Konfiskation av Näshults kyrksilver

Först bakgrunden

Gustav Eriksson Vasa valdes till kung av Sverige den 6 juni 1523. Kungavalet skedde i Strängnäs, man får föreställa sig att hela staden fylldes av en larmande, firande folkhop. Bland alla lyckliga svenskar fanns tre män från Lübeck, med, får man tro, lite kalla, beräknande ögon Det är de som har bekostat kalaset. De lånade ut pengar till Gustav så att han kunde föra Befrielsekriget, befrielsen från Kristian II och den danska överheten. De hade satsat på rätt häst, nu är det pay back time. Vi känner dem vid namn, skuldindrivaren Lambert Becker, rådsherrarna Bernd Bomhouwer och Herman Plönnies. De är där för att bevaka sina intressen.

Redan dagen efter kungavalet krävde Lübeckarna att man satte sig ned för att förhandla om återbetalning av lånet samt långtgående handelsprivilegier. Gustav visste att samtliga skattkistor i Sverige var tomma. Det fanns bokstavligt ingenting att betala Lübeck med. Och Sverige var beroende av Lübeck för import av varor, salt, humle och kläde samt andra livsnödvändiga varor, så det gällde att inte stöta sig med dem. Dessutom fanns en pockande legosoldathop, som krävde betalning innan de gick hem till Tyskland. Situationen var prekär, folket behövde Lübecks varor och legosoldaterna kunde ställa till rent elände. Även rådsherrarna från Lübeck var fullt klara över situationen. De hade en lösning. På tredje dagen av förhandlingarna drog de fram ett brev ur rockärmen. I brevet föreslogs att Gustav skulle skriva till kyrkor och kloster i de större orterna och begära att de sköt till medel i form av silver. Den 29 juni gick brevet ut till ett antal kyrkor och kloster, med krav på leverans till slottet och med löfte om återbetalning.

Under tiden förhandlade Gustav också med legosoldaternas anförare Hans Stammel som krävde betalt för sina soldater samt för skepparna för åtta fartyg som deltagit i ett försök att återta Gotland från Sören Norby. Först i augusti var man klar och skeppen kunde sändas hem. Med dessa skepp följde en silverkista, med så mycket silver som Gustav mäktat samla ihop och för tillfället var Gustav och Lübeck vänner.

Första silverinsamlandet

Den 29/6 1523, efter hållet rådsmöte, skriver Gustav det redan nämnda brevet till ”kyrkor och kloster om silverskatt”. Det han bad om var ”överflödsartiklar” inom kyrksilvret, sammalagt 400 kg för att tillfredsställa Lübeck. Den katolska riten krävde en mängd attiraljer, helst av ädelmetaller. För att ge en idé om hur många föremål i ädla metaller som behövdes vid den katolska mässan radar jag här nedan upp dem, utan att ange användningsområde (eftersom jag inte har en aning!)

Kalk och paten; sugrör, fistula, pipa; Ciborium: pyxis, sakramentskar, ”öffleteskar”, viaticum, ibland helgedomkar; ampulla; ablutionskanna; kommunionsked; oljekar; monstrans; altarkors, processionskors; hängkors; bild och relikvarium; rökelsekar, navicula; rökelsesked; cochlear parvum; korolleband, kårlaband och pipeband; krona, krans och huvudsilver samt lad; korkåpespänne och clipeus-pendant; kåpebonad samt ströningar; kräkla; pax tecum, kysstavla, pås, passkors; påsk-kar,; agnus dei; votivgåvor; fingerringar; småsilver, brytsilver; testamentssilver.

Det mesta smältes ned, till konsthistorikernas fasa. Och drottning Margareta sydde kläder till småprinsarna av beslagtagna korkåpor. Korkåporna konfiskerades eftersom de var broderade med silvertråd. Fogdarna var noggranna! En del av smyckena gick till Drottningens prydande.

