Gustav Vasas ättlingar i Norra Ekagård

Man föreställer sig gärna Gustav Vasas barnbarns barnbarns barn som välbeställda, boende på slott, välklädda i siden och sammet och ”med tiden tämligen feta” som man sade om hans barnbarn Gustav II Adolf, eller mäktig drottning, som hans barnbarns barn Drottning Kristina. Gustavs barnbarn var kung i Polen. De hade sina problem, men de led ingen direkt nöd.

Men hans barnbarns barnbarns barn i Näshult fick ett annorlunda liv.

Om man följer den lilla slingrande vägen mellan Näshult och Stenberga och tar av till vänster vid skylten Idanäs 3, så kommer man efter någon kilometer till gården Norra Ekagård. Redan på medeltiden var den en frälsegård. Inga nära grannar, ett par kilometer till Idanäs, inte fullt så långt till Njupingetorp. Det är långt till kyrkan. På 1700-talet låg husen antagligen mitt emot den gamla röda stugan i backen. Vägen såg likadan ut och skogsvägen som fortsätter rakt fram fanns redan då. Vägkröken och vägen mot Idanäs har tillkommit senare.

Åren (ca) 1730 till 1753 bodde i Norra Ekagård tre systrar, direkta ättlingar till Gustav Vasa. De hette Margareta, Sophia och Vendela Rutencrantz. Deras situation var inte avundsvärd, de var änkor, fattiga, gamla och bräckliga. Vendela dog tidigt, Sophia var döv och blind.

Den gode kyrkoherden i Näshult Jacob Stocke försökte hjälpa Sophia och gick till tings. I domboken beskrivs målande hur lilla Sophia har det.

Enckie Fruu wälborna Sophia Rutencrantz lät hoos rätten andraga huruledes hennes torftiga och Vßla tillstånd twingat henne at nu på sin höga och Bräckeliga ålderdom besluta att i underdånighet om Pension ansökning giöra, med anhållan om rättens betygande Öfwer theß tillstånd; Och althenstund icke allenast Kyrckioherden i Näshult och stenberga, wälärewyrdig och höglärde herr Magister Jacob Stocke, i hwars Försambling bemte Enckie Fru i 14 åhrs tjd boande warit och än är under den 27 i thenna månad intygat att hon är ganska fattig samt både döf och blind, utan och Nämd och närwarande allmoge thetta besannat med tillägg att hon icke thet ringaste äger hwarmed hon sig försörga kan, samt äfwen att hon under ett slickt uselt tilstånd förrer och alltid fört ett stilla gudfrucktigt och oförargeligit lefwerne; Förthenskull har rätten eÿ annat kunnat än slickt genom Vtdrag af domboken till bewis medehla.

(Östra härads dombok (Jönköpings län; VaLA) 1750, tinget den 28 maj, 4§:)

Lilla Sophia och hennes systrar hade verkligen fallit långt från päronträdet. I dessa ödmjuka och klena kvinnors ådror rann ett blod som i samtliga tidigare generationer inte hade gjort sig känt som ödmjukt och klent.

Här är historien om deras släkt. Det ska med en gång sägas att alla uppgifter om systrarnas förfäder kan ifrågasättas. Släktforskarna på nätet, Anbytarforum, Svenska Adelns Ättartavlor, ja, alla verkar ha olika åsikt om vem som är far till vem och hur allt hänger ihop. Så, käre läsare, läs denna redogörelse som en sannolik berättelse, men klaga inte på mig i detaljer. Jag vill bara berätta en härlig och på sina ställen en fruktansvärd historia!

Systrarnas farfars farmors far kung Gustav Vasa

Ett som är säkert är att systrarnas farfars farmors far hette Gustav Vasa och var kung av Sverige. Denne anfader är inte känd för ödmjukhet och klenhet. Mina k. läsare har säkert en uppfattning om hans kynne och han behöver inte här närmare presenteras.

Systrarnas farfars farfar hertig Magnus

Gustav Vasa hade en dotter som hette Sofia, född 1570. Hon gifte sig med hertig Magnus II av Sachsen Lauenburg. Magnus levde inte heller ett stilla och ödmjukt liv.

