Den Skeppsformiga Timmerkyrkan i Näshult

Studier kring ett småländskt 1700-talstempel

Av Stig Rydeman 1994

(Denna uppsats är tagen från häftet med samma namn,  Linköping 1994)

Näshults kyrka efter en teckning av PG Vistrand 1876

Näshults kyrka efter en teckning av PG Vistrand 1876

Innehåll

Näshults kyrka
Sättningar och förskjutningar i kyrkobyggnaden. Kyrkan rivningshotad
Taket å Näshults kyrka
Fönstren
Golvuren
Vapensköldar och epitafier
Orglarna
Om Magnus Wicander och hans målningar i Näshults kyrka
När och varifrån kom altarskåpet till Näshult
Källor och litteratur

Förord

I en liten skrift “En urminnes kyrkia af trä” (1978) har jag berättat om en tidigare, medeltida kyrka i Näshult, riven år 1732, men även redogjort för den nuvarande kyrkans tillkomst. Jag har i den också presenterat några av de värdefulla inventarier som fördes över till den nya kyrkan, däribland det förnämliga altarskåpet, det stora triumfkrucifixet och helgonskåpet med träskulpturer av Jungfru Maria och Jesusbarnet, samtliga från medeltiden. Äldst av dem anses triumfkrucifixet vara, vars Kristusfigur har daterats till 1300-talet.

Av det ganska omfattande material jag insamlade under arbetet med ovannämnda skrift – och ett par andra uppsatser rörande Näshult – kom långt ifrån allt till användning. Då åtskilligt av detta inte tidigare varit publicerat och intresset för den säregna timmerkyrkan är stort i bygden, har jag på sistone ägnat mig åt att bearbeta och sammanställa detta stoff – som utökats under ytterligare besök i arkiven – till denna nya publikation.

Den tidigare föga uppmärksammade kyrkomålaren Magnus Wicander, som år 1765 dekorerade kyrkan, har här fått ett eget kapitel. Det har bl a också orglarna fått liksom vapensköldarna. Ökat utrymme har även ägnats kyrkans förnämsta prydnad, altarskåpet, och spekulationerna kring detta. En fyllig litteraturförtkckning har bifogats till ledning för den som vill forska vidare.

Jag vill understryka, att föreliggande skrift inte avser att ge en heltäckande skildring av Näshults kyrka och dess historia. En vetenskaplig sådan torde med tiden komma i det konsthistoriska inventeringsverket “Sveriges Kyrkor”. Själv är jag nöjd om jag kunnat föra sanningen om kyrkan och dess inventarier ännu en bit på väg.

Under mina forskningar har jag under årens lopp kommit i konttkt med åtskilliga personer som haft anknytning till Näshult eller som av andra skäl intresserat sig för kyrkan och bygden. Jag tackar dem alla för värdefulla upplysningar och synpunkter. Jag nämner en av dem: Carl Ivar Ståhle (död 1980), på sin tid professor i nordiska språk vid Stockholms universitet. Han var född år 1913 på Salshults gård i Stenberga, då annexförsamling till Näshult. (I Stenberga föddes, ett år tidigare, även jag – i komministergården där. Åren 1917 – 1935 hade jag mitt hem i Näshults prästgård.)

Carl Ivar Ståhles mor tillhörde släkten Stålhammar. Hennes farfars farfars farfar var den från Karl XII:s fälttåg kände överstelöjananten Jon Stålhammar, död i Severien, vid gränsen till Ukraina, år 1708. Och dennes hustru var den inte mindre kända “välborna Sofia Drake” (död 1741), av Snoilsky besjungen som “Frun på Salshult”. Salshult, som makarna inköpte i mitten av 1690-talet, var deras sätesgård, men de förvärvade under årens lopp också en rad gårdar i närhggande socknar. Några av dem var belägna i Näshult, däribland Ödmundetorps säteri och Kejsarekulla. Under makens långa bortovaro och efter hans död skötte Sofia Drake med fast hand dessa egendomar. Hon hade egen bänk i Näshults medeltida kyrka. Till den nya kyrkan skänkte hon, vid dess invigning i maj 1735, “en skiön liusacrona af malm”.

Carl Ivar Ståhle var varmt intresserad av släktens och bygdens historia och han var en stor beundrare av Näshults kyrka. Hans goda råd, hans vänlighet och generositet, minns jag med stor tacksamhet.

Jag tackar mina bröder, prosten Åke Rydeman, Växjö, och lektor Sven Erik Rydeman, Malmö – båda födda i Näshult och väl förtrogna med bygden – för stimulerande aktivt intresse. Ett tack även till kyrkvaktmästaren Gösta Albihn, som alltid välvilligt ställt upp med råd och dåd vid mina besök i Näshult.

Linköping i oktober 1994
Stig Rydeman

 

Näshults kyrka

En av de kulturhistoriskt mest intressanta kyrkorna i Växjö stift är den som är belägen i Näshults församling i Jönköpings län. Den tillhör en grupp om minst åtta kyrkor som byggdes i Småland under 1700-talet. Den första av dessa uppfördes i Lidhult år 1721, de övriga i Västra Torsås (1730), Näshult (1732), Frödinge (1739), Fagerhult (1739), Locknevi (1745), Tingsås (1752) och Kräksmåla (1761). Av dessa kyrkor är förutom den i Näshult endast de i Frödinge och Kråksmåla bevarade. Lidhults kyrka, som revs år 1879, har senare återuppförts i Tylösand i Halland. Denna sällsynta kyrktyp har beskrivits av bl a Knut Peters och Erik Salvén i boken “Szt Olofs kapell i Tylösand” (1950) och Manne Hofrén i “Timmerkyrkan i Frödinge” (1951).

Karta över del av östra Småland

Karta över del av östra Småland

Kyrkorna är till form och konstruktion mycket lika varandra. Långväggarna är på mitten försedda med tresidiga utbuktningar,vilket ger dem ett skeppsformigt utseende. Avsikten synes ha varit att därigenom ge byggnaden större stabilitet samtidigt som den blev rymligare. Långhuset har genom utsprången fått åttakantig form. Väggarna är uppförda av liggande timmer.

Stockarna är hopfogade i tolv hörn, i Näshult genom s k laxknutning. Ytterväggarna liksom det höga, branta taket är klädda med spån. Innertaket är plant.

Näshults kyrka har tre ingångar: huvudingången, “stora dörren”, med vapenhus framför, i väster, de två andra i söder. Av dessa leder den ena, något större, in till långhusets mitt – utbyggnaden framför den kallas i äldre protokoll också vapenhus- medan den andra för till koret. Framför den ett mindre vindfång.

År 1832 sågades den västra kyrkdörren itu, så att den “blev tvenne i stället för en”, vilket ansågs mera lämpligt och prydligt. (Det förefaller som om dörren på södra långhusväggen tidigare kan ha tjänstgjort som huvudingång. Av sockenstämmoprotokollen 1830 framgår, att en port, med stolpar av ek, detta år gjordes i ringmuren “vid vägen mitt emot yttersta kyrkodörren på södra sidan*’. Och att denna port ersatte en gammal “lucka”. – Se foto av en målning från år 1849 av Johannes Magnusson i Antikvarisk-topografiska arkivet, ATA, Riksantikvarieämbetet, Stockholm. – En “mindre” port uppsattes samtidigt “mitt för stora kyrkodörren på västra gaveln”. Även där fanns förut en lucka. – Enligt räkenskaperna 1733 förfärdigades detta år två luckor, “5½ aln höga”, för 22 daler silvermynt per styck.

De nämnda båda portarna togs förmodligen bort i samband med att en ny, större stenmur åren 1871-72 byggdes kring kyrkogården. Den nuvarande stora porten vid kyrkbacken, sydväst om kyrkan, uppsattes år 1872. Järngrinden tillverkades av smeden Gustafsson från Björkmossa i Virserums socken medan granitstolparna höggs av Peter Rehn från Sjösås.)

Näshults kyrka från sydost

Näshults kyrka från sydost

Den som introducerade den här beskrivna kyrktypen i Småland tycks ha varit Lars Broddesson-Höflin. Han härstammade från Västra härad men inflyttade år 1680 till Eksjö. Ursprungligen timmerman avancerade han så småningom till stadsbyggmästare där. Han tituleras längre fram både länsbyggmstarere och arkitekt. I litteraturen om Eksjö finner man emellertid inte mycket om honom och hans verksamhet där. Hans arbetsfält var hela Småland och även angränsande landskap. Av domkapitlets akter framgår att Höflin under åren 1699-1701 ledde diverse arbeten i Växjö domkyrka. Tornet upprustades, en ny altarring gjordes och en läktare uppfördes “vid norra kyrkodörren”. Han byggde åtskilliga klockstaplar, bl a i Frödinge (1694), i Skirö (1701) och i Näsby (1706). Redan år 1702 gjorde han ritningar och kostnadsförslag till ny kyrka i Lidhult. Det året hade Höflin uppdraget att färdigställa interiören i den under byggnad varande korsformade Karl Gustafskyrkan i Karlshamn. Det anses troligt, att han under arbetet där fick idén till den mångsidaga kyrkobyggnaden i Lidhult. På grund av det kärva ekonomiska läget i socknen under kriget nödgades man emellertid länge skjuta på bygget. Då man vid en prostvisitation i juni 1716 dryftade kyrkans eländiga tillstånd erinrades om det av Höflin “uti salig biskopen Wirenii tid” uppgjorda förslaget till ny kyrka. (Samuel Wiraenius var biskop i Växjö stift åren 1688-1703.) Först år 1721 kom emellertid bygget till stånd. Då var Höfhn död. Han dog 1720. Det förefaller oklart vilken byggmästare man då anlitade, men “det är uppenbart” säger landsantikvarien Manne Hofrén i sin ovannämnda bok Timmerkyrkan i Frödinge, “att man då använder sig av de förefintliga, av Höflin uppgjorda ritningarna och förslagen”.

Interiör av Näshults kyrka

Interiör av Näshults kyrka

Den som uppförde Näshults kyrka hette Jonas Sandahl. Även han var byggmästare i Eksjö. Han byggde också kyrkorna i Frödinge och Västra Torsås. “Det förefaller som om Sandahl vore lärjunge av Höflin och att han tagit dennes kyrktyp från Lidhult i arv” säger Hofrén.

Som inledningsvis nämnts har jag i en skrift “En urminnes kyrka af trä” beskrivit den medeltida kyrka i Näshult, tidigare ej publicerad, som revs år 1732. Det var en enkel, rektangulär träggnad.d. Omräknat i meter var den ca 17,8 m lång, 8 m bred och 4,4 m hög. Den var mörk och bristfällig och hade länge ansetts för liten. Kyrkan hade en sakristia av sten “med källare under”. Denna fick stå kvar vid nybygget. När den sammanfogades med den nya kyrkan behölls också den järndörr, som skilde de båda rummen åt (räk 1732). (År 1780 försågs dörren med ett antal nya plåtar, som efter “förslag” hade tillverkats av Braås Bruk för en riksdaler åtta skilling specie. De fastsmiddes av Nils Carlsson i Horseryd. Möjligen kan det vara de sexflikiga, plana blommor av plåt, vilka pryder dörren, som avses.)

Interiör från sakristian. Foto Anna Rydeman

Interiör från sakristian. Foto Anna Rydeman

Sakristian beskrivs i ett syneinstrument, upprättat av häradshövding Anders Unge efter en av honom den 28 januari 1742 företagen besiktning ay kyrkan, som “nästan förfallen”. Den reparerades samma år. År 1778 blev den föremål för en omfattande renovering såväl in- som utvändigt. Arbetsledare var häradsmurmästaren Jonas Zachrisson från Djupanäs i grannsocknen Lemnhult. Sakristian, som tidigare inte hade någon ingång utifrån, fick år 1953 en sådan i öster.

En klockstapel fick också stå kvar när den gamla kyrkan revs. Några dokument som berättar om dess tillkomst är inte kända, men en stapel nämns i en inventarieförteckning från mitten av 1600-talet (odaterad men sannolikt från år 1653). Smärre förbättringar av stapeln omtalas i räkenskaperna för år 1727. En genomgripande ombyggnad av den företogs år 1742. Arbetet leddes av Jonas Sandahl. Redan år 1763 var den emellertid i så dåligt skick, att man på en sockenstämma i oktober detta år beslöt, att “med det gamla dugliga virkets tillhjälp” under “nästa vår och sommar uppsätta en ny klockstapel”. Så skedde också. Byggmästaren hette Eric Ekelund och var från Skirö. År 1767 rödmålades kyrkan – som det förefaller för första gången – liksom klockstapeln, prästgården och sockenstugan. Arbetet utfördes av färgaren Carl Almquist från Korsberga socken. Han erhöll i lön för detta 60 daler smt och fick dessutom “fritt underhåll” i prästgården i form av “husmanskost, öl, brännvin och säng.

Stapeln är av klockbockstyp. Vid en grundlig restaurering år 1829 under ledning av Peter Magnus Ålander, sockenbyggmstarere i Näshult, inbyggdes den med bräder och den spånklädda spiran ersattes av ett träkors, som senare bytts ut ett par gånger. Det nuvarande är från 1954.

Enligt min mening, grundad på arkivstudier, var det en helt ny kyrkbyggnad som, på den gamlas grund, uppfördes år 1732. Då det emellertid under 1900-talet gjorts och alltjämt görs gällande, att det endast var fråga om en ombyggnad av den medeltida kyrkan, vill jag här lite närmare redogöra för vad jag kommit fram till.

Vid genomgång av de detaljerade räkenskaperna rörande bygget – sockenstämmoprotokollen från denna tid är så gott som alla försvunna – domkapitels- och domstolsprotokoll, akter från prostating och visitationer, skriftväxlingar med olika myndigheter mm har jag inte kunnat finna något som tyder på att delar av den gamla kyrkobyggnaden skulle ha bevarats år 1732. Kyrkan befann sig sedan länge i ett bedrövligt tillstånd. På grund av “medellöshet och det långsamma kriget” hade man emellertid varit tvungen att låta det anstå med nödiga åtgärder. I ett protokoll från en prostvisitation år 1716 heter det: “Vad som angår kyrkobyggnad är befunnet, att en ny kyrka nödvändigt bör uppbyggas i den förfallna trädkyrkans ställe”. Och några år senare sägs, att man vidtagit åtgärder “till väggarnas upprätthållande av ekebjälkar med järnnaglar igenom”.

Vid en den 3 juni 1729 av Häradshövdingeämbetet i Hvetlanda på uppdrag av landshövdingen i länet företagen besiktning av kyrkan konstaterades också, att den var alldeles förfallen – “till väggar lutande med förruttet tak”. Man var ense om, att en ny kyrka “nödvändigt måste uppbyggas” och det ansågs, att denna borde vara av sten.

Jacob Stocke, kyrkoherde i församlingen åren 1720-1751, skriver i en odaterad “Berättelse angående Näshult”: “1732 uppbyggdes Näshults kyrka ånyo av trä, till väggar och tak, golv och stolar, vapenhus, luckor och bislag på 20 veckors tid”. I en skrivelse av den 24 september år 1741 från Näshults församling till Kungl. Maj:t, underskriven av Otto Fredrik Stålhammar, sägs, att den gamla kyrkan “såsom i hedendomen uppbyggd” på grund av ålder och bristfällighet “ej stod att bota” utan att man nödgades “att år 1732 densamma nedriva och en ny i stället alldeles utav grund uppbygga”. Jacob Stockes efterträdare, kyrkoherden Petrus Danielsson, säger i en “Promemoria” av den 16 december 1757: “Näshults kyrka är uppbyggd av trä 1732 med 12 knutar, för vilken saks skull hon är bredare mitt på än vid gavlarna. Längden består av 42 alnar, bredden vid gavlarna 13 ¼ aln, mitt på 22 ¼ aln, och höjden 11 alnar ifrån golvet till understa taket eller panelet”. Höjden inklusive resningen anges i en annan mätngng (år 1742) till 29 alnar. Den gamla kyrkan var – enligt syneprotokollet från juni 1729 – 30 alnar lång, 13½ aln bred och 7½ aln hög.

Planritning, troligen från tiden omkring 1760 efter bänkplatsernas slutliga fördelning

Planritning, troligen från tiden omkring 1760 efter bänkplatsernas slutliga fördelning

Att Näshults kyrka “uppbyggdes ånyo” sägs även i andra protokoll och skrivelser under 1700-talet. Detta uttryck att “bygga ånyo” användes på den tiden rätt allmänt i betydelsen bygga nytt. Det förekommer i 1686 års kyrkolag. Tjugosjunde kapitlet där har följande rubrik: “Huru gudztiensten i en nybygd kyrckia skal begynnas och förrättas”. Och § 1 börjar så: “När någon wil kyrckia eller capell å nyo byggia skal thet först gifwas oss och sedan Biskopen och Consistorio tilkänna”.

