Finvid, del 3: Resan till det Heliga landet

Finvid är den förste till namnet kände kyrkoherden i Näshult. Han var sannolikt född omkring 1235. Han blev, trots sin oäkta börd, präst efter dispens från påven. Han reste till Palestina tillsammans med biskop Henrik i Linköping, han gav bort en gård i Näshult till stiftet och han slutade sina dagar som kyrkoherde i Hässleby, utanför Mariannelund. Det är också bekant att han hade en bror och två nära släktingar, Vimund och Simon, som också var präster i Linköpings stift.

Mycket mer vet vi inte. Men kanske man kan dra lite slutsatser…

Finvids familj och hans relation till biskop Henrik

Vi vet att Finvid var kyrkoherde här i Näshult, eftersom Linköpingsbiskopen Henrik 1283 skriver i sitt testamente om ”Finvid, rector (kyrkoherde) i Näshult”. Vi har antagit att Finvid var son till en kyrkoherde i Näshult, eftersom prästerna oftast rekryterades lokalt. Bönderna i byn kunde enas om vilken präst de ville ha och då utsågs han av stiftet med automatik (Lejon). Det var ju enklast för bönderna att välja någon de kände. Enligt Tiohäradslagens kyrkobalk och även Östgötalagens kyrkobalk (Näshult hörde då till Linköpings stift) var prästen tvungen att bo på sitt prästabol, så Finvid bodde här i byn. I själva verket hade han inte lov att avlägsna sig längre från byn än att han kunde höra kyrkklockorna! Finvids innehav av gården Hillhult tyder också på att han var född här.

Vi vet också att Finvid hade minst en bror och två syskonbarn/barnbarn, Vimund och Simon. Både brorsbarn och barnbarn kallas ”nepote” på medeltidslatin, så vi vet inte vilken släktskap de hade.

Linköpings stifts Herdaminnen anger Finvid som farfar till domprosten Vimund i Linköping. Detta måste vara fel. Domprosten Vimund vidimerar 1278 ett brev från kung Magnus. Finvids barnbarn/syskonbarn Vimund är fortfarande korpräst 1283, när Finvid ger bort gården Hillhult. Däremot fanns en kyrkoherde Vimund i Linköpings församling från 1294 till 1312. Kan det vara Finvids syskonbarn?

I Näshult bodde således kyrkoherden, Finvids far. Han eller hans fru/sambo ägde Hillhults gård i Näshult, så de hade det gott ställt, vad med tionde och annat. Det var kyrkans ambition att prästen skulle vara den rikaste och finaste personen i socknen.

Fanns det några personliga kopplingar mellan Finvids familj och biskopen? Under större delen av Finvids tid som präst var Henrik biskop i Linköping. Före resan till Palestina måste de ha träffats flera gånger, både i Näshult och i Linköping där Finvid studerade. Finvid var huskaplan åt biskopen under resan och det verkar rimligt att Henrik valde någon som han tyckte om och litade på.

Biskopsgods i Linköping stift

Kyrkan var en mycket stark faktor i riket, med en strikt rangordning. Biskopen i Linköping var den främste biskopen i Sverige, efter ärkebiskopen. Linköpingsbiskopen härskade inte bara över det nuvarande Linköpings stift, utan stiftet omfattade även Öland, Gotland och norra Småland, således även Njudung. Biskopen ägde för sin försörjning flera gårdar i stiftet, det sk biskopsbordet. En av dess gårdar låg i Näshult. (se karta). Magnus Ladulås ägde också flera gårdar i Näshult som han överlät till biskopen genom byte 1278. Det fanns således en tämligen stark ekonomisk koppling mellan biskopen och Näshult.

Här fanns en nybyggd kyrka, goda förbindelser med biskopen i Linköping, som i sin tur hade goda förbindelser bland de världsliga. Möjligen reste Finvids far till Linköping då och då. Skänninge möte ägde rum 1243-1248, då skulle alla präster i stiftet närvara. Ibland kom kanske biskopen och hälsade på, säkert i samband med invigningen av den nya kyrkan, ibland för att titta till sin gård i Näshult och äta upp avkastningen från den. Det var enklare att flytta biskops-”hovet” än att frakta maten till Linköping.

Kyrkoherdar på landet var ofta inte särskilt välutbildade. Inte förrän 1272 beslöt biskop Henrik att samtliga blivande präster måste vistas i Linköping i två år för att utbildas. Finvids far måste dock ha varit väl utbildad. Han uppfostrade två söner och två kända barnbarn, Vimund och Simon, till präster.

Vi vet att Finvid var av oäkta börd (pappa kyrkoherden var sambo!) och behövde dispens från påven för att få bli präst. Den dispensen är daterad 12 januari 1256, då Finvid antagligen var 15- 20 år gammal.

Påven Alexander (IV) till Finvid, ”diaconus canonicus” i Linköping, med tillstånd att, trots dennes oäkta börd, p.g.a. hans lärdom och goda seder få befordras till prästämbetet och mottaga andra kyrkliga ämbeten, som på kanoniskt sätt erbjuds honom, med undantag av biskopsämbetet, försåvitt han inte först mottagit speciell påvlig tillåtelse till detta.

