Börje Karlssons magnefoninspelningar.
Ljudupptagningen är gjord på en magnefon. En av de första tillgängliga apparaterna för att spela in ljud själv i hemmiljö. Börje Karlsson, min mormors bror, var vid den här tiden en teknikintresserad och nyfiken ung man som införskaffade denna modernitet och tack vare honom har vi nu tillgång till materialet. Rullarna med tunn metalltråd har digitaliserats av Sveriges Ljudmigreringscenter.
Scenen utspelar sig under ett släktkalas i Rösjöholm 1953. Familjemedlemmarna sitter samlade och lyssnar till Fridolfs berättelse om sitt möte med syskonen ”Trollas” nyårsnatten 1922 då han var nyinflyttad till trakten.
från vänster: Ruth Karlsson med barnbarnet Bodil Röed i knät. Torsten Johansson, John Röed, De två unga tjejerna heter Vuokko och kanske Gun Britt, Sigurd, Börje Karlsson, Karla Solfors, Lisa Röed, Maj Britt Johansson och de två herrarna. Fridolf Solfors med glasögon och Georg Karlsson som är 60-årsjubilar. Fotograf okänd. 1953
I ”Torp och Backstugor i Näshults socken” av Roy Johansson står att läsa om det armod som syskonen Andersson, som var deras rätta namn, levde i. Läs gärna texten nedan innan du lyssnar. Den är hämtad från ovan nämnda bok.
Av syskonens hem finns nu bara några fruktträd och en plakett kvar som vittnar om att de bodde där en gång. Innan torpet revs 1946 hölls en auktion med de få ägodelar som fanns i stugan. Det kan ha varit då som min mormor Lisa Röed kom över den kruka som det sista kvarvarande syskonet Maria brukade gå runt och be om en skvätt mjölk i. Hon hade den bak på sin cykel. Med den tänkte hon sig att cykla till Danmark berättade hon för den som ville höra. Några av syskonen åkte som säsongsarbetare till Skåne och Danmark. Kanske kom krukan som verkar tillverkad i Tyskland, eller möjligtvis Skåne, med hem på en av deras resor och kanske var det någon av syskonen Maria ville besöka. Den står nu på en hylla i mitt kök och minner mig om deras existens.
Minnet som med inlevelse berättas av Fridolf ger en ögonblicksbild av den desperation de måste befunnit sig i vintern 1922. På året 100 år sedan. Berättelsen fick en ny innebörd för mig personligen då jag under hösten ingått i ett arbetslag som bygger gärdesgård. För att få en eld att värma vidjor över använder vi virke från den gamla rivna gärdesgården som är torr i kärnan, tätvuxen och ger en härlig glöd. En oemotståndlig källa till värme för den som inget annat hade att tillgå en kall vinternatt tänker jag. Syskonen Andersson verkar ha fått utstå en hel del förnedring och gjordes till åtlöje av sin samtid. Jag tycker mig ändå höra medkänsla i Fridolfs lite humoristiska återgivning av händelsen och hoppas att det då liksom nu fanns vänliga själar som stod upp för och hjälpte dem som hade det svårt.
Karla var min mormors faster och Fridolf Solfors 1897-04-07-1955-05-22 och Karla Karlsson 1998-06-16-1998-10-02 gifte sig och bosatte sig i Nybro där de drev Konsumbutik. Strands som omnämns är det röda huset på Rösjöholms Västergård som ligger precis utmed 125:an. Georgs är Rösjöholms Östergård rakt över vägen och Trollas eller Nättraby låg alltså bara ner för backen i riktning mot Hultanäs.
Martina Röed
Rösjöholm, December 2022
Uttdrag ur Torp och Backstugor i Näshults socken
Nättraby
Undantagstuga till Kejsarekulla Norregård.
Ägaren till Kejsarekulla Norregård var under sista hälften av 1800-tal Anders Jonas Jonsson, född 1818 och Anna Lisa Jonsdotter, född 1824. De hade 8 barn, Gustava, född 1846, Johan Alfred, född 1849, Lovisa, född 1851, Anna Sofia, född 1854, Klas, född 1857, Ida Kristina, född 1860, Emilia, född 1863 och Stina Maria, född 1869. Anders Jonsson vilken ägde Norregården till sin död 1895, var en mångkunnig man och sades kunna trolla fram saker och ting. Därav kom det sig att folkhumorn kallade barnen för Trolle och senare även ”Trollas i Nättraby”.
En del av barnen gåvo sig tidigt ut för att tjäna sitt uppehälle, Alfred t. ex. reste till Amerika 1886. De som blevo kvar hemma voro tyvärr lite udda människor och hade inte förmåga att klara ett jordbruk, utan som man sade ”Det gick ut sej”. När gården såldes, förbehölls ett stycke mark, stor nog att föda en, eller två kor. Här byggdes en stuga dit barnen flyttade tillsamnans med sin mor som dog 1903.