Enstaka bräder och stockar från den gamla kyrkan synes däretot ha kommit till användning vid bygget. En upptäckt av landsantikvarien Erik Salvén i Halmstad tyder på det. Vid ett par besök i Näshult (1942 och 1950) fann han nämligen på kyrkans vind, infogade på olika ställen i yttertaket, ett trettiotal bräder med “målad dekor, som måste förskriva sig från medeltiden”. På bräderna finns bilder av människor, djur, bladornament med blommor, rester av inskrifter m m. Färgerna är i huvudsak hållna i “grågrönt, rödbrunt och svart mot gråvit botten”.

Bräderna är numera nedtagna och utbytta. Några av dem förvaras i Statens Historiska Museum i Stockholm, andra i Jönköpings läns museum i Jönköping.

I det som under 1800-talet skrivits om Näshults kyrka har jag inte heller kunnat finna någon oenighet rörande kyrkans ålder. “Kyrkan byggdes på kronogrund 1732 av trä, 12 kantig” står det i Wieselgrens “Ny Smålands Beskrifning” liksom i “Historiskt- geografiskt och statistiskt lexikon över Sverige” (1864). Konstnären och kulturforskaren Nils Månsson Mandelgren skrir r på 1880-talet (i “Atlas till Sveriges odlingshistoria”) om kyrn,n, att den är “från 1732 av träd, 12 kantig med sakristian av sten”. Och sedermera intendenten vid Nordiska Museet, Per 6 Vistrand, (bördig från Skirö, grannsocken till Näshult) säger i en odaterad uppteckning rörande Näshult, troligen från slutet av 1800-talet: “Kyrkan är uppförd 1732 på den gamlas grund”. I visitationsprotokoll, inventarieförteckningar, matriklar över Växjö stift o dyl från 1800-talet sägs också genomgående att kyrkan byggdes nämnda år.

Under 1900-talet har däremot, som antytts, en lång rad författare gjort gällande, att Näshults kyrka är från medeltiden men att den byggdes om år 1732.

Den som först framförde denna åsikt tycks ha varit den framstående litteratur- och konsthistorikern, professor Ewert Wrangel, Lund (1863-1940), som i början av detta århundrade påbörjade en inventering av de medeltida kyrkorna i Småland. I “Meddelanden från Norra Smålands fornminnesförening” år 1907 finns införd en av honom författad uppsats med rubriken “Medeltidskyrkorna i Småland (Jönköpings och Kronobergs län). I . Översikt. Träkyrkorna”, en omarbetning av ett föredrag som han höll vid Svenska fornminnesföreningens möte i Jönköping den 11 juni 1906. (Över samma ämne talade Wrangel även tidigare detta år inför Föreningen för Smålands minnen i Lund.)

I ovannämnda uppsats skriver Wrangel om kyrkan i Näshult: “Den raka altarväggen är bibehållen också i Näshults kyrka, vilken annars under 1700-talet undergick en ombyggnad – för övrigt i sitt slag mycket lyckad och i det yttre föga störande – då breda, tresidiga utsprång gjordes i norr och söder, så att byggnaden numera har en för 1700-talets träbyggnader typisk mångsidig grundplan”. På ett annat ställe i samma uppsats säger han, att några kyrkor “såsom Kävsjö och Näshult, uppgivas vara byggda under senare tid (1700-talet), men detta har tydligen blott varit en ombyggnad”. I inledningen av uppsatsen gör emellertid Wrangel starka reservationer. Vad han skriver om kyrkorna är endast att betrakta som en preliminär rapport, säger han: Jag “vill på förhand betona, att de resultat, till vilka jag kommit, endast må stå tills vidare. Ifråga om en hel del kyrkor har jag ännu inte personligen kunnat företaga en undersökning, utan måste hålla mig till uppgifter från andra källor, av vilka en del äro äldre och måhända icke fullt pålitliga”.

I Svenska turistföreningens årsskrift 1916 skriver Wrangel också om de småländska medeltidskyrkorna. Om kyrkan i Näshult säger han där: “De ombyggnader som företogs (på 1700- talet?) visa stundom en verkligt god smak t ex då Näshults kyrka i Östra härad utvidgades med grunda, tresidiga utsprång å långväggarna och fick en ganska enhetlig inredning”. Aven i sin år 1925 utgivna skrift “Småländska kulturbilder” återkommer Wrangel till samma ämne. Han återger där nästan ordagrant vad han år 1907 skrev om den förmodade ombyggnaden av Näshults kyrka men gör dessutom följande tillägg: “Granhults kyrka torde vara den äldsta nu bevarade träkyrkan i det gamla Växjöstiftet. Bäckaby, Näshult och Stenberga samt Kävsjö synes också hava en ansenlig ålder; om de alla härstamma från medeltiden är emellertid osäkert”.

Professor Wrangels uttalanden om Näshults kyrka uppmärksammades givetvis. Han åtnjöt redan vid den tiden stort anseende som forskare och författare. Och han citerades framöver av både lärda och lekmän.

I Vetlanda-Posten skriver J. Alén den 17/6 och 23/6 1910 om “Näshults kyrka och dess konstskatter”. Uppgiften i protokollen, att kyrkan skulle vara byggd under 1700-talet är “alldeles påtagligen felaktig”, säger han och redogör för vad Wrangel har att säga om kyrkans ombyggnad. Han nämner dock inget om de reservationer denne gör.

I en artikelserie “Anteckningar om märkliga personer, ställen och händelser från äldre till nyare tid” i Östra härad, införd i Hvetlanda Tidning under juli och augusti månader 1910, i bokform år 1916 under titeln “Forntid och nutid”, säger redaktör August Bäckman om kyrkan, att den delvis ombyggdes på 1730-talet “genom att långväggarna avsågades och utbyggdes med 3- sidiga utsprång”. Någon källa anges inte.

Och så fortsatte det. Wrangels med starka reservationer omgärdede påståenden godtogs utan vidare och blev snabbt en etablerad sanning.

Jag återger här ytterligare några uttalanden. Konsthistorikern William Andersson skriver i en inventarieförteckning rörande Näshults kyrka, daterad den 5 oktober 1927: “Kyrkan, som är byggd av liggande timmer och spånklädd, är troligen medeltida; tillbyggd i norr och söder 1735”.

I teol.dr Gotthard Virdestams “Växjö stifts herdaminne”, del VI (1932) sägs om kyrkan: “sannolikt från medeltiden men ombyggd 1732”.

I Växjö stifts matrikel 1941 heter det: “Kyrkan av trä, 500 sittplatser, från medeltiden, delvis ombyggd 1732”.

Teol.dr Ove Hassler säger i sin bok “Den svenska kyrkan. Kyrkobyggnader och kyrkoinventarier” (1972): “Träkyrkan tillökades 1732 i norr och söder och fick därmed åttakantig grundpnan”.

Fil.mag. Gunnel Granmo, som i en skrift “Näshults kyrka” (1975) skildrat den nuvarande kyrkan och dess inventarier, är också inne på Wrangels linje. Hon säger, att den förmodligen medeltida kyrkan byggdes om 1732 “varigenom den delvis fick korskyrkans form”. “Kanske”, tillägger hon, “lämnades hela korpartiet orört vid ombyggnaden för det värdefulla altarskåpets skull”.

I “Hemmets Veckotidning”, nr 6, febr. 1986, skriver Dick Holmström om kyrkan bl a: “Den ursprungliga medeltidsbyggnaden, av vilken stensakristian och koret kvarstår, kortades av radikalt 1732, och i stället byggde man tresidiga utsprång, så att kyrkan faktiskt fick tolv sidor. Den blev m a o en slags centralkyrka, och förebilden var ytterst Peterskyrkan i Rom”.

I “Småländska kulturbilder” (1988) heter det: “Kyrkans ursprungliga ålder är inte känd, men år 1732 fick den sin särpräglade utformning med ett utvidgat, mångkantigt mittparti”.

Och i det år 1990 utgivna bildverket “Våra kyrkor” sägs: “Sin nuvarande tolvkantiga skeppsform fick kyrkan år 1732 då långväggarna sågades av och byggdes ut med tresidiga utsprång”.

Det kan tilläggas, att flera av de präster som under 1900-talet varit verksamma inom dåvarande Näshults pastorat, däribland min far, i ortspress och annorstädes skrivit ungefär likadant om den förmenta tillbyggnaden av kyrkan som de ovan citerade förftarnana.

(I Växjö stifts matrikel 1966 liksom i “Medeltida Träkyrkor”, del I, 1983, och Nationalencyklopedin (1994), sägs däremot utan reservationer att kyrkan uppfördes år 1732.)

 

Om professor Wrangels planer på en inventering av de medeltada kyrkorna i Småland berättar den eminente hembygdsforskaren, fil. dr Pehr Gunnar Vejde (1885-1966) i en uppsats “Några minnen från min ungdoms resor i Småland” (tryckt i Natio Smolandica IX, 1946, senare även intagen i “Kronobergsboken” 1960-1961.)

“En vacker dag på våren 1905”, skriver Vejde, “mottog jag ett brev från professor Ewert Wrangel i Lund med begäran om ett sammanträffande hos professorns moder, överstinnan Karin Wrangel i Växjö”. Wrangel omtalade, att han var sysselsatt med att förbereda ett arbete om Smålands medeltida kyrkor och kyrkoinventarier. “Han sade sig ha hört, att jag intresserade mig för hembygdsforskning” och frågade nu “om jag ville följa med honom på hans resor och i mån hjälpa till… Ögonblickligen svarede jag ja”, säger Vejde. Och han berättar om resan, som ägde rum sommaren samma år: “Vi började i Östbo härad vid Rydaholms märkliga kyrka. Det blev för mitt vidkommande att sköta måttband och tumstock, rita grundplaner och konturskisser, snoka i skrubbar och på vindar efter undangömda eller bortstädade föremål samt anteckna allt av värde. Professorn hanterade kameran och dirigerade för övrigt det hela på det mest älskvärda sätt, och han var glad och uppspelt som en ung student… Han gav mig inblickar i stilarter och kyrkotyper, påvisade intressanta, för mig naturligtvis okända detaljer i fråga om valv och bågar, kor och absider, altarskåp och dopfuntar m m.”

Sedan de under en veckas tid hade färdats i Östbo och Västbo och besett kyrkor där kallades emellertid Wrangel av andra plikter till Lund och resan avbröts. Men “snart släppte han mig lös på egen hand”, skriver Vejde. “Han utrustade mig med en vacker rekommendationsskrivelse och en som jag tyckte sagolik reskassa samt sände mig upp till Östra och Västra härad, det gamla minnesrika Njudung, där de små romanska stenkyrkorna ligger tätt. Senare reste jag i östra Sunnerbo och i Växjötrakten. Men han gjorde än mer: han bjöd mig ned till Lund, där jag i flera dagar var hans och hans älskvärda makas gäst, och varest jag bl a fick studera den intressanta Mandelgrenska samlingen”.

Livet igenom ägnade sig sedan Vejde åt att utforska skilda områden av Smålands äldre kulturhistoria. Åren 1910-1916 cyklade han varje sommar omkring i det dåvarande Växjöstiftet och inventerade kyrkor. Han följde därvid en detaljerad plan som, i samråd med Wrangel, hade utarbetats av civilingenjören och arkeologen, grundaren av Norra Smålands fornminnesförening, Algot Friberg i Jönköping. “Som legitimation medförde jag dels ett ståtligt, sigillprytt papper från riksantikvarie Oscar Montelius, dels en älskvärt formulerad skrivelse från biskop Lindström i Växjö. Denna sistnämnda handling visade sig snart vara ett mäktigt Sesam hos stiftets prästerskap” skriver Vejde.

Från dessa sina omfattande resor till kyrkor i stiftet samt täta besök i arkiven, har Vejde efterlämnat ett synnerligen värdefullt material, bestående av beskrivningar av föremål, utdrag ur äldre protokoll, fotografier, “grundplaner och andra teckningar” m m. Huvudparten av denna imponerande samling förvaras nu i Universitetsbiblioteket i Lund. I den ingår också en del uppgifter rörande Näshult, huvudsakligen i form av utdrag ur Växjö domkitelsls akter. (Ett antal fotografier från kyrkan där, tagna av Vejde år 1914, förvaras i Jönköpings läns museums arkiv i Jönköping.)

Klockstapeln

Klockstapeln

Vad som gett professor Wrangel anledning anta, att den medeltada kyrkan i Näshult inte revs år 1732 utan endast blev föremål för en utbyggnad har inte gått att utröna. Han anger inte själv någon grund för sitt påstående. Det var ju mycket vanligt, att kyrkor utvidgades under 1700-talet – ofta på bredden – när folkmängden ökade och mer utrymme krävdes. Kanske utgick han ifrån att så varit fallet i Näshult. Kanske hade han vid denna tidpunkt inte heller sett kyrkorna i Frödinge (som hade samme byggmästare som den i Näshult) och Kråksmåla i Kalmar län. Dessa är ju mycket lika kyrkan i Näshult och de fick bevisligen redan från början sin nuvarande mångsidiga form.

Hur som helst. Någon mera djuplodande forskning rörande Näshults kyrkas historia tycks varken Wrangel eller Vejde ha gjort. I varje fall har de inte redovisat någon sådan.

Sättningar och förskjutningar i kyrkobyggnaden. Kyrkan rivningshotad

I Anders Unges ovan nämnda syneinstrument från januari 1742 beträffande Näshults kyrka, “vilken alldeles å nyo uppbyggd blivit”, heter det bl a: “Ingen annan stenfot under kyrkan var än allenast de tomptestenar som under själva hyggen eller knutarna äro lagda, utan är allenast någon sten därunder uppå jorden helt löst lagd, men ej till grunden nedgraven, av vilken en del redan nedfallit, varandes att befara, att den övriga delen av den lösa stenmuren ävenväl snart nog lärer omkullfalla och hela byggnaden därav taga en obotelig skada såframt det i tid ej förekommes”.

(Kyrkan var, som nämnts, uppförd på den gamlas grund. Att denna också var mycket bristfällig framgår av det tidigare omnämnda syneprotokollet från år 1729. Det heter där om kyrkan, att den var “mycket undersjunken, utan ringaste tecken till stenfot under”.)

Trots Unges allvarliga erinringar och hans rapportering om bristfälligheterna till domkapitlet i Växjö tycks inget väsentligt ha gjorts för att förbättra kyrkans grund. Och det skulle dröja mycket länge innan några effektiva åtgärder vidtogs. Kyrkan stod emellertid kvar även om den “satte sig” betänkligt.

I sitt svar på en av biskop Olof Wallquist i november 1787 till prästerskapet utsänd “promemoria” med frågor om kyrkolivet i Växjö stift skriver pastor i Näshult beträffande kyrkans tillstånd bl a, att “en liten förbättringsåtgärd på själva stenfoten” erfordras.

I ett sockenstämmoprotokoll den 31 maj 1807 heter det, att “församlingen kunskapades därom, att kyrkan de senare åren så nedsjunkit, att orgelverket genom panelets tryckning därav hade begynt taga någon skada”.

Ytterligare lite längre fram i tiden, år 1832, säger pastor i sin ämbetsberättelse inför det kommande prästmötet i Växjö, att “kyrkan, om den ej skall nedramla, tarvar snar förbättring som anses kunna verkställas med anbringande av så kallade beloner eller pilastrar”. Och det sägs vidare; “Nybyggnad lämpligast. Socknen kanske nyttigast om den bleve av sten, säkert mest prydlig, är dock betänkligt, enär kyrkan år 1732 å nyo av träd uppfördes”.

