Guldgrävaren Edvard Serell

Edvard Serell föddes 1872 i Serarp Norregård, Näshult. Hans föräldrar var Peter Magnus Johansson, jordbrukare och gästgivare, och hans hustru Johanna Sofia Jonasdotter. De hade många barn, varav flera utvandrade till USA. Några kom tillbaka, byggde sig hus och slutade sina dagar här. Edvards bror Petri Josua övertog gården och efter honom brukades den av hans barn, senast av Karl Pettersson.

Historien om Edvard har tidigare publicerats i Kronobergs läns hembygdsförbunds tidskrift ”I Värend och Sunnerbo”. Ulla Johansson, Haddarps Östergård, Näshult, har vänligt gett oss tillstånd att lägga ut berättelsen på vår hemsida. Vi tackar Ulla så mycket för denna spännande historia!

 

Guldgrävaren Edvard Serell

Av Ulla Johansson

Edvard_Serell

Edvard i sin ombonade stuga i Näshult

När möjligheter till utkomst sjönk valde Edvard Serell att lämna Sverige för USA. En broder hade gått före och via brev informerat om de goda utsikter som fanns over there. Brodern hade slagit sig ner som farmare i Nebraska. Men Edvard hade i svenska tidningar läst om ett annat sätt att tjäna upp sig än att träla med jorden.
Ännu under senare delen av 1800-talet lockade guldet människan som en urkraft. Många var fattiga, hade knappt mat för dagen. När rykten kom i svang att den gula metallen fanns i överflöd i Amerika valde många att resa dit. Pådrivande förutom alla rykten var ju rådande fattigdom. Vad hade man att förlora när armodet stod för dörren? Drömmen att komma hem rik, köpa gård – starta företag – förtog allt annat. Som vi med facit i hand vet var det få som blev rika av alla tusenden som for. För de flesta gick det som för Robert i Mobergs utvandrarepos. Det var de fysiskt och psykiskt starka som klarade sig. De kunde bli som Lucky Swede. Men även om han blev rik – omåttligt rik – gick han ju ändå under. Om de oerhörda strapatserna och farorna visste man inget när man for. Och om man vetat hade man nog rest ändå. Den gyllene länken till ett nytt liv glänste och bedrog. Fick ögon att tindra av feber – guldfeber! Alla pengar man med nöd och näppe skrapat ihop satsades för att få biljett.
Den ödesdigra guldfebern skördade fler offer än vi någonsin får veta. Legenderna som finns kvar handlar om dem som klarade uppdraget. Främst är det väl Amerika det gäller men även Australien utmärkte sig som gold digger country. I USA hörde man tidigast om Kalifornien och The fortyniners. Sedan kom Klondyke och sist Nome i Alaska. De miljontals människor från hela världen som drog iväg gav starten för USA:s enorma kapitaluppbyggnad.

Svårt skaffa pengar till resan

För dem från Sverige var ju det stora problemet att ta sig över “Ossianen” som skiljde kontinenterna. Svårast var nog att skaffa pengar till resan. En del fick biljett av dem som utvandrat tidigare. För vissa var det att arbeta sig över. Andra tog lån företrädesvis av släktingar i Amerika. Så småningom uppstod något av biljettförmedling. Det var företag som mot en slags inteckning i personen i fråga lånade ut pengar till biljett. Komna till Amerika fick de sedan arbeta av detta. Säkert betungande – ett slags livegenskap.
Den man som detta handlar om behövde inte göra på något av ovanstående sätt. Han var bondson från Serarps by i Näshult. Men syskonskaran var stor. Åtta barn. Det gick inte för alla att försörja sig på gården. Man kan svårligen föreställa sig hur det kändes för en person som knappast varit mer än utanför socken- gränsen att ge sig av på denna tusenmila- resa över land och vatten. Året var 1893 när Edvard steg på båten i Göteborg. Den gick till Liverpool. Där embarkerade han tillsammans med 1000 andra en stor ångare. Chicago var målet. Därifrån styrde han kosan mot Nebraska där hans bror, som ovan nämnts, var farmare. Sammanträffandet med honom skulle ge trygghet och avstamp för vidare färd till guldfälten. Hos honom skulle Edvard få en återhämtningspaus. 

