Generalmajoren friherre Anders Leijonhielm – karolinen som överlevde

Den 2 januari 1699 köpte kaptenen vid Kalmar Regemente Anders Leijonhielm rusthållet Näshults Säteri, samt köpgodsen Beskvarn, Haddarp, Häggagärde, Mederhult, vidare Fåglakulla och Haddarps byteshemman. Säljare var Hans Clerck den yngre och köpesumman var 9000 d.k.m. Leijonhielm ägde i vart fall säteriet till sin död 1727, varefter det övertogs av hans dotter och måg, Brita Kristina och Lars Fixenhielm. (Almquist.)

Man kan inte påstå att han var fast bosatt i socknen, oftast var han upptagen på annat håll. Men han har ändå förtjänat en plats bland bemärkta Näshultsbor.

Här är hans kortfattade levnadsbeskrivning, kopierad direkt ur Wikipedia:

Anders Eriksson Leijonhielm, född 20 januari 1655, död 27 december 1727 i Jönköping, var en svensk friherre, militär och ämbetsman.
Leijonhielm var son till översten och kommendanten Erik Baaz, adlad Leijonhielm och hans hustru Christina Andersdotter. Han inskrevs 1670 som student i Lund, blev volontär vid livgardet till fot 1673 och fänrik vid Kalmar regemente 1674. Då Kristianstad togs med storm 1676 blev Leijonhielm fången, men utväxlades redan samma år. 1677 befordrades han till löjtnant vid Kalmar regemente och 1683 till kapten vid samma regemente.
Vid Stora nordiska krigets utbrott deltog han vid landstigningen på Seland 1700 och blev 1701 major Leijonhielm deltog senare vid slaget vid Klissow 1702 och belägringen av Thorn 1703. I slaget vid Latovick blev han tillfångatagen och förd till Preussen, men utväxlades snart. Han deltog i slaget vid Poltava, där han fick sitt vänstra ben avskjutet av en kanonkula. Han lyckades dock trots detta ta sig med Karl XII till Bender, där han närvarade vid kalabaliken 1713.
1709 hade Leijonhielm utnämnts till överstelöjtnant och 1710 till överste för Jönköpings regemente. Efter hemkomsten utsågs han 1714 till landshövding i Linköpings län. 1718 befordrades Leijonhielm till generalmajor, och samma år bytte han landshövdingsposten i Linköpings län mot en i Jönköpings län. 29 juli 1719 erhöll Leijonhielm friherrlig värdighet.
Leijonhielm var sedan 1687 gift med Ebba Emerentia Leijoncrantz, dotter till Gerhard Leijoncrantz och Brita Norfelt.

Leijonhielms farfar Johannes Baasius var biskop i Växjö, men därefter verkar det som om samtliga medlemmar av familjen blev soldater. Anders Leijonhielms far var commendant på Kalmar slott, så sonens yrkesval var nog självklart.

Anders Leijonhielm började sin yrkeskarriär i en armé som under 100 år varit på marsch ute på den europeiska kontinenten. Från vårt nutida perspektiv har vi svårt att fatta de bevekelsegrunder som drev kungar och militärer till denna fördärvbringade verksamhet. Anders Leijonhielm genomlevde med sina kamrater en serie av katastrofer som aldrig för eller senare drabbat landet. Lägg därtill att hemma fronten samtidigt upplevde svåra missväxter och pester. Anders Leijonhielm överlevde till sina70 år. Men nog hade han fått ett bättre liv om kungarna varit lite klokare?

Karl XI:s krig eller det Skånska Kriget, 1675 – 1679

Danmark attackerade Sverige 1675. Det blev ett fasansfullt krig, med fruktansvärda övergrepp på befolkningen både från danskarnas och svenskarnas sida. Snapphanarna, Göinges gerilla, omfattades inte av de krigslagar som respekterades något så när när det gällde reguljära soldater. I Skåne är minnet av både snapphanar och slaget vid Lund mycket levande och man bävar fortfarande över de fasansfulla historierna.

