Prolog

En ny tid
Den svenska bondehären – från uppbåd till yrkesarmé
Syfte och uppläggning

En ny tid

Min berättelse börjar en bit in på andra hälften av femtonhundratalet. Då var den historieepok som brukar kallas ”Nya tiden” ett halvsekel på väg. Den senmedeltida stagnationen hade i större delen av Europa förbytts till en tid med stora förändringar över hela samhällslivet. Sverige var inget undantag, snarast ett av de mest framträdande exemplen. Landet hade lämnat en tvåhundraårig period av inhemska strider där utländska regenter varit både brickor i spelet och starka aktörer. Unionen med formellt dansk överhöghet hade ersatts av en suverän stat med landsfader Gustav I på tronen. Nationen hade också adopterat protestantismen. Den katolska kyrkans maktställning var därmed formellt upphävd. Kvar stod förvisso det inflytande som följde med människors lojalitet till sin nedärvda tro och motvilja mot nymodigheter.

Det stora skeendet ägde främst rum på central nivå och högt över huvudet på den vanlige medborgaren. Förändringens vind måste dock ha märkts även i avlägsna bygder som Näshult. Medelålders och äldre sockenbor kunde vittna om en omfattande nyodling. Det var framför allt marker som återtagits i bruk efter mer än hundraårig ödeläggelse i spåren av Digerdöden och dess efterdyningar. Den odlade marken i socknen skulle expandera under hela 1500-talet. Mot slutet av seklet var nära en tredjedel av gårdarna nyanlagda. Socknen präglades förmodligen av nybyggaranda.

Lantmäteriets fastighetsregister upptar idag femtioåtta stamfastigheter. De var alla fullvärdiga skattebetalare vid sekelskiftet 1600. Kartbilden nedan visar att det som idag är öppet landskap redan då hyste permanent bebyggelse (Jungenfelt, 2009). Socknen hade med andra ord fått den form med byar och gårdar som vi upplever den idag.

MilStat__Byar_o_gardar_1500_talet

Mycket talar för att levnadsvillkoren för landsbygdens folk var bättre än på flera generationer. Socknens bönder såg säkert möjligheter att utveckla sina gårdar. Sverige skulle emellertid gå in i en period med ständiga krig. Den fortsatta utvecklingen av gårdarna lät vänta på sig. Näshult drabbades inte av några egentliga krigshandlingar. Främmande trupper kom aldrig närmare än Vetlanda/Korsberga, 4 mil bort, som härjades av danskarna i slutskedet av Nordiska sjuårskriget under 1560-talet. Materiella skador med brända hus, rövad boskap och stulna livsförnödenheter blev aldrig realitet för socknens invånare. Men krigen satte avtryck genom militärens anspråk på socknens män och därmed förknippade förluster av liv. Min uppsats kommer i första hand försöka beskriva dessa förhållanden och så långt som det är möjligt att sätta in dem i en relevant bild av socknen.

Krig blev nära nog permanent tillstånd under tvåhundra år. Under tiden växte stat och militär samman och det militära inflytandet ökade. Större delen av statens verksamhet styrdes av krigsmaktens behov. Historiker menar att Sverige fungerade som en militärstat i detta skede.

Den svenska bondehären – från uppbåd till yrkesarmé

Den svenska militärstaten hade, till skillnad från motståndarna, mycket begränsade möjligheter att underhålla en yrkesarmé. Den dominerande delen av statens skatteinkomster levererades nämligen in natura som livsmedelsprodukter och dagsverkstjänster. Dessa kunde inte omsättas i internationellt gångbar valuta att användas för betalning av utländsk yrkesmilitär. Man måste hitta alternativa sätt att finansiera armén. Arméns officerare tilldelades rätten till avkastningen på kronans egna gårdar och/eller böndernas jordskatter – då benämnda årliga räntan – från särskilda gårdar. För de meniga soldaterna användes en blandning av tvångsrekrytering och ersättning i form av nedsättning/befrielse av skattskyldigheten. Till att börja med dominerade tvång, men frivillig rekrytering blev med tiden allt vanligare. Vid slutet av 1600-talet var även meniga anställda mot ersättning. Soldat blev sedan ett livstidsyrke för många svenska män.

