Stormaktens sista krig 1700-1760

Kronan och militärstaten i finansiell kris
Kung och riksdag reformerar militärstaten
Näshults rusthåll och knektrotar i nya indelningsverket
Näshults soldater i fälttåg
Stormaktens svaga punkter
Stora Nordiska kriget 1710-1719
Två återfall i stormaktsrollen
Åttio år med yrkesarmén – sammanfattning
Mobilisering och förluster
De nya soldaterna: rekrytering och tjänstgöring
Soldattorpen – nyhet i jordbrukssamhället

 

Kronan och militärstaten i finansiella problem

Genom frederna 1660 blev Sverige en stormakt i Europa. Landet styrdes av en förmyndarregering för Karl XI. Den såg som sin uppgift att göra landets stämma hörd på den storpolitiska arenan. Sverige blev därmed genom avtal förbundet att upprätthålla militära förband och ingripa i konflikter utanför landets gränser. Avtalen var inte bara kostsamma, de ledde också till två krig vid slutet av 1670-talet. Den unge kungen fick redan vid tillträdet erfara att hans stormakt snarast var en förvuxen småstat. Kriget mot Danmark avslöjade att armén hade stora brister. Kronans kassa var dessutom tom. Den överstora militärstaten hade säkert sin del i landets statsfinansiella kris. Det var hög tid att reformera krigsmakten.

Kung och riksdag reformerar militärstaten – det nya indelningsverket

Arméns brister hade främst gällt två förhållanden. De meniga var dåligt utbildade och det tog alltför lång tid att mobilisera. Armén behövde ha soldaten ständigt tillgänglig, men för den skull inte på heltid i aktiv tjänst. Landet hade inte råd att hålla en permanent yrkesarmé. Soldaternas försörjning under fredstid presenterade ett dilemma som måste lösas.

Det skulle ta fem år att ta fram grundritningen till en ny organisation. Förslag och motförslag bollades mellan landets centrala ledning och böndernas ledare i riksdag och på det lokala planet. I Småland hade processen både komiska och tragiska inslag. Där fanns berusade bönder som hotade statens tjänstemän med stryk. Bonden och riksdagsmannen Börje Jonsson i Virserum ledde en grupp likasinnade i en protestaktion mot utskrivningar. Han dömdes av lokal domstol till döden för uppvigling, men benådades efter en vecka (Danielsson, P 2000).

Det nya system som antogs i slutet av 1680-talet byggde delvis på det gamla indelningsverket. Liksom tidigare ersattes kostnaderna för ryttare och knektar genom att jordskatterna helt eller delvis avskrevs. Nu deltog dock alla gårdar ständigt mot löfte om oförändrade skatter. Det nya var att kronans ersättning till bönderna blev förutsebar, stabil och oberoende av om det var krig eller fred. Riksledningen kunde räkna på stabila tjänster från armén oavsett om kriget gällde försvar eller anfall. Krigets förluster och tyngre tjänstgöring drabbade främst deltagande soldater och lokalsamhället. Utskrivningarna avskaffades. Ingen tvingades bli soldat genom utskrivning, vilket möjligen kan ses som kompensation för risktagandet.

Gårdarna organiserades i rotar med vardera en samlad skattekraft på ett och ett halvt mantal och i rusthåll på två mantal. Roten var skyldig att leverera en knekt med uniform och rusthållet en ryttare med uniform och häst till armén. Knekt och ryttare var anställda av rote och rusthåll. De betalades med lön och tillgång till torp att bebo och bruka samt andra nyttigheter in natura. Soldaten var skyldig att årligen inställa sig till kompaniövning minst en dag i månaden och regementsövning under två-tre veckor. I fredstid kunde nära nog tio av årets månader ägnas åt arbete på hemorten. På torpet var han sin egen med en ställning som liknade arrendators. Vid krig var han skyldig att omedelbart inställa sig på regementet. Han blev då heltidssoldat. Reformen löste faktiskt upp dilemmat om soldatens försörjning.

Indelningsverket var ett tredelat system för produktion av krigstjänster. I översta ledet stod armén för slutprodukten genom att samordna insatsen av stridsenheter, som producerades på mellannivå av regementen. Dessa utbildade och ”sammansatte” regionens soldatämnen med vapen och annan utrustning till användbara enheter. Soldatämnena producerades av rotar och rusthåll. Systemet fick på så sätt stark lokal anknytning. Där fanns kompetens för att framställa basen för soldatens civila försörjning på torpet.

