Strödda anteckningar om bygden

Av Carl Gustaf Nilsson.
(från Forna tiders Näshult, en sockenbok, 1975)

anteckningar

Detta kapitel, skrivet av framlidne Carl Gustaf Nilsson från Skede, är baserat på en artikelserie i Vetlandaposten införd på hösten 1933. Eftersom artikeln i huvudsak är återgiven i det skick den då förekom bör vi ta hänsyn till att en del betraktelser syftar på den tid när dessa anteckningar är gjorda.

Mycket har givetvis förändrats på dessa 42 år, men med tanke på artikelns helhet och författarens disposition, har endast enstaka ändringar gjorts. Nyare tiders rön har också gjort att vissa tillägg förekommer.

Jag brukar använda lediga sommardagar till små utflykter kors och tvärs i min hembygd och närmast däromkring för att ta dess sevärdheter i betraktande, och när jag nu för någon tid sedan valde Näshult såsom mål för min färd, gjorde jag ett lyckligt val. Den socknen har många sevärdheter att bjuda på, icke minst den lilla trevliga och egendomliga träkyrkan med sina konstskatter, utan därtill finnes ett par minnesrika herrgårdar eller säterier samt en natur, som både tjusar och väcker beundran. Lägges därtill att jag sammanträffade med idel välvilligt ställda människor, har jag all anledning att vara nöjd med min färd

Framkommen till Serarp och väl inkvarterad hos släktingar, försökte jag i samråd med dessa att orientera mig så att mesta möjliga behållning från min resa kunde ernås. Det har alltid legat i mitt intresse att inhämta en historisk kännedom om de platser, jag besöker, och innan jag går att orda om mina egna iakttagelser tillåter jag mig först giva läsaren ett litet utdrag ur Rogbergs Smål. beskr., tryckt 1770.

Där säges bl. a. att från gästgivaregården Seiarp är nyligen (märk: nyligen) en landsväg anlagd till Växjö. Sjöar aro här Manäs-, Breda-, Kyrka-, Serarps-, med några flera lika så små som denna, ingen över 1/8 mil lång, men orten är icke fiskrik. Jordarten består mest av svart mulljord. Produkterna äro till större delen viktualier, som fallna av boskapsskötseln, vilken här med fördel idkas. Åkerbruket giver 4:de, högst 5:te kornet. Säterier äro här Näshult, 2 mtl, och Kullebo, 1:mtl, vilka äro säteri-rusthåll, äges och bebos av jägmästaren Anders Ehrenström; Ödmundetorp, 1 mtl, av löjtnant Stuarts arvingar. Skog äger socknen knappast till nödtorvt. Uti Höghults utmark finnes en underjordisk gång, som skall sträcka sig 1/4 mils längd. Man berättar, att ett stycke därin skall träffas valv, till utseende av fördelta rum. Kanhända man i katolska tiden här nyttjat någon lönngång för vissa orsaker som på andra ställen i riket även befunnits.

Kyrkan, belägen från Växjö 6 och från Eksjö 5½ mil, är på kronogrund ånyo uppbyggd av trä 1732 i 12-kant. Altartavlan är ett spolium från Polen. Har ett orgelverk av 9 stämmor, och synes här Fikenhjelms (Fixenhjelms) och Silversparreska vapnen. Prästgården ligger tätt invid kyrkan och ½ mil från annexan.

Åtskilligt har förändrats i Näshult på den tid som ligger mellan Rogbergs beskrivning och vår tid. Serarps gästgivargård belastar inte längre allmogen med någon skjutsskyldighet, sedan bekväma bilar och bussar övertagit befodringen av såväl last som persontrafiken. Sjöarna finns ännu kvar, men den lilla Fliseån, med sina många vattenfall, lämnar på sin krokiga väg genom socknen kraft till helt andra industrier än fordomsdagens, såsom möbelfabriker, elektriska kraftstationer m. m. Vad beträffar skogen, som knappast fanns till nödtorvt under 1700-talet, måtte sedan under ett par mansåldrar ha tillväxt i oerhörd grad, efter vad som framgått av de många och stora skogsaffärer som blivit gjorda i slutet av 1800- och början av 1900-talen.

Att kyrkan hade orgelverk redan under 1700-talet och det ett t.o.m. på 9 stämmor, är ju ganska anmärkningsvärt, då man vet, att ett sådant inventarium var ganska sällsynt i en liten landskyrka på den tiden. De ‘vapen” eller vapensköldar som omtalas, pryda ännu kyrkan, och Lars eller Laurentius Fix, vilken blev adlad till Fixenhjelm, såväl som hans första fru Brita Christ. Leijonhjelm ligga begravna i kyrkan. Fru Brita avled 1728 och kapten Fixenhjelm den 11 juni 1741.

Ännu några saker ifråga om kyrkan måste jag beröra, innan jag lämnar densamma. Ar 1919, hade jag nöjet få göra min vän, numera avlidne direktör Adolphsson sällskap till Näshult, då denne hade att ordna med kullagare till stora klockan i stapeln. Jag passade då på tillfället att fotografera en del föremål i kyrkan, såväl som att göra mig väl underrättad om både ett och annat. Hur man gått till väga, då kyrkans långväggar avsågades och utbyggdes med tresidiga utsprång, har varit föremål för mångas gissningar, men säkert är, att detta ej kunnat gå för sig utan att plocka ned väggarna varv för varv, eljest hade man ej kunnat ”laxa” ihop de ‘knutar’ som tillkommit i de trubbiga vinklarna å utsprången. Man styrkes så mycket mera i den övertygelsen genom uttrycket hos Rogberg, där det heter: ”ånyo uppbyggd – – 1732”.

Men det är egentligen icke endast själva tempelbyggnaden, som för den kyrkligt intresserade tilldrager sig största uppmärksamheten. Därtill torde räknas i första hand det stilfulla altarskåpet. Då man står inför detta vördnadsbjudande medeltida konstverk, går tanken osökt tillbaka till den tid, då dylika bildergallerier och målningar fick för den icke läskunnige kyrkobesökaren tjäna i stället för en uppslagen bibel, Altarskåpet är taget i ett kloster i Polen, vilket skulle ha skett år 1708. — Man säger dock icke ”taga” i krig, utan erövra. — Sedan mitt omnämnda besök 1919, då jag bl.a. fotograferade skåpet, har detta genomgått en grundlig renovering och ter sig nu i mycket prydligare skick. Konserveringen, som verkställdes av fackman 1923, skedde under antikvitetsakademiens tillsyn och kostade 2.000 kronor.

En kommunionskalk, helt förgylld, som påstås vara hemförd under 30-åriga kriget, räknas också såsom ett av kyrkans värdefullaste inventarier. Om denna säger Arvid Otto Åstrand i sin uppsats om Näshults. kyrka (se Hemb. kal. sid. 89, år 1917), att den har likt altarskåpet på obestämd tid blivit ”lånad” från Polen. Den har å fotens fem sidor Golgata och helgonbilder samt å den sjätte sidan minuskelskrift på latin med årtal 1422. Kyrkan äger också sex stycken lampetter, som troligen även räkna sina anor från medeltiden och för dessa lär en antikvitetshand1are ha bjudit 300 kr. st. De enkla ljuskronorna ville samme herre tillhandla sig för 400 kr. st. och för ett par altarljusstakar bjöd han ända till 1.000 kr. Det var under kyrkoherde Elgs tid, och denne lär ha svarat: ”Nej tack, vår kyrkkassa är så rik, så vi behöva inte sälja något.”

