Axel Lagercrantz: löjtnant vid Napoleons hästgarde i Karibien

Axel Gustaf Lagercrantz är ett namn som dyker upp då och då när man forskar i Näshults historia, men utan att man lär känna mannen. Han står liksom bredvid och tittar på. Det enda vi vet är att han ägde och bodde på Kullebo i Näshult åren 1815 till 1820.

Axels familj

Den 8 oktober 1781 föddes Axel på Farstorp i Nye. Föräldrarnas namn har ramlat bort ur födelsenotisen, men de hette Bengt Lagercrantz och hans hustru Anna Ulrika Rappe, född på Sissehult i Åseda, dotter till Carl Rappe, Baron Rappe, överstelöjtnant och landshövding, och hans hustru Catharina Margareta Thorpadia.

axel1

Axel föddes in i en familj och en omgivning som inte saknar dramatik. Axels far, Bengt Lagercrantz, var som de flesta andra på 1700-talet militär. Han blev sårad i Pommerska kriget, var 1759—62 i preussisk fångenskap och blev 1777 major. Genom äktenskap med en dotter till landshövdingen och generallöjtnanten Tomas Carl Rappe kom han i besittning av säteriet Farstorp i Nye, Jönköpings län, som ärvdes av hans son Carl Magnus L (1772—1865). Denne deltog i det tyska fälttåget 1813 och fick 1818 överstelöjtnants avsked.

Bengts äldste bror, Jacob (1729— 1806), gjorde i Ostindiska kompaniets tjänst 1745—51 resor till bl a Mauritius och Kanton och befordrades i flottan till kapten 1771. Axels bror Elias, senare bosatt på Näshult Säteri, bevistade bl a bataljerna vid Gross-Beeren, Dennewitz och Leipzig. Han blev så småningom överste och chef för Smålands kavalleri.

Även på moderns sida hade Axel välberesta släktingar. Morfar Carl Rappe bevistade Finska kriget på 1740-talet och det Pommerska kriget. Frivilligt och på egen bekostnad deltog han i 1760 års fälttåg.

Axels morbröder Gustaf Johan och Claes Eric gick i fransk tjänst 1778 i regementet Le Marck. De var under sin franska tjänstgöring kommenderade 1782 och 1783 till Coromandel i Nya Zealand och bevistade där den 13 juni 1783 bataljen vid Goudelour, ett sjöslag mellan franska och engelska trupper. En annan morbror, Carl Henric, var superkargör i Ostindiska kompaniets tjänst och gjorde resor till Kina.

Axel fick säkert höra spännande historier under hela sitt liv. Men 1801 träffade han en man vars historier säkert överträffade allt! Men först en kort beskrivning av Axels väg in i yrkeslivet.

Smålands Lätta Dragonregemente

axel2

Dragonernas uniform

Axels framtid var säkert utstakad. Han skulle bli militär. Enligt Svenska Adelns ättelängder blev han redan 1782 kornett vid Smålands Lätta Dragonregemente. Som ettåring kan han knappast ha bidragit mycket till försvarsberedskapen i riket, så vi får förutsätta att ättelängden ger fel årtal och att han var något äldre när han började sin karriär.

Dragonerna var nog en ögonfägnad. Så här såg uniformen ut på Axels tid. Polisongerna och mustaschen, svärtad i ändarna, var obligatoriska och ingick i uniformen.

Antagligen hände inte så mycket medan Axel var cornett och lärde sig yrket. Men snart träffar han en man som antagligen präglade hela hans liv.

Inträder Adam Fredrik Netherwood

axel3

Adam Fredrik Netherwood

Adam Fredrik Netherwood föddes 1772 på (tyvärr) Byestad i Korsberga. Jag säger tyvärr, för hans historia är värd att berättas i långhet. Den passar inte här, eftersom han aldrig bodde i Näshult. Men eftersom han påverkade Axels liv bör han presenteras. Tavlan föreställer Adam och hänger i Vrigstad.

Adam började som volontär vid Livgardet 1778, han blev korpral, sergeant och löjtnant. Han blev kammarpage hos Gustaf III, löjtnant vid Jönköpings infanteri etc etc. 1795 tyckte han att karriären gick för långsamt (!), så för att få hertig Karls uppmärksamhet sköt han ett skott utanför Drottningholms fönster och rusade därpå in till hertigen och berättade att skytten menat att skjuta hertigen men tagit fel på person. Hans rock var genomskjuten, för att ge sannolikhet åt historien. Ingen trodde på honom, men på tveksamma grunder gav Reuterholm honom en stor summa pengar och han gav sig av till Frankrike, där han tog värvning.