År 1849 heter det i ett sockenstämmoprotokoll den 22 maj, att kyrkan är i behov av en fullständig reparation “helst laxen i knutarna giva sig och behöver upprättas och fästas”. Kyrkan måste i tid “hyddas”, sägs det, “om hela byggnaden icke skall helt och hållet bliva för sitt ändamål otjänligt och ovärdigt”. Några kunniga och betrodda “synemän” fick i uppdrag att under sommaren utarbeta förslag till restaurering av kyrkan. Och på hösten 1849 framlade de ett omfattande sådant. De trodde sig också ha funnit anledningen till byggnadens deformation: “Genom någon tidig sjunkning i pallningen under någon av norra sidans knutar, varå uppvägning i början av detta århundrade skett och det till äventyrs något för högt emot de övriga, hava bägge sidornas knutar fått en olika lutande ställning till varandra utan att inverka på knutarna vid gavlarna, vilka stå lodrätt”. De föreslog, att sidoknutarna “om icke fullkomligen rättas, dock säkert betydligen rättas och varaktigt fästas” med hjälp av bl a 32 st 12 alnar långa granbjälkar, 12½ tolfter mogna furubräder och stora järnskruvar. Det föreslagna arbetet skulle gå på 1167 riksdaler banco. Förslaget granskades och godkändes av en tillkallad sakkunnig, “kyrkobyggmästaren” Israel Wennerholm ifrån Ökna socken. Denne ansåg, att om den föreslagna reparationen genomfördes kyrkan skulle kunna “över 100 år vara för sitt ändamål tjänlig och även bliva prydlig”. Förslaget underställdes också domkapitlet, som stadfäste detsamma.

Det rådde emellertid fortfarande stor tveksamhet om man skulle kosta på kyrkan en dyrbar reparation eller bygga nytt. För att få ytterligare råd vände man sig till länsarkitekten Theodor Ankarsvärd i Växjö och bad honom komma till Näshult och titta på kyrkan. Efter att ha besiktigat denna säger han i ett utlåtande, daterat den 14 september 1853, bl a: “Kyrkans väggar och trädvirke synes med undantag av vissa delar av beklädnaden fullkomligt friskt och oskadat, varför ingen orsak finnes, att förkasta reparationsförslaget, men väggarna hava mer och mindre buktat sig och synnerligast de knutar som bilda den åttakantiga delen av kyrkan, varjämte förmärkes att norra och södra korväggarna luta betydligt åt norr, vilket bör och kan rättas. Mig har blivit förevisat och underställt till granskning ett förslag till kyrkans reparation, undertecknat av kyrkobyggmästaren I. Wennerholm, vilket jag i alla delar gillar”.

Som ytterligare åtgärder för att räta korväggarna föreslog Ankarsvärd att ett järnband skulle sträckas “från norra väggens överkant mot södra väggens underkant” och att “tvenne utvändiga bjälkstöttor, 20 alnar långa, 10 tum i fyrkant” skulle uppsättas. “Järnbandet borttages sedan väggarna blivit rättade men stöttorna utanför lämnas sittande till dess framtiden visat, att de kunna undvaras”, säger han. Förslag till stöttor eller pilastrar, tecknade av Johannes Magnusson i Nässja (om honom mera i ett följande kapitel), bifogades Ankarsvärds utlåtande. De är utformede som kolonnliknande pelare i olika klassiska stilarter.

Men reparationerna fick anstå tillsvidare. Årsväxten hade varit mindre gynnsam och “penningställningen” på orten var mycket betryckande, heter det. Stora utgifter väntade för fattigvård och skolväsende och ny sockenstuga skulle byggas.

På en kyrkostämma i juni 1864 påtalade kyrkoherden “det förfallna och vanprydliga skick” vari kyrkans inre befann sig och krävde snabba åtgärder. Under den häftiga debatt som följde höjdes åter röster för att “den gamla kyrkan icke borde vidare påkostas” utan att man med fullt allvar borde tänka på att bygga en ny. Ganska omfattande underhållsarbeten utfördes dock åren 1867 och 1875-76. Inte heller vid dessa tillfällen talas det om någon förstärkning av väggarna.

Aven av stiftsstyrelsen fördes frågan om nybygge på tal. Vid en visitation som biskop H.G. Hultman i juni 1868 företog i Näshult säger han, att församlingen “ehuru kyrkan för närvarande vore för folkmängden tillräcklig och efter senaste reparation i fullt brukbart skick, likväl borde vara betänkt på ny kyrkobyggnad, som inom en icke så avlägsen framtid torde böra företagas”. Han föreslog att utlånta kyrkomedel så småningom borde indrivas och insättas å bankinrättning för att lättare vara tillgängliga vid ett nybygge.

Liknande råd fick församlingen av biskop Johan Andersson när han i juli 1885 visiterade församlingen och då talade om “ett blivande kyrkobygge”.

Prosten Israel Carlstedt säger när han i samband med visitation och kyrkoherdeinstallation i augusti 1893 besiktigade kyrkan, att den “tarvar en grundlig reparation emedan väggarna äro betydltgt buktade och behöva sträfpelare”. Innanredet är också skröpligt, inre taket är på flera ställen angripet av röta och yttre taket synes murket och kan ej länge äga bestånd, fortsätter han. Efter denna dystra beskrivning av kyrkans tillstånd framfördes från församlingen återigen den åsikten att det vore lika bra att man rev den. “Förfallet har väl berott på bristande initiativ och ej på god vilja, som förvisso är för handen” säger den nytillträdande kyrkoherden G.M. Elg i sin ämbetsberättelse. Och han sade sig tro, att sockenmännen skulle göra allt för att “med det snaraste upphjälpa och försköna helgedomen med dess tyg”.

På en kyrkostämma den 3 juli 1898 hade församlingens röstberättigade medlemmar att taga ställning till om kyrkan skulle repareras eller om man skulle “ingå till Kungl. Maj:t med begäran om att få uppföra en ny träkyrka”. Stämman beslöt enhälligt att förorda reparation. Och i fortsättningen talas det inte mer om någon rivning av kyrkan. En större restaurering genomfördes så under åren 1900-1901 varvid kyrkan försågs med nytt yttertak, målades in- och utvändigt m m. (Ett beslut i mars 1901 att kyrka och stapel skulle målas med “ljus hartsoljefärg” ändrades senare till att gälla rödfärg “av gamla Falun”.) Ar 1907 sägs, att golvet i kyrkan behövde “inriktas och rätas då en del fotstockar hade sjunkit”. Sedan åtgärder vidtagits lades nytt golv över det gamla med “luktfri tjärpapp” emellan. År 1916 omtäcktes åter kyrkans tak.

I akterna om Näshults kyrka finns också några besiktningsinsumentnt upprättade av tjänstemän utsända av Kungl. Byggnadsstyrelsen.

Arkitekten A.F. Wetterqvist noterar i en rapport av den 28 juni 1928 “att väggarna ha satt sig åtskilligt, vilket möjligen skulle kunna avhjälpas i samband med förnyande av spånbeklädnaden”.

Arkitekten Nils Oelrich säger i ett “Tjänstememorial beträffaede Näshults kyrka”, daterat den 12 december 1938, bl a: “Grunden utgöres av en synnerligen enkelt upplagd kallmur av oarbetade stenar och utan förband. Murens bristfälliga utförande har medfört, att nedersta timmerbandet på flera ställen saknar tillfredsställande anliggning mot grunden… Byggnadsstommen är kraftigt deformerad. Störst är deformationen vid södra långhusväggens inåtgående östra timmerknut, där väggarna erhållit en oroväckande kraftig lutning in mot kyrkorummet. Vid byggnadens symmetriskt motsatt parti har en motsvarande deformering utåt av ytterväggen ägt rum, varjämte väggen här även utsatts för förskjutningar parallellt med vägglivet”. Arkitekten ger utförliga anvisningar om hur grunden bör förbättras och byggnadsstommen “förstyvas”.

År 1951 besiktigades kyrkan av byrådirektören Nils Royen, som i ett utlåtande av den 14 september detta år bl a säger; “Kyrkans väggar och golv synes vila på s k stoppstenar, synbarligen icke nedförda till fasta bärande lager. Mellan dessa punkter äro såsom sockelmurar mindre jordstenar med stora spelrum uppstaplade… Kyrkans golv företer tämligen oregelbundna lutningar, och ytterväggarna darjämte buktigheter eller skevheter med avvikelser från lodlinjen av på en del ställen ända upp till 20-25 cm… Av allt att döma ha buktningarna uppkommit på grund av att de timrade väggarna fullständigt sakna sidostödjande pilastrar invid väggöppningarna. Säkerligen sammanhållas timmerstockarna endast här och var av trädymlingar”. Även Royen ger förslag på lämpliga åtgärder för stabilisering och förstärkning av kyrkans byggnadsstomme.

I samband med en omfattande restaurering av kyrkan åren 1952-1954 skred man så till verket. En ny grund göts. Trossbotten lades under golvet. Dränering utfördes runt hela byggnaden och väggarna förstärktes med bjälkstöttor såväl in- som utvändigt. Vid restaureringen följde man en av Johannes Dahl Arkitektfirma i Tranås uppgjord arbets- och materialbeskrivning. Huvudansvaret för arbetet hade byggmästaren Gunnar Askling, Näshult.

Att den dåliga grunden varit en starkt bidragande orsak till sättningarna i kyrkobyggnaden förefaller uppenbart. Kanske kan det också ha varit så, att virket inte varit tillräckligt torrt eller att fel begåtts vid dess sammanfogande. Genom de nämnda, sent omsider vidtagna åtgärderna torde emellertid de tidigt uttalade farhågorna, att kyrkan skulle “nedramla”, vara avvärjda.

Sju år efter det Jonas Sandahl byggde Näshults kyrka uppförde han, som tidigare nämnts, en nästan likadan kyrka i Frödinge socken i Kalmar län. Även där uppstod snart problem. Det kan vara av intresse att ta en titt i protokollen från denna socken.

I ett besiktningsinstrument av den 8 januari 1758 sägs om kyrkan, att “väggarna befanns sneda och lutande, i synnerhet på södra sidan; spirorna och bjälkarna för svaga till det höga taket, och resningen klen, så att många pinnar och dymlingar, vilka varit gjorda av rått träd nu sitta lösa, varav ej är att undra på, att resningen och taket gnästar, brakar och skakas i storm- och ilingsväder… Väggarna kunna aldrig dragas till rätta, som nu länge i många år tagit sitt fasta stånd, men väl kunna de stävjas med påslagna stolpar och stora järnskruvar så att de ej skrida längre”.

Frödinge kyrka från sydväst. Foto: Anna Rydeman

Frödinge kyrka från sydväst. Foto: Anna Rydeman

Det ansågs, att byggmästaren (Sandahl), som nu var död “och ingen annan” varit orsaken till de konstaterade bristfälligheterna, “ty han har gjort huset vackert till formen men varit oförsiktig i väggarnas sammanbindande”.

Sedan man enats om vilka åtgärder som borde vidtagas för att stabilisera väggarna gick man raskt till verket. I ett protokoll den 13 maj 1759 heter det: “Tisdagen den 15 maj begynnes med arbetet (som) alla dagar fortsättes ifrån kl. 5 på morgonen till kl. 7 på aftonen”. Den 17 juni konstateras, att kyrkobygget var “lyckligen tilländakommet” och att byggmästaren (Peter Carlsson?) “på 21 dagar uppsatt inuti kyrkan 18 st pelare, utanpå även 18 st och uppe i resningen 32 st stävor”.

Taket å Näshults kyrka

I sin bok “Timmerkyrkan i Frödinge” skriver landsantikvarien Manne Hofrén: “De åttakantiga eller skeppsformiga smålandskyrkorna likna varandra som bär… Frödinge avviker från gruppen genom sin originella takform… Den höga och branta takresningen har ett stående mellanled på mitten som förlänar taket samma typ, som det på den karolinska tidens herresäten så vanliga säteritaket”.

Det förefaller emellertid som om även Näshults kyrka, som ju hade samma byggmästare som Frödinge (Jonas Sandahl), ursprungligen hade ett liknande tak.

Av ett protokoll från biskop Ludvig Mörners visitation i Näshult i augusti 1819 framgår, att denne inte var helt nöjd med takets utseende. I § 4 heter det: “Som taket å Näshults kyrka var i mindre gott stånd och fordrade en snar reparation; så förelades församlingen att ofördröjligen anskaffa spån till detsammas omspännande„och överlämnade Hans Högvördighet åt församlingen att rådgöra med sin pastor om takets form kan och bör i någon motto förändras”.

Att “omspåna” det höga och brant sluttande taket och sätta upp ställningar kring det var en besvärlig sak som krävde omfattande och tidsödande förberedelser. Ett parti spån, bortåt 500 “stångmål”, fanns lagrat i materialboden, men minst lika mycket till erfordrades. Spånen skulle vara av ek, men dugligt ekvirke fanns inte att få i Näshult. Kyrkvärdarna fick därför i uppdrag att resa omkring i närliggande socknar för att leta reda på lämpliga träd och sedan ackordera om dem. Grovt, kärnfriskt virke skulle det vara. I Nottebäck och Lenhovda, tre, fyra mil därifrån – en bygd som var rik på skog – fann de vad de sökte. Spånen “utklövs” för hand med yxa och stapellades på platsen. De forslades hem när det blev vinterföre och gavs sedan “råderum för intorkning”.- Ställningsvirke måste också anskaffas. Det beslöts att “varje helgård” skulle leverera en tjugo alnar lång spira av god och stark gran, medan de oförmedlade hemmanen skulle svara för bräder och plank. Spik inköptes av smeden Bergman i Ädelfors: “3 kistor enkel, 5000 st dubbel och 400 st ställningsspik a 6 tum”.

Först våren 1824 var man redo att börja takläggningen. I ett sockenstämmoprotokoll den 14 mars detta år sägs: “Rörande spånbeklädnaden å taket anmärktes ånyo, att sedan det nu skall rivas så vore det väl passande att borttaga den så kallade övre tak-kuren, som verkligen vanpryder kyrkan, helst tillåtelse därtill är givet uti biskopsvisitationsprotokollet akt 2, § 4, av den 8 augusti 1819, då det med pastors och församlingens ömsesidiga överenskommelse ske kan och den övriga resningen av taket därmed icke varder förändrad. Rusthållaren Peter Jonsson i Stora Hillhult hade noga betraktat möjligheten härav och funnit att de så kallade takstolarna äro så pålte, att de varken komma till att rubbas eller någon förändring undergå genom själva kurens borttagning samt dessutom försäkrade, att tillökningen i arbete icke bleve så betydlig därigenom samt tillika anmärkte, att ett mindre kvantum spån skulle åtgå för taket om ofta nämnda kur nedrevs, varför man beslutade gå i befattning därmed och denna ovanliga påhuggning från taket borttaga”.

Så skedde också. I “Spaningar rörande Näshults pastorat till följe av högvördiga biskopsämbetets cirkulär den 20 mars 1832” heter det, att “takets så kallade övre kur till bättre utseende och mer varaktighet” borttogs år 1824.

Fönstren

I räkenskaperna för år 1732 står det: “Glasmästaren från Eksjö, Samuel Risingh, bekommit för 36 fönster, som han har allt till- släppt glas och bly, 72 daler s.m.” För hans “underhåll” hos major Fixenhielm på Näshults säteri “uti 4 veckors tid” erlade socknen åtta riksdaler. Som ersättning till hans medarbetare “som gjort fönsterarbete med all dess behör till nio st. fönsterhål” betalades 27 daler smt.

I Anders Unges besiktningsprotokoll från år 1742 får man närmere besked om fönstrens storlek: “På norra sidan av denna kyrka finnes fem st. fönstergluggar med fyra fönster i varje, var fönsterglugg fyra alnar hög och tre alnar bred, samt på södra sidan fyra stycken fönstergluggar med lika många fönster i varje som de förra”.

Utgifter för lagning av fönster och insättning av nya rutor omtalas i räkenskaperna lite då och då. Glaset gick lätt sönder. Redan år 1734 skadades 27 rutor i samband med spåningen av kyrkan och måste ersättas av nya, vilket kostade en daler 22 öre smt. År 1749 uppges, att “glasmästaren från Vimmerby lagat kyrkofönstren som av den starka blåsten fördärvades” för sex daler 24 skilling. År 1769 fick glasmästaren Ekstedt fyra daler “för det han reparerat de genom den häftiga stormen fördärvade kyrkofönstren”. Och år 1779 sägs, att Friedrich Börjesson i Hult “omblyat hela fönstret vid orgelverket och insatt 18 st. nya rutor”, för vilket han “undfick sitt betingade arvode en riksdaler åtta skilling specie”.

Det klagades ofta över den dåliga belysningen i kyrkan. Fönstren var högt placerade och glaset var inte så bra. Ljuset silade endast sparsamt igenom det. Ibland var det så mörkt, att gudstjänstbesökarna inte kunde följa med i psalmböckerna. Det ansågs därför nödvändigt att ta upp nya fönster. Önskemål härom framfördes till biskop Mörner när han år 1819 visiterade församlingen och “Hans Högvördighet fann skäligt att härtill lämna sitt bifall”.