Svenska präster brydde sig inte om den katolska kyrkans krav på celibat för präster utan de flesta var gifta eller sammanboende och hade barn. Påvens delegat Vilhelm av Sabina säger i samband med rapporten från Skänninge möte 1248 att nästan alla prästerna där var prästsöner och att de följande sina fäders exempel var gifta eller sammanboende och hade barn (Lejon s 71).

Påvens brev är lite ovanligt såtillvida att påven själv utfärdar dispens för Finvid. I de flesta fall fick högre präster av påven uppdraget att finna lämpliga yngre män och prästerna hade då rätt att ge sådan dispens. Om man ser på tiden för påvens brev och tiden för biskoparna i Linköping så lägger man märke till att Linköpings biskop Lars fortfarande levde och att Lars släkting sedermera biskopen Henrik två år senare efterträdde honom, efter en lovande karriär i domkapitlet. Var det Lars och Henrik som skrev till påven och begärde dispens för Finvid? Påven understryker hans lärdom och goda seder, men det finns skäl att tro att Finvid på något vis var släkt med eller hade täta vänskapsband med Lars och Henrik. Släktskap var nog viktigare än skicklighet, på 1200-talet, så man misstänker att Lars och Henrik hjälpte fram en medlem av familjen. Påvens brev med dispens för Finvid från kravet på äkta börd är den enda av det innehållet som finns kvar från 1200-talet (vilka slutsatser man nu kan dra av det.)

Ytterligare en omständighet som talar för ett närmare förhållande mellan Finvid och biskopen är det faktum att Finvid fick den viktiga posten som huscapellan (dvs huspräst) för biskop Henrik, när denne begav sig på korståg.

Dessutom avslutade Finvid sin karriär med att bli kyrkoherde i Hässleby, som var ett av Linköpingsbiskopens tre storgårdar i stiftet. Dit kom biskopen ofta för rekreation. Det var en betydligt finare och mer inbringande församling än lilla Näshult. Det uppdraget fick Finvid efter Henriks död, vilket tyder på att det inte enbart var en personlig välvilja från Henriks sida utan att Finvid hade ett bredare kontaktnät.

Biskop Henrik

Det finns ovanligt mycket uppgifter om biskop Henrik i Linköping och det är faktiskt möjligt att skapa sig en bild av mannen och hans tid.

”Henrik framträder första gången vid legaten Vilhelms av Sabina vistelse i Östergötland nov—dec 1247. Han kallas då magister och var nyligen insatt av biskopen Lars såsom innehavare av det av denne genom donation av egna gods upprättade sjätte kanonikatet vid domkyrkan. H var frände till Lars; han torde ha härstammat ur det nyinflyttade tyska borgerskapet, snarast från Söderköping. Hans studier hade varit nära förbundna med klostret S:t Victor intill Paris, berömt såsom centrum för reformrörelse och lärdom under 1100-talet och då frekventerat av danska och norska kyrkomän. Hans sena pilgrimsfärd är likaså förknippad med klostret. H är därmed den förste svensk, vilkens studier och lärda förbindelser är någorlunda bekanta.”(Schück, nätet:)

Möjligen tillhörde han en gren av Bjälboätten. Han och Lars och Lars Albrektson var i alla fall de enda biskoparna i Linköping under 1200-talet som inte direkt kan hänföras till Bjälboätten. Med tanke på Bjälboättens (läs Birger jarl) fasta grepp om politiken och kyrkan verkar det egendomligt att de skulle ha underlåtit att besätta biskopsstolen i Linköping med oskylda personer så någon slags koppling fanns nog.

Henrik studerade vid St Victor klostret i Paris, och måste ha varit ungefär samtida (1240-talet) med den otroligt inflytelserike filosofen, teologen och juristen Thomas av Aquino, som också studerade och delvis undervisade där. Det är förbluffande att tänka sig att dessa båda faktiskt mötts, till vardags, så att säga. Fast enligt samtida källor sa Thomas inte så mycket…

Andra studenter eller besökare var kändisarna Pierre Abelard, Thomas Beckett och Bernard of Clairvaux men det var före Henriks tid. St Victor grundades omkring år 1100 och blev snart berömt för sin undervisning och lärdom. Det anses vara grunden till Paris universitet. Klostret lär ha legat på den nuvarande platsen för Paris universitet och till dels på Jardin des Plantes. Åtminstone 60 år senare hade de svenska studenterna ett eget hus i Paris, vilket framgår av brandinspektionen 28 november 1341 (Sdhk 4737)

Johannes de S:to Suppleto, Petrus Rosellus och Simon de la Courtille, franske kungens edsvurna män i murare- och timmermansskrået, avger berättelse om anställd undersökning av en mur mellan de svenska studenternas hus i Paris och ett angränsande hus, och den fara som kan uppstå av en på sistnämnda hus befintlig skorsten, samt uppger de förändringar som bör vidtagas till eldfarans avvärjande.