Insamlandet mellan 1523 och 1527

Aptiten växer medan man äter. Gustav hade funnit ett sätt att samla in pengar och under dessa år utvecklades tekniken. Det stora stridsäpplet 1524 var det silver som nunnorna i Vadstena kloster hade samlat in för att använda till ett relikskrin. Reliken var lämningarna efter den heliga Birgittas dotter Katarina och man får förstå att skrinet betydde mycket för nunnorna. Kravbrevet eller tiggarbrevet, vilket man vill, från kungen talade om att landet fortfarande led ”stor nöd och oköpan på salt, humle, kläde och annat som brukar införas från Tyskland här i riket”. Två väsensskilda men viktiga överväganden sattes mot varandra. Gustav vann.

Varför blev Sverige reformert?

Anledningen till att Sverige blev reformert eller lutheranskt, vilket man vill, var nog rent ekonomisk. Gustav Vasa behövde pengar och den katolska kyrkan i Sverige hade gott om pengar. Det krävdes ingen större eftertanke förrän han kopplade ihop dessa två fakta.

Det var ju bekvämast om hans konfiskationer såg ut att vara lagliga. Gustavs sekreterare Laurentius Andrae reder ut begreppen:

”Det har blivit vanligt att bruka namnet kyrka (ecclesia) om prelaternas eller prästernas gemenskap, eller stundom även det med händer byggda huset. Men i den heliga skrift förekommer det enbart om människors, särdeles de trognas, samfund. Därföre, då vi säga kyrkans penningar, vad säga vi annat än folkets penningar? (…) Det vore dock väl om vi sysslade med dem som diaconi det gjorde, nämligen så att vi använde dem för vår arma nästas behov. Men vi behålla dem att pryda templets väggar eller göra helgedomsskrin eller oblataskar eller till andra ändamål, som kanske är av Gud förbjudna eller ingenstans i den Heliga Skrift påbjudna eller av människor eller jag vet inte vilken anda påfunna.”

Således! Klostrens och kyrkans rikedomar hör till folket! Kungen är vald av folket för att styra landet och folket betalar skatt för att ge honom möjlighet att styra landet. Kungen/staten blev överhuvud för kyrkan, ett samband som inte upphävdes förrän år 2000.

Här kan det vara på sin plats att kommentera Gustavs person och hans värderingar. För att reda ut Sveriges ekonomi såg han liturgiska klenoder och andra dyrbarheter som hopats i klostren och domkyrkorna som dött och räntelöst kapital. Konstverken som sådan intresserade honom inte. Inte heller brydde han sig om religionen. Westman:”han hämtade jämt så mycket av det lutherska kyrkobegreppet, som i den förhandenvarande situationen kunde passa för statsmaktens ekonomiska krav.” Det finns t o m ett brev från 1540-talet vari han skäller ut en kyrkoherde för att denne inte utför en speciell katolsk rit. Varför han nu brydde sig…

Västerås riksdag 1527

Västerås riksdag sammankallades i första hand för att hantera Dalaupproret, men Gustav lade till några frågor till agendan. Återbetalningen till Lübeck var fortfarande inte klar. Lambert hade återigen dykt upp medförande i skarp ton hållna brev från Lübeck. Något måste göras.

Riksdagen fattade följande fyra beslut

  1. de som anstiftade oro i riket skulle straffas
  2. kungen skulle till landets bästa förfoga över kyrkans överflödiga inkomster samt överta biskoparnas borgar och slott
  3. adeln fick återkräva allt gods som donerats eller sålts till kyrkan sedan 1454
  4. Guds ord skulle ”renliga predikat varda”. Det innebar att till den vanliga katolska gudstjänstordningen lade man till en predikan på svenska. I övrigt fortsattes som förut.

Det är det andra beslutet som ligger till grund för den stora reduktionen, Västerås recess.

Adeln och bönderna var negativa till förändringar av gudstjänstskicket, så några beslut av religiös karaktär fattades inte. Det skulle dröja till 1593, Uppsala möte, innan den reformerta gudstjänstordningen fastställdes.

