Karl Pettersson, Serarp

1923-2012

Kalle fiskar
Kalle ville inte bli 90 år, men han blev 89. Han levde hela sitt liv i Näshult, på fädernegården Serarp Norregård, odlad sen medeltiden, Kring sekelskiftet svarade gården för Näshults skjutshållning, men det var före Kalles tid, det var hans farfar Petter Magnus Johansson och far Josua Pettersson, men han hade handlingarna kvar i husets gömmor.

Själv kunde han berätta om hur han som 16 åring körde gödsel på gården och hörde kyrkklockorna kungöra det andra världskriget. Kring radion samlades familjen för att höra en extra utsändning från Stockholm-Motala.

Kalle gick i skola i Näshult. Han finns på ett foto från 1935 framför skolan sittandes i mitten av trettien elever plus hund medan hans äldre syster Ingrid står längst bak och yngre Anna Britta sitter längst fram. Lärare var Alma Nilsson.

Värnplikten i Eksjö började 1943 där maten var dålig, daglönen en krona och man fick två gratis hemresor per år. Kalles förband skickades med godsvagn till bevakning i Boden och på Ränneslätt kunde han se internerade tyska soldater med olik färgade uniformer som fick gräva diken. Han kunde berätta att på den tiden i Näshult fanns – ett- badkar och det var på ålderdomshemmet och de gamla hade gärna sluppit undan badkaret eftersom de inte hade vanan.

Han arbetade på gården, med tiden mest med skogen men fick också hjälpa till med skörden där syskonen Lars Erik och Anna Britta fick ansvaret efter föräldrarna. Han blev en skicklig bysnickare. Förutom kortare perioder vid byggen i Stockholm arbetade han mest i Näshult med omnejd. Han kunde hjälpa grannar med byggen, inredningar samt en och annan gärdsgård. Betalning var inte så noga, han hade ju egna pengar. Självklart bidrog han till Bygdegårdens renoveringar och tillbyggen. Som 70 åring fanns han på det branta taket för att isolera. I äldre dagar kom han många gånger gåendes förbi byggen och hade synpunkter på det ena och det andra, som kunde vara väl så kloka.

Kalle 1935

Kalle i ljus tröja i mitten

Kalle var en naturmänniska och tillbringade söndagarna i skogen med långa vandringar och cykelturer eller med Kexholm SK, orienteringsklubben i Åseda. Han var stolt medlem i Smålands Skogskarlars Klubb. I unga år tävlingscyklade han, även om vardagscykeln fick duga. Kalle hade en vandringstav men aldrig en bössa. Men han fiskade för att hjälpa grannarna, själv åt han vare sig fisk eller kräftor, det fick i så fall gå till katten. Att Kalle vare sig rökte eller smakade vin är ju självklart liksom att han sällan körde bil, han hade ju cykeln. Men han sakkunnigt köpte och samlade frimärken och poststämplar.

Hans stora bidrag till hembygdsarbetet var hans väldiga kunskaper om bygden. Kalle läste och lyssnade, han frågade, han tillhörde den generation där de äldre berättade. Och han mindes allt. Han arbetade med Roy Johansson och Sigurd Franzen som dokumenterade torp och backstugor och filmade Näshult på 1970 talet. När boken Forna tiders Näshult färdigställedes 1975 lämnade han under sin kvällsvandring ett kuvert med 20.000 kronor, ett bidrag till tryckningen. I senare tid har Kalle varit en given källa vid nutida undersökningar av händelser och foton, namn och tidpunkter. ”Fråga Kalle”. Tyvärr finns nog bara en liten del av det som Kalle mindes nedskrivet. Det är förlorat.

Samtidigt som Kalle var nyfiken och vetgirig var han många gånger ifrågasättande till förändringar och nymodigheter. ”Vad ska det vara bra för”? Ibland kanske han fick rätt.
Men Kalles sista bidrag var att skriva ett utökat arrende så att Näshult IF fick utrymme för ett nytt klubbhus vid fotbollsplanen som också började byggas under 2012. Fotbollsplanen hade i alla år utlånats från gården, mot en ersättning av gratis inträde till hemmamatcher.

Med tiden dog hans fyra syskon och gården tystnade. Jordbruket upphörde. Länge fanns Kalle i skogen för att hämta ved med hjälp av en gamma traktor men även det fick ett slut. Men Kalle bodde kvar, mest i köket som fylldes av tidningar och böcker. I diskussioner kunde han försvinna in i huset och komma tillbaka med ett dokument för att visa hur det var.

Först dog hans gamla katt. Sen dog Kalle.
….

Tord Hedström