Indelningsverket har likheter med en idag vanlig industristruktur: storföretag med underleverantörer i kedja. Den organisationen bedöms ofta vara både företagsekonomiskt och samhällsekonomiskt effektiv genom specialisering av teknisk/ekonomisk kompetens. Regelsystemet för indelningsverket var emellertid delvis dåligt anpassat. Kostnaderna vid förlust av manskap är ett exempel. Dessa drabbade helt den lokala nivån medan de beslut som påverkade förlustriskerna typiskt nog togs av militära enheter.

Rusthåll och rotar i Näshult

Näshult tilldelades tretton knektrotar och fjorton ryttarrusthåll. Reformen genomfördes snabbt. Indelningen av gårdar redovisas i generalmönsterrullor redan 1686 (Kalmar regemente) och 1692 (Smålands kavalleri). Alla befattningar var bemannade inom tio år. Indelningen av gårdar och tilldelade skatter uttryckt i mantal redovisas i tabellen nedan.

Näshults knektrotar i nya indelningsverket enligt GMR 1686
Rote nr Stamgård Mtl eget Hjälpgårdar i Näshult Mtl Mtl utifrån Mtl totaltl
78 Njupingetorp ¾ Norra Ekagård ¼ ¼ 1 ¼
79 Pukarp ½ Kejsarekulla Sö, L Svartarp ½ 1
80 Beskvarn ¾ Haddarp Ö, Mederhult, Häggagärde ¾ 1 ½
81 Haddarp Västerg ¾ Haddarp Sö, Mederhult, Häggagärde ½ 1 ¼
82 Penningetorp ¾ Prästtorp Österg ¾ 3/8 1 7/8
83 Idanäs 1 ¾ Idanäs 2 ¾ 1 ½
84 Råsa ¾ Prästtorp Vä, Näsgärde Överåkra ¾ 1 ½
85 Höghult Norrg ¾ Horseryd, Hällaverket ½ 1 ¼
86 Rösjönäs Österg ½ ½ 1 2
87 Södra Ekagård ¼ Rösjöholm Lillg, Rösjoholm Ö 1 ¼ 1 ½
88 Höghult Almsg 5/8 Mosingetorp, Äng 1 1 5/8
89 Serarp Söderg ½ Göstorp Lillg, Rösjöholm Lillg 1 1 ½
90 Fåglakulla ¾ Kejsarekulla Norrg ¾ 1 ½
Knektrotar totalt 8 3/8 7 3/8 2 5/8 18 1/8

Den samlade skattebasen på Näshults gårdar uppgick enligt Jordeboken 1690 till 52 mtl. Rotar och rusthåll kunde enligt redovisningen ovan göra anspråk på inte mindre än 48 mtl, nära nog lika mycket som skattekraften hos socknens alla gårdar. Enligt planen importerades 14 mtl från kringliggande socknar. Socknens egen ”skattkista” bidrog med 36 mtl, d.v.s. med 70 procent av hela uppbörden. Militärstaten tog faktiskt ett fastare grepp om ekonomin med det nya indelningsverket. Kronans övriga verksamheter fick nöja sig med resterande 30 procent. Om nu det äldre systemet drivit staten i konkurs, hur skulle detta sluta?

Planerna i de tidiga rullorna blev kanske aldrig mer än regementenas drömmar om kronans verkliga åtaganden. Indelningsverket överlevde emellertid till 1900. I Näshult var gårdarnas indelningar på rotar och rusthåll i stort sett oförändrade under hela tiden. Den verkliga finansieringen kan man tyvärr inte klarlägga annat än efter ingående granskning av de faktiska transaktionerna. Uppgiften faller utanför ambitionerna i min uppsats.

Näshults rusthåll i nya indelningsverket enligt GMR 1692
Rusthåll nr Stamgård Mtl eget Hjälpgårdar i Näshult Mtl Mtl utifrån Mtl totalt
12 Kullebo 1 1 5/8 2 5/8
13 Hillhult 1 1 2
14 Serarp Norrg 1 Serarp, Rösjöholm, Penningetorp 1 ½ 2 ½
15 Näshult 1 Lillgården, Brogård, Haddarp 1 ¾ 2 ¾
16 Ödmundetorp 1 Näsgärde 1/8 7/8 2
17 Smedstorp 1 1 2
18 Kejsarekulla 1 1 ¼ 2 ¼
19 Svartarp 1 Hultingetorp ¼ 1 ¼ 2 ¼
20 Häradsskögle 1 1 ½ 2 ½
21 Häradsskögle 1 Penningetorp ¼ ½ 1 ¾
22 Fly 1 Idanäs, Äng 1 ½ 2 ½
23 Långhult 1 ¾ 1 ¾
24 Hulu 1 Höghult Almsg 5/8 3/8 2
25 Höghult Lillgård 7/8 Höghult mellangård, Prästtorp 1 1/8 ¼ 2 ¼
Rusthåll totalt 13 7/8 6 5/8 9 5/8 30 1/8
Rotar och rusthåll totalt 22 ¼ 14 12 ¼ 48 ½