Fänriken Leijonhielm vid Kalmar Regemente ingick i den armé som våren 1676 samlades i Skåne för att möta danskarna. Den andra bataljonen av Kalmar Regemente följde huvudhären över Småland till Halland och deltog där i slaget vid Halmstad den 17 augusti 1676.

Leijonhielms bataljon lades i garnison i Kristianstad.

Kristianstad var på den tiden en fästning, byggd 1614 av den danske kungen Kristian IV för att hålla svenskarna borta. Höga fästningsvallar kringgärdade staden och den omslöts av en vallgrav. När danskarna 1676 anföll Skåne, tågade de mot Kristianstad, och då de inte mötte något nämnvärt motstånd framför fästningen, stormade de den, utan ceremonier, som det heter, kl. 2 på natten till den 15 augusti. Anfallet underlättades i hög grad därav att fästningsgravarna var uttorkade av sommarhettan.

Den första bataljonen, bland dem fänriken Anders Leijonhielm, blev tillfångatagna då danskarna stormade Kristianstad. Han blev fjättrad samt bortförd till Danmark och utväxlades framåt jultiden. Det var första gången, med ingalunda den sista som Anders Leijonhielm skulle vara krigsfånge.

Under 1677 deltog regementet i slaget vid Landskrona den 14 juli. Inget nämns om deltagande vid slaget vid Lund.

Familjeliv mellan krigen

Leijonhielm gifte sig 1687 med Ebba Emerentia Leijoncrantz och fick följande barn

Erik, född 1688, ogift, löjtnant vid Kalmar regemente, dödsskjuten i fält

Brita Kristina, född 1690, gift med Lars Fixenhielm på Näshults säteri, inga barn

Maria Sofia, okänt födelseår, gift med en sekreterare Hagström

Gerhard, född 1695, död 1739, vid Östgöta kavalleri, inte död i fält; många barn

Katarina Hedvig, född 1697, gift Tigerclou, bosatt Hälla, Kristbergs socken i Ög

Karl, född 1698, död 1716, ogift, fänrik, död under fälttåg i Norge

Johan, född 1700, död 1748, löjtnant

Det verkar vara helt omöjligt att reda ut var familjen bodde under åren 1687 och 1700, eftersom husförhörslängder och dopböcker saknas för dessa år. Kapten Leijonhielm hade avkastningen av flera gårdar här i trakten, Täppesås i Nye, Holma i Dädesjö, Idanäs i Näshult, med flera. Han var anvisad Täppesås som boställe i GMR 1686-97.Byggnationen verkar dock enligt en svårläst anteckning inte ha varit helt tillfredsställande. Ander Leijonhielm köpte som tidigare angivits Näshults Säteri och flera gårdar i Näshult år 1699 och det är troligt att han flyttade hit under några månader år 1700 eller 1701.

Han och Jon Stålhammar på Salshult, Stenberga, var nära vänner (”broder Anders” och ”syster Ebba”, se nedan) och eftersom de tillhörde olika regementen verkar det troligt att de träffats som grannar. Jon Stålhammars brev från juni 1701 till september 1701 innehåller alla hälsningar till grannar och mer specifikt till broder Anders Leionhielm och Ebba, men inte till andra officersbröder. Han måste ha räknat med att Sofia Drake träffade dem då och då och kunde framföra hälsningen, vilket tyder på att de fanns i närheten av Salshult. I ett brev från september 1701 hälsar han enbart till Ebba, så man får förmoda att Leijonhielm då har rest till fronten.