Men kyrkan fick betala. Så här står det i Wikipedia: (”ränta” betyder inkomster)

”Redan omedelbart efter befrielsekriget började kyrkan, trots sin principiella frälsefrihet, få åtaga sig olika gärder till kronan; vissa år helt eller delvis avstå från tionde och så vidare. Men eftersom kronans inkomster fortfarande var otillräckliga, beslöts på Västerås riksdag 1527 den stora kyrkoreduktionen. Enligt beslutet –Västerås recess – skulle kronans ränta upprättas genom biskoparnas, domkyrkornas, klostrens och kanikernas överflödiga tillgångar. Biskoparna skulle inte få ha större följen, än kungen bestämt; överskottet av deras ränta skulle enligt överenskommelse mellan honom och dem överlämnas till honom, även deras slott och fästen. På samma sätt skulle ske med domkyrkornas och kanikernas ränta, över varje kloster skulle kungen sätta en god riddersman, som skulle låta klosterfolket få sitt uppehälle och hålla klostret vid makt, men för överskottet av dess ränta göra kungen tjänst med borgläger eller på annat sätt. För att adeln skulle återupprättas, skulle den återfå alla gods, som sedan Karl Knutssons räfst blivit skänkta, sålda eller pantsatta till kyrkan, de sålda eller pantsatta dock mot lämplig lösen, eftersom de längre eller kortare tid varit borta och inte löst sig själva. Skattejord skulle återgå, hur länge den än varit borta, undantag gjordes för jord som var nödvändig för prästernas uppehälle i Norrland.”

Silverkonfiskationer 1527-1533

Hur gick det då med kyrksilvret? Från början var det kloster och domkyrkor som fick bestå silvret, men ganska snart fick landsortskyrkorna vara med och bidra. Näshults bidrag är antecknat 1533 och 1541. Indrivningen var, har vi sett, från början frivillig och skedde med löfte om återbetalning, men vartefter tiden gick utvecklades en byråkrati med ordentlig redovisning och en kader av fogdar som reste runt och samlade in. De hade stränga order från Gustav att ta det med lämpor och i hemlighet, för att inte reta upp befolkningen. Gustav hade ju erfarenhet av uppretad allmoge.

Gustav blev en föregångare till Joakim von Anka, som badar i sina pengar. Gustav badade inte, men han sov i sitt silverrum, det s k Eskils mak. Där var alla silverkistorna staplade och maket var försett med ordentliga lås. Det var väl antagligen det tryggaste stället i slottet, med alla sina lås. Det fanns flera personer som planerade att mörda honom, dock utan framgång, så det var nog ett klokt val till sovrum. Eller också gillade han bara silver.

En del av silvret följde med biskop Hans Brask, när han rymde ur landet. Brask var påvetrogen och slutade sina dagar i ett kloster i Polen, efter att ha använt det medhavda silvret till att upprätthålla sin ställning.

Och Lübecks fordran på återbetalning av lånet? De fick inte mycket av det hopsamlade silvret. Dels räckte det hopsamlade silvret långt ifrån till att betala skulden, dels var nog Gustav och hans söner helt enkelt nöjda med att det låg en förmögenhet där hemma på slottet, som kunde användas till bättre ändamål än att betala Lübeck.

Näshults silvergruva

Kriget mot Nils Dacke kostade också mycket pengar. Legosoldater kostar! Enligt Källström tömde de Gustavs silverförråd och kungen måste se sig om efter fler källor. Hans betrodde vän Nils Persson Silfversparre på Holma tipsade honom om silverfyndigheter i Näshult och Gustav skickade hit två förståndiga män från Sala att undersöka saken. Sala silvergruva bidrog mycket till statsbudgeten och det var kanske nära att Näshult blivit ett nytt Sala. Tacknämligt nog var Näshults fyndighet inte rik nog för att motivera brytning. Omkring 1900 gjordes en ny undersökning, men det blev inget av den heller.

Sala Silvergruva levererade 3 000-4 000 kg per år under 1500-talet. Det fanns inte så många silvergruvor i Sverige. 1549 nämns gruvor i Stora Skedvi socken i Dalarna, Guldsmedshyttan fanns redan på 1400-talet, Hornkullen utanför Filipstad redan på 1400-talet. Dessa är de enda silvergruvor jag har hittat på nätet. Utom Näshults.