Några år senare, i oktober 1824, beslöt så församlingen att “ingå i befattning med nya fönsters insättning och nedsänkning”. Och eftersom det gamla glaset var “alldeles fördunklat och rutorna helt små” ansågs nytt glas nödvändigt. Ett kostnadsförslag framlades på en stämma den 17 maj 1825. Fönstren skulle infattas i “träbly” och arbetet verkställas under sommaren.

I pastors ämbetsberättelse till biskopen inför prästmötet i Växjö år 1836 sägs, att “nya och större fönster insattes år 1825, som kostade kyrkokassan 133 rdr 16 sk banco, dagsverken oberknadede”. I protokollen saknas måttuppgifter på de nya fönstren, men genom bevarade avbildningar får man en uppfattning om deras utseende. (Se foton av Johannes Magnussons målning från år 1849 i ATA och en teckning av Per Gustaf Vistrand från år 1876 i Jönköpings läns museums arkiv i Jönköping.) Fönstren var bågformade och antalet rutor i dem synes vara 28. Norra korfönstret, delvis skymt av sakristians tak, blev något mindre än de övriga.

Sommaren 1867 oljemålades fönsterbågarna i “s k perlfärg”, vilket kostade 24 daler riksmynt.

I samband med restaureringen av kyrkan på 1950-talet åtgärdades även fönstren, som då hade betydande skador. De försågs bl a med nya bottenstycken och innerbågar. I korfönstren insattes tonat antikglas. Övre delen av fönstren fick en annan rutindelning. Det mellersta fönstret å kyrkans norra vägg igensattes och på dess plats upphängdes triumfkrucifixet.

År 1993 ommålades fönstren in- och utvändigt med oljefärg.

I sakristian finns ett rundbågigt fönster mot norr. (Se bilden.) Fönstret förefaller ha fått sin nuvarande utformning år 1778 i samband med renoveringen av sakristian detta år. Förmodligen rörde det sig om en utvidgning av en befintlig, antagligen ursprunglig, medeltida fönsteröppning. Att arbetet, som leddes av glasmästaren Friedrich Börjesson, var omfattande framgår av räkenskaperna. Där redovisas utgifter för “erforderliga järnredskap”, bly, tenn, “stormjärn” samt “järngaller och ringar” för fönstret m m. Gallret tillverkades av tvenne “gravjärnstänger” jämte den s k kofoten.

Golvuren

I ett sockenstämmoprotokoll den 22 juni 1760, underskrivet av kyrkoherde Petrus Danielsson, heter det:
“På det gudstjänsten, såväl mulna som klara dagar må kunna begynnas i rättan och laglig tid, och icke predikanten hava nödigt rätta sig efter nu det ena nu det andra uret, som där sällan gå lika eller rätt, föll församlingen på de tankar, att ett eget slagur måtte beställas till kyrkan, som går åtminstone åtta dagar i var uppdraning, vilken sak ock gillades och beslutades”.

Efter att ha funderat på saken gav församlingen våren 1764 den 42-årige urmakaren, mäster Peter Lundin på Kolaretorpet under Skurebo i Nye socken i uppdrag att tillverka ett sådant ur. Han var en av dessa kluriga, tekniskt begåvade personer som vid sidan av jordbruk eller annan näring – ofta med hjälp av enkla och primitiva verktyg – drev urmakeri som bisyssla. För sjuttio daler silvermynt förfärdigade Lundin ett slagur, som icke skulle behöva “uppdragas mer än vart tionde dygn” med förgylld tavla, strängar, trissor och lod. “Klockefodret” tillverkades av orgelbyggaren Sven Axtelius mot ett arvode av 24 daler smt.

Sextiofem år senare var det dags att ersätta detta ur med ett nytt. Man vände sig nu till en näshultsbo, Zacharias Petersson Trolle. Denne var född i annexförsamlingen Stenberga men bosatte sig år 1827 i Näshult. I ett sockenstämmoprotokoll den 8 november 1829 § 5, står det:
“Skulle accorderas med urmakaren Trolle i Näsgärde om ett ur och slagverk till kyrkan och har redan av kyrkvärdarna accord med honom träffats på det sätt, att Trollen i ett för allt för ett sådant urverk, då han även tillsläpper lod därtill och ansvarar för dess säkerhet, skall hava 40 Rdr Riksgäld. Det skall till nästa maj vara färdigt… Den gamla kyrkklockan skall försäljas tillika med fodralet och nytt fodral inköpas till den nya klockan”.

Det dröjde emellertid ett par, tre år innan det nya golvuret var på plats. Kyrkvärden Johannes Magnusson gjorde fodralet till det, “med beslag och målning”, till ett pris av elva riksdaler banco. Uret, i empirestil, finns fortfarande kvar i kyrkan. Det har sin plats i koret. Det är vitmålat och förgyllt och krönes av en urna.

I oktober 1853 sägs, att uret råkat i olag: “Då vägguret i kyrkan icke av härvarande urmakare kunnat, oaktat många försök äro gjorda, iordningställas, så beslöts att hos en urmakare Sandström i Alsheda få detsamma fullständigt gångställt”.

I detta sammanhang finns anledning nämna en annan urmakare, en mycket framstående sådan, nämligen Klaes Ludvig Lundén. Han föddes år 1876 i Pukarp i Näshults socken, där hans far var hemmansägare. Lundén studerade teologi och blev med tiden kyrkoherde i Linneryds församling i Växjö stift. Han dog 1975 som Sveriges äldste präst.

Lundén var en praktiskt begåvad man, som med tiden förvärvede sig ett stort tekniskt kunnande. Bl a lär han ha varit en utmärkt bilmekaniker. Hans förnämsta hobby blev emellertid att tillverka klockor. För sin skicklighet på detta område blev han känd över stora delar av vårt land. Han förfärdigade ett hundratal ur, åtskilliga av dem med mycket sinnrik mekanism. Däribland ett flertal astronomiska golvur. Att han uppmärksmadeses även på högre ort framgår av att han tilldelades Vetenskapsakademiens förnämliga utmärkelse Wargentinmaljenen.

På 1950-talet renoverade Lundén uret i Näshults kyrka, “utan kostnad för församlingen”.

Vapensköldar och epitafier

I Näshults kyrka hänger två vapensköldar (huvudbaner), båda av snidat, målat och förgyllt trä. Den ena är över majoren Lars Fixenhielm (1675-1741). Innan han adlades (1716) bar han namnet Fix. “Kom i Cronans tjänst under Smålands regemente till häst år 1692; tjänt där under hela kriget till 1719 års slut”, heter det i inskriften på baneret.

Lars Fixenhielms huvudbanér samt en värja som enligt traditionen tillhört honom

Lars Fixenhielms huvudbanér.

Fixenhielm var en frejdig karolin som “med beröm bevistade åtskilliga fältslag och drabbningar”. Namnen Klissow, Pultusk, Thorn, Fraustadt, Warschau, Holowczyn, Poltava står på hans meritförteckning. Den 1 juli 1709 blev han fången – då premiärlöjtnant. Hans fångenskap blev dock inte långvarig. Han berättar själv därom i ett “Memorial uppå tjänsteår och meriter”, daterat den 22 september 1731: “den 19 juli 1709 blev av hans Czariske Majestät tillika med tvenne överofficerare affärdad till Stockholm att utsöka hos Kongl. Senaten få per wexel medel till de fångna officerama; blev under denna förrättning utbytt mot en rysk löjtnant”. Som ryttmästare deltog Fixenhielm sedan i slaget vid Helsingborg år 1710, där “uti en action hästen blev mig undanskjuten”, och i fälttågen i Norge 1716 och 1718. När han år 1719 begärde avsked förlänades han av drottning Ulrika Eleonora majors “karaktär och rang”.

Genom sitt giftermål med Brita Christina Leijonhielm, dotter till landshövdingen och generalmajoren Anders Leijonhielm och Ebba Emerentia Leijoncrantz blev Fixenhielm så småningom herre till Näshults säteri. Han hade mycket att säga till om i socknen. Stort intresse visade han för kyrkans angelägenheter och han var en drivande kraft vid kyrkbygget 1732.

Fixenhielm var barnlös och “slöt själv sin ätt” när han dog. Han ligger begraven under kyrkan i “en murad och väl tilltäppt grav” mellan altaret och sakristian. (Angående gravplatsen, se protoklll vid prostating i Näshult 1728 och räkenskaper 1728 och 1733.)

Den andra vapenskölden avser majoren Per Nilsson Silfversparre d.y. (1613-1671), “fordom herre till Kullebo, Salebo och Edh”. Han var gift med Magdalena von Scheiding, dotter till guvernören Otto von Scheiding och Margareta von Massenbach. Enligt påskrift å baneret blev detta år 1734 “renoverat och med zirat omkring förbättrat” på bekostnad av majorens sondotter Maria och hennes make, kapten Peter Michaelis på Kullebo. Om Per Silfversparre finns endast mycket knapphändiga personuppgifter. I Krigsarkivets Biograficasamling finns inte något material om honom. I rullorna nämns han åren 1635-1638 som fänrik vid Kronobergs regemente. Han var sonsons son till fogden mm Nils Persson Silfversparre till Holma, vilken torde vara den mest kände i raden av Silfversparrar som ägt Kullebo. Om honom mera i fortsättningen.

Per Silfversparre hade också stort inflytande i församlingen. Hans intresse för det kyrkliga livet visar sig bl a i hans brevväxlgng med domkapitlet i Växjö. Därav framgår, att han höll sig med egen huspredikant. I ett brev till biskopen den 18 maj 1652 förklarar han sig villig att till en sådan i begynnelselön betala tolv riksdaler jämte skjorta, kragar, strumpor och skor – “och sedan hans lön honom alltid förbättra”.

I kyrkan finns också ett epitafium över fänriken Samuel Hans Ekelund (1693-1771) från Horseryd i Näshults socken. Han var född på Ekekulla gård i Linderås socken i Jönköpings län. Epitafiet, som krönes av en adlig krona – troligen syftande på hustruns börd – lät han själv sätta upp långt före sin död. Kyrkoherde Petrus Danielsson nämner det i sin promemoria av den 16 december 1757 och räknar det till kyrkans förnämsta prydnader. Ekelund kom i tjänst vid Jönköpings regemente år 1709, blev fänrik vid Smålands tremännings infanteriregemente 1718 och expektant vid Kalmar regemente 1723. Erhöll avsked 1741. Pensionerad 1747. Allt enligt Adam Lewenhaupts “Karl XII:s officerare”. I brev på 1740-talet till sina förutvarande chefer (I Biographica, Kr.A.) klagar Ekelund över sin fattigdom och sin dåliga hälsa. Det framgår, att han år 1718 på fästningen Sundsborg (vid Svinesund) träffades av en falkonettkula, “vilken jag ännu måste dragas med och som mig uti min ålderdom allt mer och mer gör en odräglig smärta”. Ekelund var gift med Catharina Emerentia Ogilvie, dotter till löjtnanten Alexander Ogilvie och Maria Elisabeth Ulfsax. Makarna hade nio barn.

Fru Ekelunds morfar, löjtnant Anders Ulfsax, var herre till Gerekulla säteri i grannsocknen Lemnhult. Gården var skuldtyngd och arvingarna “hade det tidvis kinkigt att hålla sig kvar på egendomen” (Johan Ax. Almquist). Den synes dock ha varit i släkten under större delen av 1700-talet. En tid anges fänrik Ekelund som ägare till gården. Och han uppges ha dött där (Rudelius).

Den siste prästen i Näshult under den gamla kyrkans tid var “välärevördige och höglärde” magister Jacob Stocke (1678- 1751), född på Hallsnäs säteri i Ramkvilla socken. Hans förfäder hade som åbor under lång tid nyttjat denna egendom. En minnestavla med en del levnadsdata om honom hänger i kyrkan. Den sattes upp redan under hans livstid. Tavlan är inramad av fint snidade, delvis färglagda och förgyllda, barockmässiga skulpturer. Vem skulptören är vet man inte. Det kan kanske ha varit stiftsbildhuggaren Sven Segervall (som under Stockes tid vid olika tillfällen utförde omfattande arbeten i kyrkan och då hade “rum och kosthåll” i prästgården.)

Stocke tillträdde kyrkoherdetjänsten år 1722 efter att dessförinnan ha varit adjunkt hos biskop David Lund i Växjö. Han var en dugande prästman som nedlade mycket arbete på att ge församlingen den nya kyrka som den länge varit i stort behov av. Hans hustru i andra äktenskapet, Margaretha Osander, syster till domprosten sedermera biskopen över Växjö stift, Olof Osander, kom att spela en viktig roll som fredsmäklerska i den s k bänkstriden (1732-1742). Se Stig Rydeman, Bänkstriden i Näshults kyrka. En märklig 1700-talsprocess.

I sakristian finns en minnestavla över philosophie magistern Joseph Wickelgren, kyrkoherde i Näshult åren 1834-1846. Den består av två sammanhängande ovala plåtar av tenn fästade på svartbetsat trä. William Andersson kallar dem i sin inventarieförtkckning år 1927 för likkistplåtar. De är försedda med graverede inskrifter. Kanterna är uppklippta och utformade som palmblad. Vardera plåten krönes av en krona.

Wickelgren tillhörde en gammal prästsläkt som härstammade från Väckelsångs socken i södra Småland.

Orglarna

Näshult fick sin första kyrkorgel år 1744 – ovanligt tidigt för en landsförsamling i Småland. I början av 1770-talet fanns i “landskyrkorna” i dåvarande Växjö stift 38 st. orglar. Det uppger Abraham Hulphers i sitt år 1773 utgivna arbete “Historisk Afhandling om Musik och Instrumenter”. Det innebar, att endast cirka 20% av stiftets församlingar då förfogade över ett sådant instrument. Att skaffa orgel var en kostsam investering, särskilt om man anlitade en erkänd verkstad, vilket man gjorde i Näshult. Man vände sig nämligen till ingen mindre än “directeuren” Jonas Wistenius i Linköping, en av de stora orgelbyggarna i Sverige under 1700-talet.

Kostnaderna för instrumentet, som hade nio stämmor, redovisas utförligt i räkenskaperna. I arvode för sitt arbete erhöll Wistenius 530 daler silvermynt. Därutöver fick församlingen erlägga drygt 300 daler i andra utgifter i samband med bygget. För skjuts från Linköping till Näshult, 16 mil, med fyra vagnar, skulle han ha 41 daler och för hemresan “med tre vagnar och en ridhäst” 34 daler. Med sig från Linköping hade han en “lärogosse”. För skjuts från Västervik till Näshult för två gesäller och deras verktyg betalades 15 daler. Troligen hade dessa gesäller varit Wistenius behjälpliga vid byggandet av den stora, ännu bevarade orgeln i S:ta Gertruds kyrka där. Det framgår, att den ene av dem hette Sven Axtelius och var från Virserum. (Om honom mera nedan).

Wistenius och hans lärogosse uppehöll sig i Näshult i sex och de båda gesällerna i tjugo veckor. De hade alla rum och kosthåll i prästgården, hos kyrkoherde Jacob Stocke, och för detta betalades av kyrkans medel 147 daler smt. För att ge utrymme åt orgeln måste läktaren från år 1732 rivas och ersättas av en större. “Carl i Haddarp och Jonas därstädes hava efter församlingens accorderande, på sockenstämma den 5 maj 1745 som § 2 av protolletet utvisar att bekomma för det de förfärdigat den nya orgelläktaren 30 daler s.m.” Materialet till denna i form av bräder, spik m m kostade ungefär lika mycket.

För översyn och lagning av orgeln under de närmast följande decennierna anlitade församlingen den nyss nämnde “snickaren, mäster” Sven Axtelius (1714-1784), som i slutet av 1740-talet blev näshultsbo. Han gifte sig år 1749 med änkan Catharina Håkansdotter-Dalman från Höghults mellangård. Där var makarna bosatta fram till år 1765 då de flyttade till byn Ekeflo i Virserums socken.

Axtelius ägnade sig huvudsakligen åt renoveringar och reparationer av orglar men byggde, ehuru oexaminerad, själv några verk, bl a ett till kyrkan i grannförsamlingen Åseda. I Hülphers ovannämnda arbete finns Axtelius upptagen bland dem som “idkat orgbyggerie i landsorterne”. “Atskilliga av Wistenii lärjungar (till vilka Axtelius hörde) hava blivit bekanta genom orgbyggnad, fast på olika sätt”, skriver Hülphers. “En del har för bittida kommit ifrån sin mästare och ej ägt nödig kunskap”, säger han. Och om Axtelius heter det, att han nämns “utan beröm för sina orgbyggnader i Småland”. (Dennes orgel i Åseda, byggd år 1753, var dock i bruk i nära 100 år.) I protokollen i Näshult omnämns Axtelius bl a år 1755, då han “omlagade de fördärvade och sönderspräckta bälgarna” och rensade en del pipor. Det året byggde han också bänkar på orgelläktaren och gjorde “löfverk tillika med andra prydnader och staketen till orgelverket”. År 1763 reparerade han åter bälgarna. Och år 1776 erhöll han, enligt räkenskaperna, 100 daler smt “för hela orgelverkets omlagning och rensning”.

