Gästgiveriet i Serarp, Näshults socken

Serarp är namnet på den gård som ligger vid vägkorset i byn Näshult, där vägen Vetlanda-Kalmar korsar vägen mellan Åseda och Virserum. Kungsvägen från Kalmar till Eksjö gick förbi Näshult. Näshult har haft gästgiverier åtminstone sedan början på 1700-talet. Det viktigaste låg i Serarp. Detta är dess historia.

Inrättande av gästgiverier var noga reglerat genom central lagstiftning.

Redan i Magnus Erikssons stadga från 1335 finns det med tankar om upprättande av tavernor vid de stora stråkvägarna.

År 1561 utfärdade Erik XIV en stadga om tavernor och nu tillkom skyldighet att hålla skjutshästar samt förråd av mat, dryck och hö som foder till hästarna. I varje härad utsågs en by att stå för gästgiveriskyldigheten. Det var inte ovanligt att flera byar delade på skyldigheten.

1615 kom nästa stadga och där ålades alla häradshövdingar att tillse att gästgiverier fanns efter alla landsvägar med 1 1/2 mils mellanrum, alltså betydligt fler än tidigare. Det vanliga var fortfarande att gästgiveriskyldigheten sköttes av skjutsbönderna tillsammans.

1649 inskärptes regelverket ytterligare. Bönderna befriades helt från friskjuts men ålades istället en ny skatt – skjutspenningen.

Tidigare användes så kallade landskapsmil, där milen var olika långa i olika delar av landet. Landskapsmilen var satta efter hur lång tid det tog att ta sig en viss sträcka. I gästgivarordningen 1649 gör man den radikala förändringen att man istället för landskapsmil ska ha en enhetlig mil över hela landet. Gästgiveri och skjutshåll skulle ligga med cirka en och en halv till två mils avstånd från varandra, där resande skulle ha möjlighet att byta hästar. För varje gästgiveri fanns en särskild skjutsordning som bestämde hur många hästar där skulle finnas. Skjutsbönderna som ingick i gästgiveriet skulle vid behov erbjuda hållhästar som skulle erbjudas resande. Där skjutsningen var stor fanns ibland några reservhemman som skulle hjälpa till då gästgivarnas hästar tog slut. Ofta visste man i förväg när det skulle behövas hästar. Det fanns ett system där man skickade så kallade ”förbudssedlar” för att anmäla sin ankomst.

Även om skjutshållen redan på den här tiden kallas gästgiverier handlade det i allmänhet inte om några gästgiverier i sentida mening. Mat och husrum skulle erbjudas i gästgivarböndernas stugor, någon särskild byggnad fanns sällan.

Länsstyrelserna försökte dock arbeta för inrättande av riktiga gästgiverier med resanderum och ordentlig servering och inte bara vad som råkade finnas i grytan hemma hos gästgivarbönderna efter landsvägarna, men oftast var kostnaden för hög för bönderna. Först runt 1700 började särskilda gästgiverier bli lite vanligare.

Med 1734 års gästgiveriförordning fastslogs och förtydligades gästgiveriskyldigheten och nu tvingades de gästgiverier som ännu inte hade någon måltidslokal och gästrum för de resande att bygga sådana. Gästgiverierna ålades även att ha stall och vagnslider. Det bestämdes också om en tavla med avståndsangivelser till angränsande gästgiverier skulle hängas upp vid varje gästgiveri.

( Allt taget ur Wikipedia)

Hur gammalt är gästgiveriet i Näshult?

Redan på 1700-talet utgavs det resehandböcker. I resehandböckerna listades resvägarna från en stad till en annan, med angivande av de byar på vägen som hade ett gästgiveri eller där man kunde byta hästar. Den äldsta resehandboken jag hittat är Petter Warnmarcks Den Swänske Ulysses från 1709. Nu för tiden ser vi vägen förbi Näshult som den naturliga rutten mellan Eksjö och Kalmar. På Petter Warnmarcks tid föreslogs en rutt längre norrut, från Vetlanda över Repperda och Ryssby. Serarp nämns över huvud taget inte, inte granngästgiverierna Skurebo och Rosendal heller. Vi drar slutsatsen att Näshult vid den tiden inte hade något gästgiveri i egentlig mening. Lönnkrogar har nog alltid funnits, som vi ska se längre fram!