Gustavs brev till Nils är rätt lättläst för att ha stavats på 1500-talet så jag lägger in det i sin helhet. Han hade då ett spänstigt språk, Gustav!

Klockskatten 1530

När Gustav krävde in kyrkklockorna för att smälta ner dem och skicka metallen till Lübeck blev det uppror i landet. Anledningen till dessa uppror brukar anges som att ”deras helige glockor, som wore både krisnade, smorde och wigde” vore alldeles för älskade och vördade för att förloras. Deras värde löstes därför med silver. Det är väl tveksamt om Näshultsborna löste in sin klocka av den anledningen. Det var kanske snarare så att praktiska överväganden tog över. Lillklockan i Näshults kyrka är antagligen från 1400-talet och det är väl kanske inte en alltför djärv gissning att det var denna klocka som löstes.

På medeltiden fungerade kyrkklockan som tidangivare. Under den katolska tiden i Sverige ringdes i klockorna enligt katolska seder, det vill säga morgonringning, middags- eller Angelusringning (böneringning för Ave Maria) och aftonringning varje dag, samt helgmålsringning dagen före helg (detsamma som aftonringning, men ofta med större klockor) och flera ringningar vid mässor under vardagar, söndagar och helgdagar. Under söndagar och helgdagar hölls flera mässor på morgonen fram till middagen. (Wikipedia).

Kyrkklockor användes också för att varna för brand, fientliga trupper och andra faror, samt själaringning för avlidna etc etc. Så klockorna hade en vardagsanvändning och det dagliga livet skulle ha blivit besvärligare utan dem!

Det fanns också vidskepelse förknippat med klockorna. Enligt medeltida uppfattning fick klockan genom anknytningen till kyrkan och genom det mystiska dopet en mystisk makt: jättarna kunde inte tåla klockljudet, demonerna flydde på grund av den, blixt och storm kunde inte skada den, med mera. Valdemar Atterdag skall på sitt yttersta ha anropat ”den stora klockan i Lund”. Denna tro avspeglar sig även i många klockinskrifter, såsom den av Friedrich Schiller citerade: Vivos voco, mortuos plango, fulgura frango (”Levande kallar jag, döda jag sörjer, blixten jag bräcker”). (Wikipedia)

I Lund slår fortfarande ”den stora klockan” timslagen. På 1800-talet hade få fattiga studenter en klocka, så när de hörde kyrkklockan begav de sig till föreläsningen. För att de inte skulle komma försent började varje föreläsning en kvart efter angiven timme. Så är det fortfarande.

Att församlingarna så gladeligen gav upp sin silverskatt för att få behålla klockan, gav Gustav en idé. Han drog slutsatsen att allmogen egentligen inte brydde sig om sitt silver så nu började han organisera silverkonfiskationerna med hjälp av utländska utbildade fogdar, som var betydligt mera effektiva än de inhemska. Det är nu Näshult förlorar sitt kyrksilver 1533 och 1541.

Vem donerade silvret?

Varifrån fick Näshultsborna sitt silver? Kyrkan i Näshult hade tämligen mycket silver i sin ägo, mer än andra byar av motsvarande storlek. Vem hade donerat silvret? Finvid kan ha haft en del med sig hem från Palestina, men vad fanns det för välbeställda bönder i Näshult? Den ende är Nils Persson Silfversparre, men han tillhörde Lemnhult. Tyvärr vet vi inte hur många människor som bodde i Näshult i mitten på 1500-talet, sådana siffror finns inte förrän 1749, så jämförelser med Lemnhult, Fagerhult etc är svåra att göra. Så här såg det i alla fall ut i byarna omkring Näshult.