Armén var i inledningsskedet av krigsperioden framgångsrik och erövrade stora områden på den europeiska kontinenten. Man fick där tillskott av gods för avlöning av officerare, vilket skapade behov av lojal svensk trupp på plats. Svenska bondpojkar blev därför under långa tider bundna till tjänstgöring långt från hemorten även om inga direkta krigshandlingar pågick. Sverige anslöt också till den finansieringsmodell som länge tillämpats av motståndarna. De ockuperade områdena fick stå för truppernas dagliga förnödenheter. Det skulle ha varit dyrare att försörja dem hemma i landet.

Syfte och uppläggning

Sverige underhöll under krigen en stor armé. Åtminstone fem generationer av socknens invånare skulle få uppleva att ständigt ha manliga anhöriga, vänner och grannar i tjänst vid hemmafronten eller på den europeiska kontinenten. Jag skall i det följande försöka beskriva hur socknens resurser togs i anspråk av militärstaten. Min redovisning är helt baserad på torra arkivhandlingar som beskattningslängder och militärens personalrullor. Jag har tyvärr inte haft tillgång till personliga brev eller nedtecknade minnen från denna tid och kan följaktligen inte återge Näshultsbornas verkliga upplevelser av vardagen under krigsåren.

Det var inte ovanligt att dugliga män med enkel bakgrund gjorde framgångsrik karriär med början i armén och avslut i höga civila ämbeten. Jag har dock inte hittat någon son av Näshult som gjort en sådan klassresa. Min redovisning belyser i första hand när, var och hur Näshults söner togs i anspråk av armén som meniga soldater. Jag försöker också visa hur många soldater som gått förlorade under tjänstgöringen. Den officiella redovisningen blir med tiden allt fylligare och mer lättolkad och data är nog i varje fall för 1700-talet tillträckligt säkra för att ge en god bild av sockenbornas medverkan i militärstaten och därmed följande uppoffringar. Jag är osäker om de tidigare åren, men kan inte precisera problemen närmare. Läsaren bör därför vara allmänt uppmärksam med min tolkning av data för åren före 1620.

Den svenska stormakten nådde sin största omfattning under det sena 1600-talet. Vid fredsslutet 1721 förlorades praktiskt taget alla erövrade områden och det fanns då inte längre behov av soldater för bevakning utomlands. De kunde nu bli kvar hemmavid om det inte var krig. Arméns uppgifter förändrades således över tiden vilket påverkade både dess finansiering och rekrytering.

Man kan här tala om tre olika skeden, och det är naturligt att redovisa studien med en tredelad indelning av de 200 åren. Ett första kapitel behandlar tiden 1560-1620. Krigsmakten hade då ingen stabil organisation för rekrytering och finansiering. Det följande kapitlet redovisar utvecklingen under perioden 1620-1680. Vi hade då genomtänkta system för både rekrytering och finansiering. Med tiden blev dessa alltför betungande och slutade i ett finansiellt sammanbrott. Ett tredje kapitel behandlar den nya organisation för krigsmakten som trädde i kraft med början omkring 1680. Denna var robust och överlevde ända till förra sekelskiftet. Det är emellertid endast under det inledande skedet som den prövas under krigiska förhållanden. Jag har därför avslutat redovisningen vid 1760-talets början.

I ett avslutande kapitel försöker jag sedan summera militärstatens betydelse för socknen under de olika epokerna.

 


Inledning Vasasönernas bondehär i krig >

© Karl Jungenfelt 2016 Creative Commons – Erkännande-Ickekommersiellt(CC-by-nc)