Anna Sofia och även Emilia, brukade under sommarhalvåret resa dels till Danmark, Skåne eller Blekinge, för att deltaga i Jordbruksarbete där, mest gälde det betskötsel. Från en sommar i Blekinge hade Sofia med sig namnet Nättraby som stället därhemma sedan fick heta. Beträffande Anna Sofia, kan även nämnas, att hon under en arbetssomnar i Danmark lärde sig ympa och okulera fruktträd. Ett kunnande som hon sedan tillämpade i Nättraby. Emilia stannade kvar i Danmark för gott. Klas visste nog hur ett arbete skulle utföras, men han var vad vi brukar kalla för ”sedig” och hade svårt få arbetet att flyta. Medan Norregården ännu var i deras ägo, skulle han bygga såg nere vid Långemad. Ett arbete han engagerade sig i så helt, att gårdens skötsel blev helt åsidosatt. Stenmuren vid dammfästet är ännu intakt och vittnar om ett väl utfört arbete, Vid tillräcklig vattentillförsel sågades en del, under ett antal år.
Efter flyttningen till Nättraby fick han börja odla upp den jord som ännu omger den plats där stugan en gång stått. För att få bort stenen använde han sig av en räls och stenkärra, lika dem som brukas vid vägbygge. Problemet var att Klas var ensam och ibland skenade stenlasset för honom i backen ner mot ängen. Klas kunde väl närmast betraktas som lite menlös och lättlurad. Detta utnyttjades av mindre nogräknade personer i omgivningen. Dessa ”tryggde” Klas på att det gick att exportera björknäver till Kanada och tjäna pengar på detta. Det föranledde Klas att ge sig ut och skala ett stort antal björkar runtomkring ute i bygden, vilket väl inte alltid sågs med så blida ögon av en del skogsägare.
Vid sin död efterlämnade han ett ansenligt lager av björknäver. Likaså lurades han att söka patent på en höhässja som han gjort. Som så ofta sker, både förr och nu, utnyttjade den rike och välbesuttne sin självtagna rättighet att skoja och driva med den fattige och menlöse, och så även I fallet ”Klas Trolle”. Som t. ex. Klas gick ofta till kyrkan. Men när Klas syntes komma på kyrkvägen var det ofta någon som gick ut och började prata med honom, ofta så länge att predikan skulle vara slut, när Klas kom till Kyrkan.
Ida Kristina hade troligen varit ute för någon olyckshändelse, hennes underkäke gick allt som oftast ur led. De som såg henne då, tyckte det såg förfärligt ut, och hon syntes sällan ute. En gång skulle hon söka klokt för sin käke, men på bortvägen gick käken i rätt läge igen, varför Ida vände och gick hem. Stina Maria var under några år borta och hade plats bl. a. som barnflicka, men fick efter en tid komma hem för att hjälpa sina syskon.
Stava eller som hon själv ville man skulle säga: Gustava Maria Andersson, Nättraby, var även hon ute och hade plats en tid. Då hennes psykiska hälsa inte var den bästa, kom hon snart hem igen och här hemma blev fattigdomen mer och mer kännbar, varför Stava tidvis gick omkring i bygden för att få mat. När hon fick något brukade hon taga fram en näsduk ur barmen och i den lägga in en fläskbit eller brödskiva. Den stoppades sedan in pa samma ställe för att vara med hem till de andra syskonen. Hennes klädsel var torftig och på fötterna bar hon mestadels träskor i alla väder.
Den sista tiden var det meningen att Stava skulle vara på ålderdomshemmet, men efter en kort tid där, tog vandringsblodet överhand och sedan hon fått lite bättre kläder, lämnade hon hemmet.
Inte heller Lovisa var psykiskt stark, men det var ändå hon som skåtte hushhåll, bak och matlagning i den mån det fanns något att laga av.
Anna Sofia dog 1921. På grund av den fattigdom som rådde, liksom även deras psykiska ohälsa blevo alla, Klas, Gustava, Lovisa, Ida och Maria omyndigförklarade 1924.
När Klas hade erhållit pension tänkte han köpa tillbaka Norregården, sade han, men Ryman hade avrått honom. Det var kyrkoherde Rydeman han kallade for Ryman. En vinterdag i början av 1930-talet, gick Klas ut i skogen for att hämta ved. Han kom inte ttllbaka på kvällen, men först dagen efter fick grannen Algot Johansson i Norregården bud att inte Klas kommit hem. Algot bad några grannar följa med och leta. Efter en stund hittade de Klas, han hade gått runt i en cirkel i snön för att slutligen, troligen av utmattning, satt sig på en stubbe för att vila och där frusit ihjäl. Den som gick in i Nättraby med budet om Klas möttes av en beklämmande syn av nöd och fattigdom, och inne i Klas rum stod en kopp Mjölkblandning, det var allt som fanns i matväg.
Klas sena ankomst till kyrkan föranledde dåvarande kyrkoherden i Näshult Ragnar Rydeman att i sitt jordfästningstal säga:”Nu har i god tid och laga ordning Klas Andersson kommit till kyrkan för sista gången”.
Den sista av syskonen och även den yngsta, Stina Maria dog 1940. Stugan revs 1946. Här slutar berättelsenom ”Syskonen Trollas” levnadsöden, ett stycke Social-Sverige från seklets första hälft.
Betupptagning