Innehav av kyrkosilver före konfiskation

  Förgyllt Oförgyllt Totalt innehav Vikt i gram Värde 2018
  Mark Lod Mark Lod Mark (1 mark=200 g) SEK 4,14/gram
Näshult 13 7   6,5 13,8 2 769 11 463
Lemnhult 7 3 1 0,5 8,2 1 644 6 805
Stenberga 7 1,5 1,5 1,5 8,7 1 738 7 193
Fagerhult 8   3,5 2 11,6 2 325 9 626
Korsberga 10 2 0,5 3,5 10,8 2 169 8 979
Nye 12,5   1 6 13,9 2 775 11 489
Skirö 14 5 0,5 6 15,2 3 038 12 575
          Summa 16 456 68 129

Innehav av kyrkosilver efter konfiskation

  Förgyllt Oförgyllt Totalt innehav Vikt i gram Värde 2018
  Mark Lod Mark Lod Mark (1 mark=200 g) SEK 4,14/gram
Näshult 1,5 4,5 0,5 3,5 2,5 500 2 070
Lemnhult     1 4 1,3 250 1 035
Stenberga     1,5 4 1,8 350 1 449
Fagerhult     2   2,0 400 1 656
Korsberga 2 6   5,5 2,7 544 2 251
Nye         okänt    
Skirö     1,5 4 1,8 350 1 449
          Summa 2 394 9 910

Lärdomar för framtiden

Gustav ville klara sig utan legosoldater i framtiden, det var dyrt och opålitligt folk, menade han. Gustav Vasa var fast besluten att skapa en ny försvarsordning. Inhemska soldater skulle bilda stommen i det svenska försvaret. Det var i denna situation som kungen skrev till sin ståthållare Germund Svensson på Kalmar Slott. Av brevet framgår att det var ”penningspillning” att anställa legosoldater och att de ”gärna söka busken eller gå vid skogen när det gäller”. Vidare skriver han att ”vi föga äro belåtna med dem” utan han vill istället ha ”troget svenskt folk” i försvaret. Enligt Gustav Vasa skulle nu ståthållare Svensson lägga ner all möjlig flit på att skaffa svenskt folk – både ryttare och knektar. Dessutom skulle de lovas en ”redlig betalning”. De ryttarförband som sattes upp kallades på Gustav Vasas tid ”Kungl Maj:ts Skyttar uti Småland”, men också ”Smålands Ryttare”. Ryttarna var indelade i fanor motsvarande senare tiders skvadroner. Chef för en fana var en ryttmästare. Den förste ryttmästaren som nämns är Nils Persson Silfversparre uti Holma i Lemnhults socken. [Källa: Smålands Husarer, Hvetlanda skvadron. Program och information 2012] (genom Silfversparre.com.)

Hans brev till Germund Svensson skrevs några år efter Dackeupproret, Dalaupproren och kanske fler oroligheter. Troget svenskt folk?

Slutord

Från början var det meningen att denna artikel endast skulle bestå av bifogade tabell med uppgifter om beslagtaget silver i de byar som omger Näshult. Men under arbetets gång dök det upp den ena historien efter den andra, det ena Gustav Vasa-citatet efter det andra, oemotståndliga små läckerbitar att infoga i historien. Och det finns mycket mer att glädjas åt, se nedan!

 

Eva Kornby
Haddarp februari 2019

KÄLLOR

  • Källström, O: Medeltida kyrksilver från Sverige och Finland,
  • Silfversparre.com
  • Westman, KB: Reformationens genombrottsår i Sverige, Uppsala 1918
  • Wikipedia, div artiklar

Tack till Thomas Drugg, Östersunds stadsbibliotek, som scannade och skickade Gustavs brev till Nils Persson Silfversparre till mig.

REKOMMENDERAD VIDARELÄSNING

https://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/a/bK4OPl/gustav-vasas-far-dog-av-sin-egen-ondska

Googla Wikipedia: Sören Norby, död 1530 i Florens. Pga att danska ö inte går att kopiera kan jag inte ge adressen här. Men vilken karriär!

Biskop Hans Brask är också värd att lära känna, men den verkligt hialöse var Hemming Gadh! Tyvärr bodde han aldrig här i Näshult, så det blir ingen artikel om honom.

Det vore också intressant att gräva lite mer i Lübecks samtida historia. Omkring 1540 hade en man vid namn Wullenwever tagit makten i Lübeck. Han lyckades konfiskera för eget bruk 4,800 kg silver bara från kyrkorna i Lübeck! Även flera andra tyska städer fick se sitt kyrksilver försvinna vid denna tid. Så Gustav följde tidsandan, kan man säga.