“En Urminnes Kyrkia af Trä”

Några blad ur Näshults församlings historia

Av Stig Rydeman

(Denna uppsats är tagen från häftet med samma namn, Linköping 1978)

Detalj av altarskåpet

Detalj av altarskåpet

En av de märkligaste kyrkorna i Växjö stift är Näshults “skeppsformiga” timmerkyrka från år 1732. Den representerar en kyrktyp som är sällsynt och rymmer dessutom många intressanta och vackra inventarier, flera av dem från medeltiden. Atskilligt har skrivits om denna kyrka, huvudsakligen i form av tidningsartiklar och uppsatser i hembygdsböcker o. dyl. Senast har läroverksadjunkten Gunnel Granmo i en år 1975 på uppdrag av Näshults kyrkoråd utgiven skrift lämnat ett värdefullt bidrag till kyrkans historia från dess tillkomst fram till våra dagar.

Men vad vet man om den kyrka som fanns i Näshult före den nuvarande? Hur såg den ut? Hur gammal var den? Smålandslitteraturen lämnar så vitt jag kunnat finna inga svar på de frågorna.

Ett protokoll från ett av Östra härads tingsrätts sammanträden i juni år 1729 ger emellertid en del intressanta upplysningar om den gamla kyrkan. Landshövdingen i Jönköpings län, generalmajor Johan von Mentzer, hade i en skrivelse av den 3 april detta år till “assessoren och häradshövdingen” Gustaf Berghman i Vetlanda “behagat förmäla, huruledes Näshults kyrka här uti häradet, efter högvördiga consistorium i Växjö inkomna berättelse, skall vara mycket bofällig, så att till dess upphjälpande underdånigst måste söka hans Kungl. Maj:ts nådigste tillstånd till kollekter över hela riket”. Landshövdingen meddelar, att innan någon sådan ansökan om kollekt göres måste han enligt av Kungl. Maj:t utfärdade bestämmelser tillsammans med consistorium i stiftet göra sig noga underrättad om “varav kyrkans bofalllighet härrörer, och huru kyrkomedlen blivit disponerade”. I anledning härav beordrar han häradshövdingen att “vid instundande ting, över denna Näshults kyrka, uti vederbörandes närvaro behörigen rannsaka, och undersökningen däröver insända”. Häradshövdingen finner det nödvändigt, att “på platsen noga undersöka och rannsaka om denna Näshults kyrkas beskaffenhet” och anhåller i en skrivelse av den 10 maj hos domkapitlet “om fullmäktiges förordnande å consistorii vägnar, att därvid vara tillstädes”. Han föreslår därtill “prosten eller någon annan beskedlig prästman där i häradet”. Domkapitlet ger uppdraget till kyrkoherden i Skirö, “ärevördige och höglärde” magister Bengt Norlin. Själv är häradshövdingen på grund av andra ämbetsgöromål förhindrad att resa till Näshult men uppdrar åt kronobefallningsmannen Jacob Bortei att tillsammans med Norlin samt tvenne utsocknes nämndemän verkställa undersökningen. Förrättningen hölls den 3 juni “uti närvaro av samtlige vederbörande socknens invånare, såsom majoren välborne herr Alexander Stuart, kapten välborne herr Petter Michaelis, fänriken herr Samuel Ekelund, korpralen Håkan Öfwerström, murmästaren Nils i Råsa, nämndeman Per Jönson i Ödmundetorp, kyrkovärdarna och kyrkans 6 män, Jonas i Fly, Jöns i Höghult, Sune i Rösholm, Börje i Idanäs, Carl i Svartarp”.

Den första frågan gällde när kyrkan blivit byggd och därpå svarade man, att “ingen uti församlingen minns eller av sina förfäder den ringaste kunskap om dess uppbyggande kunnat erhålla, icke heller fås någon underrättelse om dess gamla målning, varibland finnes tvenne rader av oläslig munkestil, men ingenstädes liknelse till några siffror eller åratal, och således synes detta vara en urminnes kyrka av trä, till väggar lutande med förruttet tak, mycket undersjunken, utan ringaste tecken till stenfot under; havandes församlingens förfäder till dess iståndhållande upprättat tvenne stoder eller stolpar på södra långväggen, utan och innan, som nu förruttna äro såväl som själva kyrkan, vilken är 30 alnar lång, 13 1/2 aln bred, 7 1/2 aln hög. Taket och väggarna på södra sidan och gavlarna äro ofta så av nuvarande församlingens ledamöter som i deras förfäders tid, spånad, men på norra sidan ej i mannaminne, utan församlingen väl tänkt därpå nödig reparation använda, eller ock en ny uppsätta, dock för medellöshet och det långsamma kriget måst därmed avstanna. Kyrkan är eljest för liten och för låg, att folket i stolarna icke utan stor trängsel kunna sig inrymma. Största orsaken till dess bofällighet föregiver församlingen vara ett gammalt trätorn mitt på ryggen av taket, som ungefär för 40 år sedan blivit nedtaget, sedan det uti stormväder brutit både tak, resning, band och väggar sönder. Sakristian av sten, 9 1/2 aln lång, 9 1/4 aln bred, 4 alnar hög, 1 5/8 aln tjock, till tak och telde behållen med källare under.”