Näshultsborna voro nämligen en tid betänkta på att bygga sig en ny kyrka och började för det ändamålet fondera medel. Men så blev Carl Peter Borgh vald till kyrkoherde, det var på 1860-talet, och året efter hans tillträde synes man ha slagit hela nybyggnadsfrågan ur hågen, efter som en inre ommålning av kyrkan då kom till stånd. Nu har under tidernas lopp kyrkkassan tillväxt, så att församlingen till och med 1912 fick tillstånd att använda av den årliga räntan till organistlönen.

Ett annat föremål i kyrkan, som också tilldragit sig konstkännares uppmärksamhet, är den omsorgsfullt järnbeslagna kistan i sakristian, vilken är avsedd för förvaring av kyrkans värdesaker. För denna lär en stockholmsgrosshandlare ha bjudit ända till 1.000 kr.; den skulle, ifall han blivit ägare till densamma, ha blivit hans ”förnämsta salsmöbel”.

JM pinorum

Johannes Magnussons ”pinorumsmålning”

Över dörren till sakristian hänger en tavla, vars motiv icke gärna undgår en främlings uppmärksamhet. Den inrangeras icke bland de sköna konsterna, trots att den är målad av den mångkunnige och konsterfarne Johannes Magnusson i Nässja. Nämnde kyrkoherde Åstrand – en socknens son – beskrev den på följande sätt:

”Motivet är yttersta domen. Här är en sannskyldig pinorumsmålning. På en gyllene tron sitter Kristus såsom domare över levande och döda. Bakom honom synes en stor vit flock av skinande änglaväsen. Den avgörande sållningsakten pågår. Utmed Frälsarens högra sida går ständigt en skara uppåt mot den väntande härligheten. Deras anleten vittna om en outsäglig frid. Gestalterna stråla i himmelsk prakt. A motsatta sidan går en annan skara en annan väg. Den bär i avgrundsdjupet ned. Förfärande realistiskt har Magnusson velat måla detta. Ett hemskt eldhav flammar från detta djup. Dess lågor slicka de nakna kropparna. Därtill ringla jättelika ormar sig om de fördömda, som vrida sig i olidliga kval. Och det ohyggligaste av allt: en naken kvinnokropp diar av en av dessa ormar. Mitt i själva kvalens boning står satan med treuddig gaffel och för övrigt med de för honom karaktäristiska attributen” (horn och svans).

Tavlan är skänkt av nämndannenen Johan A. Danielsson på Näshults säteri.

Den förste kände kyrkoherden här är en Finwidius (1283); Olaus Arnulphi nämnes 1328; Peter 1393; Hemming 1475; Laurenz 1543; Rasmus kom hit 1549; Lars Pederson 1559; Kebbo Birgeri 1566; Birgerus Kebonis 1584; Jonas Olai 1600; Iingellus Petri 1603; Kebbo Ingelli 1635; Jonas Petri Bozaeus 1654; Erland Kebboius 1666; Magnus Nicander 1692; Jonas Arenander 1711; Jacob Stocke 1720; Petrus Danielsson 1752; Steno Wikbom 1772; Jonas Danielsson 1774; Magnus Åhlin 1785; Eric Elgmark 1804; Joseph Wickelgren 1834; Peter Johannes Carlstedt 1847; Johan Gustaf Boring 1855; Carl Peter Borgh 1863; Jonas Peter Wirseen 1872; Carl August Andersson 1889; Göran Melcher Elg 1893 och slutligen kyrkoherden Sven Johan Ragnar Rydeman, vilken kallades till fjärde provpredikant 1916 och invaldes den 14 jan. 1917 vid ett val som omfattades med synnerligen livligt intresse, då icke mindre än 88 proc. av pastoratets röstetal kom till användning. (Den sista kyrkoherden var Sven Lindwall. Sedan kom i följd komministrarna Ivar Nensether 1966 och Rolf Granmo 1973. Granmo blir sannolikt den sista prästen bosatt i Näshult.)

Som synes har det ibland varit täta ombyten av kyrkoherdar i Näshult och icke alltid ha dessa ombyten avlupit utan strid. Så t. ex. – enl. Herdam. – vid valet 1666, då Erland Kebbonius blev vald, ville domkapitlet tillsätta Magnus Nicander, men församlingen ville ha herr Erland. Denne hade sedan 1662 varit huspredikant hos Per Silversparre på Kullebo, men var f.ö. en socknens son. Hans fader var nämligen Kebbo Ingelli och efter dennes död fick han till styvfader Jonas Bozaeus. Emellertid, då Nicander skulle provpredika, låste sockenborna kyrkan och till straff härför miste församlingen gudstjänsten i 14 dagar. Efter att ha gjort misslyckade försök hos konsistorium att få herr Erland till kyrkoherde, sände pastoratet i juni 1666 en bonde Peder Svensson i Haddarp som sin fullmäktige till regeringen och detta hade till följd att Kungl. ma:t resolverade den 3 juli 1666 att Erland Kebbonius skulle befordras till Näshult. Härmed var dock icke striden slut, men efter ytterligare slitningar mellan församling och domkapitel utfärdades i slutet av sagda år fullmakt för herr Erland att vara kyrkoherde i Näshult. I en skrivelse av Per Silversparre på Kullebo och församlingens sexmän, utfärdad tre år efter denna tilldragelse eller den 19 juli 1669, försöker dessa rentvå församlingen, menandes att deras handlingssätt vid detta val ej var riktat mot Magnus Nicander, och brevskrivarna sluta med följande:

”Vi leva också i den goda förhoppning, den gode mannen för vår skull i detta mål något icke förekastat varder, det honom till någon promotion kan hindra, utan bidiom fast hellre Gud ville honom nådeligen lycka och välsignelse förläna.”

Av de här nämnda kyrkoherdarna voro Petrus och Jonas Danielsson födda i församlingen och söner till bonden Daniel Persson i Idanäs och Christina Jonsdotter. Den förre var född 1713 och Jonas 1727. En annan, Jonas Danielsson, också bondson från Näshult och född 1766, blev kyrkoherde i Korsberga 1812, där han dog 1835. Han var gift med kyrkoherde M. Ålins i Näshult änka Maria Klingström. En Jonas Caroli Swahnbeck, född i N. 1695, var son till bonden Karl Jönsson i Svartorp och Kristina Persdotter. Han valdes till kyrkoherde i Tofteryd ”efter trätor och split”. Han var
”en gudfruktig och dygdig man, ägde goda ämbetsgåvor hålles i ett välsignat minne. Däremot ej lycklig i sin husliga sammanlevnad, och hans sista hustru efterlämnade icke någon berömmelse.” Dog 1774. En Magnus Nicol. Brumstedt, son till bonden Nils i Långhult och född 1712, blev komminister i Öja. Ännu en bondson, nämligen Jonas Johansson fr. Ödmundetorp och född 1742 samt antog 1767 namnet Ödman, blev kyrkoherde i Myresjö 1785 och i N. Sandsjö 1798, där han dog 1814. En Johan Carlsson var bondson från samma församling och född 1778. Han blev fältpredikant och bevistade fälttågen 1808, 1809, 1813 och 1814. Dog som kyrkoherde i Kviinge, Skåne, 1833. Var botanist och läkekunnig. En mängd söner till kyrkoherdarna i Näshult gingo också den lärda vägen, varibland må nämnas Anders Nicander, som var son till kyrkoh. Magnus Nicander och född,den 29 aug. 1707. Han väckte både vid skola och universitet uppmärksamhet genom sina latinska skaldestycken. Han blev 1729 auskultant i Svea hovrätt och 1732 lärare för presidenten greve A. Fersens tvenne söner.

