Det var en stor sorg bland barnen på gården den dagen, då den så väl omhuldade och välgödda 100 kilosnassen skulle offra sitt liv för att ge alla på gården mat till julen och en lång tid framöver, skinka, korv, fläsk, palt och sylta. Att förbereda slaktet, att sedan taga tillvara och att tillreda den blivande julmaten kom alltid på kvinnornas lott.
I ett s.k. ”stickfat” låg hela grisens inälvor. alla tarmar tömdes, sköljdes och skrapades med kniv, de användes till korvskinn och kallades fjälster. Korngryn kokades, ty de skulle utgöra en av ingredienserna till korven. Det var förenat med mycket arbete och omtanke att tillaga de olika sorterna, fläskkorv, isterband, blodkorv, köttbullar och syltor. På den tiden i min barndom fanns ej köttkvarnar att mala kött och fläsk på och givetvis ej heller s. k. korvhorn att sätta fast på köttkvarnen, som nu finnes, utan alla ingredienserna som ingår i korvmaten, kött och fläsk, måste hackas på en s.k. ”kubb” av trä och med två huggknivar så att den blev finfördelad. Den färdiglagade korvsmeten stoppades sedan i fjälstret med fingrarna genom ett horn som passade till öppningen i fjälstret. Av blodet gjordes palt och blodkorv. Det styckade fläsket saltades och lades i ett fläskkar som sattes ut i någon bod eller liknande utrymme för långtidsförvaring.