Som fransk officer följde han Napoleon Buonaparte på fälttåget till Egypten och Palestina. Med ”utmärkt mannamod” deltog han i slagen, även sedan Napoleon lämnat befälet. Särskilt utmärkte han sig i fältslaget vid Heliopolis den 21 Mars 1800, då han anförde franska kavalleriet emot 80,000 Turkar. Under slaget blev han ”farligt blesserad” af Ismaél Pascha, vilken han i detsamma högg huvudet av och tog hans sabel såsom segertecken. Jag har inte lyckats identifiera Ismaél Pasha, det finns flera med samma namn, men datum stämmer inte.

Adam hade kort förut varit förhandlare vid de avbrutna fredsförhandlingarna med turkarna och blivit skickad till Stor-Vizirens läger vid El-Arisch. Samma år sändes han med med depescher, 32 Turkiska fanor samt mamelucker till Frankrike, vilket allt han överlämnade till Napoleon.

Ordet mamelucker har en skiftande betydelse, men betyder vanligen egyptiska krigsfångar.

Napoleon lär ha sagt att han skulle duga till marskalk. Efter återkomsten till Frankrike blev han adjutant till Napoleons efterträdare som överbefälhavare, marskalk Kléber.

I februari 1801 inlämnade Adam till förste konsuln Napoleon en ansökan om vidare tjänst samt en ansökan om två månaders permission. Båda beviljades genast och Adam reste hem. Han hade nämligen lämnat en käresta hemma i Småland, som han längtade efter. Det finns en beskrivning på hur de sitter vid Emåns strand och talar om kärlek och framtid. Men han hälsade också på hemma i Byestad. En söndag satt han i Korsberga kyrka i full fransk uniform och efter gudstjänsten gick han ut på kyrkbacken, där hans nubiske betjänt, i hög turban och guldsmidd livré, väntade på kuskbocken. Bland den stirrande och gapande allmogen som samlats kring ekipaget kände han igen sin gamla barnsköterska, tog den blyga gumman under armen och hjälpte henne upp på kärran och så for de hem till Byestad.

Och det var nu, antagligen på försommaren 1801, som Axel och Adam träffades. Med största sannolikhet kände de varandra sedan tidigare, det är inte långt mellan Byestad och Farstorp, och vid ett senare tillfälle kallade de sig kusiner. De var inte lekkamrater, Adam var nio år äldre, så när han flyttade hemifrån var Axel bara ett barn. När de träffades igen var Adam en glamorös hjälte och hade antagligen inget emot att berätta om sina äventyr. Den 20-årige Axel bestämde sig raskt för att följa i Adams fotspår. Det är sannolikt att han följde med Adam tillbaka till Paris när Adams permission löpte ut. Adam skaffade honom en tjänst i sin egen skvadron. Nu lockade äventyret på andra sidan Atlanten.

S:t Domingo

axel4

Charles Leclerc, svåger till Napoleon

S:t Domingo (nuvarande Dominikanska Republiken och Haiti) var från början en spansk koloni, som levde på slavarbete. 1791 bröt det ut ett slavuppror, som kvästes och ön överlämnades till Frankrike 1795. Haitiska rebeller tog kontrollen över ön 1801 och då beslöt Napoleon att sända över trupper för att återta ön. Bland dessa trupper återfanns Adam Netherwood och Axel Lagercrantz.

Adam var förste adjutant hos överbefälhavaren för exepditionen general Leclerc. Adam var också chef för hästgardet och Axel var hans löjtnant.

En bild på överbefälhavaren Charles Leclerc, en svåger till Napoleon, gift med Napoleons syster Pauline. Han var bara trettio år när han dog av gula febern, som härjade bland de franska soldaterna på S.t Domingo. Både han och hans efterträdare Rochambeau uppträdde otroligt brutalt i S:t Domingo, med uttalade ambitioner att döda åtminstone hälften av den svarta befolkningen, inklusive kvinnor och barn. Detta utgjorde en sporre för den svarta befolkningen att segra över fransmännen, vilket de också gjorde.