Magnus var kusin till Erik XIV och kom i början av dennes regering till Sverige. Där trolovades Magnus med Erik XIV:s halvsyster prinsessan Sofia. Det anses troligt att hon utsatts för påtryckningar att gå med på äktenskapet med Magnus mot sin vilja. Äktenskapet bedömas ha arrangerats av Erik därför att han behövde stöd av Magnus inför sitt eget planerade äktenskap med Karin Månsdotter, som Magnus under förhandlingarna hade förbundit sig att försvara. Eriks relation till sina systrar Sofia och Elisabet var vid denna tid dålig, och han skrev i januari 1567: “Retade mig några skälmar till häftig vrede och sade sig därtill vara lejda af mina systrar”.

Magnus ställde sig senare in hos kungen genom att tjänstgöra som spejare på dennes bröder och deras släktingar. Vid rättegången på Svartsjö 1567 uppträdde Magnus som en av angivarna mot de anklagade herrarna. Belöningen kom i juli 1568 då Magnus och Sofias bröllop firades i samband med Erik XIV:s och Karin Månsdotters bröllop. I september samma år övergav Magnus Erik XIV och anslöt sig till de upproriska hertigarna.

1571 nedlade Magnus far regerandet i Sachsen-Lauenburg till förmån för Magnus yngre bror hertig Franz II av Sachsen-Lauenburg. Magnus återvände då till Tyskland, uppbådade trupper och försökte med våld ta hertigdömet från brodern 1574. Denna resning misslyckades, och Magnus flydde tillbaka till Sverige.

Tvisten med brodern Franz (Franz II av Sachsen-Lauenburg (1547-1619), hertig av Sachsen-Lauenburg) om regerandet i Sachsen-Lauenburg slutade först 1588. Detta år spärrade Franz in Magnus på Ratzeburgs slott, dömd till livstids fängelse. Magnus dog där den 14 maj 1603. (Wikipedia, bearbetat)

Det kan anmärkas att Franz II av Sachsen-Lauenburg hade en son, hertig Franz Heinrich, 1604-1658, som uppenbarligen var soldat i svenska armén. Han återfinns i alla fall i likvidationslängderna.

Systrarnas farfars farmor prinsessan Sofia

Magnus hustru Sofia, dotter till Gustav Vasa, bör liksom sina systrar ha fått lära sig tyska språket som barn, förutom hushållsysslor och att uppträda offentligt. År 1556 fick hon, liksom sina systrar, sitt porträtt målat, dikter som hyllades hennes dygder skrivna av hovpoeten Henricus Mollerus och försågs med en hemgift på 100.000 daler för att lanseras på den politiska äktenskapsmarknaden.

Hon giftes bort, antagligen mot sin vilja, med hertig Magnus, genom Erik XIVs försorg.

Äktenskapet var olyckligt. Magnus var brutal i sitt uppförande mot makan Sofia Vasa och våldsam mot sina underlydande. Han beskrivs som en av de mest beryktade medlemmarna av sin ätt och urtypen av en rå tysk landsknektsofficer. Magnus begick många övergrepp, bland annat fängslade han guldsmeden Evert van Dortt då denne besökte Sofia och tvingade under dödshot denne att överlämna en del guldföremål som tillhörde hennes syster Elisabet, något som gjorde att Magnus dömdes för stöld. Magnus pantsatte också Sofias smycken för att finansiera försöket att erövra Sachsen-Lauenburg 1571. Under 1577 ska Sofia enligt uppgift ha isolerats från omvärlden av Magnus, som förbjöd henne att acceptera inbjudningar och beslagtog hennes brev.

Johan III gjorde vad han kunde för att skydda sin syster och själv var han nog väldigt trött på sin svåger. Johan III gav 1575 Magnus Sonnenburgs slottslän på Ösel i förläning för att få honom ur landet, men han kastades ut därifrån på grund av övergrepp på innevånarna. Han råkade också genast i strid med danske ståthållaren på Arensburg (på Ösel), vilket höll på att förorsaka ett nytt stort nordiskt krig. Soneburg intogs av danskarna samma år (1575), varför Magnus på nytt återvände till Sverige.

1576 kom Magnus i svår konflikt med Johan då han vägrade låta sina bönder betala skatt eller utföra kronodagsverken.

I januari 1578 gav Johan III order om att guld, silver och spannmål på familjens säte Ekolsund skulle tas i beslag och Magnus arresteras och fängslas. Familjens egendomar överflyttades i enbart Sofias namn, hon fick ensam vårdnaden om sin son, vilket Magnus hade velat förvägra henne, och i maj 1578 förvisades Magnus från Sverige. Magnus rapporterades 1581 ha spridit ut rykten och förtal om Sofia i Tyskland, och kejsaren befallde honom utan framgång på svensk uppmaning att upphöra med förtal som kunde äventyra Sofias rättigheter till sin livgeding eller barns arvsrätt.