Genom Fersen erhöll han anbud från ryske ministern att ingå vid kejserliga kansliet i Petersburg, men kärleken till fäderneslandet förmådde honom att stanna i Sverige och nöja sig med den obetydliga aktuarietjänsten i Tullarrende-Societeten. Han blev 1737 kontrollör vid stora sjötullen i Västervik och 1758 manufakturkontorets ombudsman. Hans gynnare Fersen utverkade åt honom en årlig pension och professors titel. Nicander kände en mängd språk, men gjorde sig mest ryktbar såsom latinsk skald och kallades ”den svenske Naso”. Tullsocieteten betalade honom 800 daler kopparmynt för ett ”onomastikon” (en sorts dikt på åtta rader) och rikets ständer gåvo honom 3.000 daler för översättningar av skalden Virgilii skrifter. Svenskarna visste, som synes, på den tiden att hederligt löna sina snillen. Nicander, som avled 1781, var gift ej mindre än fyra gånger; näml. med Gertrud Durietz, Eva Rök, Elisabet Schörling och Lovisa Apiarius.

Slutligen må nämnas ett par Augustana-Synodens präster i Amerika, vilka båda utgått från Näshult, nämligen A. W. Dalsten, som tjänade församlingen i Windom, Kansas, och A. F. Lundholm, präst i Alledo, Ill.

Efter denna lilla överblick av forna tiders kyrkoherdar skola vi nu se vad Herdaminnet bl. a. har att säga om desamma. Så t.ex. berättas om Finwidius, att enär han ej var född i äkta säng kunde han icke utan påvens medgivande prästvigas. Tillstånd härtill gavs av påven Alexander 12 nov. 1256. Som ”rector ecclesia de Naesiohult” avstod han 28 juli (1283) sin rätt i gården Hildeshult (Hillhult) i denna socken till biskopsstolen i Linköping. (Svenska Diplomatarium n:r 769.)

Kyrkoherde Laurenz fick böta stora summor för det han dolde Nils Dacke sedan dagtingan blivit gjord.

Kebbo Birgeri kvitterade i 1582 års räkenskaper gärden av en skatteård ”till the gode Mennz kost som her wåre och brukade Silffbergitt” (silverberget).

Om silvergruvan, som upptäcktes redan 1544, så finnes i min portfölj en tidningsnotis, hämtad ur Hvetlanda-Posten i början av år 1896 av följande innehåll:

”En silvergruva i Östra härad – I slutet av förlidet år inmutades en å Näshults säteris ägor befintlig malmfyndighet, som förut i mitten av detta århundrade bearbetats av en friherre Schultzenhielm, som på den tiden ledde arbetena vid guldverket i Alseda och Ökna. Sedan berörda inmutning verkställts har jordägarerätten till gruvan i Näshult arrenderats av disponenten Räf på Trollebo, som låtit i Tyskland undersöka prov å samma gruvas malm. Resultatet av denna underskningng är nu känt och giver vid handen, att malmen innehåller silver till sådan myckenhet, att gruvans bearbetning kommer att löna sig.”

Någon gruvdrift kom emellertid aldrig till stånd men ovannämnda notis jämte det att ”Sv. Geol. Unders.” säger att omkring 1/8 mil N. om Näshults herregård finnes en större sprängning, vars malm utgöres av en rikhaltigt insprängd svavelkis, gjorde att jag fann mig intresserad av att se det omtalade silverberget, men varseblev vid min ankomst dit, att någon gruvdrift i större mått därstädes icke ägt rum och själva gruvhålet stod nu fyllt av vatten. Min ciceron, vännen Otto Johansson i Serarp, påvisade ett s.k. försvarsarbete, som var utfört senaste gången gruvan var inmutad nämligen ett stycke mur upplagd på platsen av den lösbrutna stenen. Nå ja, detta försvarsarbete överensstämde ändå något mera med bergsbruk eller gruvdrift, än det Wieselgren talar om, som pågick i Ädelfors guldgruva, då han 1815 besökte d.s., nämligen där inmutningsrätten uppehölls av ett par gubbar i gruvans innandöme med att – göra träskor. Emellertid, då nämnde W. kom började de slägga!

Silvergruvan i dag. Gruvhålet

Silvergruvan i dag. Gruvhålet

Hemkommen, och vid genomläsandet av Herdaminnet rörande kyrkoherdeserien för Näshult, blev jag icke litet förvånad över att finna silverberget omtalat redan 1544. Hänvisning göres till Gustaf I:s Registratur sagda år och sidorna 196 och 342 f. Och tack vare min barndomsvän, Bergmästaren Björn Kjellberg i Stockholm, vilken jag tillskrev om saken, ligger nu framför mig ett par intressanta dokument nämligen avskrifter från Riks.-Registr. rörande malmfyndigheten i Näshult och för vilka avskrifter jag är vännen Kjellberg synnerligen tacksam.

Underrättelsen om Näshults nyfunna ”sölffstreck” synes ha väckt vederbörandes stora intresse och icke underligt var det då man närmare betänker, vilka stora summor Dackefejden strax förut hade kostat landet. Och kung Gösta klagar vid denna tid själv över ”att hans kammere var mer förblottad och utödd än han sig beklaga kunde.” Allt vad han under de sista sex eller sju åren kunnat samla hade blivit förspillt i detta uppror, och ändå voro vid fredsslutet en hop knektar obetalte.

Nu blev det att söka med ljus och lykta efter nya möjligheter att fylla skattkammaren med och när därför denna glänsande mineralen eller svavelkisen blev upptäckt i Näshult blev första åtgörandet att efterforska silverhalten. I brev till ”Småländske” Nils Pedersson, dat. Gripsholm den 6 april 1544 framgår att fogden ”på Salebergit” (Sala silvergruva) Olof Jonsson redan under vintern fått i uppdrag att skicka hit ned ”En godt karl eller Twå, som i sligke saker förstondt hade”, d.v.s. förstod sig på bergsbruk. Upplysningsvis nämnes att några karlar voro redan avreste, vilka medtagit redskap eller tillbehör för sitt ansvarsfulla kall, och nu begäres i brevet att Nils Pedersson skall giva tillkänna, om karlarna äro framkomna, men även låta skicka till sig en hop ved, därmed man kunde låta bryta och maka till något ned i berget för att se, vad därav bliva ville.

Som bekant tillgick bergbrytningen på den tiden genom s.k. tillmakning av ved, som påtändes, och elden underhölls tills berget blivit ordentligt upphettat, varefter vatten påhälldes, som gjorde berget sprödare och lösare, så att brytningen kunde försiggå, Sist begäres av Nils Pedersson, att han skall giva tillkänna såväl resultatet från gruvan som ”alle andre tijdender och lägenheter j then Landzändan”.

Silvergruvan i dag. Slagghögen

Silvergruvan i dag. Slagghögen

Emellertid, bergsmännen från Sala synes ha utfört sin sak dåligt här nere i Småland och i ett annat brev till Nils Pedersson, där han nu tituleras fogden i Östra och Uppvidinge härader, daterat Stockholm i maj 1544, ger konungen sitt missnöje tillkänna, menandes, att de icke förstått sin sak. Han beskyller dem även för att icke ha ”lagt sich sådane flijt ter om som saken tileffwentyrs krafft (krävt) haffwer, utan mera hafft theris hug up till theris koner widt Salebergit, änn att göre ther nijdre något gagn”. Nu anmodas Nils Pedersson att skicka några halvtunnor av näshultsmalmen sjövägen till Stockholm, ”sedan vilja vi – heter det vidare – ”finne anner rådt, att late försökie, hwadt ter aff bliff wa will”.