Peter Warnmarck var präst, så halva boken upptas av lämpliga böner som man ska läsa innan man ger sig ut på de farliga vägarna. Kanske någon nutida läsare har behov av dem?

Trettio år senare, 1742, utgav lantmätare Biurman en resehandbok, med karta över vägarna och med gästgiverierna utmarkerade. Om man letar noga, hittar man ”Serap” (sic!) på vägen mellan Kalmar och Eksjö. Detta är den enda hänvisningen till Serarp som finns i Biurmans bok, men då fanns i alla fall ett gästgiveri med skjutsskyldighet här i byn. Så någon gång mellan 1709 och 1742 inrättades gästgiveriet.

Det går att fastställa tidpunkten för inrättandet av gästgiveriet med större noggrannhet. I mantalslängden för Näshult år 1726 finner vi ”gästgivaren” monsieur Anders Beckman. Det är den äldsta omnämnandet av gästgiveriet i Näshult. Här är utdraget ur mantalsskrivningslängderna för 1726 och 1727, där 1727 kanske är lite lättare att läsa, Det bekräftas också av Petter Dukers vägkarta från början av 1730-talet, där både Skurubo och Serarp är angivna.

Frampå 1800-talet inrättades en väg från Växjö till Vimmerby, där rutten lades över Näshult.

I Bohlins Handbok för Resande i Sverige (utgiven 1838) finns rutten Växjö – Vimmerby med, således: Växjö, Åreda, Åshult, Skeda, Åsheda, Serarp, Björkmossa, Molilla, Hultingsryd, Vimmerby.

Bohlin föreslår också som alternativ 3 för resan Stockholm-Kalmar, således: Södertälje; Nyköping, Norrköping, Linköping, Eksjö, Vetlanda, Ödeshult, Serarp, Rosendal, Grönskåla, Kråxmåla, Bäckebo, Örntorp och Kalmar. Vägsträckan var 47 7/8 mil. Den kortaste vägen, längs kusten, var 43 15/16 mil. Här är utdrag ur Bohlin. Siffrorna till höger om ortnamnet är avståndet till nästa gästgiveri.

Bohlins ”gamla Calmareväg” är samma som Warnmarck anger som enda alternativ. Den är två mil längre än den ”nya Calmarevägen” över Näshult, så egentligen borde den ”nya Calmarevägen” varit det naturliga från början. Kanske låg den ”gamla Calmarevägens” gästgiveriet där rutter korsades, så att gästgiverierna blev bättre utnyttjade. Det kan inte ha kommit många resande till Näshult. Ingen av 1700-talet ivriga dagboksförfattare har skrivit en rad om Serarp, tyvärr.

Men redan på 1500-talet red man från Kalmar till Sävsjö på vägen förbi Näshult. Här är en historia som överlevt i dokumenten.

Året är 1507. Upplösningen av Kalmarunionen har börjat sin mödosamma gång, alltför invecklat att reda ut här. Riksföreståndaren Svante Nilsson som efterträtt den förre riksföreståndaren Sten Sture övernattar i Näshult på väg från Kalmar. Där når honom två brev, ett från biskopen i Oslo som blivit fördriven av danskarna och ber om hjälp att återfå sitt stift, och ett annat brev som berättade att tyska köpmän slagit ihjäl kungens fogde i Bergen, eftersom han velat ersätta Kung Olofs sedvanerätt med skriven lag. Några dagar senare skriver han svar i Eksjö Hovgård, Sävsjö. (Medeltidsbreven)

Man ska väl inte spekulera. Men budbäraren hittade Svante i Näshult. Visserligen är det väl troligt att nyheten om Svantes farande, säkert med stort följe, hade spritt sig i Njudung och budbäraren kunde fråga sig fram. Men eftersom han hittade Svante kan det inte varit helt ovanligt att man tog den vägen, framför den ”gamla Calmarevägen”, som var två mil längre. Något gästgiveri fanns nog inte, Svante och hans män våldgästade nog bönderna.

Sammanfattningsvis kan man nog tryggt säga att det fanns ett gästgiveri i Serarp från omkring 1726 till 1878, då Länsstyrelsen den 9 november beslöt att inskränka gästgiveriet i Serarp till skjutsstation (Kjellström).

