Josef Wickelgren, komminister i Furuby, tillträdde 1835 som kyrkoherde i Näshult. Han efterträdde Erik Elgmark, som dog 1833. Elgmark hade haft stora bekymmer med kyrkostämman och nu hade Wickelgren bestämt att det skulle bli ordning i socknen.
Men Wickelgren var inte populär på högre ort. Tegnér var ute efter honom.
1832 skrev Tegnér: ”Lunér är avsatt. Jag arbetar till samma resultat med Clarin och Wickelgren i Furuby.”
Den Lunér som Tegner avser var vice pastor i Näshult när Elgmark var kyrkoherde. Han beskrivs utförligt i Elgmarks levnadsteckning.
Clarin var kyrkoherde i Kalvsvik och betecknas som ”ett kuriosum bland prästerskapet”. Han förberedde inte sina predikningar och struntade i dagens text utan brukade i stället tala fritt ur hjärtat om varjehanda saker, som den grekiska mytologin, amerikanska utvandringens skandalkrönika, blandat med upptuktelser mot medlemmar av församlingen. Samt majestätsförbrytelse, då han jämförde Carl Johan med den nyfödde Jesus. När han hörde detta skrattade Carl XIV Johan och sade att den jämförelsen måste utfalla till min nackdel, så är det inget värre går prästen fri. Detta om Clarin.
I detta gäng platsade alltså Josef Wickelgren, den kyrkoherde som efterträdde Erik Elgmark i Näshult. Det framgår inte av Herdaminnen varför Tegnér ville bli av med honom. Tegnérs mottagna brev finns på nätet, men det finns inget brev från Wickelgren till Tegnér från den här tiden som kan kasta ljus över saken.
Sockenstämmoprotokollen ger heller ingen direkt negativ bild av Wickelgren, däremot får vi levande bilder av livet i byn. Wickelgrens bekymmer började genast, vid första kyrkostämman.
”Redan i början på stämman uppstod strid. Kronofogden klandrade att stämman ej utlysts den dag han bestämt. Ordföranden (Wickelgren) svarade med, att han ej ansåg sig stå under hans befäl. Då uppstod stark oreda, så att ordföranden ej kunde uppfatta hvad som anfördes. Det blef rop om att en ny ordförande skulle utses och att protokollet skulle skrivas färdigt samtidigt med stämman. Ordföranden vägrade bifall, enär det strede mot lag. När protokollet sedan skulle justeras uppstod ny strid, ty i detsamma vore yttranden under stämman ordagrant införda, såsom svordomar, fula tillvitelser och skällsord. Stora delar av protokollet blefvo därför korsade med ordförandens medgifvande, heter det i marginalen.”
En av punkterna som diskuterades vid denna stämma var den nye kyrkoherdens löneförmåner. Församlingens förslag till löneförmåner hade inte godkänts av domkapitlet, eftersom lönen blev för liten. Hemmanens förmåga till avkastning ansågs vara överdriven och domkapitlet menade personer från annat pastorat skulle göra en ny värdering. Näshults representanter höll uppenbarligen i börsen.
Wickelgren hade från början föresatt sig att det skulle bli ordning och reda i byn. Vid sockenstämman genomdrev han beslut om 32 skilling banko i böter för den som under söndagens gudstjänst inte gick in i kyrkan utan stannade i sockenstugan eller på kyrkvallen.
Byborna, som ofta bodde långt från grannar ute i skogen, ville nog hellre träffa bekanta och prata av sig än lyssna på en tråkig predikan. Man får en bild av massor av folk, alla pratande och skrattande på kyrkbacken, ungefär som på en marknad. Veckans höjdpunkt.
Även inne i kyrkan var det liv och stoj, särskilt på läktaren, där ungdomarna brukade samlas. Tillsägelser båtade föga och kyrkvärden satt hellre och sov i sin bänk längst ner i kyrkan än att han försökte hålla ordning. Så sent som 1869 förtäljer ett protokoll att församlingen fattat ett förnyat beslut om förbud för personer att under gudstjänsten taga plats på orgelläktaren, varvid de hindrade organisten och dessutom begagnade sin ställning till ”varjehanda ofog och oanständiga observationer å den i kyrkan sittande församlingen”.
Wickelgren inskränkte sig inte till att bestämma över folket under själva högmässan. Det blev också böter för den ”som vid samlingen i sockenstugan lefde oskickligt vid spiseln.” Vad detta innebär kan man fundera på.
Han hade också synpunkter på ungdomens vana att samlas vid fattighuset på lördags- och söndagskvällar och föra skoj till långt in på natten. Totalförbud var lösningen. ”Hvems är skulden I föräldrar? Eder egen. I hafven födt ormar i Eder egen barm, barn som nu stinga Eder på alla sidor.”
Han var en total glädjedödare. Men varför ville Tegnér bli av med honom?
Wickelgren ingrep dock inte mot Serarps gästgivaregård förrän konungens befallningshavande (länsstyrelsen) i en kungörelse befallde stämman att vidtaga åtgärder mot det fylleri, slagsmål och oordningar som förekom där.
Det sammankallades en särskild stämma för att diskutera denna kungörelse. Stämman kom till det beslutet att all denna oordning härledde sig från de lönnkrogar som fanns lite varstans i socknen. De tillsatte ordningsmän som skulle uppspåra och förhindra ofoget. Hur detta skulle avhjälpa fylleriet och slagsmålen vid gästgiveriet framgår inte.
Föga förvånande fortsatte fylleriet och oordningen i socknen.
”Fylleri och oordning fortfor inom församlingen. Vid Ebbe marknad förekom sådant synnerligen svårt. Stämman beslöt ingå till kungl maj:ts befallningshavande med anhållan att få utfärdat förbud på försäljning vid marknaden af icke blott brännvin utan även vin, ty man hade kommit underfund med, att vinet blandades upp med brännvin.”(Bäckman)
Nils Johan Nilsson, som var gästgivare i Serarp på 1840-talet, tog själv initiativet att hos stämman begära att denna skulle vända sig till Länsstyrelsen och begära att all spritförsäljning skulle förbjudas på Serarps gästgivaregård. Superiet hade gått för långt. Flera hustrur hade vänt sig till kyrkorådet och velat söka skilsmässa på grund av männens alkoholism.
Vår fridfulla socken har tydligen känt av perioder av vilt leverne.
// Eva Kornby, Haddarp, Näshult mars 2013, modifierat september 2013
Källa:
Bäckman, August: Forntid och nutid, Småländskt församlingslif, kulturhistoriska teckningar från Östra Härad i Jönköpings län. Hvetlanda 1916.