Näshults soldater i fälttåg

Stormaktens svaga punkter

Det svenska stormaktsbygget var inte ett genomtänkt projekt. Den enda princip man kan spåra är strävan att kontrollera viktiga hamnstäder i Östersjön. De militära framgångarna fick sedan sköta resten. Resultatet blev också därefter. Det var bara frederna med Danmark (1660/79) som gav landet ”naturliga” gränser. De områden som då blev svenska – Blekinge, Bohuslän, Gotland, Halland och Skåne – har sedan blivit ”bofasta” inom landet.

Provinserna på andra sidan Östersjön – med undantag för Estland – var geografiskt sett en smal remsa. Den var mycket lång, vilket gjorde den svår och dyr att försvara. Lokala lagar och administration behölls efter övertagandet. Man tillsatte på sin höjd en svensk guvernör. Den lokala militära kapaciteten var oftast obefintlig. Det gjordes heller aldrig någon ansats att utveckla förband efter den ”svenska modellen”. Provinserna blev aldrig försvenskade.

Handeln omfattade varor från länder uppströms längs floderna. Dessa hade starka incitament att genom gemensam aktion beröva svenska staten de åtråvärda tullinkomsterna. Ryssland, Polen och Sachsen var huvudintressenter i en sådan koalition. Danmark med liknande ambitioner i Östersjön, gjorde gemensam sak. Man kunde inte vänta alltför länge. Då skulle den svenska staten få tid att läka sina finansiella sår och bygga upp en ny militär styrka. Krigsförklaringen kom vintern 1700. Det ”Stora nordiska kriget” 1700-1720 var därmed ett faktum. Den följande freden avbröts efter 20 år av det korta ”Hattarnas krig” mot Ryssland 1741-1745. Efter tolv nya år med fred avslutas perioden med ”Pommerska kriget” 1757-1762. Näshults rotar och rusthåll deltog i alla fälttåg med full uppställning. Figuren illustrerar hur soldaternas tjänstetid fördelades mellan fälttåg och tjänst hemma.

MilStat__TL46

Stora Nordiska kriget

En lovande inledning

Den svenska strategin gick ut på att först försöka besegra Danmark för att sedan vända sig mot fienderna på andra sidan Östersjön. Armén fick nu visa upp sin nyvunna förmåga att mobilisera på kort tid. Kalmar regemente och Smålands kavalleri ingick i den svenska styrka som redan i månadsskiftet juli-augusti 1700 landsteg på Själland mellan Helsingör och Köpenhamn. Köpenhamns försvar togs på sängen av den oväntat snabba aktionen från svensk sida. Danmark valde därför att omedelbart lämna koalitionen och ingå separatfred med Sverige. Båda regementena återfördes då till hemorten, där de stannade i ett år.

Det återstod att avfärda hotet från de andra motståndarna i koalitionen, Hessen-Polen och Ryssland. Det skulle sysselsätta den svenska huvudhären under de närmaste nio åren. Näshults soldater deltog under nästan hela tiden.

Hösten 1701 överfördes regementena till Riga. De förenades där med den av kung Karl XII ledda hären, som de följde ända till det bittra slutet åtta år senare i Poltava. Den omedelbara uppgiften för styrkan var att uppfylla det andra delmålet i strategin: Polen och Sachsen skulle på samma sätt som Danmark tvingas till separatfred. Resan blev dock långt mindre behaglig denna gång. Det skulle ta fem år av ständiga marscher på jakt efter en undflyende fiende och sinande förnödenheter för att nå en slutgiltig uppgörelse. Man kan nog säga att kungen följde sin farfars fotspår från fälttåget 1655. Då var 30 knektar och ryttare från socknen engagerade. Nu var de nära nog lika många. Några av dem kan ha hittat sitt eget fädernespår.

Redan under de inledande åren i Polen och Tyskland skulle Näshults soldater bli mer beresta än sina föregångare i tidigare krig. Man startade från Riga längst i norr och var inom ett år ända nere i Lemberg (nu Lwiw i Ukraina). I nordost hemsöktes Grodno (nu Hrodno i Belarus) och i väster centrala Tyskland. På vägarna däremellan genomkorsades Polen flera gånger. En överordnad från Salshult i grannsocknen Stenberga, överstelöjtnanten Jon Stålhammar, beklagade sig i brev hem till hustrun redan efter två år – ”vi har färdats 300 mil”. Det känns som en begriplig överdrift (Larsson, O 2009).