Det stora nordiska kriget, 1700 – 1721

Sachsen-Polen, Danmark-Norge och Tsarryssland förklarade Sverige krig och angrep svenska Lifland, svenska Ingermanland samt Holstein-Gottorp, som var Sveriges bundsförvant. Avsikten var att komma över Sveriges östersjöprovinser. Sverige besegrade Danmark och besegrade även Ryssland vid Narva. De slog tillbaka de polska och sachsiska styrkorna och drev dem tillbaka till Sachsen, där Karl XII avsatte August den starke. Under tiden hade Ryssland gått in i Sveriges östersjöprovinser och grundat St Petersburg, för att få en hamn i Östersjön. Karl XII marscherade till Poltava för att slutgiltigt besegra Peter, men led 1709 ett förkrossande nederlag. Han flydde med resterna av sin armé till Bender, i det Ottomanska riket, där han övertygade sultanen att angripa Ryssland, ett framgångsrikt krig, men utan större konsekvenser. Efter Poltava angrep Danmark, Sachsen och Polen återigen de svenska besittningarna, och slutligen angrep de Sverige västerifrån, medan Ryssland ockuperade Finland. Karl XII reste till den norska fronten där han blev skjuten 1718.

Kapten Anders Leijonhielm vid Kalmar Regemente var också med vid landstigningen vid Seland (Humlebaek) den 25 juli 1700. Jon Stålhammar beskriver det så här i ett brev daterat 26 juli 1700: ”låtter iagh digh vetta att vår konungh tillika medh alt vårt infanterij i går ginge tilsiöss öf:r Sundhet på Sälandh och der lanstege och tiördhe Juten strax ifrån landhet och toge bort dhe styckena och skanserne som han der upbygdt och ihelskötte till en 70 mahn på plattsen af de danska och blef intet mehr en några stycken soldater och färgemehn dödhe och bleseradhe. Alt vårt cavallerie står enu her i landet dock lärer några gå till våhra på Sellandh snart, och hopass vij nu dhett lährer oförtöfvat blifva fredh emedhan iuten intet för har villiat låtta sigh till något bekuema fören nu de ta på och begiera fredh öf:r alt”

Sedan förstärkningar hade anlänt marscherade de mot Köpenhamn. Den danske kungen inledde omedelbart fredsförhandlingar, så det blev inga strider där.

Regementet blev därefter kvar i Sverige till hösten 1701 då det skeppades över till Kurland och lades i garnison i Libau. Leijonhielm hade nu befordrats till major.

Regementet deltog bland annat i slaget vid Clissow den 9 juli 1702 där de anförda av överste Silversparre fanns mitt i den andra träffen.

Från mitten av maj till början av oktober 1703 deltog regementet i belägringen av Thorn. Där tjänstgjorde bland annat regementet på bestyckade pråmar som höll fästningen innesluten från Weichsel-sidan.

Vid den häftiga drabbningen 1704 vid Latovicz omringades Leijonhielm med 450 man av 3000 kosacker samt 400 sachsare. När hälften av hans manskap stupat måste Leijonhielm ge sig fången, varefter de kvarvarande utan pardon nedhöggos av kosackerna. Leijonhielm bortfördes till Sachsen, men släpptes mot lösensumma (ransonerades!). ”Helsa mycket tienstl. min godha syster Eba Läionkrantz. Dhen ährl. bror Leionhielm** kom för en 3 vikor ifrån sitt fängelse ifrån Saxsen medh alla dhe andhra fångerna som dher vahrit. Gudh ske låf, han måhr vehl.” (Utdrag ur Jon Stålhammars brev hem till Salshult 24 april 1705)

Efter frisläppandet åtföljde han svenska hären genom Polen samt Ukraina.Under 1707 till 1709 följde han och regementet alla Karl XII:s marscher samt deltog i slaget vid Poltava.

År 1709 bytte Anders Leijonhielm regemente och blev överstelöjtnant vid Jönköpings regemente. Generalmönstringsrullorna saknas så jag vet inte vilket datum detta skedde. Kalmar regemente blev helt utraderat i slaget vid Poltava den 28 juni 1709, så antagligen hade väl Anders Leijonhielm bytt redan då.

Vid Poltava förlorade Jönköpings regemente många man. Här fick Anders Leijonhielm sitt vänstra ben avskjutet. Resterna av regementet gick i rysk fångenskap vid kapitulationen i Perevoloczna den 1 juli 1709. Trots sitt ben lyckades Anders Leijonhielm följa med den flyende Karl XII till Bender, i nuvarande Moldavien, där han var med i Kalabaliken i Bender 1713.

