Tecknat av Harry Sterner, Ekholmens Gård, som därmed täcker en lucka i Inez porträttsamling. Inez hade påbörjat en skildring om Oskar utan att bli färdig.
När jag den 14 jan 1913 inskrevs i folkskolan vid Stenberga kyrkskola fick jag till kamrat en liten pojk med klotrunt snaggat huvud och kortbyxor, som var så långa att de gick halvvägs ner på smalbenen. Han hette Oskar men kallades efter sitt andra förnamn Teodor, eftersom det fanns så många andra i skolan som hette Oskar. Han var något äldre än jag och gick troligen i en klass över mig, men eftersom hela skolan hade gemensam undervisning med en gemensam lärare, hade vi ju mycket med varandra att göra.
Oskar bodde i torpet Graneslätt under Ekholmens gård. Det var gårdens minsta torp och kallades — då som nu — för Strånna med hårt a på slutet. Varför det benämndes Strånna vet jag inte. Namnet borde ju härleda sig från ordet stranden, men något mer inlandsbetonat än Strånna är svårt att tänka sig. Någon sjö, å eller annat vattendrag finns inte i närheten. Namnet är helt enkelt en gåta.
På torpet bodde, Oskar vars fullständiga namn var Oskar Teodor Johansson, tillsammans med sin far Johan Algot och sin farmor Johanna. Att han även hade eller hade haft en mor visste jag inte då. Det fick jag reda på långt senare. Faktiskt fick jag inte förrän på hans begravning veta att han var född i Lemnhults socken, på torpet Sävsjö under Saxhult, att hans far och mor inte varit gifta med varandra samt att modern dött ett par månader efter Oskars födelse och att han då fått sitt hem hos släktingar till hans mor. Först när han började småskolan hade han omhändertagits av sin far och flyttat till Strånna.
Fadern Johan Algot vore värd sitt eget kapitel. Han var lytt ”strakbent” som det kallades, d. v. s. han hade ett styvt ben och kunde förflytta sig bara genom att på ett sinnrikt sätt kasta det stela benet runt ut åt sidan för varje steg han skulle ta med detta benet. Han gjorde, såvitt jag minns, två dagsverken i veckan för torpet på sommaren och ett på vintern. Varje dagsverksdag gick han bortåt en halv mil genom skogen till huvudgården, arbetade där hela långa dagen i takt med övriga arbetare på gården, alltså utan någon lättnad för sitt handikap, och gick därefter samma väg hem igen.
Om Oskar som ovan antytts inte hade särskilt imponerande huvud utifrån sett så gällde detsamma ingalunda insidan. Där var han ovanligt välmöblerad och han kunde inte betecknas annorlunda än som synnerligen begåvad. Han förvånade oss andra med att kunna svara på praktiskt taget alla frågor han fick av vår lärare — gamle Nilzén — och att han hade, särskilt i de övre klasserna, synpunkter på saker och ting som visade att han läste böcker bredvid lärokursen och som vi andra inte hade något särskilt stort intresse för. Jag skulle tro att han låg etta i sin klass under hela folkskoletiden.
Efter skoltidens slut arbetade vi en tid tillsammans i jordbruket på Ekholmen, där han ofta anlitades för olika arbeten, snart — noga räknat hösten 1918 — kom jag in på den s. k. Spykaskolan i Lund och sedan var min samhörighet med fädernetorvan i stort sett bruten. Jag hörde att Oskar och hans far så småningom lämnat torpet — 1938 tror jag — och köpt den lilla jordbruksfastigheten Häggagärde i Näshults socken. Likaså hörde jag härefter ryktesvis, att han utvecklat sig till ett stort original och blivit exentrisk och underlig. När han fick allmän folkpension vägrade han först för att inte ligga det allmänna till last, att taga emot pensionen och när kommunen erbjöd honom ett bostadsförbättringsbidrag, som han väl behövde, gjorde han samma sak med det. ”Har jag klarat mig utan fattighjälp tidigare så behöver Ni inte ge mig något nu”, lär han ha svarat. Efter det fadern dött på 1960-talet levde han ett mycket ensamt liv på sin gård.
År 1968 flyttade jag efter uppnådd pensionsålder tillbaka till Ekholmen och återupptog jordbruksarbetet på gården i stort sett där jag 50 år tidigare lämnat det. Då — en av de första dagarna tror jag — dök Oskar upp på gården vid 7-tiden på morgonen, när jag stod på gårdsplanen och talade med gårdsfolket vad vi skulle göra under dagen. Jag växlade några ord med honom men måste sedan återgå till min diskussion med gårdsfolket. Min mening var att så fort jag kunde tala vidare med Oskar, men då, när jag vände mig om, var han försvunnen. Så jag vet ännu inte vad han ville, men efter vad jag gissade att det kanske var ett försök till närmande, jag har ångrat mycket på att jag inte gjorde ett bättre försök att komma till tals med honom. Därefter träffade jag inte Oskar förrän 1976. Då när en annan gammal skolkamrat och jag var på väg från riksdagsmannavalet i september och därvid passerade vägskälet till Häggagärde, kom jag på tanken att besöka Oskar. När vi kom fram till gården var det ingen som öppnade men efter en stund kom han ut ur den lilla ladugården som låg ett stycke från boningshuset. Efter en viss tvekan kom han fram och hälsade på oss men han visade ingen översvallande glädje. Han bjöd oss in på kaffe men när jag började tala om att vi måste träffas mera regelbundet visade han föga intresse. Huset han bodde i var ganska förfallet men han hade ett ”finrum” som var väl hållet, pyntat och rent.