Altarskåpet i Näshults kyrka

Altarskåpet i Näshults kyrka

Den andra frågan avsåg kyrkomedlen och hur de blivit disponerede. Man gick igenom räkenskapsböckerna för de senaste tjugo åren och tog del av vad “till kyrkans varjehanda nödvändigheter, reparationer, klockors inköpande och det mera blivit utbetalt, inberäknat mynttecknens avslag”. Vid 1729 års ingång utgjorde kyrkans medel “så kapital som utlånta penningar” 564 daler 30 öre och 22 penningar silvermynt.

Efter denna undersökning på platsen höll Rätten ett sammanträde i Vetlanda, i vilket också fullmäktige från Näshult deltog. Där rådde enighet om att en ny kyrka “nödvändigt måste uppbyggas” men att tillgängliga medel inte räckte till utan att församlingen i underdånighet skulle anhålla om kollekt “över hela riket”. Och man ansåg, att istället för “denna träkyrka, som nu alldeles är förfallen” borde byggas en kyrka av sten “emedan där å orten numera icke något moget gott timmer till en träkyrkas uppbyggande skall stå att erhållas”. Rätten konstaterade också, att kyrkomedlen i Näshult “rättrådeligen och väl varit disponerade”.

“Som inga fler saker avhördes och icke heller någon vid Tingsrätten hade något vidare att påminna eller andraga, så slutades tinget och gavs behörigt tingsförlov.”

***

Den gamla kyrkan var således en enkel träbyggnad, bestående av ett rektangulärt långhus med de ungefärliga måtten 18 x 8 meter och en sakristia av sten. Den var mörk och bristfällig och hade länge ansetts för liten. Redan år 1694 beslöts att den skulle “ökas med ett träkor”, men det förefaller inte troligt att detta beslut verkställdes.

Om kyrkans tillkomsttid fick man alltså vid tinget inget besked men det är uppenbart att den haft en ansenlig ålder. Den första kyrkan i socknen var den dock troligen inte. Näshult hade präst redan på 1200-talet. År 1283 nämns Finwidus som “rector ecclesiae de Naesiohult”.

Möjligheten att följa kyrkans historia försvåras av att en rad viktiga protokoll och räkenskapsböcker saknas. Sålunda är alla sockenstämmoprotokoll från tiden 1643-1723, med undantag av ett från år 1711, samt räkenskaperna för kyrkan under samma period sedan länge försvunna. Även under tiden därefter finns åtskilliga luckor.

Enligt traditionen förstördes den gamla kyrkan genom brand. För denna uppfattning finns enligt Gunnel Granmo inget belägg. Jag har inte heller kunnat finna något som tyder på att kyrkan eldhärjades. I en skrivelse till domkapitlet så sent som i januari år 1732 (endast ett par månader innan den nya kyrkan började uppföras), i vilken församlingen bönfaller om mer pengar till bygget, sägs att det vore oförsvarligt “att riva den gamla kyrkan förrän man har någorlunda tillräckliga medel att strax uppsätta en annan ny kyrka”. Mot brandteorin talar också den omständigheten att så gott som alla de inventarier som är upptagna i en förteckning från år 1727 återfinns i 1735 års inventarium. Intressant är en notis i räkenskapsboken för år 1732 som säger, att man “sålt de gamla kyrkofönstren”, ett femtontal, till olika personer i socknen.

En rätt allmän uppfattning tycks vara att det inte var en helt ny kyrka som uppfördes år 1732 utan att det endast var fråga om en ombyggnad. Jag citerar några uttalanden. I “Meddelanden från Norra Smålands Fornminnesförening” år 1907 skriver professor Ewert Wrangel i en artikel om “Medeltidskyrkorna i Småland”: “Den raka altarväggen är bibehållen också i Näshults kyrka, vilken annars under 1700-talet undergick en ombyggnad – för övrigt i sitt slag mycket lyckad och i det yttre föga störande – då breda, tresidiga utsprång gjordes i norr och söder, så att byggnaden numera har en för 1700- talets träbyggnader typisk mångsidig grundplan,” I Gotthard Virdestams “Växjö stifts herdaminne”, del VI (1932), heter det om kyrkan: “sannolikt från medeltiden men ombyggd 1732”. Kyrkoherde Ragnar Lindstam skriver i sin bok “Om kyrkor som försvunnit och klockor som ha sjungit i Östra och Västra härad eller Njudungen” (1943) om Näshults kyrka bl.a. följande: “Kyrkoherde Jacob Stocke, som var pastor i Näshult 1720-51, meddelar, att kyrkan ‘ånyo blivit uppbyggd av trä år 1732 och på 20 veckors tid’. Ordet ‘ånyo’ torde icke nödvändigt innebära, att hela kyrkan ombyggts. Om så hade varit fallet, hade det varit naturligare, att låta den nya kyrkan erhålla en enklare grundplan än den mångsidiga, den nu har, med ’12 knutar’. – Kanske blev den gamla kyrkans korparti bevarat oförändrat vid kyrkbygget 1732 för altarskåpets skull.” Och i teol.dr Ove Hasslers arbete “Den svenska kyrkan. Kyrkobyggnader och kyrkoinvearieier” (1972) sägs det: “Träkyrkan tillökades 1732 i norr och söder och fick därmed åttakantig grundplan.”