Till vederbörandes kännedom hade också kommit att berget även skulle innehålla koppar och därför får slutligen fogden befallning att låta rannsaka, om där finnes något sådant kopparstreck och i så fall skicka även av den malmen i och för undersökning. Bergmästar Kjellberg gör nu också ett litet uttalande i brev av den 24 september att registraturet för de närmast följande åren icke omnämner gruvan, vadan man får antaga att vederbörande i Stockholm den tiden vid sina provningar kommit underfund med att förekomsten var skäligen värdelös.

Huruvida någon gruvdrift utfördes i Näshult i mitten av förra århundradet, såsom framgår av tidningsnotisen i början av denna artikel, låta vi vara osagt, men faktum är att när Ädelfors kom i brytning på grund av dåvarande guldhaltiga svavelkis, blev följden den att alla kisföremomster i trakten blevo föremål för undersökning av denna metall.

Ett besök vid den s. k. ”Bockehåla” var även upptaget på mitt program för Näshultsfärden. Detta naturfenomen – om man får kalla det så – har fantasien gjort konstigare format och till sitt omfång större än i verkligheten. Vi påminna oss vad Rogbergs beskrivning säger om denna underjordiska gång, nämligen att den sträcker sig en kvarts mil i längd m.m. (9.000 fot). I Wieselgrens Smål. beskr. har man knappat in längden till 1/16 mil, d. v. s. 2.250 fot, och säges den här ”hava gått till Trytsjön”. Nu är så att någon ”Trytsjö” finns ej i Näshult, men på Höghults ägor är en Grytsjö, vilket också dr Knut Kjellmark anför, då han talar om ”grottor och grottbildningar”, men däremot har han fått oriktigt namn på gården, vilken han kallar Högelström. En tredje eller rättare sagt fjärde uppgift om denna håla är Carl Fr. Nordenskjölds på 1800-talet ”noggranna” bygdeundersökning (N. Smål. fmfs tidskr. V s. 25), som säger att ”på Höghults ägor har en i berget befintlig skreva, vars väggar äro närmare, än fjärmare från varandra, erhållit namnet bockenhåla av den anledning, att en getabock råkat falla ned i hålan, utan att kunna taga sig upp igen. Han hade gått längre in i hålan, djupare inunder berget och efter en tids förlopp har man uti Trytsjön hittat ett par horn, vilka man trott hava tillhört nämnda bock, och för den skull antagit, att hålan eller skrevan sträckt sig ända till nämnda sjö.” Slutligen ha vi ”Sveriges Geologiska Undersökning”, också från 1880-talet, och denna torde vara den mest tillförlitliga. Där heter det: ”Såsom naturmärkvärdighet, beroende på terrängförhållandena, är av gammalt känt Bockehlål, beläget 1,000 fot NV om Höghultsström. Det är en underjordisk gång, 60 fot lång (märk: 60 fot), som bildats mellan berget och några större block.”

Bockahålet

Bockahålet

Skulle jag nu tala om vad jag själv iakttog eller såg på ort och ställe, så var det ett litet krypin ovanifrån, d. v. s. i plan med marken, och hade med all sannolikhet gått min uppmärksamhet förbi, om jag ej haft ciceron med mig, men med den fornminnesintresserade f.d. landsfiskalen J. E. Henström i Höghultsström gick det lätt att finna hålan. Av hr Henström fick jag veta, att gången sträcker sig ej i riktning mot Grytsjön utan mot en annan sjö, som kallas Bocksjön. Jag fann mig icke tilltalad av att ta hålans inre i betraktande, dels emedan jag ej var försddd med någon ficklampa och dels kom en regnskur just som vi anlände till platsen och skrämde oss tillbaka till Höghultsström fortare än ämnat var.

Emellertid, i hr Henströms gästvänliga bern tog jag under uppehållet skadan igen med att betrakta den stora samlingen av antikviteter, synneigasast tenn, koppar och malm. Ett par stenåldersföremål fanns även bland samlingen, nämligen ett par stenyxor, men dessa voro icke funna i Näshult och faller alltså icke inom ramen för denna lilla skiss. ”Sv. Geol. Unders.” talar om en samling lösa fornfynd på Näshults säteri, men då jag förmodade denna samling ej fanns kvar nu, gjorde jag ingen förfrågan därefter, alldenstund säteriet gått i många handlingar sedan geologiska undersökningen på 1880-talet.

I brev från fabrikör C. Hedberg i Serarp har jag sedermera blivit underrättad om en stenyxa med skafthål, som påträffades av en lantbrukare G. Lind i Överåkra omkr. 1923 i ett mossdike cirka tre km. norr om Näshults kyrka. Denna yxa, som är 11 cm lång och 4 cm bred i eggen, har fått ett rum bland fabrikör Karl Emil Karlssons stora samling av fornsaker i Lakeberg, Ökna. Nämnde fabrikör Hedberg påpekar även i sin skrivelse om en stenyxa, som lär blivit funnen i en åker i Serarp och som innehaves av en lantbrukare Gren därstädes.

I handlingar rörande Näshult, som jag haft till låns från N. Smål. fmfs antikvarisk-typografiska arkiv i Jönköping, talas vidare om en sländtrissa av glimmerskiffer, 5,5 cm i diam., med Höghult till fyndort och likaså en väl slipad yxa av brunfläckig flinta från Äng. Denna senare uppgives hava en längd av 36 cm och en eggbredd av 8,4 cm. Båda dessa föremål ha St. Hist. museum i Stockholm.

Nämnde Nordenskjöld berättar även att man vid bortförandet av ett kummel söder om Näshults herrgård eller sydost om Serarp skall ha hittat en ovanligt väl bibehållen stenyxa med slipad vass egg och vidare vid dikesgrävning 1882 å en mosse i Äng påträffat på c:a 70 cm djup en ”vigge” av gul flinta med skarp egg i båda ändar samt helt och hållet slipad. Den var 34 cm lång och största bredden 8,5 cm. Månne det är denna som här säges vara till finnandes på St. hist. museum.

Beträffande kummel eller gravröse anmärker Nordenskjöld ett på Näshults säteris ägor väster om gården å en mindre upphöjning, vars omkrets är 41,5 m och har en höjd av 1 m. Ävenså ett på högsta punkten i en hage norr eller nordväst om säteribyggnaden, som har en omkrets av 22 m. Detta senare, som jag själv såg, ligger ej långt från stora landsvägen och har en grop i toppen efter skattsökare. Ett tredje talar N. om som jag också såg, men som endast har själva kummelbottnen kvar jämte den där omkring varande ”fotkedjan”. På detta befinner sig sedan 1870-talet, då Ebba marknad blev flyttad till Serarp, en s. k. kista eller ”kurra”, där vid marknadstillfällen brukade inbura oregerliga sällar och fyllhundar.

Ännu ett kummel må anföras, vilket gått Nordenskjölds uppmärksamt t förbi, nämligen det vid östra stranden av Serarpssjön å det s. k. Gateberget. Det håller 18 met. i diam. men har mistat en del av sin fyllning i norra kanten.