Magnus och Sofia fick sex barn, men endast ett, sonen Gustaf, överlevde.

Sofia ansågs uppfostra sin son Gustaf illa; 1580 sändes han till sin morbror Karls (sedermera Karl IX) hov så som var normalt för en dåtida furstes uppfostran, men året därpå bad Sofia att få honom tillbaka och hon tycks sedan ha behållit honom hos sig, något som inte var normen för en dåtida furstlig person, särskilt inte en son, som vanligen fick växa upp vid ett hov på avstånd från sina föräldrar. Hon ansågs skämma bort Gustav, och 1584 bedömde Karl honom som förstörd och odräglig. Sofia ansågs inte ha varit en god förvaltare av sin förläning: hon bad ofta om ekonomiskt bistånd från sina bröder på grund av sin dåliga ekonomi, bytte ofta befattningar vid sitt hov, och klagade över att hon inte blev åtlydd av sin personal. Hennes godsverksamhet bedöms som misslyckad.

Sofia ska ha lidit av någon slags psykisk sjukdom. Det nämns dock inte så mycket om denna i samtida dokument. Enligt Aegidius Girs krönika ska Magnus ha visat henne “all okärlighet, spott och skamligt förtal, att hon av den sorg råkade uti stor hufvudsvaghet”. Medan hennes bror Magnus, som var dokumenterat sinnessjuk, levde isolerat, så deltog Sofia tidvis i hovlivet och offentliga representativa uppgifter. Hon höll sig dock utanför politiken. Hennes psykiska status antyds då hon ofta i brev uppmanas att inte sörja och oroa sig så hon blev sjuk, “därigenom kunde komma sig själv på någon olycka, och till äventyrs någon svår sjukdom”.
Sofia levde på Ekolsund fram till sin död 1611.
(Wikipedia, bearbetat)

Systrarnas farfars far Gustaf av Sachsen-Engern-Westfalen

Gustaf av Sachsen-Engern-Westfalen var enda överlevande barn till hertig Magnus och prinsessan Sofia Vasa.

Gustav uppfostrades på Ekolsund av sin moder ensam. Till följd av hennes ombytlighet och svaghet för sonen blev dennes uppfostran tämligen missvårdad. Hertig Karl ansåg att Gustav vandes blott vid lättja och självsvåld och hade honom därför tidtals vid sitt hov. 1590 utvisades han från Johan III:s hov på grund av utsvävande uppträdande på stadens krogar, vilket gjorde att hans mor ingrep och vädjade till drottning Gunilla Bielke. Efter sin uppväxt anträdde Gustav år 1591 en utländsk resa, vilken sträckte sig ända till Italien. I januari 1594 var han nyss återkommen till Sverige.

Sedan 28 juni 1591 hade han av Johan III fått häradshövdingeräntorna av Håbo, Ärlinghundra och Lagunda härad som förläning. 1595 kom han i konflikt med modern, sedan han övertalat denna att dela sina län med honom, något som förstörde hennes försörjning: konflikten löstes då hertig Karl tvingade honom att lämna tillbaka godsen. Hans inkomster förbättrades senare genom anslagen kyrkotionde m. m. 1597 innehade han dessutom Hagunda härad och de socknar av Lagunda och Håbo som ej var förlänade till modern.

I striden mellan Sigismund och hertig Karl slöt han sig till den senare, varefter han den 8 juni 1597 insattes i slottsloven på Kalmar. Den 11 augusti råkade han skjuta sig själv genom knät vid en mönstring utanför Stockholm. Till följd av vådaskottet avled han den 11 november 1597 på Stockholms slott. Gustav begravdes samtidigt som sin moster, Elisabet Vasa, den 21 januari 1598 i Finstakoret i Uppsala domkyrka. Gravhällen över dem tillkom så sent som 1829.
(Wikipedia i urval)

Gustaf av Sachsen-Engern-Westfalen gifte sig aldrig. Men han hade minst två stadigvarande frillor.

Med Katarina Mattsdotter hade han sonen

Gustaf Gustafsson.