(Beträffande det tunga, helt av ek utförda altarskåpet kan nämnas, att det enligt räkenskaperna flyttades i samband med bygget.)

Av det ovan refererade tingsprotokollet framgår tydligt, att kyrkan befann sig i ett bedrövligt tillstånd. I protokollen från prostatingen under 1710- och 1720-talen och i ett flertal skrivelser till domkapitlet under samma tid får man en lika dyster bild av den. Det sägs där om kyrkan bl.a., att den är “eländig”, “alldeles förrutten”, “förfallen så till tak som väggar att hon omöjligen kan repareras utan måste ånyo uppbyggas” och att åtgärder vidtagits “till väggarnas upprätthållande av ekebjälkar med järnnaglar igenom”. Som nämnts var man också vid tingssammanträdet i Vetlanda överens om att församlingen var i trängande behov av en ny kyrka.

Den ovan nämnde kyrkoherden Jacob Stocke skriver i en odaterad “Berättelse angående Näshult”: “1732 uppbyggdes Näshults kyrka ånyo av trä, till väggar och tak, golv och stolar, vapenhus, luckor och bislag.” I en skrivelse av den 24 september år 1741 från Näshults församling till Kungl. Maj:t sägs att den gamla kyrkan “såsom i hedendomen uppbyggd” på grund av ålder och bristfällighet “ej stod att bota” utan att man nödgades “att år 1732 densamma nedriva och en ny istället alldeles utav grund uppbygga”. Jacob Stockes efterträdare, kyrkoherden Petrus Danielsson, säger i en “Promemoria” av den 16 december år 1757: “Näshults kyrka är uppbyggd av trä 1732 med 12 knutar, för vilken saks skull hon är bredare mitt på än vid gavlarna. Längden består av 42 alnar, bredden vid gavlarna 13 1/4 aln, mitt på 22 1/4 aln, och höjden 11 alnar ifrån golvet till understa taket eller panelet.” Måtten på den nya kyrkan är alltså andra än på den gamla även på längden.

Jesus på korset. Detalj av altarskåpsmålning

Jesus på korset. Detalj av altarskåpsmålning

Allt detta synes enligt min mening tala för att det var en helt ny kyrka som byggdes år 1732 – på den gamlas grund – och att den således redan från början fick den mångsidiga form som den nu har. Det är i detta sammanhang av vikt att notera, att Näshults kyrka har nästan exakt samma form och konstruktion som sju andra träkyrkor i Småland, byggda under åren 1721 – 1761. Den första av denna för landskapet nya typ av kyrkor – som tycks ha introducerats av den välrenommerade byggmästaren Lars Höflin i Eksjö – med spånklädda fasader, rak altarvägg och utbuktade långväggar uppfördes i Lidhults socken (riven men återuppförd i Tylösand), den andra i Västra Torsås och den tredje i Näshult. (Två av dessa kyrkor – den i Näshult och en i Frödinge från år 1739 – vilka båda hade Jonas Sandahl från Eksjö som byggmästare fick emellertid en något annorlunda takform än de övriga. Taket på Näshults kyrka fick sitt nuvarande utseende på 1820- talet. – Det kan tilläggas, att Sandahl även gjorde ritningarna till kyrkan i Västra Torsås.)

Enstaka bräder och stockar från den gamla kyrkan kom däremot troligen till användning vid bygget. En upptäckt av landsantikvarien Erik Salvén i Halmstad tyder på detta. Vid ett par besök i Näshult (1942 och 1950) fann han nämligen på kyrkans vind, infogade på olika ställen i kyrkans yttertak, ett antal bräder med “målad dekor, som måste förskriva sig från medeltiden”. På bräderna finns bilder av människor, djur, blommor m. m. Färgerna är i huvudsak hållna i “grågrönt, rödbrunt och svart mot gråvit botten”.

Interiör från sakristian. Foto Anna Rydeman

Interiör från sakristian. Foto Anna Rydeman

Sakristian, som nämnts av sten, och med ett rundbågigt, gallerförsett fönster mot norr, bibehölls när den gamla kyrkan revs. Det framgår bl. a. av räkenskaperna för år 1732. Det heter där, att sakristidörren blivit för låg i förhållande till den nya kyrkan och att den därför måste “upphöjas och muras”. Dörren är helt av järn och dekorerad med sexflikiga, plana blommor av plåt.