Så här såg klostret ut 1572. Det förstördes helt under Franska revolutionen.

St Victor, Paris

Påvar, kungligheter och adelsmän donerade pengar och andra värden till klostret och det blev snart mycket välsituerat.

Korståg och situationen i Palestina

1279 beslöt sig Henrik för att dra på korståg till det Heliga landet. Han närmade sig 70 år så snart skulle han vara för gammal, den politiska situationen i Jerusalem var något så när stabil, det fanns pengar till resan, han ville gärna hälsa på i klostret St Victor i Paris. där han hade studerat.

Hur mycket visste man i Linköping om den politiska situationen i Palestina? Nyheter därifrån tog väl god tid på sig att nå östgötaslätten, men med tanke på den centrala roll som det Heliga Landet spelade för biskopen och resten av prästerskapet borde åtminstone en del av dess fasansfulla senare historia ha varit känd.

Här är några exempel på vad som hände från 1244 och framåt, alltså under Henriks vuxna liv. Går man längre tillbaka blir det ännu värre.

11 juli 1244 red Djingis Khans efterträdare, den mongoliska horden under Barka Khan, in i Jerusalem. De högg ihjäl munkar och nunnor, högg huvudet av prästerna framför altaret, förstörde kyrkor och kloster och satte eld på den Heliga Graven. Jerusalem rensades på kristna. Därefter red de bort.

1248 fick en stor här korsfarare från Frankrike slå sig fram nedför Rhonedalen under blodiga strider med albigienserna, en ”kättersk” grupp katoliker. Rhonedalen var den viktigaste rutten till Marseille, varifrån det gick båtar till Acre i Palestina. Hären beslöt att övervintra på Cypern, där det svåra klimatet och ett oreglebundet levnadssätt gjorde att 260 riddare dog i olika sjukdomar.

1250 befann sig Ludvig den Helige i Egypten för att försöka inta landet och etablera en kristen bas. Den gamle sultanen hade dött och efterträtts av en ung släkting, som en kväll hade inbjudit Ludvig till bankett. Under måltiden brakade mamluken Baibur med sitt följe in i salen och högg ner den unge sultanen. Baibur högg av honom huvudet och viftade med det framför ögonen på Ludvig.

Baibur blev några år därefter vald till sultan, (i demokratisk ordning, eller?), och tog raskt itu med att utöka sitt rike. Efter att 1263 ha slagit en mongolisk här i Syrien passerade han på hemvägen Jerusalem. Där byggde han upp muslimska kvarter och organiserade en muslimsk fest som skulle infalla och störa den kristna påsken. Judar måste bära gula turbaner medan de kristna var tvungna att bära blå turbaner. Baibur var helt i händerna på den sufistiska sekten av Islam, som plundrade kristna kyrkor och lynchade judar och kristna. (Historien om Baibur är något annorlunda hos Michaud, det finns fler källor.)

1256 blev Acre mycket svårt skadad och enligt Michaud dog 20000 (förmodligen överdrivet) människor i sammandrabbningar mellan genuesare och venetianare i staden. 1258 förintades den genuesiska flottan utanför Acre efter sammandrabbningar med venetianarna. Striderna mellan Genua och Venedig fortsatte i flera år och berörde även Konstantinopel.

1263 skrev en judisk lärd att det bara fanns 2000 invånare i Jerusalem, varav 300 kristna och 2 judar. Mongolerna anföll regelbundet staden, Jerusalem var en död stad.

1265 belägrade och intog Baibur Caesarea, som jämnades med marken. Samma år belägrade han staden Arsuf, som försvarades av Jonhanniterriddare. Staden intogs och jämnades med marken och omkring tusen riddare blev fångar. Därefter härjade man ”på ett fasansfullt sätt” i norra Syrien. (Michaud).

Baibur försökte flera gånger inta Acre, men slogs tillbaka. Baibur dog 1277. Hans efterträdare lyckades 1291 inta staden. De manliga invånarna dödades medan kvinnorna såldes som slavar. Staden jämnades med marken.

Den mongoliske khanen Hulagu härjade vilt i området mellan 1256 och 1260. De kristna kunde inte ens då samarbeta, vilket underlättade för khanens härjningar.

Det som kanske fungerade som en viss garanti för att man skulle överleva resan till det Heliga landet var att det fanns ett fredsfördrag mellan Edvard I av England och Baibur, undertecknat 1271 och gällande i tio år. När Henrik gav sig av förhandlade man just om ytterligare ett fredsfördrag. Edvard hade åkt hem och Baibur var död så de nya makterna behövde komma överens.

Detta var ett urval av vad som hände i Palestina i mitten av 1200-talet. Något tryggt resmål var inte det Heliga landet.

Trots alla dessa hemskheter gav sig folk av mot det Heliga landet. på korståg och pilgrimståg. De flesta av Henriks följe kom ju faktiskt hem.