Var låg gästgiveriet före 1843?

Sedan åtminstone 1726 är gästgiveriet förknippat med Serarp Norregård. Den nuvarande gästgiveribyggnaden byggdes antagligen omkring 1843. Men var på Serarp Norregård låg gästgiveriet före 1843?

Det saknas kartor över gården för perioden mellan 1645 och 1796. Men på kartorna från 1645 och 1796 fanns Norrgårdens bebyggelse samlad på norra sidan av Åsedavägen. På Peter Janssons Dukers karta över Näshult från 1690 ser man att byggnaderna låg på norra sidan av Åsedavägen. Även storskifteskartan från 1797 visar samma placering av byggnaderna. Så det är nog en inte alltför vild gissning att så var fallet under hela den aktuella perioden.

I 1798 års mantalskrivning anges Serarp Norregård som extra gästgiveri och Johannes Persson var gästgivare. Johannes Persson bodde i den med ”2” angivna mangårdsbyggnaden, enligt storskiftesprotokoll från 1797. Johan Andersson med hustru och sju barn bodde i byggnaden ”3”. Byggnaderna 2-5 låg på Nyströms nuvarande tomt.

Fyrtio år senare var det återigen dags för ägoutbyte och laga skifte. 1839 hette ägarna Nils Petter Nilsson och Jonas Magnusson. Jonas Magnusson vill bli delägare i gästgiveriet, men det är Nils Petter som driver och kommer att fortsätta driva verksamheten.

Ur 1839 års protokoll: § 17. Jonas Magnusson påstår att vid Korset få nödig plan utstakad för att uppföra nödiga hus för gästgifveriet i fall han får tillstånd att deruti för sin hemmansdel i Rusthållet framdeles deltaga. Detta bestrider Nils Petter på den grund att om han får sina ägor däromkring han inte vill hafva något intrång.

Här är svart på vitt att tomten Korset, dvs den nuvarande tomten för den nu befintliga gästgiveribyggnaden, var obebyggd 1839. Tomten benämns ”Korset” eller ”Korsplanen” på laga skifteskartan 1839, så det är inte fråga om någon annan tomt vid vägkorsningen.

Laga skiftesförrättningen ingångsattes i maj 1838 och i protokollet från sammanträdet i Juli 1838 antecknas att en Nils Peter tillhörig byggnad skulle ägna sig väl för gästgiveriet. Det står inte att byggnaden är gästgiveri, det sägs bara att den skulle vara passande för gästgiveri. Uppenbarligen tog man fasta på detta. Det finns en ansökan om brandförsäkring, daterad den 18 januari 1839 som avser ”Gästgifvare Byggningen”. Den anges vara byggd 1832, ”af Träd, 25 al. lång, 11 al bred, 8 al hög, under Tak af Näfver och Torf, innehållande 2ne våningar, 9 rum och 2ne förstugor, jämte välfvd källare.”

”Gästgivare Byggningen” som den beskrivs i försäkringsbrevet är inte riktigt likadan som den som kallas Nils Peters Västra och som beskrivs i protokollet till laga skifte 1839. Det finns vissa avgörande skillnader. Nio rum blir sju, inget nämns om två förstugor.

I protokollet till laga skifte 1839, från ett sammanträde i juli 1838, omtalas Nils Peters Västra. ”Landtmätaren och gode männen åtföljda av jordägarna togo hemmanens Åbyggnader i ögnasikte, för att därefter kunna lämpa utflyttningsskyldigheten, varvid befanns att: Nils Petter Nilsson å dess Östra Tomt hade en i sednare åren förbättrad 2ne våningars stugubyggnad med wacker bod och i gott stånd befintlig ladugård samt wäl murad och hwälfd källare. Längre i väster utmed häradsvägen äger Nils Petter en nyligen uppförd 2ne våningars mangårdsbyggnad hvaruti är 7 boningsrum väl inredda med hwälfd källare inunder samt nybyggd ladugård alt sammans väl passande för Gästgiveriet.”

Nils Petters västra var alltså relativt nytt 1839 men så länge någon minns har det inte legat något hus på platsen. Kalle Pettersson uppgav att gästgiveriet hade flyttats från Serells tomt och det verkar sannolikt. Serells hus uppfördes i början på förra seklet när Nils Petters Västra var kanske 70 år. Det verkar osannolikt att man då rev ett där befintligt hus som inte var äldre. Nils Peters andra hus från 1700-talet står ju fortfarande kvar.

