Slaget om Squalebäcken

Vid hösttinget 1697 avgjorde Östra Härads tingsrätt ett mål som i sig knappast är av intresse. En fastighetsägare blev stämd för att ha huggit skog på mark som tillhörde grannfastigheten. Men för en Näshultsbo som är lite bekant med de personer soAm agerar i frågan kan det vara amusant att föreställa sig det sociala samspelet mellan aktörerna. Domstolsprotokoll från 1600-talet kan vara rätt svårlästa, både handstilen och språkbruket, så jag har tagit mig friheten att berätta ganska fritt. Men det märks nog på språket om det är citat från dombokens eller nyskrivet!

Trots ivriga efterforskningar har Squalebäcken inte återfunnits. Dem mest sannolika sträckningen är i sänkan strax nedanför kyrkan åt Ödmundetorp till. På kartan ser det ut som om Prästasjön vid något tillfälle har sänkts. Före sänkningen så kan avrinningen skett genom en bäck vid Kyrkenäs och vidare under vägen. Än i dag är området sankt, men det är inte att beteckna som en bäck.

Stämningsansökan

Kyrkoherden Magnus Nicander i Näshult klagar till Herr Doctor Petrus Ohmberg att denne olagligen gått över en gärdsgård som utgör gräns mellan Prästgården och Ödmundetorps säteri och nyttjat prästgårdsmark som sin egen.

Kärande

Nicander blev kyrkoherde här i Näshult 1692, sedan consistoriet i Växjö förgäves försökt bli av med honom. Så här skrev consistoriet till biskopen 1690; ”Mr Magnus Nicander begär ock successionen efter Erland Kebbonium, återvändades dock intet med sin förevitelser och obetänksamma skrifter mot Consist…– Dock önskar Con. en gång kunna bliva honom kvitt, som han så vidrigt och gensträvigt sinne haver.”

Svarande

Herr Doctor Ohmberg var advokat i Stockholm och förlovad med Anna Catharina Croneborg, som fått Ödmundetorp som morgongåva av sin förste, numera frånskilde, make Peer Rääf. Peer Rääf krävde redan 1687 tillbaka Ödmundetorp och fick också tillbaka gården genom hovrättsdom 1697. Så Ohmberg, som hade jagat Peer Rääf med blåslampa genom hela häradsrättens vår-och höstting 1697 med krav på pengar för än det ena och än det andra utkämpade egentligen en kamp för Peer Rääf när han försvarade markbiten. Livets ironier.

Här har vi två stridstuppar och biskopen i Växjö utsåg två till, som biträde åt kyrkan. Konstellationen mellan dessa två biträden borde vara explosiv, om man känner bakgrunden.

Kärandens biträden

Biskopen Samuel Wiraenius, som gav biträdena uppdraget att bistå Nicander, blev student vid Uppsala universitet men blev relegerad 1667 (varför? Vad hade den blivande biskopen gjort?) och begav sig då till Tyskland för att fullfölja utbildningen. Efter en tid som regementspräst vid Livregementet till häst, knöts han till hovet som hovpredikant 1678. Wiraenius kom på mycket god fot med Karl XI och blev den som döpte alla dennes barn, däribland Karl XII och Ulrika Eleonora. Han blev kungens och drottning Ulrika Eleonoras biktfader.

Biskop Jesper Svedberg har skrivit en biografi över Wiraenius, där det står att Wiraenius en gång skulle ha skendött och blivit begravd, och räddats till livet av klockaren som hört honom skrika från graven! (Wikipedia).

Biskopen gav muntlig fullmakt åt kyrkoherden i Vetlanda, Gunnar Heurlin, att biträda Nicander. Heurlins karriär var inte spikrak. Som konrektor i Växjö ställdes Heurlin 1683 inför domkapitlet sedan han påstods ha yttrat: In altera vita non est locu proprie dictus (I egentlig mening finns det i det andra livet ingen plats.) I följd härav skulle rådman Måns Hahne hava sagt för alla stadens skomakare och skräddare (det gäller att välja sin publik!), att Växjö präster icke voro ortodoxa. Hahne å sin sida menade att det i det andra livet funnes tvenne rum. Även Hahne var inkallad och domkapitlet sökte göra klart för honom, att i evigheten ej vore rum i samma mening som här på jorden. Båda manades till förlikning, enär de å ömse sidor förgått sig. Herr Gunnar (Heurlin) hade ej bort inlåta sig i discurs med en illiterat, och rådmannen skulle ej ha utspritt, vad han hört. Heurlin var benägen till försoning, men Hahne vägrade och gick på dörren. (Herdaminnen). Rådmannen Hahne verkar dock inte ha reagerat på förolämpningen att kallas illiterat!