Sägenomspunna Biskopsö, som en trollsk pärla i Serarpssjön

Sägenomspunna Biskopsö, som en trollsk pärla i Serarpssjön

En annan fornlämning, som vore värd en liten undersökning, är den på en ö i Serarpssjön befintliga ”ruinen”, tydligen efter någon byggnad eller borg, som har rektangulär form, omkring 15 steg i längd och 10 i bredd. Vallarna äro totalt överväxta med gräs och buskar, men intressant vore få veta vad de innehålla. En sägen är att någon biskop skall vid nyare tidens början ha envisats med att hålla folket kvar vid katolicismen och dess många trolska ceremonier och haft sitt tillhåll på denna ö. ”Biskopsö” kallas holmen än i dag, och kanske ”biskopen” har blivit förväxlad med den kyrkoherde Laurenz, som fick böta 25 lod silver och 20 oxar, ”för att han dolde Nils Dacke, sedan dagtingan blivit gjord, och höll honom sin påskedag, sedan han blivit skadad”. Aret därpå fick samme kyrkoherde utgiva 10 oxar och en stut ”för han var en Nils Dackes råd”. (Beträffande fornminnen se här.)

Mer än ett sekel har snart gått sedan sockengubbarna i Näshult kom på den idén att försöka få tvenne årliga frimarknader till stånd inom sin socken. Det var nämligen år 1834 på en stämma beslut fattades härom och att ingå till vederbörande med begäran att dessa skulle få hållas å Rösjöholms ägor. Innan detta ärende blev avgjort hos vederbörande myndigheter synes angränsande kommuners yttrande härom blivit infordrat. Ingenstädes tycks man ha motsatt sig förslaget mer än i Karlstorp, där sockengubbarna ansågo, att allt för många marknader mera voro till skada än gagn, både därigenom att mera direkta köpare ej infunno sig, utan handeln skedde genom mellanhänder och på kredit, ävensom därför att allt för många dagsverken förspilldes.

Emellertid, den fäderneärvda seden, som vid denna tid rådde, att litet varstädes utan vederbörligt tillstånd hålla s.k. enskilda marknader hade genom ett kungligt brev av den 11 juni 1788 blivit avlyst, men som folket icke ställde sig lag och författning till efterrättelse, utfärdade K.B. en kungörelse den 9 dec. 1833, där bl. a. Karlstorpsborna få påskrivet för att ha hållit sådana lagstridiga marknader i Knivshult, och detta får väl till någon del anses såsom orsak till att de nu ställde sig så avoga ifråga om marknaderna i Näshult.

I nådigt brev av den 6 mars 1829 hade också K.B. fått sig anbefallt att vaka över eller tillse, ”att marknaderna icke varda hållne på platser nära kyrkorna”. Den nämnda länskungörelsen har följande innehåll:

”Som hos mig blivit anmält att på åtskilliga ställen i länet hållas olovliga marknader för att sälja, byta och omväxla kreatur, varibland må nämnas att sådana otillåtne marknader blivit hållne den 27 sistlidne september vid Knivshult i Karlstorps socken, den 24 påföljande oktober på Lamåsa ägor i Alseda socken, den 25 i samma månad å Mösshults ägor i Ökna socken och den 12 nästlidne november på Alseda Bäckagårds ägor i Alseda socken, vid vilka folksamlingar infunnit sig, brännvinsmånglare, västgötehandlande och järnkrämare samt jämväl en och annan hantverkare; så, och då sådana sammankomster, varigenom en mängd dagsverken förspillas, föranleda till allehanda oordningar och äro i sig själva lagstridige, hälst annor marknadsrörelse icke är tillåten än den, som i behörig ordning tillkommit och blivit reglerad i vissa, i varje års almanacka utsatte platser och tider, föranlåtes jag härmed förbjuda all annan marknadshållning vid vite av 10 rdr banko för en var, som å slike olovlige marknader infinner sig för att sälja köpslaga, eller där eljest förnöter dagen utan lovligt och giltigt ärende. åliggande fiskaler och kronobetjänte att vid sådane otilllåtne marknadsmöten sig infinna samt uppteckna och lagföra dem, som mot detta förbud bryta.”

Ja, detta var ju ord och inga visor och berör ju egentligen inte Näshult men kom för mig som ett apropå till Karlstorps ställningstagande i denna marknadsfråga.

Gunnar Melkerssom, då arrendator på Kullebo säteri, på väg till marknaden för att sälja säteriets sista oxar

Gunnar Melkersson, då arrendator på Kullebo säteri, på väg till marknaden för att sälja säteriets sista oxar

I sammanhang härmed kan jag även berätta, att den omtalade marknaden på Lamåsa ägor benämndes ”Fältenbergs marken” och platsen kallas än i dag för ”hästafälla” och ligger vid sockengränsen mellan Skede och Alseda.

En annan sådan otillåten marknad hölls vid Ängelholm i Nye. Den gick under benämningen ”Horvamarken” och hölls t.ex. år 1835 i månaderna juni och september. Sitt kvantum av brännvin kunde marknadsbesökarna där få på ”Smea-Massas kro”.

Efter denna lilla avvikelse återgår vi nu till marknaderna i Näshult. Den 5 december 1840 utfördades på Jönköpings landskansli en allmnän kungörelse av följande innehåll:

”Sedan Kongl. Maj:t i nåder tillåtit tvenne årliga kreatursmarknader att hållas vid lägenheten Ebba å hemmanet Rösjöholms ägor i Näshults socken, Östra härad, så kungöres härmed, att nämnda marknader nästkommande år komma att hållas å den 4 maj och den 1 oktober, vilket till allmänhetens underrättelse härmed kungöres.”

Platsen för Ebba marknad å Rösjöholms ägor låg visserligen icke illa till, ty stora stråkvägen åt Kalmar gick där fram, men hur det nu var, blev marknaden sedermera flyttad till en mera central punkt inom socknen, nämligen Serarp, där vägar från fyra håll sammanlöpa. Om det nu var läget, som föranledde denna flyttning är ej känt, men det talas även om att å Ebba marknad förekom svåra oordningar till följd av fylleri, så att sockengubbarna slutligen fann sig föranlåtna ingå till K.B. med begäran att all försäljning av icke blott brännvin utan även vin måtte förbjudas å denna marknad.

Vad beträffar fylleri och oordningar, så påstås tillståndet icke ha varit bättre efter flyttningen till Serarp, där man då hade gästgivaregård, vilkens innehavare tillhandahöll den åtrådda dryckesvaran, utan vilken man då ansåg sig icke kunna få riktig marknadsstämning. Detta har väl också varit anledningen till att man försåg platsen med den förutnämnda ”kistan” eller ”kurran”. Nu står denna med sina tvenne celler blott som ett kuriosum från svunna tider.

"Kurran" -- ett minnesmärke från svunna dagar -- numera upprustat.

”Kurran” — ett minnesmärke från svunna dagar — numera upprustat.

På tal om ”kurran” så berättades om en oregerlig sälle, som en gång blev inburad där. I ett obevakat ögonblick passade några småpojkar på att genom en springa i väggen sticka till honom ett brottjärn, varmed han uppbröt ett par golvplankor, och som kryphål sedan fanns mellan fotvarvet och marken, blev det för honom en lätt sak att befria sig ur fångenskapen eller från länsmannens hårdhänta behandling.