Där fanns också krigarlivets vanliga vedermödor. Regementena deltog i större bataljer vid Kliszow (1702), Warszawa (1705), Grodno (1706) och belägringen av Thorn (1703). Man riskerade hela tiden att stöta ihop med friströvande gerillaförband och en fientlig lokalbefolkning, som inte frivilligt gav upp sina livsförnödenheter till inkräktaren. Efter fem år var den svenska hären decimerad och hårt sliten.

På hösten 1706 nådde Sverige även sitt andra strategiska delmål. Regenten i Hessen, August II, gav upp sina anspråk på Polens krona och lämnade samtidigt koalitionen. Sverige hade eliminerat två av koalitionens medlemmar. Kvar fanns Ryssland. Fredsvillkoren gav hären ett års respit i Sachsen för återhämtning och förstärkningar hemifrån. Näshults ryttare var vintern 1707 förlagda i skogsområden sydost om Dresden, med en natur som måste ha påmint dem om hembygden. Där flyter en å med namnet ”Nöflan”. Namnet kan ha en koppling till Näshult som jag skall återkomma till senare.

Diagrammet nedan visar vad som hände med Näshults ryttare och knektar under de sju första åren av fälttåget. Då hade totalt 51 individer deltagit. Inte mindre än 25 hade dött. Fyra ryttare hade hemförlovats eftersom de blivit odugliga för tjänst. Vakanserna pendlade mellan fyra och nio. Både rusthåll och rotar hade svårt att rekrytera nytt manskap. Förlusterna var jämnt fördelade mellan knektar och ryttare.

MilStat_dia_21

Diagram 21. Näshults soldater på väg till Poltava 1700-1707

Den långa vägen till katastrofen

När fälthären efter ett års återhämtning bröt lägren i Hessen på hösten 1707 var enheterna från Näshult rent numerärt hyggligt rustade. Bara en knektrote och fyra ryttarrusthåll uppvisade vakanser. Halva styrkan var nyrekryterat manskap. De hade sluppit den mödosamma vägen fram till Sachsen och var rimligen ganska väl skickade att ta sig an den besvärliga förflyttning som väntade åren 1708-09.

Färden gick nu österut för att möta den tredje och sista motståndaren, Ryssland. Under höst och vinter tog sig hären genom Polen och nådde vårvintern 1708 trakten av Minsk. Den vikande ryska hären störde hela tiden framryckningen och försvårade försörjningen genom att lämna endast öde land efter sig. Vid högsommar möttes de båda arméerna för första gången i ett regelrätt slag utanför Holowczyn i nuvarande Vitryssland. Båda led svåra förluster men – åtminstone vi svenskar – brukar tilldela oss själva segern. Utgången visade sig sakna betydelse för fortsättningen.

Den svenska hären befann sig då i ett bra slagläge för att nå Rysslands hjärta, Moskva. För att lyckas måste man få tid för underhåll och förstärkningar. Det var emellertid omöjligt att stanna på plats eftersom de ryska trupperna skövlat landet på förnödenheter. Man bröt därför upp och enda färdriktning som erbjöd försörjning och säkert uppehåll var söderut. Efter svåra och långa marscher under hösten-vintern 1708-09 nådde hären Poltava i Ukraina tidig vår. Här förberedde man sig för att till sommaren ta strid med Rysslands armé.

Fälthären hade då på ett och ett halvt år förflyttat sig över en sträcka på mer än 200 mil. Livsförnödenheter och annat underhåll hade tidvis varit bristvara. Motståndaren fanns hela tiden i närheten och lokalbefolkningen längs färdvägen var i varje fall inte välkomnande. Allt talar för att både manskap och stridsförmåga förlorats på vägen. Det finns inga handlingar som redovisar de ingående förbandens styrka vid denna tidpunkt. Det går därför inte att säga hur många av de 22 Näshultssoldaterna som var med ända till Poltava.

Under tre dagar i slutet av juni beseglades ödet för den svenska hären. Det avgörande slaget stod 28 juni. Sverige förlorade då 9000-11000 soldater. Ryska förband förföljde sedan flyende svensk trupp. Bara kung Karl XII och 1100 manskap lyckades sätta sig i säkerhet på västra sidan av Dnjepr. De övriga, från högste befälhavare till yngste trosspojke, infångades vid samma flod och tvingades kapitulera. Kungens fälthär fanns inte längre (Ericsson, L m.fl. 2003; Larsson, O 2009).