Mycket talar för att det nuvarande gästgiveriet har flyttats dit. När Bengt Winblad renoverade Korset hittade han en vägg som var byggd med tapetserade stockar. Tapeterna var avrivna längs med stockarna men tapetmönstret på en av stockarna låg åt fel håll. Tapetmönstret var vänt, jämfört med de andra stockarnas tapet. Detta tyder på att den ursprungliga väggen varit tapetserad, nedriven och återuppbyggd, med en stock åt fel håll. Det är inte alltför djärvt att tro att hela huset flyttats. De flesta hus i byn har ju faktiskt flyttats. Det behöver ju visserligen inte vara Nils Peters Västra som flyttats.

Väggen i Korset var tapetserad. Det ursprungliga huset hade alltså haft tapeter. Det och storleken på huset tyder på att det inte var en vanlig torparstuga, som flyttades och byggdes på.

I protokollet 1839 beskrivs att Nils Peters Västra hade sju väl inredda rum. Gästgiveriet har också precis sju rum, i sin ursprungliga skepnad, vilket fortfarande lätt kan iakttas. Men Gästgifveri Byggningen i brandförsäkringen hade nio rum…

Sammantaget är det mycket som talar för att det nuvarande gästgiverihuset i Korset är Nils Petters Västra. Karl Pettersson, som visste väldigt mycket om byns historia och som bott hela sitt liv på Serarp Norregård, har ju också bekräftat att huset flyttats från angiven plats till Korset.

Nästa fråga är om det faktiskt användes som gästgiveri före flytten. Nils Peter hade enligt 1839 års laga skiftesprotokoll två präktiga hus, inte långt från varandra. Han och familjen bodde väl i det ena, men vad skulle han med två hus? Av husförhörsboken framgår inte att det fanns en grupp eller familj som kunde tänkas bo i det andra huset. Johannes Johansson hade sålt sin del av gården till Jonas Magnusson 1838 och flyttat från byn. Hur Jonas Magnusson bodde framgår av protokollet och det var inte i Nils Peters välbyggda stuga. Det verkar nog sannolikt att Nils Peters Västra varit använt som gästgiveri under några år. Det byggdes ju 1832 så det var inte så länge. Man kan ju fråga sig varför det var nödvändigt att flytta det, dess dåvarande plats tillskiftades Nils Peter, så varför ta på sig en sådan kostnad? Protokollet tvingar heller inte Nils Peter att flytta huset. Så varför?

Av samma protokoll framgår att Jonas Magnusson blev ålagd att flytta sina hus inom fyra år, med hjälp av övriga delägare. Gästgiveriet flyttades enligt samma tidsram, vilket stämmer med byggåret 1843, som nu är målat ovanför dörren på huset.

Jonas Magnusson fick nog bekymmer med sina fallfärdiga hus. Jonas Magnusson ”har en emellan ofvan stående åbyggnader stugubyggnad 2ne våningar hög, inredning försvarlig men taket odugligt wäggarne medelmåttiga Ladugården gammal och förfallen till tak och wäggar utom wagnboden som är ny både tak och wäggar Spannmålsboden oduglig”.

Vem var gästgivare?

1726 Entré för Monsieur Anders Beckman. Han är den förste som vi vet drev gästgiveri på Serarps gård. Han och familjen, Madame Christina Westfalen och döttrarna Magdalena och Maja-Stina, samt den trogna pigan Johanna, hade kommit till Näshult 1716 och bott på Hagenäs, ett torp under Näshults Säteri. Ingen vet något om hans eller familjens tidigare öden. Säteriet ägdes då av Anders Leijonhielm, men han var landshövding först i Linköping och därefter i Jönköping och bodde alltså inte på gården under denna period. Den sköttes av Anders Beckman. 1719 blev Anders Leijonhielm adlad och det betydde ett statuskliv även för Anders Beckman, som nu kallas frälsefogde. Det var en titel som användes för gårdsförvaltare på adelns gårdar.