Näshults socken är starkt kuperad och bergbunden, men naturen för övrigt är ganska omväxlande. Ifrån att jag den ena dagen fick skåda de mest tjusande tavlor av bördiga ängar med sin yppiga växtlighet, sin rika blomstervall och yviga buskvegetation, i synnerhet hassel, möttes mitt öga en annan dag av bergiga trakter med stora lösa klippblock utmed vägen. Dessa senare är det väl som givit upphov till sägnen om jätten i Stenberga, som duellerade med en annan i Näshult genom att kasta ”jättestenar”, varvid jätten i Näshult fick sin näsa avslagen och detta skulle vara anledningen till sockennamnet Näshult. (Utt. Näselt på bygdens genuina språk.)

Mångenstädes i åkrarna gå bergen upp i dagen, men det oaktat, tyckes jordmånen vara rätt bördig mellan bergknallarna. Själva bergarten närmar sig starkt den röda växjögraniten men är mycket fältspatrik, stundom nästan saknande kvarts och glimmer. Dessutom är den här något finkornigare än vanligt, åtminstone är detta fallet vid södra ändan av Serarpssjön.

Ett par sevärdheter i Näshult, som jag icke kom att få ta i betraktande på grund av att en och annan regnskur lade hinder i vägen för mina utflykter, var dels hälsobrunnen i Höghult, som i Ny Smål. beskrivning säges varit brukad av ett 20-tal personer årligen, och dels den gamla allmogebyggningen i St. Häradssjögle, som Nordiska museet inköpte 1926 av hemmansägare J. R. Carlsson i Långhult för 2.000 kr.

I fråga om hälsokällan har jag sedermera, tack vare landsfiskal Henströms välvilliga tillmötesgående blivit underrättad om att på Höghults Mellangårds (C. J. Carlsson) ägor, omkr. 200 meter öster om Höghultströms kvarn finnes en källa med något brunfärgat vatten, som har en suraktig smak och tros vara den åsyftade ”brunnen”, vilken dock icke på långliga tider använts som hälsokälla.

Att hälsokällan i Höghult hade en klart suraktig smak var inte att ta miste på

Att hälsokällan i Höghult hade en klart suraktig smak var inte att ta miste på

Vidare bör nämnas en solring av trä, som i början av 1900-talet skänktes till Nordiska museet av en hr M. Düring från Näshult. Denna ring har sin egen lilla historia, upptecknad efter givarens egna uppgifter. Ringen troddes vara gjord på 1790-talet av en hemmansägare Peter Petersson i Hackhyltan i Åseda socken, död omkr. år 1850. En hans son, som även bar namnet Peter och dog vid 85 års ålder, troligen 1870, i Horseryd, Näshult, fick ringen då han var 10 år, för att kunna, när han var i skogen, hålla reda på tiden. Hos P. Petersson den äldre fanns då ingen klocka, men han hade gjort en solvisare, som stod på gårdsplanen vid hans stuga och efter den inriktades solringen.

Upplysningsvis kan nämnas, att våra gamla solringar av mässing voro så inrättade, att de fordrade en viss inställning för varje månad under året, vilket förklarar orsaken, varför den av trä behövde inriktas efter solvisaren.

Men Näshult är även representerat på andra museer. Jag tänker då närmast på Norra Smål. fornminnesförening i Jönköping, som 1906 fick 29 st. ”varglappar” från Näshult.

”Varglappar” – tycker jag mig finna någon fråga – vad är det för något? Jo, det är skrämmande djurhuvuden, målade på kartong i naturlig storlek, föreställande lejon, tigrar, björnar eller alla möjliga farliga djur, och användes vid forna dagars vargskall för att sätta skräck i de jagade vargarna.

vildsvin elefant
Bilden är tagen i "Häradssköglestugan", som nu står uppmonterad på länsmuseet.  Varglapparna som skänktes till Fornminnesföreningen, finns nu bevarade på Länsmuseet i Jönköping. Målningarna på lapparna är uttörda av Magnus Wikander, samme man som 1765 dekormålade kyrkan invändigt. Sannolikt gjordes dessa bägge arbeten vid samma tidpunkt. Det sista stora vargskallet i Näshult socken gick på våren 1840.

Bilden är tagen i ”Häradssköglestugan”, som nu står uppmonterad på länsmuseet.
Varglapparna som skänktes till Fornminnesföreningen, finns nu bevarade på Länsmuseet i Jönköping. Målningarna på lapparna är uttörda av Magnus Wikander, samme man som 1765 dekormålade kyrkan invändigt. Sannolikt gjordes dessa bägge arbeten vid samma tidpunkt. Det sista stora vargskallet i Näshult socken gick på våren 1840.

På vårt lilla hembygdsmuseum i Vetlanda, det s. k. Njudungs museum som åtminstone var Östrahäradsbo borde intressera sig för, finnes från Näshult bl.a. en sele från 1700-talet, en snipaskål och en horntumlare, vars givare är förre handlanden C. A. Ljungberg i Hillhult. En annan horntumlare där är skänkt av handlanden Claesson i Serarp.

Nämnde Ljungberg lär vara innehavare av en större privat samling fornsaker, vilka jag icke heller blev i tillfälle få se av det enkla skälet, att det var först efter hemkomsten jag fick kännedom därom.

På tal om horntumlare har jag ofta på mina ‘irrfärder” försökt få en förklaring på ett gammalt namn, som förekommer i ett hundraårigt auktionsprotokoll. Det var nämligen då den mångbetrodde Jonas Petersson i Virkesbo, Nye, den 2 mars 1832 höll auktion efter sin gårdsbo, Adam Magnusson, som där såldes ”skrömtare”. Var månne detta något slags dryckeskärl eller kan någon av denna tidnings läsare ge svar på frågan. De betingade inga stora summor, som exempel kan nämnas, att grenadieren Brink i Saxhult inropade 4 st. i tvenne inrop, varvid de två första gick till 13 och de två andra 20 skilling. Vidare köpte Magnus Smed 2 skrömtare för 11 skilling och Johan Sjöberg 3 st. för 40 skilling.

Vad som ger stöd för det antagandet att ”skrömtare” var något slags dryckeskärl är berättelsen i Värend och Virdarna (II d. sid 146) om ”koppa lustig”. ”Detta kärl”, heter det, ”som blott brukades för skämt, var laggat av tio eller tolv stavar och hade ovantill ett vertikalt hål i varje stav, men av alla dessa hål var det blott ett som genomsläppte ölet. När den drickande nu sög ur orätt hål, fick han lätt ölet över sig genom de halvrunda öppningar, som voro anbragta i övre bräden. Detta var nu det lustiga hos denna koppa”.

Samuel Ödman talar också om skämtsamma dryckeskärl i det Wieselskaa prästhuset i Vislanda, vilka voro så konstruerade att om den drickande ej var förtrogen med de olika konstgreppen, fick han ölet på sig i stället för i sig.

En näringsgren, som jag bland dessa mina strödda anteckningar måste med några ord beröra, är brännvinsbränningen. Det var en hantering, som efter husbehovsbränningens avskaffning 1855, de stora godsägarna synes ha fått monopol på att fortsätta med, men därmed uppstod icke så litet avund hos de mindre hemmansägarna, vilka menade att det var en uppenbar orättvisa att de höga och mäktiga herrarna, som kunde anlägga stora brännerier, skulle ha all förtjänsten, men de fattiga bönderna, som bäst behövde förtjäna en slant, de skulle bli utan. Alltnog, i Kullebo fanns ett ångbränneri till långt in på senare hälften av 1800-talet, och vilket drevs i tämligen stor skala, åtminstone under den tid patron P. M. Sandvall ägde Kullebo.