Hären drabbades ojämnt av den ryska armén. Kalmar regemente hörde till de mest utsatta. Redan under förflyttningen från Tyskland till Poltava hade manskapet halverats. Det var således inte mer än en bataljon som ställde upp på den högra flanken av svenskt infanteri den ödesdigra dagen. Den råkade redan i den första anstormningen hamna mitt i det ryska artilleriets starkaste eld. Stora delar av manskapet med regementschefen i spetsen förlorades. När sedan ett ryskt motanfall lyckades spräcka upp den svenska anfallslinjen alldeles vid sidan av bataljonen, kom de få kvarvarande i svårt underläge. Det finns inga uppgifter om förlusterna under själva slutstriden. De kan emellertid ha varit i det närmaste totala (Englund, P 1988). Smålands kavalleriregemente kom lindrigare undan. En uppgift anger att nära halva manskapet, eller 400-500 man, ingick i den skara som kapitulerade (Åberg, A m.fl. 1974)

Det totala antalet överlevande i den kapitulerande svenska hären uppges till 12000. Dessutom ingick det 11000 ”medföljande” civila personer: servicepersonal, hustrur och barn till soldaterna samt ”diverse patrask” (Larsson, O 2009). Det finns inga fullständiga förteckningar över vilka de var. Man kan därför bara följa enstaka fångars öden, främst officerare och deras familjer samt ett fåtal aktiva brevskrivare. Några handlingar med anknytning till soldater från Näshult är inte kända.

Efter freden 1721 genomfördes en väl dokumenterad fångutväxling (KRA Stora Nordiska kriget; II). Där återfinns tre individer från Näshult.

Zacharias Ulfsax från Höghult Norrgård hade under fälttåget avancerat till kapten vid Kalmar regemente. Han hörde till det fåtal vid regementet som överlevde vid Poltava. Dokumenten visar att han överförts till Tomsk i Sibirien. Där blev han mördad 1721, året innan han skulle utväxlas (Åberg, A 1991).

Två meniga soldater utväxlades och båda återvände från fångenskap 1723. De var ryttare, Per Jonsson för rusthållet nr 20 Stora Häradsskögle och Håkan Jonsson Hultbom för rusthållet nr 18 Kejsarekulla Mellangård. Ingen av dem återgick i tjänst, trots att utväxlingsrullan anger ”till regementet”. Per Jonsson satte dock efter hemkomsten avtryck i sitt rusthåll. Husförhörslängderna redovisade ursprungligen ”ett soldattorp” under Stora Häradsskögle, men bytte 1627 till beteckningen ”Nöflan”. Namnet saknar anknytning till lokala förhållanden. Per kan ha inspirerats att hemföra det exotiska namnet från Sachsen där han vistades vintern 1706-07.

Socknen förlorade 49 soldater under de nio första åren av kriget, 45 var döda och 4 lemlästade.

Försvar av landets kärnområden 1710-1719

Den tunga förlusten i Poltava väckte nytt hopp hos de forna fienderna, Danmark och Polen-Sachsen. Danmark förberedde omedelbart en landstigning i det tidigare danska Skåne. Det blev därför extra viktigt att snabbt bemanna förbanden i södra Sverige. Kalmar regemente och Smålands kavalleri mönstrade nya förband redan under vintern 1710. Näshults rotar saknade då endast två knektar, medan ryttarna var fulltaliga. Rotar och rusthåll hade gjort en aktningsvärd prestation. Det måste ha varit brist på män i lämplig ålder. Indelningsverkets reservkår av soldater, de s.k. tre- och fem-männingsregemen-tena, kom aldrig till användning. Organisationen var sannolikt alltför svag i Näshult.

Danska trupper landsattes i november 1709 vid Helsingborg. Båda regementena kommenderades direkt efter sin första mönstring till norra Skåne. Elva knektar och fjorton ryttare från Näshult gjorde där premiär i strid, sannolikt utan föregående utbildning. Den svenska segern vid Helsingborg blev sägenomspunnen och avgörande för att landets sydgräns förblev oförändrad vid freden. Förbanden kommenderades sedan till försvar av västgränsen mot Norge. Karl XII deltog själv som ledare och dog i striderna i november 1718. Kriget var därmed i praktiken avslutat och båda regementena återgick till hemorten.

MilStat_dia_22

Diagram 22. Näshults soldater i fälttåg hemma i landet 1710-19

Totalt deltog tjugoen knektar och tjugofem ryttare i fälttåget. Under fälttåget förlorade man nio döda och två fångar. Bland avgångarna märks en skadad och två sjuka. Fyra fångar återkom efter kriget, medan två gick okända öden till mötes.