När Anders Leijonhielm omkring 1721 överlät Näshults Säteri på svärsonen Lars Fixenhielm tog denne själv över driften av gården. Anders Beckman blev arbetslös. Den tidigaste anteckningen om hans roll som gästgivare finns i mantalslängden för 1726. Hans dotter Maja Stina föddes 1719, men finns inte i födelseboken för det året. Däremot var Anders Beckman fadder åt en liten flicka som föddes i Näshult någon månad före Maja Stina. Bodde familjen kanske i Lemnhult under de åren? I vart fall träder han till Serarps Norregård omkring 1726. I 1726 och 1727 års mantalsskrivningslängd kallas han som vi har sett gästgivare.

Anders Beckman var en modig man. När han flyttade till Serarp Norregård med sina fyra damer fanns det redan på gården fyra änkor efter tidigare brukare samt en piga. Han var ensam karl på täppan och man kan spekulera i hur mycket han fick att säga till om, omgiven av nio 1700-talsdamer som förmodligen hade åsikter och kunde uttrycka dem. Det var ju först på 1800-talet som den sippa klängrankan blev på modet.

1736 har det inträffat ett romantiskt mellanspel. Anders Beckmans och Christina Westfalens dotter Maja Stina har gift sig med hejderidaren Hans Norberg (eller Nordberg). En hejderidare var en skogvaktare och en utbildad person. Norberg kallas också Herr Hejderidare, herrtiteln var mycket fin, (se artikel Frälsefogde och Hejderidare). Norberg skulle axla gästgivarrollen efter Anders Beckman till sin död.

1747 På gården bor Beckman och Westfalen, hejderidaren och hans Maja Stina, samt Lars och Annica.

1748 (Jordebok) Serarp betecknas nu som extra gästgiveri och rusthåll.

1749 har Hans Norberg tagit över som gästgivare efter svärfar (ant i mtlskr).

1754-1759. I husförhörsboken finns ingen anteckning om en särskild gästgivare. På Serarp Norregård bodde flera familjer. Jag har antagit att den man som står överst på listan är gästgivare. Detta år har Norberg bytt plats med Anders Beckman och står överst.

1774 I mantalslängden anges Norberg vara gästgivare. Detta år gifter sig hans och Maja Stinas fosterdotter Helena Elisabeth Nordberg med Bagaren Jonas Lindström från Växjö och flyttar till Växjö.

Fram till Norbergs död 1792 var det enkelt att identifiera gästgivaren på Serarps Norregård. Det var Beckman och Norberg, punkt slut. Efter 1792 blir det värre ett tag. Det fanns ständigt flera ägare till gården och de verkar ha agerat som gästgivare när det passade.

1780-1785 dyker den blivande gästgivaren Johannes Persson upp som brukare på gården. Han är född 1756 i Lemnhult (inte hittat födelsenotisen), gift med Ingrid Ericsdotter, född 1755 i Borshult, Lemnhult, och de har en dotter som heter Maja Stina, precis som Norbergs fru.

1789 tillkom Rusthållaren Johan Andersson, gift 1783 med Lisken Johansdotter. Hon var född 1765 på Norregård som dotter till brukaren Johan Jonsson, född 1713. Johan Andersson var född 1760 i Getinge, Vetlanda. Min farmors mormors mor, Eva i Haddarps Västergård, var född i Getinge, Vetlanda 1761. Eftersom Getinge bara består av tre närliggande gårdar måste de ha lekt tillsammans som barn och kanske Eva förmedlade bekantskapen med Näshult? När Johan och Liskens son Johannes Johansson, den blivande gästgivaren och rusthållaren, föddes 1786 var Eva i Haddarp fadder, tillsammans med Norberg, Maja Stina och Eva i Haddarps granne Nils Sjöström, som hade tjänat dräng på Serarp i sin ungdom.

1799 Johan Andersson och Johannes Persson äger vardera hälften av Serarps Norregård.

1804-1809 kallas Johannes Persson gästgivare. Johan Andersson lämnar 1807 gården och flyttar med hela familjen, utom sonen Adam, till Fåglakulla. Adam Johansson, född 1784, agerar som gästgivare. Han gifter sig 1806 och bor då på Serarp Södergård, men familjen flyttar 1807 över till Norrgården och tar antagligen då över Johan Anderssons del av gården.