Såvitt går att utröna hade Axel aldrig tidigare varit i strid. Förutom för Adams nubiske betjänt hade han förmodligen heller aldrig sett en svart person. Plötsligt befann han sig vid Adams sida i följande situation i februari 1803:

Den 30 pluviôse (19 februari) blef Cap François åter utsatt för häftiga anfall. Tidigt på morgonen anryckte från olika håll negertrupperna i fyra kolonner. En viktig position, Fort Bélair, togs af dem, och i det närbelägna Hôpital des pères massakrerades en del sjuka franska soldater. Några franska förpostafdelningar kringgingos, och öfver hufvud var situationen rätt allvarlig. I flera timmar kämpades med största förbittring, men slutligen lyckades Clausel drifva fienden på flykten. Hästgardet och Capdragonerna fördes äfven nu af Netherwood och utmärkte sig särskildt. På »savannerna» vid Hôpital des pères gjordes chock mot negrerna, hvarvid dessa ledo svåra förluster, och vid Haut du Cap drefvo Claparède och Netherwood en af de fyra kolonnerna på flykten. Rebellernas förlust i döda anslogs till 500 man.

I öfverbefälhafvarens rapport af den 6 ventose (25 februari) säges, att Netherwood öfverallt i denna strid visat sin lysande tapperhet och sin sedvanliga driftighet; och samma vitsord hade han fått i Rochambeaus bref till regeringen den 2 ventose och i ett bref den 4 i samma månad från stabschefen Boyer.

axel5Bilden ska föreställa en drabbning på S:t Domingo. Lägg märke till fransmannen till vänster som håller upp ett avhugget huvud. Det bör ha varit en chockartad syn för Axel. Adam var ju van.

Adam hade så sakteliga börjat glömma sin småländska kärlek. Han hade nämligen träffat en ny kvinna i S:t Domingo. Han hade köpt sig ett hus på ön, han hade ansökt om att få bli kvar på ön och bröllopet annonserades den 27 mars 1803. Men den 29 mars blev han illa sårad i en sammandrabbning vid Petit Goave. Men bröllopet stod i alla fall den 1 april 1803.

Det var ett lysande sällskap, som var närvarande vid bröllopet. Främst märktes öfverbefälhafvaren general Rochambeau, vidare den unge kolonialprefekten Hector Daure — det var en af Netherwoods vänner från det egyptiska fälttåget, under hvilket han var krigskommissarie, brigadgeneralen Thouvenot, öfverdomaren Ludot, viceamiralen Latouche-Tréville, generalstabschefen Boyer, brigadgeneralen Denin, chefen för eskaderns stab kapten Renaud, brigadchefen Nero m. fl. officerare samt åtskilliga medlemmar af den kreolska societeten. Dessutom var äfven en svensk närvarande bland gästerna, nämligen löjtnanten vid öfverbefälhafvarens hästgarde Axel Lagercrantz.

I giftermålskontraktet anges Adam och Axel vara kusiner, men det är svårt att påvisa.

Adam dog av sina skador den 26 april 1803.

Axel måste ganska snart efter dödsfallet ha återvänt hem. Han antecknades som cornett vid Smålands Lätta Dragonregemente 1804.

De haitiska rebellerna segrade så småningom och detta lär vara det enda exemplet på att ett slavuppror resulterat i bildandet av en ny stat.

Tillbaka i Sverige

Axel inträdde 1805 i Mörnerska Husarerna, baserade i Skåne. Han blev ryttmästare vid regementet 1808 och fick avsked 1809. I generalmönstringsrullorna kan man lätt se hur fin en officer var genom att räkna hästarna de disponerade. Överstelöjtnanten Bror Cederström hade fem hästar, Stabsryttmästare Carl Geijer hade fyra hästar, Löjtnant Lagercrantz bara två, ett rödskimligt sto, 5 år, och ett brunt sto, 6 år.

axel6Axel var i Tyskland under det andra Pommerska Kriget 1805-1807, ett krig som utkämpades mellan Sverige och Frankrike. Det finns en anteckning vid Axels namn i GMR den 7 juli: Sjuk i Stralsund. Vad han led av vet vi inte, men det måste varit nervöst att vara sjuk medan 40.000 fransmännen närmade sig i onda avsikter. Detta betyder också att vi inte kan räkna med att Axel var med i Hampus Mörners slagordning. Kanske han slapp slagen?

Resten av regementet befann sig i juli 1807 i Kabelsdorff. Det som hände 1807 i Stralsund var att Sverige förlorade staden och ön Rügen till fransmännen.

Belägringen av Stralsund utkämpades mellan den 30 januari till den 24 augusti 1807 mellan den svenska garnisonen i Stralsund under ledning av Hans Henric von Essen mot en fransk armé under Édouard Mortiers befäl.. På första försöket blockerade han staden i två månader tills han fick nya befallningar och tvingades dra sig tillbaka. Under hans bortavaro lyckades svenskarna driva bort den franska blockadstyrkan. När Mortier sedan återvände knuffar han i sin tur tillbaka Essens trupper, och de båda sidorna sluter snabbt ett vapenstillestånd. Vapenvilan förkastades senare av kung Gustav IV Adolf, varefter marskalk Guillaume Brune förde en armé på 40.000 franska, tyska, spanska, italienska och holländska soldater mot den svenska fästningen. De underlägsna svenskarna övergav så småningom hamnstaden Stralsund till de fransk-allierade styrkorna. Som en följd av detta förlorade även Sverige den närbelägna ön Rügen.