En som i början av 1800-talet anlitades för underhåll av orgeln var organisten i Lemnhults församling, Daniel Askling, vilken i ett protokoll betecknas som “kännare i constructuren av slika verk”.

På en sockenstämma den 24 juli 1825 anmäldes, att en omedelbar reparation av orgelverket erfordrades “såvida det ej alldes s skulle förfalla och bliva obrukbart”. Man beslöt då att tillkalla “privilegierade orgelbyggaren”, hovrättskornmissarien Johan Peter Åberg från Vassmolösa, vilken för tillfället var sysselsatt med att bygga ny kyrkorgel i annexförsamlingen Stenberga. Efter att ha besiktigat näshultsorgeln ansåg denne att reparation var “högst nödvändig”. Bl a fann han trumpetstämman, “för vars rykt organisten är ansvarig, vara av vanvård och misshandlingar förfallen”. Åberg åtog sig att mot 133 riksdaler riksgälds samt fri skjuts för sig och en elev och verktyg från och till Stenberga, samt fritt vivre, sätta orgelverket i fullgott skick. “Församlingen biföll allt, utom vad orgelbyggarens vivre beträffar, vilket den ej ville kosta. Församlingens äldste med pastor ansågo det ej sockenmännen borde å Åbergs vivre göra avseende, helst en sådan kyrkans egendom var i fråga.” I ett protokoll den 21 augusti samma år sägs emellertid, att församlingen återkallade “det förshastade nekandet att bestå orgelbyggaren vivre under reparatiotididen”. För detta betalades 40 riksdaler.

I slutet av 1820-talet dyker ett nytt namn upp i protokollen: Johannes Magnusson (1804-1875), lantbrukareson från Mosingetorp i Näshult. Han skulle med tiden bli en av de mest betydande representanterna för amatörorgelbyggarna i södra Sverige. På grund av faderns sjukdom fick han tidigt överta föräldragården. Han beskrivs som en energisk, händig, tekniskt intresserad, musikalisk ung man, rätt allvarsam till sin läggning. Han vann snabbt förtroende i socknen. Redan vid 27 års ålder blev han kyrkvärd. Hans intresse för orgelmusik – han lärde sig tidigt att själv spela orgel – i förening med tekniskt kunnande, gjorde att han började intressera sig för instrumentets mekanism. Han skaffade sig litteratur om orglar, lärde sig att reparera och så småningom även tillverka sådana. År 1838 bosatte han sig i Lemnhults socken på gården Herra-Nässja, helt nära näshultsgränsen.

Av räkenskapsböckerna framgår, att Magnusson år 1841 för 66 riksdaler banco reparerade näshultsorgeln “med tillökning av fyra de grovaste toner i basen”, och att han 1847 gjorde nya bälgar till den. I ett sockenstämmoprotokoll den 15 maj 1859 sägs, att “orgeln är ytterst förfallen” och att man därför beslöt att vända sig till Magnusson och begära kostnadsförslag beträffande “såväl ny som reparation av den gamla orgeln”. Och våren 1860 upprättades kontrakt, i vilket Magnusson förband sig att verkställa “ombyggnad” av orgelverket mot en kontant ersättning av 1.500 riksdaler riksmynt. 300 riksdaler skulle erläggas den 1 januari 1861 och en lika stor summa varje år tills hela beloppet år 1865 var likviderat. I samband med bygget måste nya pelare sättas under läktaren.

Ordet “ombyggnad” hade i 1800-talets terminologi flerstädes i vårt land länge en annan innebörd än i dag. Man använde det i betydelsen “bygga omigen” d v s bygga nytt. (Se t ex Siegrun Fernlund, Kyrkorivningar och kyrkobygge i Skåne 1812-1912, sid. 9.) Det förefaller också troligt, att det var ett helt nytt instrument Magnusson byggde. I ett kyrkostämmoprotokoll den 14 juni 1864 talas om “det nya orgelverkets prydlighet”. I pastors ämbetsberättelse inför en biskopsvisitation i juni 1868 sägs, att ett orgelverk “är åren 1863-1864 nytt uppfört”. Orgeln hade två manualer, pedal och 13¼ stämmor.

En stor del av den gamla fasaden synes däremot ha behållits vid tillverkningen av den nya orgeln. Magnusson gjorde en del ändringar. Bl a försåg han den med nya ornament och fasadpipor. (Se Riksantikvarieämbetets skrivelse den 16 november 1981 till kyrkorådet i Näshults församling.)

Magnussons verk har beskrivits som “klangsköna”. “Som orgelbyggare var han utpräglat klassiskt orienterad med fullständig principalkör och mixtur, samtidigt som de mer romantiska stråkstämmorna och milda flöjterna också gavs utrymme” skriver Dag Edholm i “Orgelbyggare i Sverige 1600-1900 och deras verk”, 1985.

Magnusson var, som redan framgått, som orgelbyggare varken examinerad eller privilegierad. Han var självlärd, “en berömlig autodóktos”, som det heter i kyrkböckerna i Näshult. Han hade också flera andra strängar på sin lyra. Professor Eric Erici skriver om honom i Växjö stifts hembygdskalender 1949: “Han var en skönande av stora mått med en synnerligen mångsidig, konstnärlig begåvning – det gällde konst i nästan alla former likaväl som musik – och därtill var han icke så litet av uppfinnare”. Han konstruerade och tillverkade ett slags psalmpositiv, huvudsakligen avsedda för skolbruk, och speldosor, som såldes på torget i Växjö vid Sigfridsmässomarknaderna där. Han nådde också långt som tecknare och målare. Bl a förfärdigade han några stora altartavlor. Till Näshults kyrka skänkte han en målning föreställaede “Yttersta domen”, en skräckinjagande helvetesskildring. Den hängde i min barndom framme i koret med flyttades senare till en mindre iögonenfallande plats nere i kyrkan, för att, som det sades, “kvinnorna inte skulle förskräckas och föda fula barn”.

Med åren ägnade sig Magnusson huvudsakligen åt att bygga kyrkorglar. Han förfärdigade inte mindre än 23 st. För jordbruket blev det inte mycket tid över. Det fick drängarna ta hand om. Själv höll han mest till på vinden i huvudbyggnaden. Där kom själva instrumenten till. “Så ofta husbonden uppe i hantverksrummet intonerade Fugara, Principal, Fleut d’amour, måste allt arbete läggas ner på gården Nässja – ingenting fick störa utom forsen som sjöng” skriver Hjalmar Gullberg, Magnussons dotter-dotterson, i dikten “På Lemnhults kyrkogård” i “Dödsmask och lustgård”, 1952.

Under 1850-talet samarbetade Magnusson med en annan framstående orgelbyggare – som tidigare varit elev till honom – nämligen Carl August Johansson (1824-1899). Även denne var född i Näshult, son till en lantbrukare i Stora Häradssjögle där. I början av 1860-talet bosatte han sig i Broaryd i Nöbbele socken, varifrån han år 1882 flyttade till Hovmantorp. Johansson byggde ett 35-tal orgelverk i södra Sverige. (År 1882 renoverade han orgeln i Stenberga kyrka.)

Även Magnussons orgel fick förfalla. I en ämbetsberättelse från juni 1904 skriver pastor i Näshult om orgeln, att den är “av dålig beskaffenhet såväl med avseende på spel- och registermekanismen som pipverk, vindlådor och bälgar och tarvar nybyggnad”. (Orgelbyggaren E. Wirell i Virestad hade i ett besiktningsinstrumtnt av den 16 maj samma år ansett det “gagnlöst att reparera densamma”.) Några år senare revs den. Två kulturhistoriskt och musikaliskt mycket värdefulla orgelverk – av Wistenius och Magnusson – hade därmed gått till spillo.

En ny orgel av pneumatisk typ med 14 stämmor, fördelade på två manualer och pedal, byggdes år 1909 för 7.000 kronor av orgelbyggaren Eskil Lundén i Göteborg (som fick uppdraget i konkurrens med orgelbyggerifirmorna E.A. Setterqvist & Son, Örebro, och C.A. Härngren, Lidköping.) Lundén hade när kontraktet skrevs ännu inte fyllt 28 år men hade likväl redan hunnit bygga drygt ett tjugotal kyrkorglar.

Åtskillliga i församlingen ställde sig skeptiska till det rörpneumatiska system – efter tysken Wilhelm Sauers patent – som Lundén tillämpade. Det var en nymodighet i Sverige. Lundén hade använt sig av det när han några år tidigare företagit en genomgripande ombyggnad av den stora domkyrkoorgeln i Göteborg. Ett intyg därifrån, att denna orgel fungerade till full belåtenhet skingrade näshultsbornas tvivel.

Det har ifrågasatts om fasaden från Magnussons orgel behölls vid nybygget. I ett kyrkostämmoprotokoll den 31 mars 1908 sägs att man beslöt utreda kostnaderna för “anskaffande av orgelfad”d”. I ett av Lundén framlagt kostnadsförslag, som antogs och godkändes på en stämma den 24 februari 1909, heter det emellerd:d: “Den gamla orgelns fasad användes i nuvarande skick men flyttas bakåt så att plats beredes för sångkör och spelbord… Hela fasaden målas om och förgylles”. I ett tillägg sägs “att orgelbyggaren själv bekostar de nya fasadpiporna”.

Av det ovannämnda protokollet den 31 mars 1908 framgår, att man beslöt att å kyrkokassans bekostnad låta ta bilder av orgeln och orgelläktaren “då en fotograf anländer hit nästa lördag för att fotografera konfirmanderna”. En utgift å tio kronor för “fotografering av orgeln” finns också upptagen i räkenskaperna för detta år. Tyvärr har jag inte kunnat spåra detta foto. (I ATA finns ett fotografi av Lundéns orgel, taget av William Andersson vid hans besök i Näshult år 1927.)

I början av juni 1909 påbörjade Lundén tillsammans med sin verkmästare M.J. Lindegren uppsättningen av den nya orgeln. Halvannan månad senare var den färdig. Musikdirektör C.E. Sandström från Sandreda, som kort därefter avsynade orgeln, säger i ett besiktningsinstrument, att den “till alla delar vittnar om ett solitt och målmedvetet arbete och att orgelbyggaren fullständigt och på ett berömvärt sätt fullgjort alla de i kontraktet överenskomna bestämmelserna”. “Intonationen av stämmorna är alldeles särskilt omsorgsfullt gjord”, tilläger han.

Av räkenskaperna framgår, att “det gamla orgelverket” såldes för 90 kronor och 37 öre.

År 1954 genomgick orgeln en grundlig översyn och en fläkt insattes.

Med Lundéns orgel, som jag under min uppväxttid lyssnade till ett otal gånger, förknippar jag betydande ljudeffekter, kanske sådana som i ett litet poem från 1700-talet kallas “orgelverkets guds-dunder”. (Min mor vikarierade allt emellanåt som organist och det hände då, att jag fyllde den ingalunda oviktiga funktionen som orgeltrampare.)

I mitten av 70-talet var orgelverket i så dåligt skick att man börjede överväga att ersätta det med ett nytt. En tillkallad sakkunnig, musikdirektör Jan Pontén, som besiktigade orgeln, säger i ett utlåtande av den 21 augusti 1975, att klangen är “tjock, kompakt och glanslös och därmed otjänlig att återge större delen av orgel-litteraturen” samt “att hylningar uppstår så snart vissa register kopplas in”. Andra manualen är härigenom periodvis ospelbar, säger Pontén, som förordade att en ny orgel anskaffades.

interior mot vaster

Riksantikvarieämbetet rekommenderade församlingen att behålla och restaurera orgeln men motsatte sig inte ett nybygge. (Se ämbetets skrivelser till kyrkorådet i Näshult av 23/9 1975, 16/11 1981 och 28/4 1982.)

Orgeln utdömdes emellertid, trots protester från en del håll i församlingen, och år 1983 byggdes en ny. Av ett flertal anbud antogs ett av orgelbyggaren, musikdirektör Nils-Olof Berg i Farstorp i Nye socken avgivet å en mekanisk orgel för 140.000 kronor. Den har två manualer, pedal och tretton stämmor. Den gamla fasaden behölls vid nybygget. Det fristående spelbordet ersattes av ett nytt som inplacerades i fasaden.

Om Magnus Wicander och hans målningar i Näshults kyrka

“År 1765 då Adolph Friedrich war Sweriges Rikes stormägtigaste herre och konung, Lovisa Ulrica drottning, Gustavus cron prins, Carl och Friedrich Adolph kongeliga arf prinsar, Sophia Albertina kongelig prinsessa, högwälborne baron och riddaren af kongelig swärds orden herr C.E. Silfverhielm landshöfding öfwer Jönkiöpings län, högwördige doctor herr Olof Osander biskop öfwer Wexiö stift, wälärewördige och höglärde magister herr Petter Danielson kyrkioherde wid Näshult och Stenbexga lofwärda församlingar, och wälärewördige och höglärde magister herr Steno Wikbom comminister, är denna kyrkia målad af Magnus Wicander i Westervik”.

Så står det skrivet på södra långväggen inne i Näshults kyrka. På en sockenstämma den 30 oktobet 1763 hade pastor fått i uppdrag att jämte “några av de förnämsta i församlingen” korrespondera med någon målare, som kunde åtaga sig att “i Herrans narnn prydeligen och väl” dekorera kyrkans inre. Man vände sig till “stadsmålaren från Westervik herr Magnus Wicander”, som förklarade sig villig åtaga sig uppgiften. På sin meritlista hade denne bl a kyrkomålningar i Locknevi (1747), Gamleby (1760) och Kättilstad (1762).

1 ett förslag till kontrakt heter det, att “taket målas med oljefärg och en vacker sky-himmel i vilken en hop större änglabilder med basuner föreställas. Väggarna med lim- eller vattenfärg, gardiner omkring fönstren och pelare i hörnen. Koret och det därvarande klockefodret med oljefärg och anständiga deviser. Orgelverket likaså anständigt med oljefärg och apostlarnas bilder på läktaren. Bänkar, dörrar och fönsterfodringar med oljefärg”.

I kontraktet ges emellertid Wicander fria händer, att “i anseende till sin skicklighet, efter sin imagination” pryda kyrkan även på annat sätt, “till exempel: bruka till fyllning på väggarna, mellan gardinerna och pelarna, antingen bibliska historier eller vad som bäst passar sig”. Det väsentliga vore dock, sägs det, att han utförde arbetet så, att “Guds namns ära, hans heder, samt församlingens nöje” därigenom befrämjades.

“Arvodet för materialier och hela verket” bestämdes till 1.800 daler kopparmynt eller 600 daler silvermynt. I stället för yste och matskott av församlingen tillerkändes Wicander dessutom 200 daler kmt, tillsammans alltså 2.000 daler kmt. Församlingens invånare skulle inte “betungas med allra minsta kostnad vid detta verket, utan allenast med ställningarnas uppsättande”. Det framgår emellertid, att församlingsborna likväl gjorde ett sammanskott till yste utan att därvid avdrag gjordes på Wicanders arvode.

Kontraktet underskrevs av Wicander den 26 januari 1765. Och under sommarmånaderna samma år utförde han, tillsammans med sin gesäll Jonas Wikstrand, målningar i Näshults kyrka. Taket dekorerade han med tre större motiv ur Nya testamentet. I öster, över koret, skildras Jesu himmelsfärd. I ett moln försvinner han ur lärjungarnas åsyn, endast fötterna är synliga. I mitten av taket Jesus på Förklaringsberget. Till vänster om honom står Moses med lagens tavlor, till höger profeten Elias. I väster, nära läktaren, ser man Jesus i Getsemane, liggande på knä. En ängel räcker honom kalken. I bakgrunden de sovande lärjungarna.

I koret, ovanför altaret, uppges Wicander också ha utfört en målning – en framställning.av Treenigheten. (Se S.A. Hallbäck, Det efterreformatoriska kyrkomåleriet, sid 250). Det finns en målning vid takfrisen där, men den forefaller vara skadad eller omgjord, och det är svårt att urskilja något motiv,

I övrigt prydde Wicander taket med talrika molnformationer bland vilka änglar fritt svävar omkring. Änglahuvuden sticker också här och där upp direkt ur molnen. Flertalet av änglarna blåser i basun. Några har palmkvistar i händerna, en bär ett kors och en törnekrans, en annan har i ena handen en duva och i den andra ett ankare.