Enligt somliga uppgifter fick han med Anna Knutsdotter Lillie af Ökna barnen

Knut Gustafsson

Magnus Gustafsson

Birgitta Gustafsdotter, född 1597, St Johannes, Östergötland

Medan andra påstår att Anna Knutsdotter Lillie af Ökna inte alls var inblandad. Barnens mor var en kvinna av folket som senare gifte sig med en balberare (obs inte felstavat!)

(http://www.geni.com/people/Gustaf-av-Sachsen-Engern-Westfalen/3137485; Min släkt på nätet; Anbytarforum)

Alla barnen fick tillnamnet Rutencrantz. Det är första gången namnet dyker upp. Det finns en uppgift om att systrarnas farfar Magnus Gustafsson när han adlades antog namnet Rudencrantz efter Sachsiska vapnet. Men han kallas ibland Rutencrantz och ibland Rudencrantz, så allt är osäkert.

Sonen Gustaf Gustafsson hade en dotter som hette Brita, som blev anmoder till Dag Hammarskjöld och därmed också till Sveriges statsminister Hjalmar Hammarskjöld.

Släkten Lillie af Ökna tog sitt släktnamn från ett gods i Floda socken, vid Katrineholm. De hade uppenbarligen ingen koppling till Ökna utanför Vetlanda.

Systrarnas farfar Magnus Gustafsson Rutencrantz

Gustaf av Sachsen-Engern-Westfalens son Magnus Gustafsson Rutencrantz (f 1594/5, död i Stockholm 1640). Han adlades av Gustaf II Adolf under namnet Magnus Rudencrantz.

Magnus sägs ha antagit namnet Rutencrantz efter Sachsiska vapnet. Syskonen kallades ju också Rutencrantz och eftersom det är ovanligt att man tar sig namn efter ett syskon får man väl anta att det var Gustaf som hittade på namnet, efter inspiration av sin förfaders hemland. När Magnus adlades behöll han bara sitt namn, eftersom det var stiligt nog.

vapenRiksvapnet bestod av en två gånger kluven och tre gånger delad sköld, vars sköldfot ytterligare var en gång kluven. Hjärtskölden, som upptog 5:e och 8:e fälten, hade 10 tvärbjälkar, omväxlande svarta och gyllene, samt är belagd med den sachsiska gröna rutkransen och krönt med hertigdömet Sachsens krona. I de övriga 12 fälten var konungarikets 12 landskaps vapen och på skölden fem tornerhjälmar. Från det att flaggan ändrades 1815 var nationalfärgerna var vitt och grönt.

 

Magnus var Qvarter mästare vid Norrländska krigsfolket 1628; Kapten vid Helsinge reg: te; Slutligen Öfverste-Löjmant derst.; död 1640 i Stockholm och begrafven i Maria kyrka. Han skall, för vid hvarjehanda tillfallen bevisad tapperhet, blifvit af Konung Gustaf II Adolph adlad, men då, vid en olycklig rencontre i Gartx, han, hans fru och barn tillfångatogos, blef hans svårt förvärfvade egendom alldeles plundrad och adelsbrefvet förkommet; dömdes 1636 för begånget fel i Tyskland ifrån lifvet, men fick året derpå förskoning, dock med förbehåll, att han vid samma regemente ej fick bekläda någon tjenst; begaf sig slutligen 1639 till Sverige, för att beklaga sina olyckor, men sjuknade och dog kort derefter, lemnande tre fader- och moderlösa barn efter sig, genom hvilkas förmyndares försummelse det hände, att de gods hans fader. Hertig Gustaf, åt denne sin son för reda penningar inköpt, förskingrades och kommo i främmande händer. — Gift med Christina Månesköld af
Seglinge; dotter af Christer Carlsson Månesköld (af Seglinge, N:o 62), till Seglinge och Hambra, med Brita Björnsdotter
(Bååt. N:o 3). (http://runeberg.org/anrep/3/0557.html, I urval)

Magnus var gift två gånger. Hans första hustru var Christina Måneskiöld (f senast 1596 och död 1628). Hans andra hustru Dorothea von Plönnies var sannolikt (ingenting är solklart i den här familjen!) mor till Magnus söner Gustaf (född ca 1630) och Carl (född 1639 och död 1713).

Magnus återfinns i Pommerska garnisonen 1630, i överste Joakim Brahes regemente, Norrland (armérullor). Magnus var kapten för ett kompani, bestående av 63 man.