Predikstolen härstammar troligen också från den gamla kyrkan. Kyrkoherde Stocke säger “1736 förfärdigades predikstolen av bildhuggaren Sven Segervall i Wexiö.” Han försåg den med skulpturer i trä av de fyra evangelisterna och deras symboler, ängeln, lejonet, oxen och örnen, och prydde den i övrigt med snäckor, ymnighetshorn, akantusrankor o. dyl. Men därunder finns en intarsiaornamentik som tyder på att predikstolen är av äldre datum. Detta har uppmärksammats av bland andra arkitekten Nils Oelrich, då vid Kungl. Byggnadsstyrelsen. I ett “Tjänstememorial beträffande Näshults kyrka”, daterat den 12 dec. 1938, säger han: “Predikstolen av 1600-tals typ är av väl dominerande verkan. Under predikstolens skulpturala utsmyckning finns enklare intarsiaarbeten av samma slag som på Järeda församlings äldre, icke i bruk varande predikstol”. Dåvarande kyrkoherden i Näshult, Sven Lindvvall, skriver i en artikel i VetlandaPosten den 20 dec. 1944 om predikstolen: “I ett ljusare träslag har inlagts tunna skivor av mörk ek, så att det bildat ett mönster med växlande motiv” Det kan nämnas, att Segervall “moderniserade” åtskilliga amla predikstolar i småländska kyrkor, bl. a. den i grannsocknen Åseda.

Intressantast bland inventarierna i Näshults kyrka är väl det stora, medeltida, med dubbla flygeldörrar försedda altarskåpet, enligt Wrangel “ett av de förnämsta i Småland”. I protokollet från år 1729 talas om kyrkans “gamla målning”. Att därmed avses altarskåpet framgår av en rapport över besiktningen som kyrkoherde Norlin den 30 juni samma år avlät till domkapitlet. Ordet målning är nämligen i denna utbytt mot ordet altartavla. Och tavla har skåpet ända fram till våra dagar vanligen kallats. Även Norlin nämner de tvenne raderna “som inte kunde läsas för dess mörk- och blindhets skull”. Det torde vara namnen Dirck (?) Hawerbeke och Hans Hawerbeke, anbragta på skåpets s.k. predella och skrivna med gotisk 1400-tals stil, som åsyftas. Vid vardera namnet finns ett slags bomärke. (Beträffande dessa namn har en intressant utredning gjorts av docenten Ragnar Blomqvist, Lund. Om denna och andra vetenskapliga undersökningar av altarskåpet hänvisas till litteraturförteckningen i slutet av denna uppsats.) På både skåpets och predellans baksida finns också tecken inristade. Bilder av dem finns hos Riksantikvarieämbetet.

Detalj av predellan till altarskåpet

Detalj av predellan till altarskåpet

Trots att en rad framstående konsthistoriker ägnat altarskåpet ett ingående studium kan man ännu ej med säkerhet säga varifrån det härstammar, om det är importerat eller tillkommet i Sverige, eller vilka som är mästarna bakom det. Man har emellertid ansett sig kunna datera det till slutet av 1400-talet och en rätt allmän åsikt tycks vara, att det förfärdigats av konstnärer som hört till den store målaren och skulptören Bernt Notkes omgivning eller eljest tagit intryck av honom. Notke hade som bekant förutom sin verkstad i Lübeck under åtskilliga år också en stor ateljé i Stockholm. Ett par andra senmedeltida lübeckskonstnärer, Henning von der Heide och Herman Rode, har också nämnts i sammanhanget.