Två återfall i stormaktsrollen

Hattarnas krig mot Ryssland 1741-43

Hattpartiet arbetade under två decennier kring mitten av 1700-talet för att Sverige med militära medel skulle återta delar av landförlusterna i freden 1721. De lyckades samla majoritet för att anfalla Ryssland. Karelen och Ingermanland skulle återtas.

Kriget inleddes 1741 genom anfall över den östra gränsen i Finland. De inledande striderna utvecklades olyckligt för de svenska styrkorna. Inom ett år tvingades de kapitulera och återgå till hemlandet. Misslyckandet sammanhängde med att den militära insatsen var halvhjärtad och att ledningen inte heller fyllde måttet. Truppen återvände efter en tid till fronten och lyckades då flytta fram positionerna så mycket att freden 1743 lämnade den östliga landgränsen oförändrad.

Kalmar regemente deltog i aktionen med totalt tre fjärdedelar av fullt manskap. Alla kommenderades till flottans fartyg. Näshults rotar bidrog med tjugo knektar. Nio var veteraner med mer än fem års erfarenhet. Verksamheten var hela tiden förlagd till Finska viken. Förhållandena ombord var mycket svåra med undermålig sanitet. Inte mindre än elva av knektarna från Näshult dog i dysenteri.

MilStat_dia_23a MilStat_dia_23b
Diagram 23

Smålands kavalleriregemente var del av den svenska hären i det inledande anfallet mot Ryssland och reträtten över Fredriksstad till Helsingfors. Efter kapitulationen flyttades regementet via Vasa till Umeå under hösten 1742. Förbandet återgick före årsslutet till Torneå i Finland för att möta rysk trupp som ryckt fram till Kemi. Inkräktaren tvingades bort. Regementet stannade sedan kvar i området för att säkra den norra delen av Finland mot förnyade anfall (Åberg, A m.fl. 1974). Rusthållen i Näshult var hela tiden fullt besatta med tränad trupp. Fem ryttare hade mer än fem års tjänst. De fyra förlusterna, en avgången och tre döda, ersattes omedelbart genom rekrytering hemifrån. Regementet återgick under hösten/vintern 1743-44 till hemorten via en kort avstickare till norska gränsen i Dalsland för bevakningsuppgifter.

Hattarnas pommerska krig 1757-62

Hattarna inledde 1757 ett nytt anfallskrig. Målet var att återta delar av Vorpommern. Insatsen var även denna gång halvhjärtad med dåligt utrustad trupp. Stridsledningen verkar inte ha haft någon genomtänkt idé hur trupperna skulle utnyttjas. År 1759 inleddes med svåra förluster för förbanden. Hären fick bara begränsade förstärkningar och blev därmed tvingad till passivitet. Kriget var mer eller mindre över redan efter två år. Freden 1762 bekräftade gällande gränser.

Sommaren 1758 överfördes enheter ur Kalmar regemente och Smålands kavalleri till krigsskådeplatsen. Näshult hade vakanser på en rote och ett rusthåll. Truppen drabbades direkt vid ankomsten till Tyskland av epidemier. Tre knektar och en ryttare från socknen dog innan årets slut utan att ha varit i strid.

Knektarna i Kalmar regemente försvarade i januari 1759 garnisonen i Demmin, men tvingades till slut kapitulera. De tilläts avtåga med ”flygande fanor och klingande spel” mot löfte att alla officerare lämnade landet. De meniga togs som fångar. Fyra fångar lyckades rymma och återkom till regementet. En av dessa hempermitterades under 1760. Samtidigt återbesattes tre vakanta rotar. Näshults rotar hade därmed sex aktiva knektar på plats i krigets slutskede. De återvände till hemorten efter fredsslutet 1762. En av fångarna dog i fängelset detta år, medan två andra kom hem ett år senare. Den återstående fången bedömdes 1764 som saknad av regementet.

MilStat_dia_24a MilStat_dia_24b
Diagram 24. Näshults soldater i Pommern 1757-61

Tolv ryttare från Näshult deltog med Smålands kavalleri i en strid med trupp från Preussen vid Steinhagen, söder om Stralsund i januari 1759. Regementet led stora förluster, däribland en död och sex fångar från Näshult. Man avskedade sedan två ryttare och rekryterade samtidigt en ny hemifrån. Vid utgången av året var därmed endast fem av socknens rusthåll bemannade. Under 1760 återvände två av fångarna till regementet. En av de sju aktiva ryttarna och tre av fångarna dog under 1761. Bara sex ryttare återvände hem efter freden 1762. Den återstående fångens öde är okänt.