Under 1630 blev Joakim Brahe chef över Hälsinge regemente. Halva regementet deltog
i Gustav II Adolfs landstigning i Tyskland sommaren 1630 och medverkade i expeditionen till Stettin den 10 juli. Där träffades och gifte sig antagligen Magnus och Dorothea.

Regementet blev sen kvar i Stettin fram till mars 1631 för att ansluta sig till kungens här när Tilly tågade mot Neu-Brandenburg. Den svenska hären drogs samman i Pasewalck. Från 1631 till 1636 fanns hela regementet i Stettin. (Hälsinge Regementes historia (nätet)).

1632 hade Magnus befordrats till överste-löjtnant. Han var nygift, hade en liten son och karriären gick tydligen bra. Fyra år senare var han dödsdömd för fel i tjänsten, ytterligare fyra år senare var både han och hans maka döda.

Vem tog hand om barnen efter föräldrarnas död? Dorotheas far var en gammal änkling och situationen i Stettin var nog rätt desperat efter flera års underhåll av den svenska garnisonen. Dessutom bodde familjen i Stockholm, så barnen bör ha stannat i Sverige. Närmaste släkting var Magnus syster Birgitta, men jag har inte hittat något som tyder på att hon tog hand om dem.

Systrarnas farmor Dorothea von Plönnies

Dorothea von Plönnies (f ca 1615, ev 1612, i Lübeck, död 5 mars 1639 i Stockholm) gifte sig den 22 juni i Stettin med Magnus Rutencrantz.

Dorotheas far resp mor var:

Diederich Plönnies, Hof- und Konsistorialrat, Präsident des Schöppenstuhles in Stettin, f ca 1572 i Lübeck, gift I:a 22 februari 1603, död mellan 1630-32 i Stettin, gift med
Sophia Camerarius, f 1578 i Rostock, död 10 september 1614 i Stettin.
(http://www.amneus.se/flerfam.html)

Dorothea måste rimligen ha varit född före 10 september 1614, eftersom hennes mor dog då. Hon kom från en släkt med många jurister som hade inflytelserika poster i Stettin och Lübeck.

Magnus blev änkling 1628 och måste ha gift om sig med Dorothea inom ett år. Sonen Gustaf föddes ca 1630 ”i Tyskland”. Antagligen föddes han väl 1631, eftersom Magnus regemente inte kom till Stettin förrän 1630. Det är svårt att se hur Dorothea och Magnus skulle ha kunnat träffas före regementets ankomst. Från 1630 till 1636 var regementet förlagt i Stettin. Det är väl antagligt att Dorothea fick bo kvar hemma hos pappa med den nyfödde. Dorothea dog 1639, året före sin make, och efterlämnade enligt uppgift 3 barn. Jag har bara hittat två, systrarnas far Gustaf och deras farbror Carl, som föddes samma år som modern dog.

Systrarnas far Gustaf Magnusson Rutencrantz

Nu som först dyker Näshultsborna Rutencrantz upp. Nedanstående familjebeskrivning är tagen direkt ut Anbytarforum och jag har bara lyckats verifiera en del av uppgifterna…

Gustaf Magnusson Rutencrantz, född 1630 ca i Tyskland, död 1704 i Västervik. Gift före 1663 (möjligen i Karlstorps sn) med Vendela Leijonram, död 1677 (bg 21/3) i Tjurstorp, Rumskulla sn. (bg). Dotter till Jonas Tordsson, adl. Leijonram och Margareta.

Barn:
Dorothea Rutencrantz, döpt 1663 29/3,
Christina Rutencrantz, döpt 1665 10/12,.
Margareta Rutencrantz, född 1667 ca,
Magnus Rutencrantz, född 1670 (dp 25/7) i Fagerbäck, Gårdveda sn. (dp). Enl. Chr. von Warnstedt i SoH 1992-1993, s. 353, i tjänst 1687, 1689-1690 förare vid prins Carls livregemente till fot, men tog 1690 avsked för inträde i utländsk krigstjänst.
Sofia Rutencrantz, född 1674 ca,
Vendela Rutencrantz, döpt 1676 31/3, Tjurstorp, Rumskulla
(Anbytarforum)

Gustaf Magnusson var kapten vid Kalmar regemente. De tidigaste mönsterrullorna är från 1683, och där saknas han. Han var då 43 år, så kanske han redan fått avsked. 1680 var han enligt register till armérullorna kapten vid Erik Soops regemente. Erik Soop var enligt generalmönstringrullan 1686 för Kalmar regemente dess överste.

signaturEnligt arméns likvidationsrullor, daterade 1683, fick han betalt från 1661 till 1676 (1620-1680 serie 5-6 sid 152). Han anges vara kapten vid Kalmar regemente. Tjusig handstil hade han, i alla fall.