Om altarskåpet finns notiser i ett flertal handlingar och skrifter under de gångna seklen. Jacob Stocke talar i sin ovannämnda “Berättelse” om “en skön förbättrad altartavla” och kyrkoherde Danielsson i sin “Promemoria” av år 1757 om “en katolsk altartavla, som är hämtad i krigstider från Polen”. Den sistnämndes ord har ett särskilt intresse på grund av att han var född och uppvuxen i Näshult, där hans far var lantbrukare. I Samuel Rogbergs “Historisk Beskrifning om Småland” (1770) finns en liknande rad: “Altartavlan är ett spolium från Polen.” I en inventarieförteckning från år 1819 står det: “en altartavla given av herr major Fikenhjelm”. (Härmed torde med säkerhet avses major Lars Fixenhielm, som i fortsättningen ofta nämns i samband med altartavlan. Om honom mera nedan.) Den mångsidige konstnären och kulturforskaren Nils Månsson Mandelgren skriver på 1880-talet (i “Atlas till Sveriges odlingshistoria”): “Altartavlan tagen i Polen – jämföres med den i Söderköping.” August Bäckman uttrycker sig i sin bok “Forntid och nutid” (1916) – en i Östra härad eller Östra Njudung som det numera heter rätt ofta citerad men ej i alla avseenden trovärdig källa – mer preciserat: “Den är tagen i ett kloster i Polen under Karl XII:s krig och hemfördes till Näshult av en kapten L. Fixenhielm som då bodde på Kullebo egendom. Hans soldater fingo, sedan den överförts på båt till Kalmar, bära tavlan till Näshult, en väglängd på c:a 9 mil, och bördan var varken lätt eller bekväm. Skåpet är tillverkat i Holland och därifrån överfört till ett kloster i Polen.” I Elgenstiernas “Den introducerade svenska adelns ättartavlor” (1926) sägs om Fixenhielm, att han är begraven i Näshults kyrka “till vilken han skänkt en av honom i polska kriget tagen altartavla”. Och i “Kronobergs läns herrgårdar” (Hyltén-Cavallius-föreningens årsbok 1928-1929) skriver fil.dr P. G. Vejde: “I Näshults kyrka hänger ett synnerligen praktfullt medeltida altarskåp (tillverkat i Rhentrakten), som major Lars Fixenhielm tog i Polen och förde hem till sin småländska hemkyrka.” En fantasifull skildring av hemtransporten ger redaktör H. Wibling i en artikel i Barometern den 22 dec. 1953: “Kaptenen red framför dem på sin gamla smålandsskimmel, och i slutet av hans säkert åtskilligt decimerade kompani kånkade de tolv med den tunga bördan skavande på axlarna. En liten vila blev det förstås när de seglade över vattnet med skepparn från Kalmar, men sjösjukan var besvärlig och hur det än blåste och kylde måste alltid ett par av dem sitta uppe på däck och hålla vakt om den stora dyrgripen… Vilken glädjedag måste det inte ha varit för både kapten Fixenhielm och hans tolv mannar när de äntligen nådde sitt efterlängtade mål och fick sätta ner den dyrbara gåvan på den egna kyrkans golv. Vad de tolv hette lär man inte längre veta, men minnet av deras gärning lever kvar i socknen.”

En som däremot inte tror på teorien om krigsbyte är ovannämnde docenten Ragnar Blomqvist. I ett par artiklar i Vetlanda-Posten (15/12 1972 och 4/1 1973) hävdar han, att berättelsen därom “bör förvisas till sägnernas värld”. Han grundar sin uppfattning på en ingåeede granskning av föremålet. Genom att statyer av Erik den helige och S:ta Katarina av Alexandria fått en framträdande plats i altarskåpsts centrala parti drar han den slutsatsen att skåpet “först förfärdigats för ett Helga Lekamens altare i ett svenskt dominikanerkloster”. Längre fram har det förvärvats av enskilda personer och så småningom donerats till Näshults kyrka.

Hur därmed förhåller sig får väl kommande undersökningar utvisa. En utbredd uppfattning har emellertid, som framgår av ovanstående, under en mycket lång tid varit – och är kanske alltjämt – att altarskåpet är ett krigsbyte och att det skänkts till kyrkan av Lars Fixenhielm. Själv tidigare näshultsbo under en lång följd av år har jag också trott att det förhåller sig så.

Så ställs man inför protokollet från år 1729. Sockenmännen, församlede på kyrkbacken, utfrågas om denna “gamla målning”, men ingen har “någon underrättelse” om den trots att Fixenhielm levde och verkede mitt ibland dem.

Det finns också ett annat protokoll från den tiden som talar om altartavlan. På en sockenstämma i augusti år 1732 skulle “stolarna” i den nya kyrkan fördelas. De flesta lottades ut på de olika gårdarna men de främsta bänkarna i de båda kvarteren reserverades för herrskapen på de tre säterierna, Näshult, Kullebo och Ödmundetorp. Dessa kunde emellertid inte enas om hur platserna skulle fördelas, utan saken hänsköts till domstol och följden blev en mycket långvarig process som fördes ända till Kungl. Maj:t. Den kan jag här inte närmare gå in på. Av ett tingsprotokoll från juni år 1733 framgår emellertid, att kapten Michaelis på Kullebo som stöd för sitt anspråk på “främsta stolen” åberopar, att tidigare ägare till säteriet “ansenligt kyrkan påkostat och givit hela altartavlan'”. Han begär uppskov till nästa ting för att till dess försöka få fram handlingar som visar detta, och uppger sig ha tillskrivit Kammararkivet i Stockholm i sådant syfte. Något besked som styrkte hans krav fick han dock inte därifrån. Efterforskningar i gamla kyrkböcker gav inte heller önskat resultat.