Kalabaliken i Bender i februari 1713 var en attack mot Karl XIIs läger av många tusen janitscharer. Det urartade till ren plundring. Slagsmålet och plundringen pågick i 7 timmar och 10 svenskar dog. I själva kunghuset fanns omkring 50 man, och där rasade striden hetast. Det fanns ytterligare 1000 karoliner i lägret i Bender och de blev snabbt fångar och enligt uppgift illa behandlade. Anders Leijonhielm var bland dem. Efter slaget vid Gadebusch i december 1713, som svenskarna vann, insåg sultanen att det var bäst att hålla sig väl med svenskarna och Karl XII blev på nytt en ärad gäst. (Åberg)

Hemma igen

Så kom han då äntligen hem 1714. Han hade varit borta i 13 år. Han hade sett alltför många slagfält, hört allt för mycket kanondunder, hört allt för många smärtovrål från soldater med bortskjutna lemmar, känt stanken från ruttnande kadaver efter slagen, mist alltför många vänner. Han hade varit krigsfånge tre gånger, hos folk som inte ville honom väl. Han var nästan 60 år gammal och invalid. Hade det varit nu för tiden hade han behövt psykiatrisk hjälp.

Han och Ebba och barnen Carl, Johan och Catharina bosatte sig på Näshults säteri (A1/2 s 34). De är antecknade i husförhörsboken för 1714.

Vid hemkomsten var han chef för Jönköpings regemente, kanske för att han var den ende erfarne officern som hade överlevt. En enbent regementschef hade nog sina besvärligheter. Måste han inte inspektera till häst?

Efter något år blev han landshövding i Linköping. Hela staden hade brunnit ner ett tiotal år tidigare, utom slottet och några andra byggnader, så antagligen spikades det för fullt överallt.

Jag vet inte var Ebba Emerentia befann sig under hans bortovaro. Hon bodde nog inte kvar i Näshult sedan mannen avrest till fronten men Jon Stålhammar ber alltid hälsa till Ebba. Kanske hon och Sofia Drake brevväxlade.

Ebba dog redan 1717, i Linköping. Hon hade fått uppfostra barnen på egen hand. Alla pojkarna blev soldater, man kan undra vad hon tyckte om det. Hon fick uppleva att två av dem dog på slagfältet. Kände hon över huvud taget igen sin man när han återvände? Hundra år senare yttrade en bitter och bitsk dam att Napoleon borde fått ligga i barnsäng för var och en av de soldater som dog under det ryska fälttåget 1812. Tyckte Ebba likadant om Karl XII?

Första halvåret som landshövding i Jönköping

Liejonhielm var landshövding i Jönköping från 1718 till sin död 1727. Anledningen till att han fick byta län var att landshövdingen Patkull i Jönköping hade besvär med att hålla de ca 1600 krigsfångarna på Visingsö i styr. De envisades med att rymma och deras förhållanden var så eländiga att det inte fanns mycket att göra. Patkull blev åtalad för tjänstefel och fick lämna tjänsten 18 maj 1718. (hela denna historia citerad ur Nilsson)

Samma år som Leijonhielm tillträdde dog Karl XII den 30 november. Tronpretendenten Karl XIIs syster Ulrica Eleonoras make arvprins Fredrik af Hessen, senare kung av Sverige, skrev ett brev till Leijonhielm, vari denne officiellt underrättades om dödsfallet.

(utdrag) ”klåckan inemot 10 om aftonen genom ett olyckeligit skått i hufwudet, så plötzligen måste förlora wår allernådigste Konung, att man af Honom sedermera icke ett ord förnimma kunde. Och som denna Olycka mig mycket til hiertat går, så twiflar Jag eij heller, det lärer H: GeneralenMajoren och landzhöfdingen äfwenwääl taga deraf en öfwermåttan sensible dehl, och det så mycket mehra som Jag är försäkrad, att Hans Högstsahl. Maij:st för honom städze en besynnerlig nåd haft hafwer.”