Han bevistade riksdagarna 1689 och 1693.

Gustaf gifte sig med Vendela Leijonram, som dog när yngsta barnet Vendela bara var ett år gammal. Jag vet inte var familjen bodde under barnens uppväxtår. Även under äktenskapet med Vendela flyttade familjen omkring, vilket framgår av barnens födelsesocknar.

Gustafs hustru Vendela Leijonram var född i Locknevi. Hennes yngsta dotter som också hette Vendela gifte sig med Clas Memsen, som vid sin död 1727 bodde i Skrikefall, Locknevi socken. Även Margaretas make dog på Skrikefall, 1726.

Gustaf gifte uppenbarligen inte om sig. Det finns vaga antydningar om att släkten ställde upp för familjen. Sophia gifte sig med Nils Gyllensparre som var militär i Jämtland, långt bort kan man tycka, men Sophia kanske träffade Nils när hon besökte sin farbror Carl, som också tjänstgjorde vid Jämtlands Dragonregemente.

Systrarnas liv före flytten till Näshult

Systrarnas far Gustaf Magnusson hade som vi sett på grund av en förmyndares inkompetens och slarv förlorat sitt arv och fick således klara sig själv. Hans döttrar var änkor i många år och fick också klara sig själva, vilket inte var lätt för kvinnor på 1700-talet.

Margareta Rutencrantz var född ca 1667 och dog 1753 i Norra Ekagård, Näshult. Man märker att trots de fattiga omständigheterna uppnådde hon den aktningsvärda åldern av 86 år.

Som 56-årig gifte hon sig 1723 i Dalhems socken med Melchior Rotherman, född 1663 i Hinterpommern, död 1726 i Skrikefall, Locknevi sn. Kapten vid Upplands regemente till fot. Förutom detta finns det inga uppgifter om Melchior.

Man vill gärna tro att Margareta och Melchior fick uppleva en sen romans. Adeln på 1700-talet hade ju en krass syn på äktenskap och pengar och egendom spelade stor roll. Men varken Margareta eller Melchior hade några pengar. De verkar ha varit stadiga gäster hos Margaretas syster Vendela i Locknevi, där de båda svågrarna dog inom ett år från varandra.

melchoir

Precis som Sophia, med sin ansökan om pension, fick Margareta särskilt ont om pengar omkring 1750.

Östra härads dbk 1751 6/6 §20: Lät enkan fru capitenskab wälb. Margareta Rutencrantz hos rätten anhålla om betygande att hon befullmäktigat slottsfogden i Kalmar wälbte Lars Lallin, till at å hennes vägnar i Sthlm utsöka emottag o quittera thes afl mans hr capit: Melchior Rotermans, hos KMT o Kronan innestående lönings fordringar vilken fullmakt hon skrifteligen författa låtit 3/6 sistledne som med dess underskrift nu upwistes jemte ett den 3/2 1724 bewittnat testamente sig vara dess framlidne mans rätta o enda arvinge.

Man lägger märke till att Melchiors lön inte hade betalats ut på ett kvarts sekel efter hans bortgång. Staten hade ont om pengar.

Sofia Rutencrantz, född 1674 ca, död 1752 i Norra Ekagård, Näshults sn. Hon blev 78 år, också det en aktningsvärd ålder. Det finns en notis i vigselboken för Oviken ”Föd j Småland. F. Gustaff Rutenkrantz. M. Wendela Lejon Ram”

Sofia gifte sig 1694 i Oviken med Nils Gyllensparre, född 1660 ca, död 1710 31/12 (enl uppgift i Oviken, men saknas saknas i Myssjö och Ovikens dödbok. Kapten vid Jämtlands dragonregemente, son till Per Gyllensparre och Märta Rosenbielke. De fick en dotter Märta Regina Gyllensparre, född 1697, död 1754 12/2 i Stockholm, gift med Henrik Kristian Bröijer. Hon fick en son Nils Georg Bröijer, född 1727.

Det har inte lyckats mig att hitta Sophia och lilla Märta Regina under åren 1710 till 1732.