triumfkrucifixet

Triumfkrucifixet

jungfru maria

En annan medeltida träskulptur: Jungfru Maria med Jesusbarnet

Av innehållet i de här nämnda protokollen torde man kunna dra den slutsatsen, att det inte var Fixenhielm som förde altarskåpet till Näshult och att det inte heller var han som skänkte det till kyrkan. Det hade tydligen kommit till socknen långt tidigare. Helt uteslutet är det väl inte att det ändå är ett krigsbyte från Polen. Sverige var ju både under 1500- och 1600-talet invecklat i långvariga krig med detta land. Åtskilliga andra inventarier från den gamla kyrkan finns ännu i behåll. Till dem hör det ståtliga triumfkrucifixet, som nu hänger på kyrkans nordvägg. Kristusfiguren har daterats till tiden omkring 1300, medan det rikt dekorerade korset anses vara yngre, sannolikt från medeltidens slut. “Likt Linköpingsskolan” säger professor Andreas Lindblom i sin bok “Krucifix-Mästarna i Linköping” (1976).

Till kyrkans medeltida föremål hör även en träskulptur föreställande Jungfru Maria med Jesusbarnet, liksom krucifixet troligen ett inhemskt arbete. Av nattvardssilvret har från den katolska tiden bevarsts den förgyllda kalken med graverade helgonbilder på foten. Cuppan “förbättrades och gjordes större” år 1734. Oblatasken är en gåva av amiralen och landshövdingen Hans Clerck d. y., som på slutet av 1600-talet ägde Näshults säteri, och hans hustru Anna Bure. Asken är enligt stämpeln tillverkad av Gudmund Falk, nämnd som guldsmed i Eksjö 1675-1694. Från den gamla kyrkan härstammar också de stora mässingsljusstakarna på altaret, daterade år 1656 och skänkta till minne av översten James Sinclair och hans hustru Elisabet Clerck, en “ljusarm” av samma material, fäst på väggen bakom predikstolen och given av fru Elisabet Clerck, dopskålen av försilvrad mässing, den rikt järnbeslagna kyrkkistan, som nu flyttats från sakristian till vapenhuset, oblatjärnet med årtalet 1689 m. m. En del föremål gjorde man sig av med i samband med att den nya kyrkan togs i bruk. I ett protokoll med anledning av en visitation som biskop Gustaf Adolf Humble höll i Näshult den 15 maj 1735, vilken dag också kyrkan invigdes, sägs att åtskilliga saker och persedlar, “som nu för tiden alldeles obrukliga och fördärvade äro” till kyrkans bästa borde bortauktioneras, “helst de i kyrkans skrud ej ringaste nytta göra”. Bland det som avyttrades var “salig kung Gustafs gamla bibel”, som troligen ansågs överflödig sedan församlingen inköpt Karl XII:s kyrkobibel av år 1703.

Här ska också nämnas, att Näshults kyrka under reformationstiden sannolikt förlorade åtskilliga värdefulla medeltida konst- och kulturföremål. Vid konfiskationerna åren 1533 och 1541 fick församlingen nämligen lämna ifrån sig silver, till större delen förgyllt, vägande tillmmans s c:a 21 lödiga marker eller närmare 4 1/2 kg. De kvarlämnade föremålen vägde 2 1/2 lödiga marker eller ungefär 1/2 kg. Drygt 2/3 av detta silver var förgyllt.

***

Så några ord om klockstapeln. I tingsprotokollet från år 1729 talas det inte om någon sådan men det fanns en även då. Några dokument som berättar om dess tillkomst är inte kända, men en stapel nämns i en inventarieförteckning från mitten av 1600-talet (odaterad men sannolikt från år 1653). I den finns bl. a. upptagen “en kättel om 3 ämbars rum”. I ett tydligen senare gjort tillägg heter det: “avgår till spiran på klockstapeln”.

Smärre förbättringar av stapeln omtalas i räkenskaperna för år 1727. År 1741 anhöll församlingen hos Kungl. Maj:t om en kollekt “över hela riket” för att få medel till bl. a. en ny klockstapel. Genom häradshövdingens i orten försorg företogs då en besiktning av denna. I syneinstrumentet heter det, att “klockstapeln som är allenast 33 3/4 alnar ifrån kyrkan byggder” är mycket gammal och “nu så bofällig, att man ej utan största fara kan nyttja och betjäna sig av de däruti hängande klockorna”. Domkapitlet säger i sitt utlåtande, att stapeln “alldeles ånyo skall uppbyggas, emedan hon annars, som av åldern alldeles är förfallen, torde snart nedfalla och skada hela kyrkan till dess byggnad. Arbetet utfördes våren 1742 under ledning av Jonas Sandahl. Om det var en helt ny stapel som uppfördes framgår inte av räkenspernana, men det var i varje fall fråga om en genomgripande ombyggnad. Trots detta var den redan år 1763 så bristfällig, att man på en sockenstämma i oktober detta år beslöt, att “med det gamla dugliga virkets tillhjälp” under “nästa vår och sommar uppsätta en ny klockstapel”. Så skedde också. År 1829 var det åter dags för en grundlig restaurering av stapeln. Då inbyggdes den också helt med bräder och den spånklädda spiran byttes ut mot ett kors.