Henrik erlägger pilgrimslöfte

Ett löfte att deltaga i ett korståg eller att göra en pilgrimsresa var på medeltiden juridiskt bindande. Många korsfarare som hade gripits av den allmänna korstågsyran ångrade sig djupt, men det var inte lätt att komma ifrån löftet. Många sköt på fullgörandet genom att lova ett annat korståg eller pilgrimsfärd, andra betalade dyra pengar för att slippa ifrån löftet.

Henrik avlade korstågslöftet 1279. Man kan undra om han visste vad han gav sig in på, men kanske var den allmänna åsikten bland det högre prästerskapet att det hörde till yrkesrollen. Ungefär samtidigt med Henrik gav sig biskopen i Skara iväg till det Heliga landet. Henriks företrädare på Linköpings biskopsstol, Lars, hade också varit på pilgrimsfärd. Linköpings andre biskop med namnet Lars, 1292-1307, slog följe med Birger jarls bror Bengt Månsson när han reste till Palestina 1288 (Skandinavien). Sankta Ingrid, abbedissa i ett kloster nära Linköping, kom hem 1288 efter en pilgrimsresa.

På lite närmare håll finns en gårdsägare i Lemnhult, Holmger Magnusson, som måste fara till Jerusalem som syndabot (Sdhk 7358). Holmgers farbror, lagmannen Folke Karlsson (Lejonbalk) och hans bror Filip reste till Jerusalem på pilgrimsfärd, antagligen på 1280-talet. Folke Karlssons frände och efterträdare som lagman i Tiohärad, Nils Sigridsson Natt och Dag, for till det Heliga landet någon gång före 1299. Som synes var pilgrimsresor inte något ovanligt. Samtliga här uppräknade kom också hem, bara Henrik blev kvar.

Det är tveksamt vad Henrik menade med korstågslöftet, om det inte var mera ett pilgrimslöfte. Ett korstågslöfte var ett bindande löfte att för påvens och den katolska kyrkans räkning döda otrogna. Svek man sitt löfte skulle man bannlysas. Pilgrimsresor kunde ibland vara ett slags straff för våldsbrott och sexuella brott, men om man reste frivilligt hade man större frihet att välja om man skulle fullfölja eller ej.

Själva korstågstanken höll på att förlora sin popularitet under senare delen av 1200-talet. Däremot ville man gärna komma till Palestina och se de heliga platserna. Många drömde om att dö där, och bli begravda i det Heliga landet.

Henriks resa liknade mer en pilgrimsresa, men förmodligen skulle han då inte fått tillgång till pengarna som ju hade samlats in för att användas till korståg. Tack vare hans testamente vet vi att han inte hade några vapen med sig, mannen närmade sig också 70 år och man undrar vilken sorts korstågskämpe han skulle kunna tänkas utgöra. Däremot tog han med sig en stålbrynja, som dock inte kom till användning.

Korstågsskatten

Det andra konciliet i Lyon sammankallades 1274 av påven Gregorius X. Då samlades mer än 500 biskopar, sextio abbotar och fler än tusen prelater i Lyon. Även lekmän deltog. Kungen Jakob av Aragonien, ambassadörer från mongolernas khan, och ambassadören för kejsare Mikael Palaiologos i Konstantinopel infann sig i Lyon.

På agendan fanns bland annat finansiella aspekter av ett planerat korståg. Det beslöts att det skulle utgå en korstågsskatt på 10 % under 6 år från alla kristna församlingar. Detta var en extraskatt som skulle utgå förutom det ordinarie tiondet. Exakt hur skatten skulle beräknas har visat sig svårt att ta reda på, men sannolikt skulle den betalas i någon gångbar valuta i Frankrike eller Italien. Växelkursen för svenska mynt hade försämrats på sistone, så i praktiken blev skatten högre än de 10 % som beslutats i Lyon.

Bönderna knäade redan under bördan av tiondet. Man gjorde sitt bästa för att undvika att betala.

Så kallade kollektorer sändes ut från påven för att kräva in skatten. Bertrando Amalrici, senare biskop i Arles, sändes till Sverige. Han fick det besvärligt. Biskoparna som var ansvariga för insamlandet av skatten fick plötsligt anledning att resa bort när Bertrando annonserade sin ankomst. Bara som ett exempel hände det i Västergötland att sedan skatten från Västergötland samlats in och lagrats i Skara domkyrka, bröt sig bönderna in och tog tillbaka rovet. De jagade också iväg Bertrando som fick fly för livet ut i skogen. Magnus Ladulås ingrep inte, men krävde sin del av den återtagna skatten (!).

Henrik och pengarna

Både Henrik och biskopen i Skara insåg att efter insamlandet av korstågsskatten så fanns det en möjlighet att lägga beslag på en del för egen räkning. De vände sig till påven och bad att få begagna en del av skatten för att företaga en resa till det Heliga landet. Detta beviljades och en del av den korstågsskatt som Betrandus Amalrici var i färd att samla in, 350 mark silver, avsattes för Henriks resa. Summan skulle deponeras i ett kloster i Flandern (Ter Doest (Thosan) för att utbetalas när biskopen besökte klostret under resan (Harrison). I slutet på 1200-talet motsvarade 3 marker värdet av en oxe. (Larsson s 86), så Henrik hade en ordentlig reskassa.