Kullebo Säteri 1908

Kullebo Säteri 1908

Att se platsen för det beryktade bränneriet i Kullebo, liksom att träffa någon gammal minnesgod Näshult-bo, som varit med under brännvinsbränningens tid, var även upptaget på mitt program för min lilla upptäckfsfärd genom Näshult. Inte för att jag själv ämnar ägna mig åt dylik hantering eller att jag är någon beundrare av den svenska nektarn vare sig det nu gäller ”hembränt” eller ”bortabränt”, men jag har en frågolista från Landsmålsarkivet i Uppsala, som bär titeln ”brännvinsbränning”, och denna har jag ännu icke lyckats besvara.

På väg till Kullebo uppsökte vi nu en gammal man Carl Magnus Johansson i Hällaverket, vilken, född den 3 okt. 1852 i S. Sandsjö, såsom ung kommit till Näshult och då fått tjänsteanställning i Kullebo hos patron P. M. Sandvall just under brännvinsbränningens glansperiod. Han hade mycket att berätta om denna näringsgren. Vi fingo bl. a. veta att själva bränningen pågick endast omkr. 3 a 4 veckor på hösten, då tillgången till potatis var som rikligast. Potatis var nämligen den huvudsakligaste råvaran och det var inga små mängder som förvandlades till brännvin på den korta tiden varje höst som bränningen pågick. Till varje ”bränn” maldes eller krossades omkr. 30 tunnor potatis, som med någon tillsats av malt sattes till jäsning i stora laggade träkar liknande våra dagars garvarkar och kallades ”sättekar”. Potatisen krossades på en handkvarn som kringvevades av två man, men maltet gröpades vid gårdens vattenkvarn. Jästen bereddes ej vid bränneriet utan köptes tillagad, men huru mycket av den varan som åtgick till varje sättning eller i varje sättekar visste ej min sagesman, ty det var brännmästaren som hade hand om den saken. Vad som föreföll en smula egendomligt var att skämd potatis var användbar såvida den ej var rutten, likaså gjordes inget avseende vid om potatisen var frusen. På fråga om myrstack, sågspån, lavar, skogsbär eller slösäd användes svarades nej, men däremot i brist på korn eller malt ersattes detta sädesslag med havre. Sedan massan, som kallades mäsk, erhållit tillräcklig jäsning pumpades den över till en stor inmurad järnpanna för att kokas. Den destillerade vätska man därvid erhöll, d.v.s. ångan i avkyld form kallades sprit och skulle hålla 6 ”grader”. Hur stort gradtal, som sedan åtgick till varje kanna brännvin visste ej heller Johansson men väl att man beräknade i medeltal omkring 100 kannor brännvin efter varje bränn. Till att kontrollera spritens såväl kvalitet som kvantitet var av K.B. tillsatt under min sagesmans tid en fanjunkare Svensson, men även patron Öhrvall på Näshults säteri sades någon tid varit kontrollant. Stundom gjorde kommunalnämnden påhälsngng under den tid bränningen pågick för att förvissa sig om tillverkningsvärdet i och för dess beskattning i kommunalt hänseende.

Resterna av bränneriets jättelika potatiskällare

Resterna av bränneriets jättelika potatiskällare

Spriten såldes företrädesvis i Vetlanda, men en del förvandlades till . brännvin på stället, där köpare icke heller läto vänta på sig. Den urkokade massan kallades drank och förbrukades till största delen på gården till foder åt kreaturen, men drank såldes även till kringboende lantbrukare, och liksom brännvin fordondags, och mångenstädes än i dag betraktas som ett universalmedel vid alla möjliga tillfällen, synnerligast vid sjukdomsfall, så ansågs dranken vara ett oersättligt gödningsämne för både fäkreatur och svin. Huru härmed förhöll sig låter jag vara osagt, men det billiga priset av 6 skilling ”såen” – ett mått som innehöll c:a 50 kannor – ger vid handen att näringsvärdet måtte icke ha varit synnerligen stort. (Denna senare uppgift fick jag av en 91-årig änkefru Matilda Petersson i Hillhult.)

Att köplusten av brännvin på sin tid var stor i Kullebo framgick därav att hade bönderna inte penningar till inköp av den åtrådda varan, tillbytte de sig denna för potatis eller säd. Ja det berättades att en hemmansägare Johan Carlsson från Toratorp en gång tillbytte sig 100 kannor för ett par oxar.

Nu är denna industri ett minne blott i Näshult och det enda som vittnar om var den en gång i tiden befunnit sig är några stenar efter grunden eller tomtningen samt ett i jorden ännu kvarstående drankkar. Likaså synes lämningar efter en större källare i närheten, allt i en vacker äng vid Kullebosjöns strand.

I en länskungörelse för den 25 maj 1871 efterlyser länsman Wibom ”ej mindre tjuven än även natten mellan den 19 och 20 maj efter inbrott i Kullebo bränneri alla från bränneriredskap därstädes tillgripna kopparrrör och kranar av tillhopa omkr. 200 skålpunds vikt” (= 85 kg). Huruvada tjuven blev ertappad eller det stulna tillrättaskaffat har jag icke fått reda på.

I Serarp tillverkades för åtskilliga år sedan ett slags musikinstrument som gick under benämningen ”pianoharpor”, men efter att fabriken 1900 blivit ödelagd genom eld upphörde denna fabrikation.

På tal om eld, så har även andra industrier inom Näshult haft påhälsning av den röda hanen. Bl. a. nedbrann 1910 sågen och kvarnen i Höghultsström och 1930 Götafors möbelfabrik. Båda äro uppbyggda på nytt och den sistnämnda, vilken jag besökte, äges av ett par bröder Sparv. Specialtillverkningen där är björkmöbler, vilka lär ha en så strykande åtgång att fabrikörerna sade sig ej haft någon känning av depressionen eller behövde göra minsta inskränkning i driften.

Även kvarnen i Höghultsström kom jag som flyktigast att ta i betraktande, medan en regnskur gick över. Den är uppförd 1923 och försedd med modernaste maskineri av Hällaryds välkända tillverkning.

Vid Höghultsström måtte vara ett präktigt vattenfall, enligt vad kvarnägaren hr Mellberg berättade, nära 11½ meter, varav endast 4,40 m tagits i anspråk för kvarnens räkning.

En kraftstation, fast av tämligen blygsamma mått, fanns i Näshult, nämligen vid Beskvarn. Den försåg en stor del av socknen med kraft och ljus, bl.a. den stora Serarpsbyn, och när den under de bekymmersamma belysningsförhållandena 1918 tände sin gnista blev det stort jubel över ljuset.

Små likströmsanläggningar för belysningsändamål fanns f.ö. både vid Götafors och Höghultsström.

En bygdens konstnär fanns även i Näshult, nämligen mästaren i koppar- och tennarbeten hr Carl Hedberg i Serarp. Hans alster har erövrat berömmelse litet varstädes.

Den vida berömda konstsmeden Carl Hedberg i sin smedja på1900-talet

Den vida berömda konstsmeden Carl Hedberg i sin smedja på1900-talet

I en länskungörelse för den 29 juli 1872 är anmält om ändring av postlinjen mellan Kalmar och Vetlanda så till vida att posten skulle fortskaffas genom Virserums by i stället för via Serarps gästgivaregård. Om denna ändring kom till stånd är ej bekant, men den 1 jan. 1874 fick Näshult sin egen poststation och den förste föreståndaren blev patron J. F. Öhrvall på Näshults säteri.