Träffade Buffalo Bill

Edvard var en utåtriktad person och mycket initiativrik. Genast efter att ha blivit varm i kläderna sökte han kontakt med människorna i det nya och spännande landet. Han lyssnade, planerade noga och lärde sig engelska i rask takt. I staden North Platte stötte han en dag samman med en man med hög, toppig hatt och långa, hängande mustascher. De kom i samspråk. Det visade sig vara ingen mindre än Buffalo Bill. Denne pionjär och legendar fattade tycke för svensken och bjöd på dricka. De samtalade om ditt och datt. Naturligtvis kom guldfälten på tal. Men Buffalo Bill var skeptisk. Han hade själv inte varit där. Hans uppdrag vid denna tid var att utföra konststycken med skjutvapen. Attrapper av fåglar kastades upp och han skulle sittande till häst skjuta ner dem. Av tjugo duvor missade mästerskytten endast tre. Till saken hör att han sköt med kula. Edvard iakttog spänt, men någon revolverman ämnade han inte bli även om skjutvapen ingick i klädseln.

Höll på att bli pumas byte

Ganska snart drog Edvard vidare. I Colorodo jobbade han en tid i gruvorna. Dock ännu inte i guldgruvor, som ju var hans mål. En dag gav han sig ut på en ridtur. Han ville rekognosera efter guldförekomst. Plötsligt kände han något snudda vid armen och såg en skugga. Det var en puma som i språnget missat honom med några centimeter. Puman hade felbedömt hästens fart annars hade Edvards bana varit ändad. Han försåg sig med gevär efter incidenten. Pumorna hade tydligen ett gott öga till honom. För en annan gång strök en puma intill tältet. Han berättar: Jag befann mig vid en bergvägg i vars kant jag höll mig fast. I andra handen höll jag geväret. Men. jag fick det inte skjutklart när puman gick till anfall. Den gjorde en blixtsnabb rush på pumors vis, men stoppade lika plötsligt så grus och småsten rök och avlägsnade sig ilsket fräsande. Orsaken till att den inte tagit sitt lätta byte var obegriplig! Han hänförde det till att ödet ännu inte mätt ut hans tid.
I Arizona stiftade han bekantskap med en man vars efternamn var Vilson. Denne herre hade inmutat ett område och tänkte utvinna koppar. Edvard följde med honom till hans tält för att diskutera kompanjonskap. Det visade sig att trakten vimlade av skallerormar. Edvard skulle hämta vatten ur en källa i berget när han upptäckte skallerormar överallt. Goda råd var dyra. Edvard valde blixtsnabbt ett hiskeligt hopp och klarade sig mirakulöst. Vilson sa: Prisa din lyckliga stjärna. Om de hunnit omringa dig hade du varit dödens! Kopparhalten i Vilsons gruva visade sig vara så låg att brytning inte skulle bli lönsam. Edvard återvände till sin bror i Nebraska.

Mot Klondike

Vid den tiden gällde blott en slogan: Go west young man. Den användes av alla lycksökare i Amerika och gav eko över hela världen. Bröderna Serell rycktes med. Nu eller aldrig! De beslöt att gensamt t dra åstad till Alaska för att gräva guld. Varningar saknades inte. De flesta guldgrävarna fann inget guld, fick de höra. Allt för många frös ihjäl eller svalt ihjäl. Dog på grund av dålig utrustning och avsaknad av förberedelsearbete. Det kom folk i lågskor och bonjour. För dem räckte inte den extensiva värme som guldfebern gav.
Efter fjorton dagars resa nådde Edvard och hans bror Los Angeles. Men av stadens blida klimat fick de inte njuta länge. Det var San Francisco de skulle till. Här utrustade de sig med för guldgrävare nödvändiga redskap, gummistövlar, olja att smörja in sig med för att stå ut med myggangreppen sommartid, ting för matlagning samt vapen, vaskpannor och kläder.
Med stort bagage äntrade de båten med destination Alaska. I Dyea lade båten till. Bagaget fick bäras iland och läggas på snön. Nu började strapatser av ett slag de aldrig i sin vildaste fantasi kunnat tänka sig. Sexton engelska mil måste de forsla materielen i mycket svår terräng. De fick ta det, i etapper på handdragen kälke. Det var svåra pass. Chilkootpasset var det värsta. Här dog många. Trappsteg hugga i tusenårig snö och is var svåra hålla balansen på. Den som inte orkade och föll ihop petades bara åt sidan. Den levande kedjan måste hållas intakt. Snödjupet var 20 meter. Fallvindar kunde kasta människor som vantar utför branterna. Uppe på bergets topp var det ständig storm. Isvindar talade där sitt dödliga språk. Tillbaka åkte man i Kanan. Man satte sig i en stor skyffel eller direkt på byxbaken. Ner kom man på några minuter om lyckan var bevågen. Upptill 40 gånger fick detta upprepas innan de 500 kilon packning hade forslats upp. Jag funderar över hur människor kunde utsätta sig för detta omänskliga lidande, att hoppet om lycka bortom de till synes oöverstigliga bergen kunde elda och driva dem till den grad, när de såg hur medvandrare föll ihop och dog. Det tog sju veckor innan de fått upp allt på bergstoppen.