På påven låter det som om han inte var så säker på att Henrik skulle ge sig iväg om han fick tillgång till pengarna redan hemma i Linköping.

Henrik hade nog ingenting emot att hämta pengarna i Ter Doest. Svenskarna använde gärna Ter Doest som växlings- och bankkontor.

Henriks klerk Aquino hade deponerat pengarna i Ter Doest den 11 september 1280. Men Bertrando Amalrici var där redan 22 november 1280 för att hämta sin andel! Det beskrivs hur de skrämda munkarna i klostret hämtade fram alla skinnpåsar med Henriks pengar och hur Amalrici bröt sigillet och kontrollräknade och kontrollvägde och sedan lade beslag på det han uppfattade som påvens andel. Men han hade fullmakt.

Medeltidsbreven: Aquinus, biskop Henriks i Linköping klerk, godkänner på biskopens vägnar att abboten i klostret Thosan (Ter Doest) överlämnar penningsummor till Bertrandus Amalrici, vilka pengar deponerats i klostret. År 1280 SDHK 1155

Varför deltog Finvid i Henriks ”korståg”

Men Finvid då? Hur blev han inblandad i detta?

När Henrik gav sig av på korståg hade han ett entourage på 14 personer. Finvid var en av dem och han hade den icke oviktiga rollen som Henriks huskaplan. Vad innebar det då för arbetsuppgifter att vara huskaplan? Det verkar inte ha funnits någon bestämd innebörd av ordet, men det verkar ha inneburit ett nära samarbete mellan kaplan och arbetsgivare. Ibland fungerade huskaplanen som en slags sekreterare (se Snorre Sturlasson) och man kan väl tänka sig att huskaplanen tog hand om de enklare prästerliga uppgifterna, som tidegärden, för att lätta bördan för biskopen. Kanske biktade han biskopen?

Hur kommer det sig att Henrik valde just Finvid som huskaplan? Påven underströk ju Finvids lärdom och goda seder, så förmodligen var han en kompetent person, helt enkelt. Fast vad gjorde en kompetent person som kyrkoherde i lilla Näshult?

Finvid hade studerat i Linköping och kanske han då hade blivit vän med Henrik. De kan till och med ha varit släkt, men det är bara ett intryck man får. I vart fall bör Henrik mänskligt sett ha valt en huskaplan som han kände och hade sympati för.

Finvid måste ha varit 45- 50 år när de gav sig av 1282. Han fick dispens av påven för prästämbetet 1256. Även om han var ett underbarn bör han väl ha varit åtminstone 18 år vid det tillfället, så 1282 var han ingen ungdom. Var han reseledare?

Det var en mängd organisatoriska detaljer förknippade med färden. Pengar, packning, transporter med båt eller häst. Tillgängliga dokument antyder att resan skedde med båt till Ter Doest och från Marseille till Acre. Även från Ter Doest till Paris och från Paris till Marseille gick det att ta sig med båt. Som vi ska se var det inte bara 15 personer som skulle fraktas utan Henrik hade också en imponerande packning. Åtminstone två av hans medresenärer, pastorerna för Tjust och Visby, ville nog också visa upp sin betydenhet och rikedom.

Resan till Ter Doest och Paris

Henrik gav sig av på korståg sommaren 1282 med sitt följe av fjorton personer, bland dem Finvid. Första anhalten var Ter Doest, för att hämta de deponerade pengarna. Henrik och abboten i Ter Doest verkar ha varit affärsmässiga, med kvitton och allt. Dock kvitterar Henrik även den summa som Amalrici lagt beslag på, så helt affärsmässig var han inte. Det var också bara halva den av påven utlovade summan som hade deponerats i Ter Doest. I sitt testamente anger Henrik att han förväntar sig att resten skall betalas ut till Ter Doest, vilket dock inte skedde, såvitt vi vet.

Medeltidsbreven: Biskop Henrik i Linköping ger abboten och konventet i klostret Thosan (Ter Doest) kvitto på återbetalning av deponerade 20 pund sterlingar, som biskopens klerk Aquinus lämnat till klostret och dödas breven rörande denna deposition. Sept 1282- SDHK 1224

Antagligen kom han till Ter Doest med båt och upptäckte där att han hade med sig för mycket bagage för den fortsatta resan. Han deponerade i Ter Doest en stor och en liten filt, täcken, kuddar, nackstöd, två linneklädnader, två stickade täcken, ett täcke fodrat med vitt och blått tyg, en kista, en cape med grönt foder, två mantlar, två stycken vadmal, tillverkat av nunnor i Sverige, två packsadlar, och två käppar. (Mayer)

Även Finvid deponerade saker hos Ter Doest. Han lämnade en cape, en tagelskjorta, två linneklädnader, en bit vax, ett bolster med sidenöverdrag och kläden. (Mayer)

Henrik tillbringade sju månader i Paris sedan han hämtat sina pengar i Ter Doest. I Paris fick han åter kontakt med klostret St Victor, träffade kanske någon gammal lärare, kanske några skolkamrater som stannat kvar i klostret. Han mötte också svenska studenter, som han sedermera kom ihåg i sitt testamente.