(År 1890 inköptes från Klafreströms bruk två järnkaminer, “varmapparater”, som placerades en i vardera tvärgången i kyrkans mitt. Rökrören, gemensamt dragna genom takets trävirke, var mycket vanprydande och rök från eldningen svärtade ner målningarna i taket. År 1954 togs dessa kaminer bort och elvärme installerades. Konservatorn Sven Wahlgren, som vid denna tid utförde restaureringsarbeten i kyrkan, skriver i en rapport till Riksantikvarieämbetet av den 21 januari 1955, i ATA: “Taket har ursprungligen varit målat i tempera. Vid en tidigare reparation har figurerna överfernissats och bottnen med moln målats om. Genom fernissan har figurernas färg drunknat. Hela taket var belagt med en kraftig sotbeläggning. Denna har avlägsnats. Fernissan på figurerna har lättats så långt det varit möjligt”.)

Läktarbarriären försåg Wicander med bilder av Jesus, tolv apostlar samt evangelisterna Lukas och Markus.

Aposteln Petrus. Målning på läktarbarriären av Magnus Wicander

Aposteln Petrus. Målning på läktarbarriären av Magnus Wicander

När Wicander på hösten – då mörkret gjorde det omöjligt för honom att arbeta i kyrkan – återvände till Västervik, återstod emellertid en del att göra. Enligt församlingen saknades “det som mest skulle upplysa det gjorda arbetet”. Troligen syftade man på de bilder ur bibliska historien som man hade tänkt sig skulle pryda långväggarna. Gardiner kring fönstren hade han måhända gjort fast de senare kan ha överstrukits. På min tid i Näshult fanns på kyrkans väggar i hörnen målade pelare, rätt mörka till färgen, marmorerade. (Jfr A.F. Wetterqvists inspektionspapport av den 28 juni 1928.) Sannolikt var det Wicander som hade gjort dem. De är nu borta. Det fanns också två på korväggen målade nummertavlor, en på vardera sidan om altarskåpet. De gjordes enligt räkenskaperna 1865 av en man vid namn Nilsson. “100 st siffror av bleck” förfärdigades samtidigt av J.A. Johansson från Yggersryd i Åseda socken. Även dessa nummertavlor har blivit övermålade.

Meningen var, att Wicander följande sommar skulle återkomma och fullborda sitt arbete. Av det överenskomna arvodet kvarhölls 500 daler kopparmynt i avvaktan härpå. Wicander krävde emellertid, att 300 daler skulle sändas honom i förskott till inköp av “nödiga färger”, men detta ville församlingen inte gå med på. Han gav sig dock inte och en bitter ordväxling följde. I ett brev den 11 juni 1766 säger Wicander, att “det ser ganska underligt ut, att jag nödgas få tigga mina styfrar, som jag med möda förtjänt” och att han kände sig kränkt över att man ifrågasatte hans heder. Trots att församlingen hotade med laga åtgärder om Wicander inte fullgjorde sitt kontrakt tycks han ej ha återvänt till Näshult. I räkenskaperna finner man inte heller några ytterligare utbetalningar till honom. Utgifterna för kyrkans dekorering synes alltså ha stannat vid 1.500 daler kopparmynt eller 500 daler silvermtnt.

(I ett inventarium av den 24 september 1829, upprättat med anledning av en Kungl. förordning den 17 april 1828, sägs om kyrkans målningar: “Kyrkan målad år 1765. Väggarna vita. Stolarna med perlefärg. Läktaren blå med Frälsaren och de tolv apostlarna samt taket med bättre målning, föreställande Jesu himmelsfärd, förklaring på Berget och trösten av en ängel då han lider i Getsemane, samtliga trons, hoppets och kärlekens sinne- bilder”.)

Vem var egentligen Magnus Wicander? I konst- och uppslagsböcker finns inte mycket att hämta om honom. Och inte i annan litteratur heller, förefaller det. Han var född i Västervik 1720. I den staden växte han också upp. I ett magistratsprotokoll den 11 april 1748 talas om hans “från dess yngre år förmärkta böjelighet till att lära målarekonsten”. “I förstone” gick han i lära hos målaremästare Anders Brodin i Västervik, vilken var ansluten till stockholmsskrået. Brodin anses bl a ha utfört de dekorativa takmålngngarna i den på slutet av 1730-talet tillbyggda norra delen av S:ta Gertruds kyrka. (Se Bengt Cnattingius beskrivning av denna helgedom i serien Linköpings stifts kyrkor samt Arre Esséns skrivelse den 28 november 1962 till Kungl. Byggnadsstyrelsen, ATA.)

Wicander arbetade sedan som lärling och gesäll i Stockholm och förmodligen också på andra orter, hos vilken eller vilka mästare har inte gått att utröna. De förteckningar som fördes över “in- och utskrivningar av lärgossar samt ansökningar av gesäller att bliva mästare” tycks inte finnas kvar för den berörda tiden. I Stockholms målargesällskaps protokoll från 1745 och 1746 förekommer “monsieur” Wicanders namn några gånger. Han betalar sin “gebörd” till “lådan” och han deltar i de “konstälskande gesällernas” kvartal hos ålderman Tunberg.

Det framgår, att magistraten i Västervik redan i februari 1747 lämnade Wicander tillstånd “att få sätta sig ned här i staden, som dess födelseort är” och “idka den hantering i målarekonsten som han i Stockholm lärt” men att han på grund av “åtskilliga hinder och medellöshet” då inte kunde utnyttja denna förmån. Det var förenat med betydande kostnader att etablera sig inom yrket, att sätta upp verkstad och bli sin egen.

Sommaren 1747 dekorerade Wicander – enligt organisten och hembygdsforskaren Anders Ekbaeck – taket i den nybyggda kyrkan i Locknevi, vilket torde ha gett honom ett välbehövligt tillskott i kassan. I juni påföljande år ansöker han hos målareämbetet i Stockholm “om mästarerättighets vinnande uti Westervik”. I en rekommendationsskrivelse från magistraten där lämnas honom “gott loford över dess förhållande och vittnesbörd över dess vista skicklighet i professionen”. Det sägs, att han alltid vinnlagt sig om ett “ärbart och stilla uppförande” och att han gjort åtskilliga vackra målningar i staden. Och sedan Wicander erlagt föreskriven avgift till ämbetslådan utfärdas “behörigt brev” för honom att vara målaremästare i Västervik. Där var han sedan bosatt och verksam resten av sitt liv. Han var alltså i första hand yrkesmålare i den staden men ägnade sig vid sidan därom åt att utsmycka ett antal kyrkor och utförde även dekorativa målningar i hemmen.

(Under sitt uppehåll i Näshult förfärdigade Wicander ett antal sk varglappar – å grovt linnetyg målade bilder av skräckinjagande djur. De användes vid jakt på kringströvande vargar för att skrämma dem in mot nät, varggropar eller dylikt. Se härom Ivar Meurlings artikel “Varglappar och vargskall” i “Småländska kulturbilder”, Jönköping 1957. Dessa målningar förvaras nu på länsmuseet i Jönköping.)

Wicander dog den 18 december 1794 – utfattig enligt bouppteckningen. Dödsorsaken var lungsot. Han var gift med Elisabeth Wikman (död 1777) och hade i sitt äktenskap med henne fyra döttrar.

Förutom de nämnda kyrkorna i Näshult, Locknevi, Gamleby och Kättilstad försåg Wicander ytterligare minst tre kyrkor med altartavlor eller annan utsmyckning, nämligen S:ta Gertruds kyrka i Västervik (1767) samt Hallingeberg (1774 och 1777I79) och Loftahammar (1787). Med stor sannolikhet var det också han som år 1753 utförde målningarna av Jesus och apostlarna å Kristdala kyrkas läktarbarriär. En del av dessa målningar finns sedan länge i Böda kyrka på Öland (Se Ragnhild Boström, Böda och S:t Olof. Volym 116 av “Sveriges Kyrkor”.)

Man frågar sig vilket konstnärligt värde Wicanders målningar har. Jag har endast kunnat finna ett fåtal, helt kortfattade omdömmen om dem.

I Svenskt konstnärslexikon skriver den framstående kännaren av Kalmar läns kulturliv, landsantikvarien Manne Hofrén, om Wicander, att han under 1760-80-talen i Västervik och Tjust utförde “ett stort antal goda kyrkliga målningsarbeten”. Nils Månsson Mandelgren, vilken under en forskningsresa “inom fäderneslandet” år 1847 bl a besökte Kättilstad, säger om Wicanders takdekorationer i kyrkan där: “Målningarna äro ordinära af en hantverksmålare från Westervik”. Erik Ihrfors, som på 1880-talet insamlade material om den kyrkliga konsten i Småland, talar i “Smolandia sacra”, ATA, i en beskrivning av Locknevi kyrka, om “den berömde målaren Wicander”, som smyckade helgedomens tak. Fil.lic. Hanna Hegardt, expert på 1700-talets kyrkomåleri, skriver i en uppsats “Gamla kyrkor i Tjust” (i “Landstingsbygd. Kalmar läns norra landstings minnesskrift 1862-1962”) om Wicander: “Hans stil är skråmålarens, den vars väg till ‘konsten’ gått via lärpojkens färgrivning, gesllensns vandringar och mästarprovet”. Uppskattande ord om Wicander finner man i sockenstämmoprotokoll. I Hallingeberg talas om hans “berömliga, oförbrutna konstfärdighet” och hur kyrkan där av honom blivit “skönt dekorerad” och “zirligt illuminerad”.

Den kategori kyrkomålare, skrå- eller ämbetsmålare, som Wicander tillhörde, hade en huvudsakligen hantverksmässig utbildning. I denna ingick att lära sig – förutom slätstrykning av alla slag – stoffering, dekorationsmålning och framställning av figurscener och liknande. Det har sagts, att de intog en mellanställning mellan de “fria” konstnärerna, som huvudsakligen arbetade för hovet och adeln, och bygdemålarna, “bondmålarna”. För sitt måleri var de starkt beroende av förlagor. Vanligen använde de sig av illustrationer i biblar och andra uppbyggelseböcker, vilka i sin tur som förebilder haft gamla träsnitt och kopparstick. Det var därför ofta snarare fråga om kopiering än självständigt skapande, och den personliga inlevelsen var väl inte alltid så stark. Av bouppteckningar har man ibland kunnat utläsa vilka förebilderna varit. I bouppteckningen efter Wicander upptas endast fyra böcker: bibeln, psalmboken, “Ekmans postilla” samt en vars titel på grund av defekter i protokollet är oläslig.

Samma motiv återkommer i flera av Wicanders kyrkomålningar, såsom Förklaringen, Nattvarden, Jesus i Getsemane och Jesu himmelsfärd. Rött och blått i olika nyanser liksom gult och ockra är vanligen återkommande färger i hans måleri. En viss förkärlek tycks han också haft för rosa. De täta molnformationerna går ibland i mustigt brunt. Bakgrunden är merendels ljust grå, blågrå eller gröngrå.

Med målningarna ville man ge kyrkan en konstnärlig utsmyckngng. “Gud till ära och kyrkan till prydnad” brukar det heta i protollenen. Detta var huvudsyftet. Men de hade också en pedagogisk uppgift. Det skulle vara “nyttige och uppbyggelige” bilder, som kyrkobesökarna under gudstjänsten kunde titta på och dra lärdom av. Oftast torde det ha varit prästen i församlingen som bestämde innehållet av dem. Det finns exempel på att denne själv tillhandahöll förlagor ur sitt eget eller kyrkans bibliotek (Hernroth).

Det är på det kulturhistoriska området och inte på det konstnärliga som detta måleri betytt mest, säger landsantikvarien S.A. Hallbäck i sin tidigare här omnämnda avhandling “Det efterreformatoriska dekorativa kyrkomåleriet”. Och han tillägger: “Såsom en illustration till den kulturella utvecklingen ha dessa målningar haft och kommer alltid att ha sitt eget värde.”

Det är ett aktningsvärt arbete Wicander utfört i Näshult, och man tror honom gärna när han säger, att det kostat honom möda. Att klättra i de höga byggnadsställningarna och kanske i sittande eller liggande ställning utföra målningar i taket och få de rätta perspektiven på de figurer han tecknade där var säkerligen både fysiskt och psykiskt påfrestande.

För mig hör Wicanders målningar intimt samman med Näshults kyrka. Med sina varma, mättade färger bidrar de enligt min mening i väsentlig grad till det harmoniska helhetsintrycket i denna särpräglade helgedom.

När och varifrån kom altarskåpet till Näshult.

Intressantast bland inventarierna i Näshults kyrka torde vara det medeltida altarskåpet. Skåpet, gjort av ek, är försett med dubbla flygeldörrar. I mittpartiet (corpus) och på dörrarnas insidor har det förgyllda skulpturer, medan dörrarnas yttersidor är försedda med målningar.

Professor Ewert Wrangel har betecknat skåpet som “ett av de förnämsta i Småland”. Docent Aron Andersson kallar det i sitt arbete ‘Medieval Wooden Sculpture in Sweden, Volume III’, “a delightful piece of work”. “Hör till det bästa i sin kategori”, skriver professor Gerhard Eimer, Frankfurt am Main, i brevväxling med Jönköpings läns museum i maj 1985.

Altarskåpet (eller altartavlan, som det i äldre handlingar vanligen kallas) har under detta århundrade drabbats av betydande skador, framför allt under de senaste decennierna sedan elvärme på 1950-talet installerades i kyrkan. Träet har torkat och dragit sig samman och färgen har här och där flagrat av.

Altarskåpet

Altarskåpet

Tre omfattande renoveringar av skåpet har företagits under 1900-talet. År 1923 i Stockholm av konservator Alfred Nilson. Arbetet avsynades och godkändes den 24 januari 1924 å Riksantikvarieämbetets vägnar av dåvarande docenten Andreas Lindblom. (Se Nilsons rapport av den 29 januari samma år till riksantikvarien Sigurd Curman.) Enligt räkenskaperna erhöll Nilson för sitt arbete 1.500 kronor. Kostnaderna för nedmontergng av skåpet, transport, fotografering m m uppgick till c a 500 kronor. År 1953 renoverades skåpet av konservator Sven Wahlgren i hans dåvarande verkstad i Kalmar under överinseende av landsantikvarien Manne Hofrén {se rapport till Riksantikvarieämbetet av den 21 januari 1955) och åren 1980-1986 etappvis i Näshult och vid länsmuseet i Jönköping under ledning av 1:ste konservatorn Ola Westerudd.

En kontinuerlig vård av altarskåpet vore givetvis önskvärd så att allvarligare skador inte skulle hinna uppstå. Men det är en fråga om pengar.

Hur skåpet underhållits tidigare går det inte att bilda sig en säker uppfattning om. Troligen har det ibland rengjorts och överstrukits med olja. Alfred Nilson nämner i sin rapport 1924, att han borttagit en “mörk, otjänlig fernissa”.

Vid den restaurering av kyrkan som företogs åren 1900-1901 sägs bl a, att den invändigt målades med “olja och slamfärg”. Taket, läktarbröstet, det “Stockeska epitafiet” och predikstolen nämns särskilt. Om den sistnämnda heter det, att den “nödtorftigt” renoverades för 15 kronor. Om altarskåpet sägs däremot ingenting.

Carl August Andersson, kyrkoherde i Näshult åren 1889-1892, säger i en ämbetsberättelse av den 22 augusti 1891, att altartavlan “tarvar en snar och grundlig renovering”. Han anser emellertid, att den “tillfölje av sitt ämne är mindre lämplig för en evangelisk luthersk kyrka” och vill helst inte kosta på den något alls. Tavlan hörde enligt hans mening bättre hemma i ett museum. I protokoll och räkenskaper från hans tid i Näshult finner man inte heller några utgifter för underhåll av den.

I förslaget till “fullständig reparation å Näshults kyrka” av den 22 maj 1849 heter det, att altartavlan (jämte några andra inventarier) “renoveras med oljefärg och förgyllning”.