Stapeln, som ligger på kyrkogårdens sydvästra del, är av klockbockstyp. Den har tre vertikalt stående master, s. k. hjärtstolpar, på vars övre delar gamla spån ännu sitter kvar, samt åtta par snedställda “strävor”. I tornet hänger, nu liksom tidigare, tre klockor, av vilka den äldsta, lillklockan, enligt Lindstam sannolikt är “ett arbete från 1400- talets början”. I nyssnämnda inventarium talas dessutom om två klockor i kyrkan, “en på kyrkotornet, den andra på kyrkoväggen”.

***

Slutligen vill jag litet närmare presentera några av de ledande personerna i Näshult under den gamla kyrkans sista tid.

Mest att säga till om i socknen hade förmodligen då majoren vid Smålands kavalleriregemente Lars Fixenhielm (1675-1741). Han visade också stort intresse för kyrkans angelägenheter och var en drivande kraft vid kyrkbygget. Innan han år 1716 adlades bar han namnet Fix. Han var en frejdig karolin som “med beröm bevistade åtskilliga fältslag och drabbningar så uti Polen som i Sverige”. Efter slaget vid Poltava blev han fången men utväxlades efter en kort tid och blev därmed en av de få svenska officerare som efter kapitulationen undgick en långvarig rysk fångenskap. Efter hemkomsten köpte han år 1712 skatterusthållet Ramnåsa i Nye socken. Genom sitt giftermål med friherrinnan Brita Christina Leijonhielm, dotter till generalmajoren och landshövdingen Anders Leijonhielm och Ebba Emerentia Leijoncrantz, blev han så småningom herre till Näshults Säteri. Detta hade sedan år 1699 varit i familjen Leijonhielms ägo. Fixenhielm och hans hustru köpte år 1721 godset av hennes syskon för 3000 daler silvermynt, Brita Christinas “egen arvslott inberäknad”. Efter hustruns död år 1728 gifte han om sig med Anna Brita Schildt, dotter till ryttmästaren Adam Schildt och Brita Catharina Oxe.

Mån om kyrkan var även en annan karolin, Alexander Stuart på Ödmundetorp, major vid Kronobergs regemente. Han var gift med friherrinnan Elisabet Rehbinder, dotter till generallöjtnanten och landshövdingen Reinhold Rehbinder och hans första fru, Catharina Maria Fitinghoff. Stuart köpte gården år 1723 av majoren Henrik Klingspor och hans hustru, Anna Sofia Stålhammar, bördig från Salshult i annexförsamlingen Stenberga. Den sistnämnda hade i sin tur fått gården i arv efter sin far, den tappre och redlige överstelöjtnanten Jon Stålhammar, död under vinterfälttåget i Ukraina år 1708. Hans brev hem till hustrun är bevarade och har flitigt citerats i litteraturen, bl. a. i Frans G. Bengtssons “Karl XII:s levnad”. Och hans hustru var den inte mindre kända “välborna Sofia Drake”, av Snoilsky besjungen som “Frun på Salshult”. Under sin makes långa frånvaro skötte hon med kraft och duglighet inte bara Salshult utan också en rad andra gårdar, däribland i Näshult – förutom Ödmundetorp – Överåkra, Rösiöholm och Kejsarekulla. De många godsaffärer som hon och hennes man gjorde blir väl belysta i ett rikt och välordnat arkiv som finns på Salshults gård.

Sofia Drake tog verksam del i det kyrkliga livet inte bara i hemsocknen Stenberga utan även i Näshult. Hennes namnunderskrift förekommer också under skrivelser därifrån till domkapitlet i Växjö. År 1706 begärde hon att få “anständigt bänkrum” i Näshults kyrka, “vartill samtliga de äldste på församlingens vägnar gåvo sitt samtycke”. Och så tilldelades Salshult “det rum som är näst efter Kullebobänken”.

Per Silfversparres huvudbanér. Det enda släktvapnet från den gamla kyrkan

Per Silfversparres huvudbanér. Det enda släktvapnet från den gamla kyrkan

På skattesäterirusthållet Kullebo härskade Maria Silfversparre. Hon ingick år 1729 äktenskap med kaptenen Petter Michaëlis, född i Bremen. Även han var en av Karl XII:s officerare. Maria var en resolut och stridbar kvinna, vars okonventionella uppträdande ibland förorsakade “stor förargelse” i församlingen. Liksom sin syster Märta Sidonia figurerar hon ofta i tingsrättens protokoll. I den nyss nämnda s. k. bänkstriden tog hon mycket aktiv del. Hon köpte egendomen av fru Margareta von Scheiding, som var gift med hennes farbror, kaptenen Knut Silfversparre, och fått den som gåva av honom. Maria fick lagfart på Kullebo år 1716. Gården hade på 1500-talet förvärvats av hennes farfars farfars far, Nils Persson (Silfversparre) till Holma, som under Dackefejden var kungens fogde i Östra härad. Han blev år 1544 ryttmästare för en “fana” i det av Gustav Vasa uppsatta förbandet “Smålands ryttare” och utnämndes längre fram till överste för en stor del av krigsfolket i Småland. Han har sitt vilorum under en stenhäll framme i kyrkans kor. I “Adeliga gravar” (1757, ATA) sägs om denna sten, att “den ligger ute på kyrkogården”.