Henrik hade också pengar att hämta i Paris. Tyvärr började pengarna redan ta slut, så han fick pantsätta den silverservis han hade med sig från Sverige (!). Han hade också med sig tre ”långhåriga täcken”, som måste ha varit en slags rya.

St Julien le Pauvre, Paris

Det är frestande att försöka föreställa sig Finvids reaktion på Paris. Under 1200-talet utvecklades Paris till ett politiskt centrum. Ärkebiskopar och vanliga biskopar, riddare och adelsmän köpte sig hus i Paris och flyttade dit för att vara i maktens centrum. De visade gärna upp sin ståt. Kyrkorna bågnade av silver och guld, alla berömda präster i klostret St Victor, alla människor som vimlade på gator och torg var så annorlunda det kunde vara mot livet i Näshult. (surviving poverty)

Under dessa sju månader gick Finvid och övriga medresenärer antagligen mässan i kyrkan Saint-Julien-le-Pauvre. Denna ”oansenliga lilla helgedom” disponeras numera av den grekisk-ortodoxa kyrkan, men på Henriks och Finvids tid var den studentkyrka och särskilt skandinaviska studenter gick i mässan där (Bonniers Kulturguide för Frankrike). Klostret St Victor låg i nästa kvarter, så de hade inte långt att gå.

Henrik skriver sitt testamente i Marseille

Sedan Henrik och hans följeslagare lämnat Paris reste de (kanske med båt) till Marseille, där de stannade och inväntade båtlägenhet till Acre.

Biskopen upprättade sitt testamente i Marseille, 11 april 1283. Då var han sjuk och han hade redan fått tvivel om han själv skulle klara sista delen av resan och komma till det Heliga Landet.

Hans Eberhard Mayer har läst testamentet och skrivit en intressant rapport betitlad Ein Bischof geht einkafen (Biskopen shoppar loss!) Ur denna rapport kan man dra slutsatser om Henriks följeslagare, hans preferanser och hälsotillstånd. Man kan inte räkna ut varför han gav sig av på denna farliga och påfrestande resa, om det inte var så att han planerade för sin bortgång och ville vara säker om en plats i himmelen.

Kanske hade han läst Tiohäradslagen, som säger att ” Ingen döpes två gånger, om han inte är så god karl, att han döper sig själv i Jordan!”. Vi ser detta som en skämtsamhet, men bakom alltihop ligger en stark längtan hos människan på 1200-talet att komma till det Heliga landet.

Henriks följeslagare

Henrik reste med ett följe, som vi känner till namnen, tack vare det testamente han upprättade i Marseille. Han hade valt sina medresenärer med omsorg bland stiftets mera betydande prästerskap, samt Finvid från lilla Näshult. Hans resesällskap omfattade präster, tjänare och en kock, samt en enda riddare Olof Gren, som inte verkade vara särskilt stridslysten. Det egendomliga är att han reste med pengar, silverserviser och dyrbara kläder, men han hade ingen beväpnad eskort. Det fanns nog rövare längs vägen och vi vet att det fanns pirater på Medelhavet, eftersom andra konciliet i Lyon hade bannlyst dem. Till Brygge, nära Ter Doest, reste han antagligen per båt och kanske även båt till Paris.

Henrik testamenterade delar av sin förmögenhet till de personer som följt honom till Marseille. Den legatarie som nämns först i testamentet är hans kock, Nicolaus. Därefter följer legat till hans tjänare och därefter nämns Finvid. Han ska få sitt legat (okänt hur mycket) under förutsättning att han följer med till Palestina. Kan man dra slutsatsen att Finvid fått kalla fötter? Ville han helst återvända hem? Eller återvända till Paris? Vi vet inte. Han är den ende som fått ett villkorat legat. Men han följde med till Acre.

Förutom legaten till Finvid och tjänarna testamenterar Henrik pengar till sin efterträdare som biskop, till patriarken av Jerusalem, till klosterordnar, Johanniter, Tempelriddare, Trinitarierkonventet i Acre, nunnekloster i Acre, dekanen i Linköping, svenska studenter i Paris och Montpellier. Med flera.

I Henriks testamente finns hans medresenärer uppräknade.

Henrik åtföljdes av några av Linköpings stifts tyngsta namn. Medresenär var prosten Ingemund i Tjust pastorat, det tredje viktigaste pastoratet i stiftet. Ingemund åtföljdes av sin capellan Brynolf, kyrkoherde i Husby. Det finns tyvärr flera Husby, det går inte att reda ut vilket Husby som avses.