1815 gifter sig Nils Peter Nilsson, född i Nye 1795 (födelseboken saknas för 1795, så jag vet inget om hans bakgrund), med Johannes Perssons dotter Maja Stina och övertar gården. Han skulle bli kvar som ägare till gästgiveriet och tongivande person i byn till sin död 1860. Han och Maja Stina dog med några dagars mellanrum i december 1860, båda av ”bröstkvav”, vilket antagligen är andnöd i samband med en hjärtattack.

1817 ägs gården till ¼ av Johannes Persson, ¼ av Nils Peter Nilsson och ¼ vardera av bröderna Adam Johansson och Johannes Johansson. Bröderna äger också 1/8 var av Serarp Södergård. Adam anges i husförhöret 1817 vara compagn.capt. men han går inte att finna i något av regementena. Han försvinner 1818.

1827-1834 Ägare till gästgiveriet är Nils Peter Nilsson. Gästgiveriet arrenderas av häradsskräddaren Jonas Gunér, född 1797 i Alseda och död i Näshult 1842, med hustrun Eva Lisa Nordström, båda från Vetlanda. Jonas är son till Sven Gunér, ryttare vid Vetlanda kompani av Smålands regemente. En Johannes Gunér, f 1753, kanske en farbror till Jonas Gunér, var bonde på Rösjönäs Östergård. Han måtte ha varit en besvärlig typ. Hans första hustru Maja Stina ”blev känd för horsbrott, rymd, blev efterlyst, skild vid mannen, återkom till Lemnhult 1812.” De hade en dotter Johanna, varom mer nedan.

1834 dör Johannes Johansson eller flyttar till Lemnhult. Hans ¼ övertas av Jonas Magnusson från Korsberga. 1734 till 1741 finns ingen utsedd gästgivare.

1842-1848 är husförhörsboken ytterst svårläst. Någon vid namn Quint, antagligen släkt med Serarps soldat, bor i Korset, utan att anges som gästgivare och 1848 tillträder Johanna Gunér, född 1804. Hon är dotter till Johannes Gunér i Rösjönäs Östergård och hans första hustru Maja Stina.

1848-1855 arrenderas gästgiveriet av Johanna Gunér och hennes make Johannes Johansson (inte samma som ovanstående). En dräng på gården hette Johan Fredrik Johansson Sir. Dessa år är svåra att läsa.

1856 arrenderades Gästgiveriet (som samtidigt var krog) av Johan Fredrik Johansson Sir, som nu var gift sig med Juliana Blomberg, dotter till smeden Blomberg i Näshult, och de hade två barn. Familjen flyttar 1856 till Stora Svartarp. Pigan på Korset hette Lena Karina Jonasdotter och hon hade en dotter Anna Fredrika.

1856 gifte sig Nils Peter Nilssons dotter Anna Charlotta Nilsdotter med Peter Magnus Johansson från Lemnhult. De fick en dotter, Matilda Sofia. Anna Charlotta dog 1862, och Peter Magnus gifte 1863 om sig med Johanna Sofia Jonasdotter. Hon var dotter till Jonas Magnusson, som ägde ¼ av Serarp Norregård. Peter Magnus och Johanna Sofia fick tillsammans åtta barn, den yngste hette Peter Josua, född 1878. Peter Josua var far till Karl Pettersson på Serarp Norrgård som gick bort så sent som för några år sedan. Huset på Serarp Norregård kallas fortfarande Josuas bland äldre bybor.

Från omkring 1856 arrenderades gästgiveriet av förutvarande pigan på Korset Lena Katrina Jonasdotter. Tidigare hade gästgiveriet också varit krog, men det upphörde 1858. År 1878 inskränktes verksamheten till skjutsstation och den delen verkar ha skötts av Peter Magnus. Det finns ett brev från Fredrik Berglund till Peter Magnus där han beställer skjuts av Peter Magnus och det tyder på att skjutsstationen drevs av honom. Men Lena Karina bodde kvar på Korset till sin död 7 maj 1893. Hon måste ha varit en driftig och duktig person, från och med 1856 beskrivs hon som arrendator. Hon bedrev också handelsrörelse. En liten liten anteckning som berättar något. En kvinnlig företagare, vilken revolution! Änkor kunde visserligen även tidigare fortsätta att bedriva makens verksamhet, men ogifta kvinnor stod ständigt under förmynderskap av närmaste manliga släkting och hade små möjligheter att försörja sig om de inte blev pigor. Allt förändrades genom att näringsfriheten blev lag 1864. Då blev det lagligt, men hurdant det uppfattades av de traditionsbundna Näshultsborna kan man bara spekulera i.