Stort inflytande i församlingen hade på sin tid även Marias farfar, majoren Per Nilsson Silfversparre d. y, (1613-1671), “herre till Kullebo, Flööshult, Salebo, Axebo och Edh”. Han begravdes också i kyrkan, där hans huvudbaner upphängdes.

Den siste prästen i Näshult under den gamla kyrkans tid var som redan nämnts “välärevördige och höglärde” magister Jacob Stocke, född år 1678 på Hallsnäs säteri i Ramkvilla socken. Ett epitafium med en del levnadsdata om honom finns uppsatt i kyrkan. Han tillträdde kyrkoherdetjänsten år 1722 efter att dessförinnan ha varit adjunkt hos biskop David Lund i Växjö. Att han åtnjöt biskopens förtroende framgår av domkapitlets protokoll: “och tycks ej nödigt vara, att han till pastoratet först sändes att avlägga provpredikan och undfå vocation, medan man om personens capacitet är försäkrat”. Stocke “konserverade huset” när han år 1721 gifte sig med “matronan” Maria Elisabet Ulmstedt, änka efter företrädaren, kyrkoherden Jonas Arenander. Efter hennes död år 1725 gifte han om sig med “väläreborna och dygdädla jungfrun” Margaretha Osander, dotter till kyrkoherden i Linneryd, Petrus Osander, och syster till domprosten, sedermera biskopen över Växjö stift, Olof Osander.

En rad andra kyrkligt engagerade personer har tidigare nämnts. Men kyrkbygget var en hela socknens angelägenhet. I de svåra tider som rådde krävdes därvid insatser och uppoffringar av alla. (Kyrkoherde Norlin talar också om “socknens fattigdom och ringhet”.) Sockenmännen utförde dagsverken som timmermän, snickare och målare. Många kom med gåvor av olika slag såsom bräder och kontanter. Någon kyrka av sten, som man föreslog på tinget, blev det alltså inte utan man uppförde av “gott timmer” den vackra, av kärv enkelhet präglade träkyrka som alltjämt är näshultsbornas helgedom.

KÄLLOR OCH LITTERATUR.

Uppgifter till denna uppsats har hämtats ur Östra härads domböcker samt Näshults kyrkas och Växjö domkapitels arkivalier i Vadstena landsarkiv ävensom ur handlingar i Vitterhetsakademiens antikvariskt-topografiska arkiv (ATA) och Riksarkivet, båda i Stockholm, och Jönköpings läns museums arkiv i Jönköping.

Förutom källor som angivits i uppsatsen samt gängse topografisk litteratur har bl. a . också anlitats:

O. KÄLLSTRÖM: Medeltida kyrksilver från Sverige och Finland förlorat genom Gustav Vasas konfiskationer. Uppsala 1939.

JOHAN NILSSON: Vad sockenstämmoprotokollen berätta om Västra Torsås 1700- tals kyrka. (Västra Torsås hembygdsförenings årsbok 1943.)

KNUT PETERS och ERIK SALVÉN: S:t Olofs kapell i Tylösand. Halmstad 1950.

MANNE HOFRÉN: Timmerkyrkan i Frödinge. Kalmar 1951.

EMIL JONSSON: Kråksmåla kyrka 200 år. Nybro 1961.

ARON ANDERSSON: Medieval Wooden Sculpture in Sweden, II. Uppsala 1966.

ERIK NORDIN: Svenska träkyrkor. Stockholm 1968.

STIG RYDEMAN: Somrarna i kyrkbyn. En Näshultsrapsodi. (Växjö stifts hem- bygdskalender 1974.)

JOH. AX. ALMQUIST: Frälsegodsen i Sverige under storhetstiden, 4:3. Stockholm 1976.

Uppgifter om altarskåpet finns att hämta i bl. a.:

WILLIAM ANDERSSON: Baltische Küstenkunst des 15. Jahrhunderts. Nordelbingen, 7, Heide in H. 1928.

JOHNNY ROOSVAL: Bernt Notkes oldgesäll 1482-1483, s. 122-123, Rig 1936.

WALTER PAATZ: Bernt Notke und sein Kreis, s 215. Berlin 1939.

STEN KARLING: Medeltida träskulptur i Estland. Stockholm 1946.

RAGNAR BLOMQVIST: “Altarskåpet i Näshult är inget krigsbyte!”, artiklar i Vetlanda-Posten 15/12 1972 och 4/1 1973. 24