Prosten Heumund i Visby pastorat följde också med på resan. Visby var då den största och rikaste staden i Norden. Prosten Heumund åtföljdes av sin capellan Björn.

Ingemund och Heumund bevittnade Henriks testamente.

Finvid från Näshult var biskopens huskaplan. Vidare medföljde kocken Nicholaus, magister Oddo Bruddesson från Stenberga, tjänarna (famuli) Lundvid, Jakob, Simon och Hermann, capellanen Johan och en viss Knut, vars funktion inte längre går att läsa i testamentet. Samt riddaren Olov Gren, som jag inte har hittat någon annanstans. Den nämnde Simon var kanske bror till Vimund och släkt med Finvid. Kanske.

Magister Oddo bodde faktiskt nästan granne med Finvid här i Näshult. Den 22 juli 1278 fick han av konungarna Magnus och Waldemar tre gårdar i Stenberga, nämligen Yxnaberga, Hasselås och Boda. Oddo ”fick rätt att bebo dessa gårdar och i Lillieska genealogierna nämnas herre till Yxnaberga, gården synes under hans ägo blifvit förenad med Salshult och dess båda kommit med säteriet Ekholmen, varmed Yxnaberga numera är lagt i sambruk”. (Hist-geogr lexikon)

Resan till Palestina

Det gick regelbundna båtturer mellan Marseille och Acre, som var den viktigaste hamnen i det Heliga landet. På Medelhavet härjade pirater, i det Heliga landet härskade mongoler och mamluker, som hade skiftande attityder till korsfarare och pilgrimer, de italienska stadsstaterna slogs där sinsemellan. Även andra korsfarare/pilgrimer utgjorde en riskfaktor. Mindre än 10 år senare skulle en grupp italienska bönder löpa amok i Acre och mörda alla med skägg, som de tog för muslimer. Självklart blev det repressalier. Acre intogs och förstördes.

Klimatet i Acre var fuktigt och hett vid den här tiden på året och det fanns en orsak till att korsfararorden Hospitallerna hade byggt och drev ett stort sjukhus i Acre. Där bodde Henrik och (förmodligen) hans följeslagare. Henrik hade ju knappt repat sig från sin sjukdom i Marseille och i Acre blev han återigen sjuk.

Acre 1291

Hospitalet i Acre

Här i Acre skrev Henrik en kodicill till sitt testamente från Marseille. Pengarna började sina, men han hade fortfarande sju silvertallrikar, tretton silvergafflar, två silverskålar etc etc. som han kunde förfoga över. Men nu hade han genom kodicillen till testamentet spritt sin förmögenhet så vida, att pengarna höll på att ta slut och magister Oddo, hans tjänare Bertrand och Lundvid, blev av med sina legat på sammanlagt 60 pund.

Finvids legat verkar inte ha påverkats. Men nu börjar Henrik bli insistent på att Finvid ska donera sin gård Hillhult till stiftet. Vi vet ju inte hur diskussionerna går men slutet blir ändå att Finvid skriftligen ger bort gården, men med ett caveat:

Medeltidsbreven SDHK 1246: Biskop Henrik i Linköping kungör att kyrkoherden Finvid i Näshult i hans närvaro överlåtit all sin rätt till gården Hillhult (Näshults socken) med all dess lösa och fasta egendom till Linköpings biskopsstol men även tilldelat sina barnbarn/syskonbarn Simon och Vimund nämnda gods, så länge dessa var korpräster i Linköping, för att täcka deras kostnader för skor och kläder. Sigillanter var utfärdaren, prosten Hegmund i Visby, riddaren Olof Gren och herr Björn från Husby. 28 juli 1283 i Acre

Finvid behöll gården så länge han kunde, men i augusti 1300 fick han ge upp. Kanske hade han börjat fundera på hur hans hinsides liv skulle te sig. Genom att ge bort gården kunde han köpa sig fri från ”den evinnerliga själarökten”, som den begåvade frasmakaren Svarte Petter Nilsson i Finnveden uttryckte det 1417. (Larsson s110)

Medeltidsbreven SDhk 1920: Borgerskapet i Linköping kungör att kyrkoherde Finvid i Hässleby i deras närvaro erkänt att han på framlidne biskop Henriks tid överlåtit all sin rätt i ”hyldæhult” med alla tillägor på biskopssätet i Linköping och dess föreståndare. Då nämnde Finvid emellertid hitintills för eget bruk behållit gården, överlämnar han från och med nu densamma med allt gods, innevarande års avkastning undantagen, i linköpingsbiskopens händer. Linköpings stad beseglar.

Henrik shoppar loss i Acre

Den förnämsta avnämaren av kinesiskt siden var vid denna tid Venedig. 1283 verkar Venedigs behov av siden vara tillfälligt fyllt, vilket betyder att priserna sjönk i andra marknader runt Medelhavet. Tripoli var också en stor producent av siden och kände väl antagligen av nedgången. Acre var en gammal handelsstad och där kunde man göra verkliga fynd. Det ansåg i alla fall Henrik, som gav sig ut på en verklig shoppingrunda. Han köpte massor av siden, med guld och silver. Allt var ämnat för den nybyggda katedralen i Linköping och dess prelater. Själv visste han att han inte skulle få lysa i de vackra kläder han köpte, så han gjorde det för the greater glory of Linköpings stift.