Jacob Stocke, som under åren 1720-1751 var kyrkoherde i pastoratet, talar i sin “Berättelse angående Näshult” om “en skön, förbättrad altartavla”. Vem det var som förbättrade den framgår inte, men det förefaller inte osannolikt, att det var “stiftsbildhuggaren” Sven Segervall i Växjö. Denne anlitades flitigt för konstnärliga utsmyckningar, renoveringar m m i stiftets kyrkor. I Näshult saknas, som nämnts, en mängd protokoll från den här tiden. Under åren 1732-1742 redovisas endast ett sockenstämmoprotokokoll, nämligen från den 23 maj 1734. Av räkenskaperna framgår emellertid att Segervall sistnämnda år renoverede triumfkrucifixet och målade “gardinen där omkring”. Han renoverade också Mariabilden och gjorde “stoffering” under altarskåpet.

Triumfkrucifixet, som sedan år 1954 har sin plats på kyrkans norra långvägg, hängde tidigare – och som det förefaller ända sedan kyrkans tillkomst – på korväggen ovanför altarskåpet. Segervalls nämnda gardin blev med tiden övermålad, när har inte gått att fastställa. Konservator Sven Wahlgren säger i ett förslag till restaurering av kyrkan år 1953: “Korväggen är övermålad i limfärg. Under denna finns ett större draperi, troligen inramning för altarskåpet. Vidare finns fragment av ornamentik”. De ljusblåfärgade, guldfransade gardiner, som året därpå framtogs av Wahlgren, täcker en stor del av korväggen, från golv till tak. Om de är identiska med Segervalls dekoration från år 1734 förefaller mycket tveksamt.

(År 1736 klädde Segervall den gamla, med mosaikinläggningar försedda predikstolen med skulpturer av de fyra evangelternana och prydde den i övrigt med snäckor, ymnighetshorn, akantusrankor o dyl. Han uppehöll sig därvid i Näshult i 22 veckor.)

Trots att ett flertal konsthistoriker ägnat altarskåpet sitt intresse kan det ännu ej med säkerhet sägas, om det är tillverkat i Sverige eller i utlandet eller vilka som är mästarna bakom det. Det har emellertid daterats till 1490-talet.

Det har tidigare sagts, att skåpet skulle vara ett arbete av den store medeltidskonstnären Bernt Notke (ca 1440-1509). Denne var som bekant verksam i Lübeck men hade i slutet av 1400-talet under en följd av år även en stor ateljé i Stockholm. I vårt land torde han vara mest känd för Sankt Göransmonumentet i Stockholms Storkyrka. Numera förefaller det emellertid råda enighet om, att altarskåpet i Näshult inte är ett verk av Notkes egen hand. En rätt allmän åsikt synes däremot vara, att det förfärdigats av konstnärer som hört till dennes omgivning eller eljest rönt påverkan av honom.

Kristi hudflängning. Flygelmålning till altarskåpet. "Oldgesällens stil" enligt Johnny Roosval

Kristi hudflängning. Flygelmålning till altarskåpet. “Oldgesällens stil” enligt Johnny Roosval

En envis tradition har gjort gällande, att altarskåpet är ett krigsbyte, taget under Karl XII:s fälttåg i Polen. Den tidigare här omnämnde officeren Lars Fix, som senare fick namnet Fixenhielm, skulle ha lagt beslag på det där. Sedan det skeppats över till Kalmar skulle tolv soldater under hans ledning ha burit det till Näshult. Ännu i våra dagar kan man få höra, att det förhöll sig så och att det var Fixenhielm som donerade skåpet till kyrkan. Det brukar också sägas, att han som belöning för detta erhöll den förnämsta platsen i helgedomen. (Att altarskåpet härstammar från Polen, säger kyrkoherden i Näshult Petrus Danielsson i sin här tidigare omnämnda “Promemoria” av år 1757. Han talar där om “en katolsk altartavla, som är hämtad i krigstider ifrån Påland”. Uppgiften att det var Fixenhielm som skänkte skåpet till kyrkan har jag första gången mött i en inventarieförteckning från år 1819. Långt senare börjar det sägas, att det också var han som tog det i Polen. I Elgenstiernas “Den introderadede svenska adelns ättartavlor”, del 2, 1926, heter det, att Fixenhielm till Näshults kyrka “skänkt en av honom i polska krit t tagen altartavla”.)

Detalj av predellan till altarskåpet

Detalj av predellan till altarskåpet

Själv trodde jag också på dessa sägner tills jag vid mitten av 70-talet i landsarkivet i Vadstena fann material som innehöll tidigare ej publicerade uppgifter om altarskåpet. Därom har jag berättat i min skrift “En urminnes kyrkia af trä”. Av ett par protokoll i Östra härads domböcker framgick, att altarskåpet ej var något krigsbyte från Karl XII:s tid och att Fixenhielm inte hade något som helst med dess anskaffande att göra.

Det ena av dessa protokoll är det som skrevs över den ovan nämnda besiktningen av den gamla kyrkan, som häradsrätten i Vetlanda företog den 3 juni 1729 i närvaro av “samtlige vederbörande socknens invånare”. Vid utfrågning på kyrkovallen visade det sig, att ingen av de närvarande visste när eller hur altarskåpet kommit till Näshult. Inga dokument fanns, ingen hade “någon underrättelse” om det, trots att Fixenhielm levde och verkade mitt ibland dem.

Det andra protokollet är från juni 1733. Det handlar om en tvist rörande bänkplatserna i den nya kyrkan. (Se Stig Rydeman, Bänkstriden i Näshults kyrka.) På en sockenstämma i augusti 1732 skulle “stolarna” i kyrkan fördelas mellan församlingens invånare. Ägarna till Näshults och Kullebo säterier gjorde därvid båda anspråk på den främsta bänken. Då frågan inte kunde lösas vid detta tillfälle reserverades bänkarna nr 1 och nr 2 för de båda herrgårdarna och församlingen överlät åt innehavarna att själva sinsemellan fördela platserna. Då de emellertid inte kunde enas hänsköts saken så småningom till domstol och följden blev en mycket långvarig process som fördes ända till Kungl. Maj:t.

Av tingsprotokollet framgår, att major Fixenhielm krävde att få “främsta stolen” med hänsyn till “sitt innehavande säteris ålder och Kongl. Contoirets attest”. Kapten Petter Michaelis på Kullebo säteri (gift med Maria Silfversparre, som var den drivande kraften i den s k bänkstriden) åberopade för sitt krav på den förnämsta platsen, att tidigare ägare av säteriet “ansenligt kyrkan påkostat och givit hela altartavlan”. Han begärde uppskov för att få fram gamla kyrkböcker som utvisade detta men böckerna stod ej att finna.

Av de här citerade protokollen synes framgå, att altarskåpet funnits i kyrkan sedan avsevärd tid tillbaka. För församlingens invånare måste det ha varit en stor upplevelse att se det stora, tunga altarskåpet fraktas genom socknen och placeras i kyrkan där. Genom muntlig tradition fördes historien om denna märkliga tilldragelse vidare från generation till generation. Efter hand förvanskades den och föll slutligen i glömska. Det förefaller enligt min mening troligt, att skåpet kom till Näshult redan på 1500-talet.

Kapten Michaelis påstående, att tidigare ägare av Kullebo säteri skänkt altarskåpet till kyrkan kan mycket väl ha fog för sig. Gården hade under mycket lång tid varit i släkten Silfversparres ägo. Den förvärvades år 1567 – enligt Landskapshandlingar, Småland, i Kammararkivet – av Nils Persson (Silfversparre) till Holma, död 1572 och begraven i Näshults kyrka. Holma, beläget i grannsocknen Lemnhult, helt nära näshultsgränsen, var hans sätesgård. Att han begrovs i Näshults och inte i Lemnhults kyrka kan möjligen tyda på att han åtminstone tidvis också bodde på Kullebo. (Om en av hans söner, Per Nilsson Silfversparre, heter det i J.E. Almquists “Herrgårdarna i Sverige under reformatiotididen” att han “en tid från 1579 skrevs till Holma, ehuru han i verkligheten var bosatt på Kullebo”.)

Nils Persson, som var gift med Estrid Gustafsdotter Stiernbielke, var en mycket förmögen man med stort inflytande. Han ägde ett betydande antal gårdar i Småland; enligt Johan Ax. Almquists “Frälsegodsen i Sverige under storhetstiden” hade han år 1562 jordinnehav i ett trettiotal socknar där, men han hade också egendomar i andra landskap – i Östergötland, Södermanland och Uppland. Några var kungliga förläningar. Som förläning uppbar han under några år på 1560-talet tionden av Alsheda socken.

Nils Persson innehade under årens lopp en rad viktiga befattningar inom den civila förvaltningen, huvudsakligen som fogde – en mycket hårdför sådan – i olika fögderier, åren 1542-1544 i Östra och Uppvidinge härader. En tid var han häradshövding. Men han var också hög militär. År 1544 utnämndes han till ryttmästare för Kalmar läns ryttare och i slutet av decenniet blev han chef för en stor del av krigsfolket i Jönköpings och Kalmar län. I “Kungl. Smålands husarregementes historia” benämns han general. Han var “mannen som knäckte det sista motståndet mot Gustav Vasa i det inre av Småland efter Dackefejden” skriver Lars-Olof Larsson i “Småländsk historia”. I ett brev den 10 december 1558 till sonen Erik rekommenderar Gustav Vasa Nils Persson som “en trogen och förståndig karl”. (Konung Gustaf den förstes registratur.) Ett par år var han bisittare i Erik XIV:s nämnd. Han tycks också, åtminstone tidvis, ha stått väl till hos både Johan III och hertig Karl.

Nils Persson ligger, som sagt, begraven i Näshults kyrka, under en ståtlig gravhäll i koret framför altaret. (Att graven hade samma läge i den gamla kyrkan framgår bl a av det ovan nämnda tingsprotokollet från juni 1733.) För att få en sådan viloplats, den förnämsta i helgedomen, brukade krävas, att man gjort mycket betydande donationer till kyrkan. Det förefaller enligt min mening inte osannolikt, att det var Nils Persson Silfversparre som skänkte altarskåpet till Näshults kyrka.

Nils Persson Silfversparres gravhäll. Efter teckning av P.G. Vistrand

Nils Persson Silfversparres gravhäll. Efter teckning av P.G. Vistrand

Att skåpet inte är något krigsbyte kom stadsarkivarien och docenten i konsthistoria Ragnar Blomqvist (1901-1983) i Lund fram till på en annan väg, nämligen genom en ingående granskngng av föremålet. Blomqvist, som under en följd av år hade sommarställe i Fröderyds socken i Jönköpings län, visade stort intresse för Smålands historia i allmänhet och för dess kyrkors i synnerhet. Detta kom framför allt till uttryck i hans doktorsavhandling “Studier i Smålands romanska stenkonst”, 1929, och i ett tiotal smärre monografier över kyrkor i södra Småland. I Näshult, som han tycks ha besökt ett flertal gånger – han var där redan i början av trettiotalet – intresserade han sig särskilt för altarskåpet. I Vetlanda-Posten skrev han den 15/12 1972 och 4/1 1973 ett par artiklar om detta under rubriken “Altarskåpet i Näshult är inget krigsbyte! Berättelsen härom mera sägen än verklighet”. På grundval av egna forskningar och med fantasiens hjälp beskriver han hur han kunde tänka sig altarskåpets väg till Näshult. Jag kan här endast i korthet beröra innehållet i denna både intressanta och roliga studie.

I likhet med konsthistoriker som Johnny Roosval, Sten Karling och tysken Walter Paatz håller Blomqvist för troligt, att skåpet är tillverkat i Stockholm. Liksom dessa anser han också, att vissa av skåpets målningar kan knytas till en av Notkes medhjälpare, en anonym Lübecksmästare, kallad “Notkes oldgesäll”. Han anses ha varit identisk med en viss Thonies (Thoniese) Hermensson, som även gick under namnet Tonius målare. Det är känt, säger Blomqvist, att denne vistades i Stockholm under 1490-talet.

Blomqvist nämner också ett par andra betydande senmedeltida målare som figurerat i samband med Näshults altarskåp, nämligen Henning von der Heide (Heyde) och Hermen Rode. Båda dessa hade egna verkstäder i Lübeck och båda anses tidigare ha samarbetat med Notke. De har tillskrivits målningar på ett flertal altarskåp i svenska kyrkor.

(Beträffande de här nämnda konstnärerna och deras eventuella anknytning till Notkes ateljé i Stockholm och /eller näshultsskåpet se litteraturförteckningen: litteratur om altarskåpet.)

Ragnar Blomqvist tror, att näshultsskåpet från början varit avsett för ett svenskt dominikanerkloster. Detta därför, att statyer av Erik den helige och S:ta Katarina av Alexandria fått en framträdande plats i altarskåpets centrala parti. “Katarina var dominikanernas speciella skyddspatron… Erik var skyddshelgon inte endast för Sverige utan även för Uppsala domkyrka, som förvarade hans kvarlevor i ett skrin, och därmed också för hela Uppsala ärkestift. Inom detta hade dominikanerna kloster endast i Sigtuna och Stockholm. Något av dessa skulle alltså ha varit den förste mottagaren av altarverket”, säger Blomqvist. Han tror också, att skåpet varit avsett för ett sidoaltare. “Inte endast skåpets relativt blygsamma mått – bredd helt uppslaget 344 cm- utan framför allt dess bilder tyder härpå. Den som konung triumferande Smärtomannen i mitten och påven Gregorius’ mässa på de yttre dörrarna visar”, menar han, “att skåpet avsetts för ett Helga Lekamens altare”.

Ragnar Blomqvist gör även en granskning av namnen Dirck och Hans Hawerbeke, anbragta å skåpets s k predella och skrivna med gotisk 1400-tals stil. Efter vardera namnet finns ett bomärke. (Inristningar – ännu inte uttydda – förekommer även på baksidan av såväl skåpet som predellan. Foton av dessa finns hos Riksantikvarieämbetet.)

Dirck och Hans Hawerbekes bomärken samt inristningar på predellans resp. altarskåpets baksida. Teckning efter bilder i ATA

Dirck och Hans Hawerbekes bomärken samt inristningar på predellans resp. altarskåpets baksida. Teckning efter bilder i ATA

Kring herrarna Hawerbeke har det spekulerats åtskilligt under årens lopp. De har t o m utpekats som mästare till konstverket. Så skriver t ex den tidigare här omnämnde August Bäckman i sin bok “Forntid och nutid”, att skåpet är tillverkat i Holland, sannolikt på 1300-talet, av tvenne bröder Hawerbeke. Han säger också, att de lär vara det enda altarskåp i hela världen som är signerat och “därför mer än något annat dylikt värdefullt”.

Blomqvist konstaterar, att ordet Hawerbeke förekommer som namn på bäckar och orter i vissa delar av Tyskland. Som familjenamn har han endast funnit det i Stockholm. I tänkeböckerna där, säger han, nämns flera gånger under åren 1511-1519 en vävare vid namn Hans Hawerbeke. “Det framgår också att han hade en broder men denne nämns inte vid namn. Det förefaller som om det skulle ha varit dessa båda bröder Hawerbeke som låtit sätta sina namn på altarskåpets predella”, skriver Blomqvist. “Det är dock knappast tänkbart”, fortsätter han, “att ett altarskåp, tillverkat på 1490-talet, utförts på beställning av ett par personer, vilka först omkring femton år senare gör sig gällande i förvärvslivet”. Han tror, att Hawerbekarnas befattning med altarskåpet infallit först sedan det ett antal år fungerat på ett altare.

Det handlades med konst också på den här tiden, även med altarskåp. Det var inte ovanligt, att kyrkor av olika skäl avyttrade sådana, ibland för att förbättra sin ekonomi. Blomqvist anför som exempel ett skåp, som Helga Lekamens gille i Stockholm i början av 1470-talet anskaffade till gillets altare i Storkyrkan. I samband med en ombyggnad av kyrkan en kort tid därefter togs skåpet ned och såldes till Boglösa kyrka i Uppland.

“Helga Lekamens gille i Stockholm var rikt och betydande, och av dess i Kungliga Biblioteket i Stockholm förvarade handlingar framgår, att det hade många altaren”, säger Blomqvist. Han anser det högst sannolikt, att gillet hade ett sådant även i dominikanernas kyrka i Stockholm och att det kan ha varit just därifrån som herrarna Hawerbeke förvärvade altarskåpet. “De har låtit måla sina namn på predellan och så i omtanke om sina själars välfärd donerat skåpet till något altare”. Blomqvist tror, att skåpet efter reformationen 1527 – då inte sällan medeltida konstföremål med katolskt innehåll togs bort ur kyrkorummet – blivit undanställt och att det då stått helt hopslaget, vilket skulle kunna förklara skadorna på de yttre dörrarna. – Även efter reformationen fanns det emellertid gott om kyrkor, företrädesvis på landsbygden, som gärna tog emot de medeltida altarskåpen och dess helgonbilder. Blomqvist tror, att någon med anknytning till Näshult kan ha förvärvat det och donerat det till kyrkan där. Detta är givetvis en gissning, en rekonstruktion, dock inte alldeles obefogad, skriver han. “Kommande undersökningar får avgöra om konstruktionen håller”. Det gamla påståendet, att altarskåpet kommit båtledes till Kalmar finns ingen anledning betvivla, anser han, inte heller att det burits därifrån till Näshult. Att frakta gods sjöledes var på den tiden ofta enklare än att ta det landvägen.