Sophia och Margareta blev båda aktiva omkring 1750 när det gällde att skaffa pengar. Sophia ansökte om pension, Margareta krävde utbetalning av makens innestående lön. Redan 1736(?) sålde de ett torp Täppan som de ärvt av Vendela. Om jag förstått saken rätt fick de inte fulla köpeskillingen förrän framåt 1750. Om man föreställer sig att de började kräva köparen på betalning så finns här ytterligare en ekonomisk åtgärd de vidtog detta år.

Östra härads dombok 1751 10 juni,uppbud BB:
Enligt ingifwit kiöpebref, som med witnen är bestyrkt, under den 3 Novembr 17(3?)6, hafwa Capitainskan Wälborna Fru Margaretha RuténCrantz och des Syster Wälborna Sophia RuthenCrantz til deras Cousins man Wälborne herr Jonas Gustaf Silfwerbrand försåldt et Torp Täppan benämdt för Ethundrade Nittio åtta Dr Smt , hwilka penninge summa är således betalt, at Säljarens Syster Wälborna Fru Wendla RutenCrantz, efter hwilken the Torpet arft, undfått (***?) af kjöparen 148 Dr Smt, som honom nu godtgjöras, at the öfriga 50 Dr Smt, hafwa Säljarne sielfwa emottagit git och här således hela kjöpeSumman riktigt betalt för Torpet Täppan, som nu för kjöparens räkning upbiudes ______________________ 1sta gången

Det fanns ett torp i Vendelas hemsocken Locknevi som heter Täppan, men hur kan man sälja ett torp utan tillhörande gård? Det verkar också vara bra betalt för ett torp. Köparen bodde på Ugglekärrs säteri i Karlstorp, så vad skulle han med ett torp i Locknevi?

Som ett kuriosum kan nämnas att Jonas Gustaf Silwerbrands pappa lät kärleken överrösta förståndet. ‘Han hade med sin kusin Christina Johansdotter Silfwerbrand utom äktenskap tvenne barn, för vilket brott han dömdes till döden och satt fängslad på Nyköpings slott (1697), men fick nåd och vigdes sedan med henne.’ Det var ett allvarligt brott att gifta sig med nära släktingar. Länge var det föbjudet att gifta sig med släktingar i fjärde och femte led, men 1680 drogs gränsen vid kusiner.

Vendela Rutencrantz, född 1676 i Tjurstorp, Rumskulla, död 1732 i Norra Ekagård, Näshults sn.

Vendela gifte sig 1714 i Locknevi med Clas Memsen, född 1667 ca, död 1727 i Skrikefall, Locknevi sn. Likt Margareta gifte hon sig sent, hon var 38 år.

Ryttmästare Claes Memsen, född 1667/8; var redan 1690 korpral; tjänade år 1694 vid änkedrottningens livreg:te till häst; kvartermästare 1699; kornett 1701; sekundlöjtnant 1704; premiärlöjtnant; ryttmästare vid Upplands Tremänningskavallerireg:te 1712; avsked 1713-06-03; bosatt på Östra Klef ryttmästareboställe i Bokenäs socken (Göteborgs och Bohus län) 1706-1711, i Forshälla socken (samma län) 1711-1713, på Vanstad i Locknevi socken (Kalmar län) 1717 och sedan på Skrikefall i samma socken. Kallas i Locknevi doplängd »welboren»; † 1727-05-05 på Skrikefall, Locknevi sn.

Skrikefall eller Skrikfall är ju ett roligt namn på en gård. Det är ett äldre namn på det nuvarande Marieholm. I äldre tider var gårdens förbindelse med Locknevi avskuret av vatten. Man tog sig över med båt, som man vid behov fick anropa för överfärd.
(http://www2.sofi.se/SOFIU/topo1951/_cdweb/_s2hx001/222218b1/p3/0000483a.pdf)

Claes var gift tre gånger, först (1690) med Brita Årrhane (död 1710), en kusin till Vendela, därefter med Britas syster Ulrika Årrhane (död 1713) och slutligen (1714) med Vendela. Hundrafemtio år tidigare hade detta inte varit möjligt. Enligt kyrkan blev man och kvinna ett kött när de gifte sig, så om mannen (i detta fall) gifte om sig med en syster till sin avlidna hustru (och därmed en syster till sig själv, eftersom de var ett kött) så blev det blodskam! Logiken var det i alla fall inget fel på. Tur att man inte tillämpade samma logik när det gällde att begrava den första hustrun!