Det finns en specificerad lista på det han köpte. Tyger köptes inte per meter utan i färdiga stycken, av okänd längd.

  • 7 förgyllda sidentyger, 2 blå, 3 röda, 2 vita, avsedda för klädnader och caper
  • silkesgarn för prydnad av klädnader
  • 4 stycken blå och delvis guldgenomvävda avsedda för näste biskops kapell
  • 18 stycken fint bomullstyg för kyrkliga ändamål
  • 6 kamelhårsstycken, 2 till näste biskop och till biskoparna i Strängnäs och Skara
  • 3 sidenskärp
  • 9 stycken arbetade med silver och guld

När han hade shoppat färdigt, dog han och då var han bankrutt. Han begravdes i Acre och fick uppenbarligen en ståtlig begravning. Han hade avsatt pengar för begravningen i sitt testamente. Tyvärr fick han inte vila i frid i mer än 8 år. Då intogs Acre av muslimerna, staden raserades och Henriks kropp grävdes upp och kastades på sophögen.

Hemresan

Efter Henriks begravning lämnade antagligen hans medresenärer Acre med säsongens sista båtlägenhet. Det är obekant vilken väg de valde från Marseille. Brynolf hämtade de deponerade varorna i Ter Doest i april 1284, men kan hemresan ha tagit sex månader?

Finvids senare karriär

Finvid avslutade sin karriär som kyrkoherde i Hässleby, utanför Mariannelund. Det var en finare befattning än Näshult (Sdhk 1920). Där låg nämligen den gård som sedan långt tillbaka varit en av Linköpingsbiskopens största egendomar i Småland. Det är också känt att biskoparna ofta vistades där (SD hk 242); Schück, H (1959) sid. 280 ff).

Genom ett brev av den 17 mars 1178 skrivet av påven Alexander III vet vi att Hässleby redan 1178 tillhörde biskopsbordet.

Påven Alexander III utfärdar efter supplik av biskop Kol i Linköping skyddsbrev för Linköpings biskopsstol med därtill givna gods, nämligen en gård i Linköping samt ”Munkabodha” och ”Normalösa”, en gård vid Skänninge samt ”Forsa”, en gård i ”Hesleby”, gårdar på Öland, gårdar i ”Möre”, ”Kepstadh” i ”Niudhungis”, ”Widesrydh”, ”Lökarydh” i ”Finuedh”, ”Skoparydh”, ”Kens”, ”Westruse”, ”Buddathorp” och ”Thyrkilsthorp” i ”Thwetum”1.

Näshult saknas i uppräkningen, så den gården tillkom nog senare, kanske då kung Magnus (Ladulås) bytte bort sina gårdar i Näshult till Linköpings stift.

Hässleby tillhör Södra Vedbo pastorat och som olyckan vill ha det är detta det enda pastorat som inte nogsamt dokumenterats i Linköpings stifts Herdaminnen. Det betyder att vi ingenting vet om när Finvid tillträdde eller dog, om han var gift och om han hade några barn.

 

 

//Eva Kornby, Haddarp Näshult, april 2018

Källor:

  • Jungenfelt, Karl: Näshults socken under medeltiden, 2009
  • Mayer, Hans Eberhard: Ein Bischof geht einkaufen. Heinrich von Linköping im Heiligen Land. Särtryck ur Zeitschrift des Deutschen Palästina-Vereins
  • Larsson, Lars Olof; Småländsk medeltid, Liber 1986
  • Lejon, Kjell: Diocesis Lincopensis —historik över Linköpings stift (2005)
  • Michaud, Joseph-Francois: Korstågen, utgiven 1973
  • Medeltidsbreven i Riksarkivet, registerkod SDhk
  • Svenskt Biografiskt Lexikon (nätet) Kapitlet om biskop Henrik. (Henrik Schück)
  • Tagesson, Göran: Domkapitel och sockenkyrkor i mellersta
  • Östergötland – spår av medeltida aktörer. Fornvännen 2007
  • Grimberg, Carl: Svenska folkets underbara öden
  • Kulturhistorisk karakterisering och bedömning Näshults kyrkogård Näshults socken i Vetlanda kommun Jönköpings län, Växjö stift (finns på nätet)
  • Biskopsbordet http://www.linkopingshistoria.se/wp-content/uploads/2011/08/32_Biskopsgods-212×300.jpg
  • Av Sven Rosborn – Eget arbete, CC BY-SA 3.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=1421408
  • Historiskt- geografiskt och statistiskt lexikon över Sverige 1859-1870.
  • Om de från Skandinavien till Heliga Landet företagna valfarter och korståg  (NÄTET)
    Sharon A. Farmer :Surviving Poverty in Medieval Paris: Gender, Ideology, and the Daily Lives …