Heurlin var inte mera sams med den andre av biskopens utsedda biträden. Lars Kiellman var Cronones Befallningsman (någon slags statlig tjänsteman) och bodde i Vetlanda. När det kom på tal att Heurlin skulle bli kyrkoherde i Vetlanda samlade han två gånger en delegation av bönder som bestämt avvisade Heurlin. Bland annat menade man att hans predikningar var för tråkiga och att ingen skulle vilja gå till Heurlin för själavård. Vetlanda hade i åratal tvingats stå ut med en tråkmåns till präst och nu menade man att konsistoriet lovat dem någon skojigare. Invändningarna godtogs dock inte och Heurlin blev utsedd. Kiellman anmälde några år senare Heurlin till domkapitlet eftersom han på predikstolen använt så svåra och hårda ord att många därav blivit förskräckta.

Dessa fyra förskräckliga gubbar med alla sina samlade inbördes trätor samlades på tingsrätten för att diskutera markbiten. I nämnden satt ett par bönder från Näshult, som antagligen såg till att inte göra för mycket väsen av sig. Nils i Råsa, Börje i Idanäs och Sven i Götestorp var nog medvetna om att det fanns ett liv efter tinget och då, som man sade i Näshult, ”skulle dom nog tas till vardas” om dom stötte sig med endera parten. Nils i Råsa var gift med Annica Lacandra, dotter till kyrkoherden i Stenberga. Det som är anmärkningsvärt är att Nils och Annica 1691 bodde på Ödmundetorp säteri som hyresgäster till Ohmbergs blivande hustru Anna Catharina Cronoborg. Man tycker att Nils borde vara jävig. Börje i Idanäs återfinns inte i husförhören 1696. Där finns bara en Borie, men han är född 1683. 14 år är bra ungt för en nämndeman, så det är lite mystiskt. Börje finns inte heller med i Carl Danielssons bok om Per Börjessons ätttlingar i Idanäs.

Sven i Götestorp dyker upp lite här och där, han var nog en inflytesrik man. Hans dotter Maria gifte sig senare med Per Jonsson i Ödmundetorps rusthåll, men då bodde helt andra familjer i Ödmundetorps säteri, så den här tvisten påverkade inte grannsämjan då.

Spelet kan börja

Herr Doctoren påstår att det aldrig kan visas att han med våld tillvällat sig Prästgårdens mark utan hans ägor till Ödmundetorp sträcker sig över den omstridda marken och hänvisar till sin rågång, som han efter ett gammalt dokument uppvisar. Detta bestrides av Kyrkoherden Nicander, som menar att marken tillhör Prästgården. Herr Doctoren anser att detta skall bevisas.

Kyrkoherden Nicander baserar sin talan på reglerna om urminnes eller gammal hävd. Enligt 1734 års lag, som i stort överensstämmer med äldre lag, så innebär urminnes hävd att om man ohindrad besuttit, nyttjat och brukat marken så länge som någon minns eller trovärdiga dokument uppger, så har man också äganderätten. Detta skall bevisas med trovärdiga vittnen under ed.

Herr Kyrkoherden framlägger att gamla män, nämligen Hans i Götestorp (som förmodligen är far till nämndemannen Sven i Götestorp!), som är 100 år gammal och flera andra som tjänat i Prästgården kunna betyga att Prästgården hävdat den marken som nu omtvistas. Herr Kyrkoherden inkallar nu till att vittna om gammal hävd Gunnar Hemmingsson i Haddarp, 60 år, som efter avlagd ed berättar att att det rinner en bäck mellan ägorna som ingendera fastigheten, varken Ödmundetorp eller Prästegården, går över, och den kallas Squalebäcken. Bäcken skiljer flera byalag åt, och inom den bäcken åt Prästegården är marken som Herr Doctoren har huggit och hävdat; han säger också att emellan Bäckaström (numera Bockaström) och Överåkra går Ödmundetorps ägor och dem emellan är Squalebäcken.

För en sentida läsare är Gunnars beskrivning av Squalebäckens läge inte till stor hjälp. Det hade varit bra om domboken innehållit en karta. Som det nu står är man lika klok.

Gunnar berättar att Germund i Ödmundetorp (rusthållet) lovade honom en liten fälla på Ödmundetorp Rusthålls ägor men ”bad honom intet gå över bäcken, efter Prästgårdens ägor på nedre sidan voro, utan på sin sida och sitt Torps ägor på Ödmundetorp”. Denne Germund är antingen den äldste kände ägaren av Rusthållet, född omkring 1620, eller hans barnbarn Germund, född i slutet på 1600-talet och ryttare 1697. De är urfäder till Jeremiassönerna i Ödmundetorp och har fortfarande flera ättlingar här i byn.

Carl Carlsson i Haddarp, 30 år, vittnar under ed, att den tiden som han tjänte i Prästgården, har han huggit för Prästgården både norr och söder om den marken som Ödmundetorp säteri hävdat och nu omtvistas.