Efter Lena Katrinas tid på Korset köptes huset 1901 av skräddaren Karl August Jonasson från Stenberga. Han son Gunnar övertog yrket och huset och gifte sig med Gunhild och så blev Korset ett vanligt bostadshus. Fastighetsbeteckningen blev Centralen vid avsöndringen 1817, vilket låter väldigt modernt. Numera är det sommarbostad.

Men vi slutar historien med lite romantik och med att gå tillbaka till Lena Katrinas tid. Hon och dottern Anna Fredrika skötte Korset tillsammans. Och en dag kom en knalle från Västergötland förbi. Han stannade till på Korset för att göra affärer med byns damer och då slog kärleken till mellan hans dräng Salomon Pettersson och Anna Fredrika. Knallen drog vidare, men Salomon stannade kvar, gifte sig och blev handelsman i Lindeslund.

Har vi råd att hålla gästgiveri?

Det var inte alltid så idylliskt att driva ett gästgiveri. Gästgivaren hade skyldighet att tillhandhålla hästar inom två timmar, att tillhandahålla mat och säng. Det var inte heller särskilt inbringande. I Näshult fick man bekymmer med ekonomin 1811. Då fanns i byn två stycken ”extra gästgiverier”, det i Serarp och det på Haddarps Västergård. Ägaren till Serarp var Nils Peter Nilsson och ägaren till Haddarp Västergård var Eric Jonsson (min farmors mormors far, för övrigt). Landskansliet hade framlagt förslag om att gästgiveriskyldigheten skulle kunna läggas på en enda gård och kallat till sammanträde om saken. Staten fick ju hjälpa till med understöd av gästgiveriverksamheten och det blev kanske dyrare med två gästgiverier

Protokoll hållet vid sammanträdet mellan reservlaget och gästgivarna under Serarps och Haddarps gästgiveri den 16 mars 1811.

Sedan vederbörande var samlade och KB:s Kungörelse av d. 29 dec. var uppläst, rörande en eller två deputerades väljande, de där å d. 6 april detta år sig Landskansliet bör inställa, för att bevista överläggningen, huruvida vanliga reserv och gästgiveriskjutsen skulle kunna uppdragas åt en enda eller några få entreprenörer; tog de detta ärende under överläggning; och överensstämde alla i den tanken att det gjorda projektet är så mycket mindre i hela denna orten möjligt att verkställa; som hemmanen härstädes är till största delen svaga, och ingen av gästgivarna kan se sig i stånd att åtaga sig en sådan skjutshållning, vartill skulle fordras ett ganska betydligt förlag av hästar och körredskap, som överstiger varderas förmåga samt dessutom ett betydligt årligt kvantum hö- och halmfoder jämte havre. Varav det första omöjligen i denna ort står till buds.

Skulle ock åter de övriga hemman som blev befriade från skjutsen, utgöra sådana ——- så skulle dessa bliva alltför mycket skadade och försämrade, enär fodret dras från hemmanet.

Dessa skjutslagets gemensamma tankar underställs landshövdingens prövning, och utvaldes att närmare deducera de samma vid det anbefallda sammanträdet.

Haddarp d. 16 mars 1811

(Kjellström s 223):