Snöskred begravde 150

I Serells grupp var det ungefär 400 karlar på led som strävade mot guldfälten. Våren kom och ett snöskred begravde 150. Det kommenderades att alla måste hjälpa till att skotta fram de förolyckade. Den som vägrade hängdes omedelbart. Av dem som framgrävdes räddades 29 till livet. En räddad ropade: Låt mig vara död. Det sticker som nålar i min kropp. Jag klarar det inte!
De kom fram till en stor sjö, Lake Bennet, och måste tillverka en båt. Det var att fälla skog och såga plank för hand. Båten blev dock till. Drevad och tjärad sattes den i vattnet så fort sjön blivit isfri. Bröderna Serell var inte ensamma- 20 000 personer väntade på islossningen. När den kom revs den enorma tältstaden och färden fortsatte via sjöar, älvar och åar. Man ordnade det så att en båt tog en annan på släp. Man skiftade och likt ett lämmeltåg drog båtkaravanen fram över de mångskiftande vattnen i ödemarken. Tidvis stod klipporna som väggar på sidorna om Yukonfloden. Ett så vidunderligt land hade ingen av bröderna sett tidigare. Forsarna var talrika och yrande skum blötte ner dem. En annan båt tog tog in vatten. De ombordvarande öste för allt de var värda, men när det inte hjälpte försökte de hoppa i land. Det misslyckades och man såg dem aldrig mer.

Framme i Dawson

Målet var Dawson och dit fördes bröderna Serells båt med fart på den strida Yukonfloden. Väl framme kunde de andas ut en stund. Här vimlade av folk alla kategorier och en tältstad bredde ut sig i oändlig vidd. Överallt tält, tält, tält… Människor i tusental. Alla nationaliteter var representerade. Nog är släktet homo sapiens fantastiskt. Miljarder mygg och knott tävlade i att suga blodet av guldgrävarna. Ansikte och händer måste smörjas in med lera. Tre engelska mil från Klondykefloden började bröderna gräva i en bäck, arbetade med korp och vaskpanna. Det hade hittats guld i bäcken tidigare men nu visade sig arbetet fruktlöst. Edvard tog tjänst hos andra guldgrävare med bättre claim. Han tjänade tio dollar om dagen vilket var bra betalt vid denna tid, cirka hundra kronor.
En på femtio, sa man, hittade guld. En person fann så mycket som sju mulåsnor kunde bära. Denne lycklige man köpte en farm utanför San Francisco.
Edvard Serell grävde guld i Dawson i tre år, levde med livet som insats. Alla medvandrare på trailen var inte godsinta. Revolvermän och förbrytare gjorde livet surt. Krogarnas och saloonernas antal var stort. Men gav man sig inte i lag slapp man oftast löss i håret. Tilläggas ska att Rödrockarna, den kanadensiska ridande polisen, var mycket effektiva.

Återvände till Sverige

Sista tiden blev Edvard återigen guldgrävare i egen regi. När han skaffat sig erfarenhet gick det bättre. Därför kunde han efter fem års slit och umbäranden styra kosan söderöver med känslan att ha lyckats som guldgrävare. I Seattle myntades guldet. 1906 återsåg han sin gamla hembygd som välbeställd amerikanare. Han gifte sig här i sin forna hembygd och familjen utökades snart med en son. Men Amerika drog och ganska snart återvände Edvard dit. Guldgrävarlivet var dock för alltid förpassat till minnenas skattkammare. Den som likt honom kämpat hårt och vårdat sitt värv klarade sig ändå. Dessutom var guldet slut i bäckar och åar. Även Nome var tömt.
Edvard återvände till Sverige för gott. Vistades om somrarna på sin fädernegård i Serarp, Näshult. Framlevde resten av sitt liv i ro och vid god hälsa. Berättade gärna om äventyr han varit med om. Han nådde hög ålder.

 

Ulla Johansson