Doctor Ohmberg presenterar inte själv några trovärdiga vittnen som kan intyga att marken tillhör Ödmundetorp. I stället antyder han att de vittnen som just hörts vittnar falskt eftersom de kanske är fientligt inställda till Ohmbergs käresta, Anna Catharina Cronoborg. ”Herr Doctoren menar att inga vittnen må avhöras uti hans kärastes frånvaro eftersom han inte kan veta om hon kan hava något emot dem.” Hovrätten bortser uppenbarligen från denna invändning.

”Kärestan” är Anna Catharina Croneborg från Hasselås i Stenberga, ägare till Ödmundetorp, som hon fått i morgongåva av sin första man, Peer Rääf på Salshult. Hon skilde sig fråm Peer Rääf, sedan han ”tvenne gånger lägrat en tjänstepiga”. Anna Catharina gifte om sig med Ohmberg, okänt var och när. De dog bägge i pesten 1711, okänt var. Pestutbrotten slutade ju inte med Digerdöden, utan slog till många gånger.För att ge en idé om omfattningen av 1711 års utbrott så antecknas att i Jönköping dog 859 personer det året. Året före dog 183.

Ohmberg påstår även han äldre och urminnes hävd, men presenterar inga dokument eller vittnen.

Skadestånd

Cronones Befallningshavare beder att Prästgården må njuta sin hävd, och för det fall att Herr Doctoren vill pretendera någons rätt deruti, han ska framlägga skäl för detta, Vidare skall den fälla han olagligen huggit värderas och ersättas.

Herr Doctoren påminner att som Herr Kyrkoherden honom ohemul (ogrundad) beskyllning har nederligt tillagt han må vara honom responsibel för expenser och omkostnad som annoteras.

Resolution

Angående Kyrkoherden Magni Nicanders jämte Herr Kyrkoherde Gunnar Heurlin, efter herr Biskopens muntliga fullmakt och Cronones Befallningman Lars Kellmans talan för Prästgården Näshult till Herr Doctor Petrus Ohmberg på Ödmundetorps säteri, att han ”gått in uppå Prästgårdens odall ägor och olaga hävd med fällehygge förövat.”

Herr Doctoren menar att detta skett inom Ödmundetorps rågång, den han har härlett genom en uppvisad dom samt också med en avritning vill det bevisa; och anför att hans Käresta som ej är tillstädes, torde ha bättre underrättelse härom. Yrkar alltså att Prästgården erkänner hans lagliga rätt att nyttja den omstridda marken samt frågar vem som skall ersätta hans utlägg för inställelsen till rätten.

Men Rätten menar att som klaganden däremot med tvenne edelige vittnen bevisat brukandet å sin sida efter Squalebäcken, och därmed visat gammal hävd, så dömer Rätten till klagandes förmån. Så Nicander fick papper på att han hade rätt att bruka den omstridda marken.

Funderingar

Den första frågan som inställer sig är vad Ohmberg hade med saken att göra. Ödmundetorp ägdes av Anna Catharina, så om någon hade gått över Squalebäcken för att hugga där borde det ha varit Anna Catharinas ansvar. Anna Catharina var som kvinna inte myndig och måste företrädas av make eller annan målsman. Ohmberg visar ingen fullmakt eller annat bevis för att han företräder Anna Catharina. Ohmberg och Anna Catharina var sannolikt inte gifta 1779, eftersom Anna Catharina inte kunde gifta om sig förrän bodelningen mellan henne och hennes första make Per Rääf var klar. Så hur kunde Ohmberg bli ansvarig?

En annan fråga är vilken mark det egentligen var frågan om. Ingen nu levande person verkar ha hört talas om Squalebäcken. Om det stämmer att Squalebäcken avvattnade Prästasjön och sedan bildade gräns mellan Bockaström och Överåkra så ser det ut som om vattnet rinner uppåt??? Någon idé från läsarna?

En tredje fråga är vad ordet ”fällehygge” egentligen betyder. Vad hade egentligen Ohmberg gjort? Fällt träd? Ett fälle, en fälla eller ett fall är ju ett markområde där alla träd har huggits ner. Hur mycket värd var skogen på 1600-talet? Rätten ger sig ju inte in på att värdera skadan, så det är svårt att veta. Det gick ju åt mycket mer ved på den tiden, för matlagning och uppvärmning, men samtidigt fanns det ju gott om skog i Småland. I Bergslagen och Norrland med sina järnbruk var skogen på 1600-talet en bristvara, men såvitt är bekant fanns det inget järnbruk i närheten av Näshult. Däremot kunde den avhuggna marken svedjebrännas och användas under några år för odling av säd.

Det finns många frågetecken och läsarna inbjudes att komma med svar!

 

//Eva Kornby, Haddarp mars 2017

Källor