Fylleri och annat ofog

1840 Från konungens befallningshavande hade ankommit kungörelse, i vilken det meddelades att det blivit känt, att fylleri, slagsmål och oordningar förekom vid Seararps gästgiverigård, hvarför stämman hade att vidtaga åtgärder häremot. Stämman, som med anledning av detta hölls, ansåg att detta härledde sig från lönnkrögeri, som bedrevs, och tillsatte därför ordningsmän i varje rote för att upptäcka och förhindra ofoget. Tillika beslöts 10 riksdalers böter för den eller dem, som upplåto hus till dans dryckenskap och spel. (…) Fylleri och oordning fortfor inom församlingen. Vid Ebbe marknad förekom sådant synnerligen svårt. Stämman beslöt ingå till kungl. Maj:ts befallningshavande med anhållan att få utfärdat förbud på försäljning vid marknaden av icke blott brännvin utan även vin, ty man hade kommit underfund med, att vinet blandades upp med brännvin. Kraftigare åtgärder vidtogs också mot lönnkrögeri inom socknen och gästgivaren i Serarp Nils Johan (rättare Peter) Nilsson tog självviljande det märkliga steget att hos stämman begära att denna måtte ingå till konungens befallningshavande med begäran att all spritförsäljning skulle förbjudas å Serarps gästgivargård, där slagsmål och oordningar fortfarade förekom. Alla dess ansatser till att få bort superiet i socknen synes också ha varit av behovet påkallade. Ty flera fall förekom inför kyrkorådet vid denna tid, där hustrur ville söka skilsmässa från männen på grund av deras förfall i dryckenskap.(Bäckman sid 197)

Serarp i litteraturen

Serarp förekommer även i litteraturen. 1842-43 utkom Carl Jonas Love Almquists pikaresk Tre fruar i Småland och den utspelar sig delvis i Serarp. Romanen handlar om den förskräcklige Serarpa-Anders och hans mördar- och förbrytarband. ”Serarpa-Anders, med röda ögonen, han är ett blixtrande åskväder, och han var den, som satte elden på Evershults herregårdsbyggning i östra knuten: den skall Göran skicka till landshövdingen, om han vill flå’n: ty Anders är en skurk; han har piskat sin egen hustru brun och sin granne blå.”

Göran Edeling ger sig ut i de vilda småländska skogarna för att oskadliggöra bandet.

Tvenne dagar därefter befinner sig berättelsen åter i Jönköpings län, i trakten av själva Serarp i Näshult socken, icke långt innanför Kalmarlänsgränsen. Ett sällskap av tolv till femton personer, Göran Edeling och hans män, hade lägrat sig på en kulle i lunden, ett stycke uppifrån gästgivargården och stora landsvägen; ty de ville icke visa sig vid Serarps gard. Man rastade, det syntes klart. Befälhavaren hade skickat Jeppe Jonsson fram till gästgivargården efter ett och annat, för tillfället ganska angenämt och gott, när man är trött.

Efter en liten stund återkom den trogne, förträfflige Jeppe; och han sprang så, att han, framkommen, knappt kunde yttra sig. ”Nu må befallningsman tro, jag har nyheter att förkunna!” skrek han i glädjen.

Ytterligare en hänvisning:

Och fast gästgivaren på Serarp är en ung, from man med sin hustru, och aldrig slaktat annat än kalvar…

Gästgivaren 1840 var Nils Peter Nilsson, då 45 år. Knappast ung, så det var nog påhitt av Love. Tyvärr.

Tre fruar i Småland utkom 1842-43. Då låg gästgiveriet fortfarande vid häradsvägen, dvs Åsedavägen. Hittade han på alltihop? Ekebo eller Kyrkokullen ligger på lagom avstånd för att de skall vara på diskret avstånd från gästgiveriet och för att budbäraren ska bli andfådd av att springa. Det låter som om Almquist varit på plats. I Wikipedia står det ”Under sina ständiga resor runt ikring i Sverige begagnade Almqvist varje tillfälle att skaffa sig kännedom om olika livsförhållanden och levnadsyrken liksom om naturen och om karaktärer; han kompletterade sina bokliga studier med verklighetsundersökningar. ”

Och så här ser gästgiveriet ut idag.

 

Eva Kornby, Haddarp, Näshult, 2016

 

Källor:

• Näshults kyrkoböcker
• Petter Warnmarck: Den Swänske Ulysses från 1709. (finns på nätet i facsimile)
• Biurman, Georg: Vägvisare uti Svea- och Göta Riken samt Stor-Förstendömet Finland. 1742
• Bohlin, Abraham: Handbok för Resande i Sverige (utgiven 1838)
• Medeltidsbreven (Riksarkivet)
• Kjellström, Kaj: Gästgiverier och skjutsstationer, Jönköpings län 1649-1933
• Lantmäteriets historiska kartor samt skiftesprotokoll, nätet
• Jungenfeldt, Karl: Tolkning av karta från 1796
• Bäckman, August: Forntid och nutid. Utgiven 1916.
• Almquist, Carl Jonas Love: Tre fruar i Småland. 1842-43