Första veckan i december brann slottet på Visingö, där krigsfångarna var inkvarterade. Brev om detta till Leijonhielm i utdrag

”iag om Mårgonen strax däreffter i dag ifrån högbemelte H:r Grefwe tilbakars kom, så stodo fångarne som woro 1623 Mann alle ute, hwarpå iag strax lät inqwartera dem 26 Mann i hwar gård här på öön, effter fångarne begynte at frysa ock knorra, hälst som största delen af dem är nakne. ltså är hos högwälborne herr General Majorn ock landshöfdingen min tienstl. begäran at få försända de danska 243 Mann ock 16 Hålländska ock 13 Engelska härifrån til Jönköping igen, hwarest de tilförände warit, iämwähl ock en del Ryssar, så at de Arma Öboorne tillika med fångarne som nu mycket utstå ock lida, kunna bli därigenom något lindrade, elliest blifwa de Alla här innan Kort ruinerade, i synnerheet som ingen provision är, därtil med är tilförsseln makalöös knapp, /B. v Wolfradt/”

I det ovan citerade brevet från Fredrik af Hessen, som ju kom ungefär samtidigt med underrättelsen om branden på Visingsö, kräver Fredrik att Leijonhielm skulle draga försorg om de regementen som nu marscherade hem

”att underhåld och fourage för dem på hwad sätt sådant beqwämligast och skyndesammast skie kan må wara i beredskap på beqwäme nattläger, warandes det nödigt, emedan Regementerne nu förtiden med tilräckel: medell eij äro försedde, att H. Generalmajoren och landzhöfdingen håller de uti Cassan warande medel orubbade, och dem allenast anwänder att förskiuta Regementerne hwad de tarfwar till att betala det som uti nattlägren förtäres.”

Jönköping hade på den tiden, såvitt kan utrönas, ungefär 3000 invånare. Tillkom 1 623 krigsfångar plus ett antal utsvultna regementen på hemväg. I december.

Anders Leijonhielm kom inte hem till några sötebrödsdagar, det är ett som är säkert. Men han hade överlevt. Så många hade gått åt i kriget och eländet där hemma att det gick 164 kvinnor på 100 män. Hela regementen var utplånade. Hans gode vän Jon Stålhammar blev kvar där borta, död av sjukdom 1708. Leijonhielm hade haft tur.

Riksdagen 1720 och riksdagen 1723

Hela landet beslöt att nu fick det vara nog och avskaffade det kungliga enväldet, som ett första steg. Frihetstiden inleddes och kanske det blev lite bättre. Hjälpte Leijonhielm till som ledamot i riksdagarna? Watch this space, historien kanske fortsätter…

Breven från Jon Stålhammar

Här är utdrag ur några av Jon Stålhammars brev, de som berör Anders och Ebba. Jag tar dem med därför att Anders aldrig uttalar sig och det blir så mycket mänskligare om man inte bara rabblar årtal utan får höra röster.

2 juni 1701

Rättnu på timan gå vij till segelss uthj Jesu nampn; gudh vahre medh oss allesampetl. Helsa Anderss Leionhielm och Ebba* valle!
A Madamme Madamme Sophia Drake cete ï Salshult Presentament

Räfvel d. 16 Junij A:o 1701.
Helsa Capt. Leionhielm och fruen, förgiett icke våhre k. må barn och alla våhra godha venner, förgiet icke digh sielf som uthj hvar time finss uthj mine tankar medh 1000falt vehlsingnelse och godt anönskatt adiö! valle!

Dorpat 30 juni 1701

Mitt aldra kieraste hierta nest digh sielf helsa mamma och våhra k. små barn sampt bror Leionhielm och syster, syster Maja Rosenquist och sägh henne att bådhe faderen och sohnen* må vehl.

Riga 20 juli 1701

Mitt aldra kieraste hierta nest digh sielf helsa mamma och våhra k. små barn sampt bror Leionhielm och syster, syster Maja Rosenquist och sägh henne att bådhe faderen och sohnen* må vehl.