Det finns en bok av en herr Vegesack på nätet, som handlar om belägringen av Stralsund. Man kan googla Hampus Mörner, som var Axels regementschef.

Efter avskedet som soldat

Axel flyttade till Wallby säteri i Skirö någon gång mellan 1807 och 1815, antagligen 1809 när han gifte sig med Maline von Braun. Ägaren till Wallby, Carl Alexander Stuart, barnbarn till Major Alexander Stuart på Ödmundetorp, angavs vara svagsint och vistades hos sin svåger Per Bråkenhielm i Pjätteryd.

Axel gifte sig 1809 24/12 på Skällsnäs med Magdalena Christina von Braun, kallade Maline, född 19/11 1785. Hon var dotter till Otto Magnus von Braun, också han militär. Modern hette Beata Christina Stålhammar, dotter till Carl Stålhammar och barnbarn till Jon S på Salshult. Malines syster Fredrika Regina Beata skulle senare (1825) gifta sig med Axels bror Elias och bosätta sig på Näshults säteri. Systrarnas far Carl hade en syster Anna Elisabeth, som var farmor till Adam Netherwood.

Det är att märka att varken Axel eller Maline i Skirös husförhörsregister anges ha tagit nattvard någon gång under den tid de bodde på Wallby. Berodde det på okyrklighet eller på slarv av prästen?

Tiden i Näshult

1815 flyttade paret till Kullebo i Näshult, utan att bry sig om formaliteten med flyttattest. Axels syster Carolina Margareta, som bott hos dem, flyttade samma år till Farstorp.

Dottern Malin föddes 14/8 1815 i Näshult. Axel och hans familj bodde då på Södra Ekagård, men anges äga Kullebo Säteri. Axel och Maline fick två barn till, Otto Bengt Albrect, född 4/9 1817 i Näshult, och Carl, född 26/12 1819 i Näshult.

Omkring 1820 ser det ut som om äktenskapet började knaka i fogarna. Axel försvann från Kullebo förmodligen 1820. De första åren bodde han ”inlogerad” hos greven Nils Anton Bark i Bollerup, Ullstorp socken. I husförhören 1827-34 angavs han ”wistas i Calmare län”. Omkring 1830 flyttade han till Norratorp i Åseda, som ägare och brukare.  Malin återvände 1837 till Kullebo från Höreda.Var i Höreda hon bodde har jag inte listat ut. 

Dottern Malin bodde från 10 års ålder hos sin farbror och moster på Näshults säteri. Hon flyttade därifrån 1837, samma år som modern och bröderna återvände, och gifte sig 1846 med apotekaren i Eksjö Carl Gustaf Sandahl.

axel7
Makarnas son Otto Bengt Albrect blev löjtnant, han ärvde eller köpte Kullebo och bodde där med hustrun Eva Margareta Locrantz och deras barn.

Makarnas andre son Carl blev volontär vid Första Lifgrenadierregementet, student 1839, auditör vid Smålands Husarregemente 1844. Han gifte sig med sin kusin Carolina Lagercrantz och fick fyra barn.

Axel som person

Det är sannerligen inte lätt att bilda sig en uppfattning om Axel som person. Åren han bodde i Näshult var inte särskilt fridsamma, vilket framgår av artikeln om kyrkoherden Elgmark på denna sida. Andra Näshultsbor grälade friskt, men Axel teg. Han kan ha varit en romantiker, som såg upp till Adam Netherwood och ville bli som han. Men hans släkt var full av äventyrare, så egentligen var det inte så märkvärdigt att åka till S:t Domingo. Var det hans fel att dottern Malin inte bodde hemma hos sina föräldrar? Var han mentalt skadad av sina krigsminnen? Det är inte säkert, det finns många memoarer från Napoleontiden som visar att man inte fäste sig så mycket vid ond bråd död. Repade han sig någonsin från sjukdomen i Stralsund? Man vet helt enkelt ingenting!

Maline dog 1847. Axel dog 29/5 1841 på Norratorp i Åseda. Han är begravd i Näshult, enligt notering i dödboken

//Eva Kornby, Haddarp, Näshult mars 2015

Källor: