, Skirö och Nye. Det är alltså ett geografiskt väl samlat område. Dessa sex socknar skrev ett gemensamt brev, daterat 30 dec. 1868, till Länsstyrelsen där man ”anhöll om allmänt kungörande av nödtillståndet”. Skrivelsen var undertecknad av löjtnanten Carl Liljenstolpe, majoren Jon Stålhammar, possessionaten C. A. Rappe, kyrkoherden A. Pontén, ryttmästaren A. Påhlman och possessionaten I. F. Öhrwall.

Skrivelsen gick genast vidare till Överståthållarembetet och löd enligt följande:

”Var taga bröd för dagen? Var erhålla utsäde till våren? Så frågar sig i vinter befolkningen i många delar av det fattiga Småland, och med oro och bekymmer måste en var, som känner tillståndet instämma i dessa frågor; ty det är ingen vanlig nöd, som framtvingar dem, nej, det är hungersnöden i dess fruktansvärdaste gestalt. Efter den regniga sommaren 1867, som lämnade en i flera avseenden klen skörd, varigenom redan då nämnda församlingar fingo vidkännas stora uppoffringar i och för fattigvården, kom innevarande års tidiga och vackra vår, och väckte de livligaste förhoppningar om en både snar och rik skörd, förhoppningar, vilka dock snart försvunno och lämnade rum för oro, bekymmer och slutligen en hopplös förtvivlan… Till och med de äldsta personer kunna icke påminna sig en sådan torka från april till september, eller hela den tid, då allting växte och skördades, föll inom dessa socknar icke något nämnvärt regn, utan dag från dag samma brännande sol, och inte ens någon svalkande dagg om nätterna. Sädesfälten och ängarna stodo svartbrända, betesmarkerna förmådde knappast livnära den hungrande boskapen, källor och vattendrag uttorkade, och på stora sträckor dogo till och med träden ut… och den nakna verkligheten av en nära total missväxt stod klar för en och var.

Och nu? Ja, nu står hungern såsom gäst vid snart sagt varje härd, och skickar ut sina budbärare, bleka svältande barn, fäder och mödrar ut kring bygden för att tigga ett knappt livsuppehälle, som tvingar befolkningen att tillgripa varjehanda nödföda, såsom hassel- och ljungknopp, bark, agnar, tranbärsris, mossor och lavar och annat dylikt, och obeskrivligt är eländet var helst man blickar in i de fattiges hyddor. Så ser man t. ex. här en hustru under flera dagar icke äga annan föda åt tvenne minderåriga sjuka barn, än välling, kokt av ljungknopp, salt och vatten, där ett annat hushåll, som lever uteslutande av bröd, bakad av renmossa, till dess halsen inflammeras och svullnar så, att de icke förmå nedsvälja något… Genom länets landstings försorg hava ifrågavarande socknar erhållit undsättningslån, som visserligen voro en god hjälp för stunden; men vad förslå några tusen riksdaler att i dyr tid skaffa föda åt tusentals hungrande människor och ännu mindre erforderligt utsäde…

Vad som ytterligare försvårar den nuvarande ställningen inom dessa socknar, är en fullkomlig brist på skogsbruk och andra inkomstkällor än jordbruket… Kunnen i se den tårfyllda blick och höra det innerliga ’Gud välsigne Eder’, varmed den minsta allmosa oftast emottages, så skullen I känna Eder rikligt belönade för varje sådan uppoffring…”

Denna kanske i vissa stycken patetiska skrivelse, gjorde tydligen ett starkt intryck på vederbörande myndighet och dåvarande riksdagsmannen D. Danielsson fick i uppgift att prioritera nödbehovet. Han valde att uppdela de nödsökande socknarna i fyra klasser, med inbördes gradering. I första klassen och på första plats, alltså i mest behov av hjälp, stod Näshults socken, därefter kom Stenberga, Alseda, Skede och Lemnhult. Näshults socken var således en av de socknar som drabbades svårast av missväxten.

För att någorlunda komma till rätta med eländet igångsattes ett nödhjälpsarbete. Det bestod i en nybyggnation av vägen mellan Vetlanda och Serarp. Till vägen erhöll man statsbidrag med 40.000 Rdl., men av dessa 40.000 betalades inte mer än 15.000 ut under 1869. Enligt uppgift skulle vägstyrelsen ha ansökt om lån på 15.000 Rdl. för att täcka kostnaderna, men om detta lån beviljades vet man inte. Uteblivna löner för de arbetande kan ha blivit en konsekvens av detta.

Den vackra Upplandabron strax söder om Vetlanda byggdes under det här nödhjälpsarbetet och låt oss förmoda att många skickliga Näshultsstensättare var med om att förverkliga detta ståtliga stenmonument.

upplandabron

Upplandabron

Även om nödhjälpsarbetet var till oerhört stor hjälp så kvarstod kampen för brödfödan för de flesta under dessa mycket svåra år. I ett stämmoprotokoll av den 5 april 1869 beskriver man läget i socknen så här: ”Icke blott arbetsföra torpare och backstugehjon sakna all tillgång till utsäde å deras jordland utan även socknens hemmansägare befinna sig till den allra största delen i saknad av spannmål och potater både till uppehälle och utsäde.”

Vid en inventering som gjordes i augusti 1868 hade man uppskattat bristen till 980 tunnor råg, 621 tunnor korn, 1,460 tunnor havre och 1.908 tunnor potatis. Beräkningen visade sig så småningom vara alldeles för låg och man sökte nytt understödslån med 10.000 Rdl. utöver de 1.500 Rdl. man redan hade fått. Man fick på denna ansökan 3.000 Rdl.

Pengar genom gåvor fick man också, detta belöpte sig till 1.060 Rdl.

De värst drabbade blev naturligtvis de redan tidigare sämst lottade, d. v. s. torpare, backstugesittare och mindre jordlottsinnehavare. Torparna fick i många fall lämna sina torp när det visade sig att dom under dessa svårigheter var ur stånd att uppfylla sina åtagna förbindelser till husbönderna. Att emigrera till Amerika, det förlovade landet i väster, kom att stå som en vacker hägring för många, men resan kostade mycket pengar och de mindre bemedlade fick se drömmen komma och försvinna.

usakort

Man kan förstå att den Näshultsbonde som mottog detta kort tappade hakan så det small i köksbordet. Kortet skickades från Amerika till Näshult i början på 1900-talet. Avsändare var förmodligen Edvard Serell före detta Näshultsbo, som här poserar i skjutsen, framför skördetröskan, med sin hustru Amanda.

Kampen för tillvaron fortsatte alltså för de flesta här hemma, och uppfinningsrikedomen var stor när det gällde att hitta allehanda ersättningar för det som normalt betraktades som människoföda. Uppräkningen skulle kunna bli oändlig, jag nöjer mig med att uppräkna några få. Som sötningsmedel stensöta. Blad repades och koktes tillsammans med mjöl till gröt, Ljungfrö, bark, vitmossa och syrefrö drygade man ut mjölet med. Saft fick man genom att tappa lönn och björk. Denna dryck ansågs dessutom som stärkande.

Ett uttalande från en Stenbergabo från nödåren finns bevarat på Landsmålsarkivet i Uppsala. Han säger om hasselknoppen så här: ”Hasselknöpp repade di å aleknöpp, när han va som bäst i frodning, men aleknöppen han va besk. Sen slo di at i en kittel mä varmt vatten å senn koka di öpp’at. Så hällde di å vattnet å törkad at i ongen. Senn malde di knöppen i en vanli kvan älla på e hannkvan å blannade öpp’at mä lite mjöl. Men inte va de gött.”

Gott var det säkert inte, men man hade inte så mycket att välja på, hungriga magar måste mättas. Låt oss återvända till den tidigare nämnda emigrationen, och se vad den hade för återverkningar här.