Lika illa gick det då vi nästkommande sommar hälsade på hos Oskar för att hjälpa honom med höbärgningen, som det året var ovanligt besvärlig. Allt hö som fanns omkring boningshuset var avslaget och obärgat, men då vi erbjöd oss att ta in det åt honom svarade han, att det var så många som erbjöd sin hjälp med än det ena och än det andra och att han ingen hjälp behövde. Den gången bjöd han oss inte ens på kaffe utan vi fingo fara hem med helt oförrättat ärende.
Det visade sig alltså omöjligt att få någon riktig kontakt med honom, men när jag ett par år senare fyllde ett jämt årtal skickade han mig en fin födelsedagspresent — en ”gammal” 50-lapp med följande text: Grattis Harry på din 75-årsdag som troligen infaller denna månad samt en liten historia: En gubbe hade varit på födelsekalas och när han kom hem frampå småtimmarna så frågade käringen: var det 70 eller 75 han fyllde? Det vet jag inte svarade gubben men han fyllde oss allihop. Med hälsningar från Oskar. Sv ps 416 v 2.
Oskar var tydligen en man som på grund av stor inneboende stolthet, parad kanske med ett visst förakt för människor, hade svårt att dra jämt med sin omgivning och därför aldrig fick visa vad han verkligen dög till. Men i döden fick han tillfälle att visa sin storhet. Händelseförloppet härvid, som inte saknar makabra inslag är följande.
Vid en rutinbesiktning av hälsovårdsnämnden angående ladugårdar och djurhållning i kommunen, hade anmärkning skett mot förhållandena i Häggagärde. I anledning härav beslöt hälsovårdsnämnden den 5 mars 1980 att hos länsstyrelsen hemställa om åläggande för Oskar att avhända sig den ko som han höll i ladugården i Häggagärde. I anledning härav företog lässtyrelsen genom besök den 1 dec besiktning av djurhållningen hos Oskar, ett besök som ej var förhandsanmält.
Sedan Oskar erhållit en pm om detta som i huvudsak handlade om misskötsel av klövarna hos kon, svarade han: ”Eftersom jag har arbetat i andras och egen ladugård i 70 år så bör jag veta lite om djurvård. När ett djur äter och dricker och lägger sig och stiger upp obehindrat då är myndigheternas ingripande obefogat. Ang. kons klövar så har dessa åsamkat myndigheterna större problem än dem kon har. Det är svårt att skiljas från det sista djuret, men vi äro tacksamma både jag och min lilla ko att vi snart får lämna detta djävulskt byråkratiska samhälle. Den mer och mer utbyggda byråkratin börjar bli för hård mot den ensamme individen. Han har ingen chans att undkomma, han måste vika sig för myndigheterna”. — Åtal nr 1 emotses. Predikaren 3:18 — 21. Läs detta till kvällsandakten om tiden medger.
Den 10 mars 1981 meddelade länsstyrelsen Oskar sitt beslut, vilket innebar att han på grund av det lidande de förvuxna klövarna innebar för kon, låta enl djurskyddslagen, avliva densamma. Detta skulle vid vite av 1000:- kronor ske före 15 april 1981.
I yttrande över länsstyrelsens beslut — som dock inte överklagades — anförde Oskar: ”Eftersom jag står i underläge så godkänner jag att Ni avhänder mig min ko efter den 15 april i vår. Även godkänner jag föreläggandet att erlägga 1000:- kr i vitesbelopp”. Redan den 14 april hämtades kon av nödslaktbilen för vidare befordran till slakteriet. Oskar, som tydligen underrättats om hämtningen i förväg, hade låst in sig och låtsades inte vara hemma.
Oskar började till synes omedelbart vidtaga förberedelser för sin död. Han besökte en del personer i sin omgivning och utdelade gåvor, han testamenterade bort gården till dottern till sin närmsta granne, han tyckte att gården då kom dit där den bäst passade. Han skrev till en man i trakten som brukade förrätta boutredningar och bad honom taga hand om boutredningen efter sig själv. Med brevet följde en summa pengar som arvode för arbetet. Han skrev slutligen sin egen dödsannons och skickade den till brevbäraren, som han säkert visste skulle tillhandahålla den för boutredningsmannen.
När han genomfört allt detta gick han ned till en liten vattenkälla bakom ladugården och tog sitt liv. Brevbäraren som han lämnat ett meddelande vid brevlådan om åt vilket håll han skulle söka, fann honom död vid kanten av källan.
Oskar begravdes i Näshults kyrka den 29 april 1981 och enl brev till kyrkovaktmästaren skulle denne vårda graven i 2 år för att därefter utplåna densamma.
Dödsannonsen avslutade han med versen: Inga blommor, kära vänner när min vandring slutat har, — tänk istället på ett minne som jag kanske lämnat kvar.