Riga 19 september 1701 hälsar han enbart till Ebba Leioncranss

(antagligen 1704) Om Ödmundatorp*** blif:r falt för 1000 D:r Sölf:t så behålt dett fast dhett vore 1100 D:r Sm:t. Major Leionhielmss bref, som lågh uthj mit, har iagh stelt honom. Han måhr vehl. Helsa s. Eba och Maja Rosenquist.

Helsa mycket tienstl. min godha syster Eba Läionkrantz. Dhen ährl. bror Leionhielm** kom för en 3 vikor ifrån sitt fängelse ifrån Saxsen medh alla dhe andhra fångerna som dher vahrit. Gudh ske låf, han måhr vehl. Helsa och vedh tilfälle min k. brodher, (24 april 1705)

Förgiet eij syster Ebba; sägh heness mahn måhr vehl. Nu guderness Gudher och himellenss herre bevahre digh till lif och siel. Och iagh till dödhen ähr och förblif:r min a. k. vehns trogne mahn och hörsame tienare till den siste enden af lifvet. Joen Stålhammar. Demenitz* d. 27 Maij A:o 1705.

min vehn helsa alla våhra godhe vehner och grannar. Förgiett icke digh sielf och barnen sampt mamma. Gyllenpampen och Maia helsass och min dygdiga syster Ebba. Henness k. mahn* måhr vehl; begynner blij gammal, han som iagh.

Kieraste min hustru, lätt Gyllenpampen se detta, att iagh håller honom för en N. att han intet betre håller hvadh han migh låfvat haf:r medh skrifvande. Gudh ge att han måtte lefva till iagh finge talla ve honom. Helsan, sampt och Adolph och derass fruer 100000falt. Bror Fredrik skikadhe iagh ditt bref; Gudhi ährat han mår vehl, äfven och bror Läjonhielm. Helsa syster Eba, hon må intet förtänka honom att han ähr något galant hoss dett saxsiska fruentemeret. Lätt nu se alla ihop huru hurtiga I ehren att skrifva oss till, så vij icke glöma bårt Smålandh her hoss desse skiöna dammer. (2 oktober 1706)

Ty nu ähr iagh rätt tråttnadh. (1708)

Ack ja, karolinerna kände sig nog gamla vid det laget! Fast uppenbarligen inte för gamla för att vara galanta!

Hur Anders Leijonhielm påverkade livet i Näshult

Denne enbente hjälte och fantastiske överlevare kanske inte bodde här så mycket att han personligen påverkade byns liv, men han anställde Monsieur Anders Beckman som rättare på Näshults säteri. (A1/2 s 34). När Fixenhielm övertog säteriet blev Beckman av med jobbet och han och hans fru Madame Christina Westphalen köpte en del av Serarp Norregård och blev gästgivare. Men det är en annan historia.

Anders Leijonhielms och Ebbas dotter Britta gifte sig med Lars Fixenhielm och bosatte sig på Näshults Säteri, där åtminstone Lars högljutt gjorde sin stämma hörd. Men det är en annan historia.

/Eva Kornby, Haddarp, Näshult 2013

Källor

Leijonhielm, släkt, http://www.nad.riksarkivet.se/sbl/Presentation.aspx?id=11153, Svenskt biografiskt lexikon, hämtad 2012-12-28.
http://www.learning4sharing.nu/andersleijonhielm-159684.html

http://www.algonet.se/ ~hogman/regementen_inf.htm

http://sv.wikipedia.org/wiki/Stora_nordiska_kriget

Åberg, Alf: Karolinerna och Österlandet, Natur och Kultur, 1967

Almquist, J.A. Frälsegodsen i Sverige under stormaktstiden, del 4
Sveriges ridderskaps och adels riksdagsprotokoll från och med år 1719, första delen 1719-1720, utg. G. A. Sparre, Stockholm 1875. Motsvarande för 1723.

Nilsson, Bengt: http://members.tripod.com/bengt_nilsson/Historia/revkarl.htm

Jon Stålhammars brev http://project2.sol.lu.se/fornsvenska/Nysvenska/C.P45-Stalhammar.html