Som avslutning på denna Näshultsskildring skall jag nämna något om forna tiders ägare, såväl till de minnesrika säterierna Näshult och Kullebo, som till några andra inom socknen varande gårdar. Jag borde kanske knappast inlåta mig på ett så komplicerat kapitel, alldenstund ingen sammanhängande historik vare sig över gårdarna eller deras besittare kunna lämnas, men jag tar vad jag har och sedan få andra fylla ut luckorna. Min rubrik anger ju för övrigt att anteckningarna blott äro ”strödda”.

Då är först att säga att i Svenskt Diplomatarium (1, 654), dat. Jönköping g den 12 dec. 1278 framgår att Magnus Ladulås byter gods med Linköpings kyrka, då kyrkan bl.a. erhåller alla de gårdar i Näshult som hörde till svenska rikets fatabur. Efter reformationen torde dessa gårdar ha återtagits av staten och åtminstone delvis, av konung Gustaf personligen, då namn från bytet 1278 återfinnes 1555 bland kungliga majestäts ”arf och eget”.

Näshults ssäteri, som först delades på mitten och sedan revs efter diverse släktfejder på 1930-talet

Näshults säteri, som först delades på mitten och sedan revs efter diverse släktfejder på 1930-talet

I ett annat Dip. (I, 716), dat. Svenarum den 23 mars 1281, få vi veta om en konung Magnus’ dom i tvist mellan åborna i Myklathorp och Litlathorp å ena sidan och de i Naesiohult å den andra, om deras skog eller allmänningar. Tvisten hade varit långvarig och alltför länge svekfullt uppehållits.

Som synes skrevs både sockennamnet och en del gårdsnamn ganska olika under medeltiden. De här nämnda gårdarna äro tvivelsutan Möcklarp i Alseda och Lillarp i Skirö. I fråga om Näshult eller Naesiohult förekommer både Nesyohult, Nessyohult och Nessiohult. (ang. ortsnamnet Näshult, se prof. Heströms artikel här)

Vid den härovan omtalade ägotvisten bestämdes nu i samråd med biskop Henrik i Linköping gränserna för de olika områdena.

I ett Riksarkivets pergamentsbrev av år 1393 talas om Swni Claemzsson som gör jordaskifte med biskop Knut i Linköping samt domkyrkan och överlåter till dem Swartathorp i Näshult mot godset Idhansss i samma socken. (Knut var av Natt och Dag.)

Att biskoparna i Linköping ha så mycket att skaffa med gårdarna här nere i Östra härad berodde på att Njudung under hela den katolska tiden tillhörde Linköpings stift.

År 1408 tillhandlade sig Birger Trolle på Trollebo den s. k. ”Prästkvarnen” i Näshult. Säljare är rådmannen i Kalmar Gunnar Hyls. Möjligt är att härmed menas Beskvarn, ty längre fram i tiden eller i mitten av 1500-talet kallas den för Biskopskvarn, ett namn som sedan blivit förkortat till Beskvarn. (Sv. Dipl.)

I Puketorp (Pukarp) bodde 1544 en Olof, som var med om att slå fogden Anders Karlsson ihjäl och för detta fick han böta 80 mark danska. (Handl. i Kammararkivet.)

År 1555 är Erik Andersson fogde ”över Hans Nådes Arf och Eget i Småland”, och vad han hade att beställa enbart i Näshult framgår av en förteckning under rubriken ”årliga räntan och jordeboken av kongl. majestäts och salig drottning Margaretas arvegods i Småland och Södra Motet på Öland”. Där nämnes. först två gårdar med namnet Näshult, vartill hörde ett ödebol och ett ålfiske. Vidare två gårdar i ”Hörhult”, en g. Fly, 1 g. Häradssjögle, 1 g. Långeryd, 1 g. Kejsarekulla, 1 g. Rösjöholm, 1 g. Rösjönäs, 1 g. Mosingstorp, 1 g. Haddetorp, 1 g. Syretorp (Serarp) och 1 g. Biskopskvarn. (Smål. handl. i K.-ark.)

Som synes avviker gårdarnas namn något från nuvarande språkform men tarvar dock ingen särskild förklaring.

Ödmundetorps säteri

Ödmundetorps säteri

Förflytta vi oss nu fram i tiden 25 år eller till 1580, så får vi veta att bl.a. de båda Näshultsgårdarna övergått i andra händer. Båda äro av frälse natur och den ena äges av fru Brita på Harstad (Stjerna?) född Bölja och den andra av fru Anna på Hellekis, d.v.s. Anna Trolle, gift med Lage Posse. Senare eller 1627 besittes Näshults gård av en överste Wegner, vilken gård han tjänade för och av Herman Wrangel erhållit. Han var säkerligen på Kalmar regemente, enär Näshult hörde till de under detta regemente rustande gårdarna. Ar 1640 befinnes Näshult vara Jakob Drummonds sätesgård. Härmed menas troligen ej hela gården, ty under Drummonds eller Dromunds – som hans namn också skrevs – tid eller 1651 säljer Ture Turesson Näshult och Ekegård till Per Nilsson Silversparre på Kullebo och dennes fru Magdalena von Scheiding. Jakob Dromund var av adlig skotsk ätt samt gift med Elisabet Clerck som blev död 1662. Deras son Johan Dromund rustade sedan för Näshult. Han kallas i domboken för Östra härad 1668 Drummond ”till Näshult”.

Senare, eller 1675 talas om en annan Elisabet Clerck till Näshult som rustade på Lorens de la Granges kompani av Kalmar regemente. Denna Elisabet var dotter till en Hans Clerck till Näshult, och gift med en överste Magnus Klingspor.

Nämnde Ture Turesson var också av Natt och Dag-släkten och att han står som säljare av Ekagård förstå vi därav att denna gård hade gått i Natt och Dag-släkten åtminstone sedan 1580. Det året står nämligen fru Margareta på Göksholm, då änka efter Johan åkesson (Natt och Dag), såsom ägare. Ture Turesson, som är sonsonsson, står för H. K. M:ts kammarherre vid tiden för nämnda köp. Fru Margareta var en på jordagods mycket rik kvinna. Enbart i Näshult ägde hon (1580) förutom nämnde Ekagård: Puketorp, Svarttorp, Kejsarekulla och Harningsryd (Horseryd?). (Handl. i Kammararkivet.)

Vad sedan beträffar Silversparrarna så var Per Nilsson S. son till den beryktade Nils Persson Silversparre, vilken vi tidigare lärt känna och som ligger begraven i kyrkan, samt dennes fru Estrid Gustafsdotter på Holma. I Kammarark. handl. omtalas Nils Persson Silversparre ha köpt ett skattegods Kulleboda 1572, således samma år han dog och sedan fru Estrid blivit änka nämnes hon som brukare av Skärvete och Boda i Stenberga. Silversparrarna voro även de på sin tid stora jorddrotter. Så t.ex. ägde Per Nilsson Silversparre icke blott Kullebo utan även Flishult i Näsby, därifrån hans första fru var kommen, Han hade nämligen tidigare varit gift med en Märta Ulfsdotter, dotter till Ulf Persson Sjöblad (½ Hjort) till Flishult men försköt henne för hennes otrohets skull (en förf. säger: ”för att ha stått i brottsligt förhållande till en målare” ). Per Nilsson Silversparre hade en broder, Gustaf, men denne säges ej haft gårdar i Näshult men väl i Stenberga, Alseda, äkna, Björkö, Skede och Lemnhult.

Mycket vore nu också att säga om nyare tiders Näshult, men vad som är känt av alla, som nu bygga och bo där, får bli en annan historia.