Totalt deltog tjugoåtta soldater från Näshult i kriget. Två sändes hem efter avsked innan kriget var slut. Nio knektar och sex ryttare fortsatte på tjänsten efter hemkomsten. Nio dog i kriget och två förlorades som fångar.

Åttio år med yrkesarmén – en sammanfattning

Mobilisering och förluster

Landet utnyttjade de tjugo fredsåren i slutet av 1600-talet för att organisera sin nya yrkesarmé. Den stod faktiskt fix och färdig vid krigsförklaringen 1700. I Näshult hade rotar och rusthåll varit bemannade i nära tio år.

Under samma tid växte antalet hushåll med full försörjningskapacitet (mantalspeng) till 90. Det var en skör framgång. Kriget och en svår pest under åren fram till freden 1720 tog tillbaka 20. Återhämtningen gick sedan snabbt. Inom 15 år passerades hundrastrecket. Vid seklets mitt hade det tillkommit ytterligare 30. Socknen var ”på g” skulle man säga idag.

Krigen upptog mer än hälften av de första femtio åren under 1700-talet. Socknens rotar och rusthåll hade då 174 individer i tjänst som soldater. Nära nog alla var någon tid engagerade i fälttåg. Bara ett tiotal slapp undan med tjänstgöring enbart under fredliga förhållanden. Det ”ständiga soldatehållet” stabiliserade mobiliseringen på nivån 27 individer. Jag har beräknat soldaternas totala arbetsinsats (krigskommenderingar enligt rullorna plus övningstid under fredstid) för sina regementen. Knektar och ryttare utförde vardera omkring 400 årsverken. Vid fulltidskommendering skulle socknens soldater ha utfört dubbla insatsen. Landet hade fått yrkessoldater med halvtid vid regementet och halvtid på torpet.

MilStat_dia_25

Diagram 25. Antal årsarbeten vid regementet

Den övervägande delen av soldaterna hade åtminstone ett par års tjänstgöring innan de skickades ut på fälttåg. Det var i huvudsak yrkesmän som stred för landet. Endast rekryterna efter Poltava var helt nya och förmodligen utan utbildning. Organisationen med särskild reservpersonal – de s.k. tre- och fem-männingsregementena – fungerade i varje fall inte för Näshults vidkommande.

Rullorna redovisar nu för första gången säkra uppgifter om förluster. Manskapsförlusterna under fälttågen uppgick till totalt 89 soldater, inräknat de fyra fångar vars slutliga öde inte redovisas i rullorna. I fredstid var förlusterna obetydliga, endast sex man. Det inledande fälttåget på kontinenten med avslut i Poltava stod för huvudparten. På åtta år förlorades 49 meniga och en officer från socknen. Detta svarar mot en stadig förlustfrekvens av en på tre, sett över hela fälttåget. Återstående förluster var jämnt fördelade över de tre kortare fälttågen. Förlustfrekvensen låg där på en tiondel.

Med början i kavalleriets rulla för 1710 mönstrades även hästarna. Näshults 14 rusthåll förlorade mer än 130 hästar under åren till 1760. Man behövde alltså i genomsnitt ersätta två till tre hästar varje år. Rusthållen kan möjligen ha varit självförsörjande. De behövde då ständigt hålla sig med minst ett avelssto och föl/unghäst. Förlustfrekvensen under fälttåg var genomgående i intervallet 25-30% av beståndet. Egen ”lagerhållning” och kompenserande köp utifrån överbryggade således variationerna.

De första yrkessoldaterna: rekrytering och tjänstgöring

Den tidiga rekryteringen var inriktad på män från socknen. Senare breddades rekryteringen till grannsocknarna Lemnhult, Stenberga och Åseda. Både rusthållare och rotemästare utnyttjade sin lokalkännedom för verksamhetens bästa.

Under åren 1710-60 rekryterades 53 ryttare och 46 knektar. För dessa är födelseår registrerade i rullorna. Nästan alla var under 25 år vid antagningen. Endast nio ryttare och åtta knektar hade passerat denna ålder med något enstaka år. Det fanns således potential för livslånga engagemang.

MilStat_dia_26a MilStat_dia_26b
Diagram 26. Näshults soldater 1710-60: ålder och tjänsteår

Många avgick tidigt. Bara en tredjedel var kvar i yrket efter sin fyrtioårsdag. De låga avgångsåldrarna sammanhängde förmodligen med att mer än häften av manskapet förlorades under fälttågen.

Tjänstgöringstiderna blev av samma skäl korta. Det var bara lite drygt en handfull individer som tjänade kronan under mer än 25 år. Socknen fick vänta på sin egen Rask.

