Fasta fornlämningar

Av Bengt Winbladh.

(från Forna tiders Näshult, En sockenbok, 1975)

Den första kända fornminnesinventeringen som gjordes här i Näshults socken genomfördes redan på 1600-talet. Det var ”Prästerskapets rannsakningar om gamble antiquiteter och monumenter”. Undersökningen iscensattes av prästerskapet för att skänka ljus åt de fasta fornlämningar som ännu fanns kvar. Någon fridlysning av de inventerade och nedtecknade föremålen förekom inte så vitt jag vet.
Undersökningen skulle ske sockenvis och ytterst ansvarig i varje socken var prästen själv.
Intresset för denna påtvingade inventering var tydligen blandat, och det verkar inte som om Näshultsprästen Erland Kebbonius har lagt ner särskilt mycken möda på att få inventeringen vetenskapligt genomförd. Det verkar dessutom som han till viss del missuppfattat sitt uppdrag när han låter sig meddela följande:

”Nogra Antiqviteter kunna här föga finnas, uthan allenast en lijten öö uthi Siön emillan Sehrarp och Näßia belägen, hwilken säges hafwa warit ett Biskopz Säthe, och för den skuld än kallas Biskopz öö. Des uthan befinnes i Marken och skogen en wäll murat gång, tämmelig lång åth Grijsöö, som kallas Båckahohl, öfwer måttan slätt, hwar inne säges nogra med blåß och tråå hafwa warit, doch medh största lijfzfahra uthkomne.
Widh Bißeqwarn fins ett berg bem:dt Stalleberg, hwarest en lijten poik är intagen en gång, och sedan synen aldrig Mehr. Näshult den 10. Jan: 1690.”
Erlandus Kebbonius Past: i Näshult.

Det sades i samband med en senare genomförd inventering, gjord någon gång på 1700-talet, att Näshultsbygden är översållad med gravrösen, men att skattsökare redan då gått hårt åt dem. Man är väl mer benägen att tro denna senare beskrivning, då vi nu med säkerhet känner till ett antal fasta fornlämningar, som ju också måste ha stått där på den käre Erland Kebbonius tid.
Nåväl, de fasta fornlämningarna är idag inte särskilt många, och visst har det plundrats och förstörts både hällkistor och gravrösen. Många gånger har väl förstörelsen skett i rent oförstånd och det har berättats mig att en hällkista i Smedtorp så sent som på 30-talet raserats för att ge sten åt ett vägbygge i närheten. Man visste då inte att det var en stenåldersgrav man förde bort.
Många lösfynd i form av stenyxor, flintyxor, sländtrissor, benverktyg och spjutspetsar har gjorts i åkrar och i stenrör. Allt detta tyder på att åtminstone delar av vår socken varit bebodd i 3.500 år eller mer.
Dr. Egil Lönnberg, fornforskare från Jönköping, påstår i en skrift gjord 1942 att Näshults stenåldersbebyggelse skulle omfatta ett område begränsat i ytterkant av Äng, Näshults kyrkby, Kullebo och Råsa. Lönnberg har då förmodligen haft en lösfyndsförteckning som grund för sitt antagande. I stort stämmer väl dessa hans antaganden, men vi vet nu att lösfynd gjorts även på andra håll, t. ex. i Hultanäs och Njupingetorp. Vad dom fasta fornlämningarna beträffar tycks Lönnbergs geografiska beskrivning stämma rätt bra.

Jag föredrar att lämna stenåldersbefolkningens utbredning öppen, och nöjer mig med att konstatera att den funnits här.

Troligen har dessa tidiga invandrare följt Emådalen uppåt och sedan kommit till Näshult genom att följa de tillflöden till Emån som genomströmmar socknen. Vidare hade sjöarna och de olika vattensystemen stor betydelse som förbindelseleder mellan boplatserna, och inte minst, de försåg nybyggarna med fisk. Vi finner därför lämningar just i anslutning till sjöar, åar och myrmarker (som i äldre tid varit sjöar). Att bestämma fornlämningar här, och i Småland f. ö. är mycket svårt. Den mängd odlingsrösen. som finns här är i många fall omöjliga att skilja från eventuella gravrösen, utan att, närmare undersöka stenhögarna. Detta är som bekant inte tillåtet utan särskilt tillstånd.
Jag ansluter mig till teorin att det finns betydligt fler fornlämningar än de som de tämligen ytliga undersökningar, som gjorts här, lagt i dagern. Ett särskilt intressant område är skogshagarna mellan Smedstorp och Rösjönäs, där jag i samband med torpinventeringen stött på ett flertal ”misstänkta” stensättningar. Det vore roligt att få detta område granskat av vederbörlig expertis.

Låt oss nu titta på de fornlämningar, som enligt Riksantikvarie- ämbetets anteckningar betraktas som säkra, d.v.s. de som står utsatta som fornminne på den ekonomiska kartan. (De inledande siffrorna är gemensamma med den sifferkod Riksantikvarieämbetet använder över Näshults socken.)

1. HÄLLKISTA i Råsa. Ligger i ett röse av ca. 10 meters diameter och 0,5 – 1 meters höjd. I mitten en grop ca. 4 x 2 meter och 0,6 – 0,7 meter djup. I gropen framträder en kista av gråstenshällar. Kistan är ca. 2,25 m lång och 0,50 m bred. Hällkistan är delvis förstörd.

7. HÄLLKISTA 100 m NNO om boningshuset på Näshults säteri. Hällkistan är omgiven av ett röse. Kistan är ca. 1 x 2,25 m. 4 hällar, södra gaveln borttagen, likaså taket. Det omkringliggande rösets storlek är svårt att fastställa eftersom odlingssten är påkastad. Rösets höjd bör vara 0,8 meter ca. Hällkistan är delvis förstörd.

9. HÄLLKISTA i Smedstorp, på en höjd där mindre brukningsväg går upp till vänster innan man kommer fram till de sista gårdarna i byn. Hällkistan består av 4 resta hällar. Gavelblocken och takblocken borttagna och använda till vägbyggen. Ska enligt uppgift ligga i vägen omedelbart nedanför kistan. I södra änden står ett block kvar. Det omgivande röset är nästan helt bortplockat, men bör ha mätt ungefär 10 meter i diameter. Hällkistan delvis förstörd.

10. BORG (troligen skyddsborg för någon större gård). Belägen på östra delen av Biskopsö i Serarpssjön. Borgen mäter 14 x 14 meter. Resterna av muren är ca. 4 meter bred och 1,5 meter hög. Borgen är undersökt av professor Wrangel, från Lunds universitet, som bestämt den till 1100-talet.

11. HÄLLKISTA, 250 meter SSO om torpgrunden efter Kampatorp på Smedstorps ägor. Röset mäter 10 meter i diameter. I mitten en grop 3 x 2 meter och 0,4 m djup. I gropen ligger 7 hällar 0,4 x 1,25 meter ca. Hällkistan delvis förstörd.

12. GRAVRÖSE, beläget ovanför badplatsen vid Serarpssjön, 2 meter söder om brukningsväg. 13 meter i diameter och 0,2 – 1 meter högt. Fyllningen till större delen borttagen. I norra delen möjligen rest av hällkista (3 x 1 meter) bestående av 3 stenar i västra sidan och 2 i den östra. Stenarna mäter 0,2 x 0,9 meter.

13. DOMARRING. Sexkantig stensättning 150 meter SV om boningshuset i Långaryd, invid åkern. Hällristningar förekommer i Smedstorp, Häradssjöge och Långhult, men dessa ristningar är av betydligt yngre datum.