I Näshults socken, liksom på de flesta andra håll på den svenska landsbygden, kom emigranterna främst att rekryteras bland de självägande bönderna. Torpare och backstugesittare hade väl i och för sig den största anledningen att fly undan nöden, men dessa hade som regel inga kontanta medel. De levde ”in natura” på vad torpen gav och på vad de kunde hämta i skogen och ur sjön. Det var alltså oftast omöjligt för torpare att skaffa pengar till en Amerikabiljett. Så kom det att bli just en bondson, som inledde den långa raden av utvandrare från Näshults socken. Hans namn var Anders Magnus Andersson och han lämnade ”vången”, på Rösjöholms Östergård i april månad år 1863. Anders Magnus uppgav till församlingens präst att han ”ämnade sig till Chicago”. Om han slutligen hamnade där eller någon annanstans känner jag inte till, kanske någon annan vet? Under de närmast följande åren fick Anders M. många efterföljare, i början mera försiktigt, men sedan i allt mer ökad skara. Tittar man i flyttböckerna från denna tid finner man att utvandrarna reste på våren i april, maj och juni. Detta berodde säkert på att vindarna då ansågs mest förliga och risken för storm och oväder var minst just denna årstid.

1868 visar flyttningslängderna den första utflyttningen på hösten. Det var säkert särskilda skäl som drev ut människorna på havet under denna tids ostadiga väderlek. Främst var det väl den närmast katastrofala nöd som infann sig efter missväxten på sommaren innan. Under 1868 – 69 utflyttade från Näshults socken inte mindre än 38 personer. Den största emigrationen dittills, Det var inte bara enstaka personer som flyttade. Under denna tid ger sig hela hushåll iväg. Enligt församlingens flyttböcker har man i en del fall utvandrat utan attest. Desperationen grep omkring sig och huvudsaken verkade vara att komma iväg så fort som möjligt. Nöden blev under dessa missväxtår värre för var dag.

Under 1870-talet sjönk emigrationssiffran och det förekom endast sporadiska utflyttningar från församlingen. På 1880- och 90 talen satte utvandringen ny fart och nu utbröt den verkliga ”Amerikafebern”. Som en epidemi bredde den ut sig över socknen och överallt rustade man för resan över Atlanten.
Det som nu inträffade var, att de som tidigare givit sig över hade funnit sig tillrätta i det nya landet. Brev och respengar skickades hem, och på så sätt kunde han som först rest ensam nu få över hustru och barn, och fästmön som troget väntat fick lön för mödan genom en översänd båtbiljett.

En bidragande orsak till den stora överflyttningen under denna tid var också att det inte längre var förenat med så stora risker att ”krossa Atlanten”. Nu började man också resa under årets alla tider. I slutet av 1890-talet mattades emigrationen, för att ta ny fart i början av 1900- talet. Om man granskar flyttningsböckerna från denna tid så märker man att det i många fall är ynglingar i 18 – 19-årsåldern som flyttar. Orsaken var väl att pojkarna ville slippa göra värnplikten hemma i Sverige. Allmänt sett var Sverige politiskt ganska oroligt i 1900-talets början. Det var först och främst unionsstriden som oroade, och framtiden syntes oviss. Detta var säkert en av orsakerna till varför så många reste just i början av detta århundrade.

intyg

Ett intyg utfärdat av dåvarande pastorn J. P. Wirseen, där han skriftligen meddelar om Emil och Johan Algot Petterssons utflyttning till Amerika. Kan det ha varit kronans män som sökte Pettersönerna för värnplikt, och sedan inte nöjt sig med mindre än att självaste Pastorn skrivit under på att bröderna verkligen emigrerat.

Emigrationen från Näshult fortsatte en bra bit in på 1900-talet, fast under alltmer odramatiska omständigheter. Det blev inte hunger och svält som drev människorna på flykten, utan främst äventyrslystnad och drömmen om de ofantliga rikedomar det gick att skaffa sig i det ”förlovade landet i väster”. Sammanlagt räknar man med att ca 550 personer emigrerade från Näshults socken under dessa år. Om vi ser till att socknen i dag befolkas av 450 personer, blir detta en anmärkningsvärd siffra.