När och varifrån altarskåpet kom till Näshult eller vilka som skapat det vet man alltså fortfarande inte. Liksom Blomqvist får man nöja sig med spekulationer i avvaktan på att det eventuellt dyker upp dokument som skapar klarhet eller att konsthistoriker genom fortsatta analyser av målningar och skulpturer å näshultsskåpet och jämförelser med andra samtida verk kan komma fram till vilka mästarna varit.

Att skåpet från början varit avsett för Näshult eller att Hawerbekarna skänkt det till kyrkan där förefaller enligt min mening föga sannolikt. Troligare synes vara – som tidigare här framhållits – att donatorn är att söka inom släkten Silfversparre. Vad kapten Michaelis anförde vid tinget i Vetlanda i juni 1733 ger stöd för en sådan uppfattning. Och det finns då anledning misstänka, att det var Nils Persson Silfversparre, den mäktige godsherren med de goda förbindelserna i huvudstaden, som var givaren.

Sedan Ragnar Blomqvist tagit del av min uppsats “En urminnes kyrkia af trä” skriver han i ett brev till mig av den 21 januari 1979: “Er skrift gladde mig mycket. Det är en intressant utredning Ni framlagt med mycket nytt material ur de gamla protokollen om kyrkan och dess inventarier. Det Ni fått fram om altarskåpet tycks ju visa, att skåpet funnits i kyrkan före kapten Fix’ tid. Det må ju kunna bestyrka de resultat jag kommit till”.

Jag vill tillfoga några ord om namnet Hawerbeke. Det synes, om än sparsamt, ha förekommit som personnamn även på lågtyskt område. Min källa är Birger Sundqvist, Deutsche und niederländische Personenbeinamen in Schweden bis 1420, Stockholm 1957.

Liksom Blomqvist har jag tittat i Stockholms stads tänkeböcker. En Hans Hawerbeke nämns där några gånger åren 1511-1514. Det uppges också att han hade en bror i staden men det sägs inte vad denne heter. Åren 1516-1519 bodde Hans i det inre kvarteret i Stockholm. Av skatten att döma tycks han ha varit en förmögen man. Åren 1520-1525 är det Cecilia Hawerbeke, förmodhnen hans änka, som svarar för skatten.

Namnet Hawerbeke skymtar också i en betydligt äldre handling i Sverige. I ett brev, daterat Stockholm den 9 aug. 1402 (Svenskt Diplomatarium, ny serie 1:158) talas om en Dydericus Haffwerbeke, en borgare som uppträder som vittne vid ett arvskifte. Några uppgifter om honom därutöver har jag inte kunnat finna.

Tre manliga Hawerbeke har alltså gått att spåra i Stockholm. På två av dem känner man förnamnen: Dydericus (d v s Didrik, Dirck eller Direk) och Hans – samma namn som finns på altarskåpets predella. Kanske var det släktnamn. Visst vore det intressant att veta vad Hans’ bror hette.

Detalj av altarskåpet

Detalj av altarskåpet

 

Källor och litteratur

Otryckta källor

Växjö domkapitels, Östra härads kontraktsprosts, Östra häradsrätts, samt Näshults, Stenberga, Lemnhults, Nye, Frödinge och Västerviks församlingars arkivalier i Landsarkivet i Vadstena. Vidare handlingar förvarade i Riksarkivet, Krigsarkivet, Antikvarisk-topografiska arkivet (ATA), Nordiska Museets arkiv och Kungliga Biblioteket, samtliga i Stockholm, Lunds universitetsbibliotek, Jönköpings läns museum i Jönköping, Kalmar läns museum i Kalmar och Ostergötlands länsmuseum i Linköping.

Tryckta källor och litteratur

J. Alén: Näshults kyrka och dess konstskatter. (Vetlanda-Posten 17/6, 23/6 1910.)
Jan Eric Almquist: Herrgårdarna i Sverige under reformationstin n (1523-1611). 1-2. Sthlm 1960.
Johan Axel Almquist: Den civila lokalförvaltningen i Sverige 1523-1630, 1-4. Sthlm 1917-1923.
Johan Axel Almquist: Frälsegodsen i Sverige under storhetstin,n, 4:3. Sthlm 1976.
Aron Andersson: Medieval Wooden Sculpture in Sweden, II. Uppsala 1966.
Ingrid von Bergen: För lite pengar till altarskåpen. (Svenska Dagbladet 27/4 1992.)
Anita Bergmark: S:t Olofs kapell i Tylösand. I serien “Fädernas kyrka”. (Svenska Dagbladet 28/6 1994.)
Bertil Berthelson: Kyrkobygge i Växjö stift. I “Växjö stift i ord och bild”. Sthlm 1950.
Gerda Boëthius: Studier i den nordiska timmerbyggnadskonsten från vikingatiden till 1800-talet. Sthlm 1927.
Ragnhild Boström: Böda och S:t Olof. Volym 116 av “Sveriges Kyrkor”. Sthlm 1968.
August Bäckman: Anteckningar om märkliga personer, ställen och händelser från äldre till nyare tid. I Östra härad. (Hvetlanda Tidning 6/7, 13/7, 20/7, 3/8, 10/8 1910.) Utkom även i bokform under titeln “Forntid och nutid”. Jönköping 1916.
Bengt Cnattingius: Gamleby kyrka. Andra upplagan. I serien “Linköpings stifts kyrkor”. Linköping 1986.
Bengt Cnattingius: Kättilstads kyrka. I serien “Linköpings stifts kyrkor”. Linköping 1959.
Bengt Cnattingius: S:ta Gertruds kyrka i Västervik. I serien “Linköpings stifts kyrkor”. Linköping 1972.
Arne Danielsson: Anteckningar om Näshult. I “Hembygdsbok för Östra Njudung”. 1958.
Carl Danielsson: Danielsson från Näshult. Norrköping 1949.
Dag Edholm: Orgelbyggare i Sverige 1600-1900 och deras verk. Sthlm 1985.
Dag Edholm: Orgelforum, nr 1, 1980.
Anders Ekbaeck: Utförlig Beskrifning öfwer Lochnevi Lofl. Församling. Norrköping 1828.
Gustaf Elgenstierna: Den introducerade svenska adelns ättartavlor, 1-9. Sthlm 1925-1936.
Einar Erici: Johannes Magnusson i Nässja. I “Växjö stifts hembygdskalender”, årg. 40. Växjö 1949.
Siegrun Fernlund: Kyrkorivningar och kyrkobyggen i Skåne 1812-1912. Akad.avh. Lund 1982.
Siegrun Fernlund: Götheborgs Stadz Konst- och MålareEmbete. Lund 1983.
Gunnel Granmo: Näshults kyrka. 1975.
Hjalmar Gullberg: På Lemnhults kyrkogård. I “Dödsmask och lustgård”. Sthlm 1952.
Evald Gustafsson: Träkyrkor. I “Tusen sevärdheter i Sverige” (Utg. av Svenska turistföreningen.) Sthlm 1960.
Gerhard Hafström: Hallingeberg genom tiderna. I “Boken om Tjust”, del VII. Västervik 1928.
Sven Axel Hallback: Det efterreformatoriska dekorativa kyrkomåleriet på 1600- och 1700-talen i Sverige. Del 1. Göteborg 1947.
Ove Hassler: Den svenska kyrkan. Kyrkobyggnader och kyrkoinventarier. Sthlm 1972.
Hanna Hegardt: Studier i västsvensk kyrklig konst. Göteborg 1923.
Hanna Hegardt: Gamla kyrkor i Tjust. I “Landstingsbygd. Kalmar läns norra landstings minnesskrift 1862-1962”. Västervik 1962.
Uno Hernroth: Sydsvenska bonadsmålare 1750-1850. Sthlm 1979.
Historiskt-geografiskt och statistiskt lexikon över Sverige. Femte bandet. Sthlm 1864.
Manne Hofrén: Timmerkyrkan i Frödinge. Årsboken “Kalmar län”. 1951.
Manne Hofrén: Magnus Wicander. I “Svenskt konstnärslexikon”, del 5. Malmö 1967.
Abraham Hulphers: Historisk Athandling om Musik och Instrumenter. Westerås 1773.
Tore Johansson: Inventarium över svenska orglar, 1988:2. Växjö stift.
Emil Jonsson: Kråksmåla kyrka 200 år. Nybro 1961. Konung Gustaf den förstes registratur. XXVIII. 1558. Sthlm 1914.
Kungl. Smålands husarregementes historia. Eksjö 1975.
Kyrkans byggnader. – Tradition och nya ideal under 1700-talet. I “Småländska kulturbilder 1988”. (Medd. från Jönköpings läns hembygdsförbund.) Jönköping 1988.
Ivar Landervik Tingsås kyrka. Tingsryd 1964.
Lars-Olof Larsson: Dackeland. Sthlm 1979.
Lars-Olof Larsson: Småländsk historia. Stormaktstiden. Sthlm 1982.
Lars-Olof Larsson: Altarskåpet och fogden i Näshult. (Smålandsposten 16/7 1994.) Lemnhults hembygdsbok. Taberg 1981.
Adam Lezvenhaupt: Karl XII:s officerare. Sthlm 1921.
Gunnar Lindqvist, Per-Olof Ringqvist samt Jönkopings läns museum: Kulturminnen. Sevärt och skyddsvärt i Jönköpings län. Värnamo 1979.
Ragnar Lindstam: Om kyrkor som försvunnit och klockor som ha sjungit i Östra och Västra härad eller Njudungen. Nässjö 1943.
Sven Lindwall: Näshults kyrka är en av vårt stifts märkligaste. (Vetlanda-Posten 13/12, 20/12 1944.)
Sven Lindwall: Näshults socken. I “Sveriges Bebyggelse. Jönköpings län.” Uddevalla 1957.
Ivar Meurling: Varglappar för vargskall. I “Småländska kulturbilder”. (Medd. från Jönköpings läns hembygdsförbund 19561957.) Jönköping 1957.
“A.N.” (sign.): En gammal ärevördig helgedom. Näshults kyrka jubilerar. (Smålandsposten. Bilagan Hembygden. 16/1 1932.)
Carl Gustaf Nilsson: Fornt och nytt från Näshult. (Vetlandaposten 18/8, 5/9, 19/9, 6/10, 20/10, 7/11, 21/11, 8/12, 29/12 1933.)
Johan Nilsson: Vad sockenstämmoprotokollen berätta om Västra Torsås 1700-tals kyrka. I “Västra Torsås hembygdsförenings årsbok” 1943.
Erik Nordin: Svenska träkyrkor. Guide. Utg. av Sveriges arkitekturmuseum och tidskriften Arkitekten. Sthlm 1968.
Nils Peter Norlind: Orgelns allmänna historia. Sthlm 1912.
Knut Peters och Erik Salvén: S:t Olofs kapell i Tylösand. Halmstad 1950.
Allan Ranius: Litteratur om Vetlanda kommunblock. I “Årsberättelse för Vetlanda stadsbibliotek”. 1966.
Samuel Rogberg: Historisk Beskrifning om Småland. Karlskrona 1770.
Folke Rudelius: Kalmar regementes personhistoria 1623-1927. Första delen. Norrköping 1952.
Ragnar Rydeman: Ett kyrkligt 200-årsminne. (Vetlanda Tidning 8/1 1932.)
Stig Rydeman: Somrarna i kyrkbyn. En Näshultsrapsodi. I “Växjö stifts hembygdskalender”, årg. 65. Växjö 1974.
Stig Rydeman: En urminnes kyrkia af trä. Några blad ur Näshults församlings historia. Linköping 1978.
Stig Rydeman: Bänkstriden i Näshults kyrka. En märklig 1700- talsprocess. Linköping 1980.
Åke Rydeman: Prästprofiler. II. Växjö 1978.
Jean Silfving: Eksjö. Medeltidsstaden och Arent Byggmästares stad till omkring stormaktstidens slut. Eksjö 1949.
Birger Sundqvist: Deutsche und niederländische Personenbeinamen in Schweden bis 1420. Akad.avh. Sthlm 1957.
Gunnar Svahnström: Medeltidskyrkorna och deras inredning. I “Boken om Njudung”. (Meddelanden från Norra Smålands forn- minnes- och Jönköpings läns hembygdsförbund.) Jönköping 1947.
Gunnar Svahnström: Skulptur och måleri i Växjöstiftets kyrr.r. I “Växjö stift i ord och bild”. Sthlm 1950.
Svenskt Diplomatarium. Första delen. Åren 1401-1407. Sthlm 1875-1884.
Uffe Tecknare: Kyrkor i Jönköpings län. Del 2. Huskvarna 1986.
Armin Tuulse: Karlshamns kyrkor. I “Sveriges Kyrkor”, Blekinge IV. Sthlm 1959-62.
Marian Ullén: Medeltida träkyrkor, del I. Volym 192 av “Sveriges Kyrkor”. Sthlm 1983.
Pehr Gunnar Vejde: Kronobergs läns herrgårdar. “Hyltén-Cavallius-föreningens” årsbok 1928-1929. Växjö 1929.
Pehr Gunnar Vejde: Några minnen från min ungdoms resor i Småland. I “Natio Smolandica”, IX. 1946. Även i “Kronobergsboken” (Hyltén-Cavalliusföreningens årsbok) 1960-1961. Växjö 1961.
Pehr Gunnar Vejde: Lidhults gamla kyrka. I “Kyrka och hem”, nr 12 1948. Växjö.
Hilding Wibling: Tolv karoliner bar Näshults kyrkas magnifika altarskåp hem från Polen. (Vetlanda-Posten 4/6 1954.)
Peter Wieselgren: Ny Smålands Beskrifning. 1-3. Wexjö och Lund 1844-1846.
Ulla Wikefeldt: Locknevi gamla kyrka 1745-1903. (Vimmerby tidning 6/2 och 10/2 1982.)
Bengt Winbladh m jl.: Forna tiders Näshult. 1975.
Gotthard Virdestam: Växjö stifts herdaminne. I-VIII. Växjö 1921-1934.
Ewert Wrangel: “Medeltidskyrkorna i Småland (Jönköpings och Kronobergs län) I. Översikt. Träkyrkorna”. I “Meddelanden från Norra Smålands fornminnesförening”. Jönköping 1907.
Ewert Wrangel: Gamla kyrkor i Småland (Växjö stift). I. En orienterande översikt. I “Svenska turistföreningens årsskrift”, årg. 11, 1916.
Ewert Wrangel: Medeltidskonsten i Småland (Kronobergs och Jönköpings län). VI. Träkyrkorna. I “Småländska kulturbilder”, Lund 1925.
Våra kyrkor. Västervik 1990. Växjö stiftsmatrikel. Årgångar 1857, 1875, 1897, 1930, 1941 och 1966.
Arvid Åstrand: Näshults kyrka. I “Växjö stifts hembygdskalender”, årg. 8. Växjö 1917.

Speciellt om altarskåpet

Aron Andersson: Medieval Wooden Sculpture in Sweden. Volume III. Sthlm 1980.
William Andersson: Baltische Kiistenkunst des 15. Jahrhunderts. I tidskriften Nordelbingen, 7, Heidi in H. 1928.
Ragnar Blomqvist: “Altarskåpet i Näshult är inget krigsbyte! Berättelsen härom mera sägen än verklighet”. (Vetlanda-Posten 15/12 1972, 4/1 1973.)
Gerhard Eimer: Bernt Notke. Das Wirken eines niederdeutschen Kiinstlers im Ostseeraum. Bonn 1985.
Sten Karling: Medeltida träskulptur i Estland. Sthlm 1946.
Walter Paatz: Bernt Notke und sein Kreis, s. 215. Berlin 1939.
Johnny Roosval: Bernt Notkes oldgesäll 1482-1483, s. 122-123. Rig 1936.
Johnny Roosval: Henning von der Heyde. I “Konsthistorisk tidskrift”, årg. V. Häfte 1. Sthlm 1936.
Alfred Stange: Deutsche Malerei der Gotik. VI. Nord westdeuthlhland in der Zeit von 1450 bis 1515, s. 123. Berlin 1954.