Soldattorpen – nyhet i socknens jordbrukssamhälle

Yrkesarmén hade 27 halvtidssoldater som i princip kunde vara halvtidstorpare. Vad betydde det för socknens jordbruk?

Både rusthåll och knektrotar var skyldiga att upplåta ett torp för soldatens försörjning. Han skulle kunna hålla sig med en ko och några mindre djur som grisar, får och getter. Det måste alltså finnas både bostad och fähus. Åkern borde vara på nära nog två tunnland. Ängen skulle ge minst två lass hö.

De historiska kartorna i Lantmäteriets arkiv innehåller uppgifter om tre soldattorp i Näshult från indelningsverkets introduktionsskede. Under Kullebo redovisas 1684 ”Norrhult, dragontorpet (har) en tunna till utsäde och kan föda sex nöt.” En karta över Stora Höghult från 1697 visar att byns två rotar (nr. 85 och 88) redan då fått sina soldattorp. Båda var bebyggda och försedda med ett halvt tunnland åker samt något under fyra tunnland äng.

Soldattorpen på skatte/krono-gårdar representerade nytänkande i jordbrukssamhället. Nyodlingar och nybyggen kunde därmed identifieras som separata enheter utan att de formellt avskiljts från hemmanet. Detta hade tidigare varit förbehållet säterierna. Kampatorp under Kullebo är det äldsta säteritorpet i Näshult.

MilStat_dia_27a MilStat_dia_27b
Diagram 27. Näshults gårdar och torp: mantalspengar 1680-1760
Obs! Det högra diagrammet har sammanpressad tidsskala.

Ovanstående diagram visar betalning av mantalspengar på gårdar respektive torp under de aktuella åren. Perioden är ofullständigt redovisad eftersom handlingar saknas för åren 1708-1716 och alla år (utom 55 och 59) på 1750-talet. Torpen saknade betydelse under hela perioden. Socknens vuxna män och kvinnor använde sin intjäningsförmåga nästan uteslutande på gårdarna.

Soldattorpen och säteritorpen hade olika funktioner i dåtidens jordbrukssamhälle. Det finns därför anledning att belysa deras inbördes betydelse, även om de totalt sett inte var särskilt viktiga för sockenbornas försörjning. Mantalspengarnas utveckling beskrivs i diagrammen nedan.

Rusthållen uppförde endast ett fåtal torp under perioden. De utnyttjades heller inte annat än sporadiskt. Ryttarna valde att bo och verka på rusthållet eller på annan gård i bygden. Knektrotarnas torp fick däremot nästan direkt användning. Alla var befolkade redan vid mitten av nittiotalet.

MilStat_dia_28a MilStat_dia_28b
Diagram 28. Näshults säteri- och soldattorp: mantalspengar 1680-1760
Obs! Tidsskalan är sammanpressad i högra diagrammet.

Både man och hustru kunde få sin försörjning på stället. Säteritorpen försörjde inledningsvis aldrig mer än en handfull individer.

Nordiska kriget fick av förklarliga skäl betydande verkningar. Knekttorpen var inte längre någon försörjningsbas för de boende. De flesta efterlevande hustrurna flyttade från torpet och några få kvarstannande kunde inte försörja sig med eget bruk. Den nya generation av knektar som gick i tjänst efter kriget anslöt mer till ryttarnas beteende och valde gårdarna som bosättning. Det gick således mer än 20 år innan knekttorpen åter redovisade ett tiotal mantalspengar. Soldatyrkets korta tjänstgöringstider bidrog till denna utveckling. Militärstaten präglade samhället på många vägar.

Socknens fattighjon verkar ha tagit över boendet. Många av dem saknade helt, eller i varje fall delvis, förmåga att försörja sig. Torpens åker och äng brukades då ofta från huvudgården eller av en granngård. Husförhörslängderna ger information om dessa förhållanden. Nedanstående diagram redovisar uppgifter som jag sammanställt därifrån. Det är där tydligt att torpen trots allt utnyttjades stabilt. Det var endast själva brukandet som kortsiktigt anpassades till de boendes villkor.

MilStat_dia_29

Diagram 29. Näshults bebodda/brukade torp 1710-60

Säteritorpen fick från och med trettiotalet en tydligt positiv utveckling. Krono-/skattegårdarnas torp fick sitt uppsving först långt senare. Det egna folket rymdes fortfarande inom hemmanens gamla odlingsområden. Soldattorpen var en innovation före sin tid i Näshult.


<  Vägen till stormakt Inledning Tvåhundra år med militärstaten >

© Karl Jungenfelt 2016 Creative Commons – Erkännande-Ickekommersiellt(CC-by-nc)