1714

Locknevi vigda 1714. Husförhör saknas för tiden före 1790

Claes och Vendela fick två barn:

Brita Christina Memsen, född 1715 (dp 23/3) i Locknevi, Locknevi sn.
Carl Magnus Memsen, född 1716 (dp 9/8) i Locknevi, Locknevi sn.

1733

Hur hamnade systrarna i Näshult?

1727 bodde soldaten Gabriel Appelbohm (s 16) på Norra Ekagård med hustrun Kristin samt soldaten Jonas Klint med hustru. I husförhörsboken för 1729 verkar Norra Ekagård saknas. 1733 och 1736 antecknades välborna Margareta RuthenCrantz och välborna Sophia Ruthencrantz. Vendela hade dött i Näshult 1732. Så systrarna flyttade hit någon gång mellan Margaretas och Vendelas mäns bortgång 1726/1727 och 1732.

De bodde kvar här tills de dog Vendela 1732, Sophia 1752 och Margareta 1753. Ekagård var en frälsegård, den kunde bara ägas av en adlig ägare. Vem ägde gården?

Det finns en omständighet som talar för att någon eller några av systrarna ägde gården själva. När båda var döda flyttade nämligen familjen Gullbrand Wessman dit, från Ugglekärr i Karlstorps socken. På 1700-talet skulle gårdar i första hand hembjudas till släkten och Gullbrand var släkt med systrarna. Hans mormor Agneta Leijonram var syster till systrarnas mor Vendela Leijonram (tack Kennerth för tipset!).

Men varför hamnade de i Näshult? Och varför på Norra Ekagård? Det finns ingen rimlig förklaring. Kunde inte Sophias dotter Märta Regina tagit sig an dem? Någon annan släkting? Jag har letat efter personkopplingar, vänskapsband, mellan Näshultsbor och systrarna utan att finna några.

Systrarnas farbror Carl Rutencrantz var visserligen gift med Regina Drummond, dotter till Jacob Drummond och hans hustru Elisabeth Clerck, som i slutet av 1600-talet ägde Näshults Säteri. De bodde nog aldrig här, Jacob Drummond var militär och säteriet var en del av hans lön. 1699 såldes Näshults säteri till Anders Leijonhielm och vid det laget då systrarna Rutencrantz flyttade hit hade Anders Leijonhielms svärson Lars Fixenhielm övertagit säteriet och Carl Rutencrantz var död sedan länge. Även Regina hade dött omkring 1717.

Anders Leijonhielm och systrarnas far Gustaf Magnusson var båda kaptener vid Kalmar regemente, så man kan tänka sig att Anders värnade om sin forne stridskamrats barn. Men Anders var redan död när systrarna flyttade hit och Norra Ekagård tillhörde inte Säteriet.

En annan koppling till Näshult var systrarnas pappa Gustafs svåger Carl Leijonram, bror till Vendela. Han var gift med Maria Elisabeth von Scheiding, ett barnbarn till den Otto von Scheiding (635) som ägde Kullebo. På Kullebo bodde Per Silfversparre och Ottos dotter Magdalena von Scheiding.

Eller kanske Sophia Drake agerade? Sophias dotter Anna Sophia gift med en Henric Abraham Klingspor. Paret var åtminstone 1712 bosatt på Ödmundetorps säteri i Näshult. Henric Abrahams bror Staffan ägde flera gårdar i Locknevi och var bosatt där med sin stora familj åtminstone mellan 1720 och 1727. Margareta och Vendela och deras män måste ha känt Staffan väl. Kan detta vara en förklaring? Kanske Staffan skrev till sin ende bror och berättade om dessa stackars utsatta kvinnor? Och Sophia agerade på sitt vanliga beslutsamma sätt. Jag vet inte, men det är möjligt.

Den siste Näshultsbon med något inflytande var Anders Ehrenström, som dock inte flyttade hit förrän omkring 1742. Jacob Stocke, den gode herden, kan, efter vad jag vet om honom, knappast ha känt systrarna Rutencrantz innan de flyttade hit.

Så mysteriet förblir olöst. Eller kanske systrarna Rutencrantz flyttade hit av den enkla anledningen att Näshult är en väldigt trevlig by att bo i? Det finns fler som gjort det.

//Eva Kornby, Haddarp, Näshult oktober 2014

Källor:

Inga källor kommer att anges, förutom de i texten inlagda. Samtliga uppgifter är tagna från nätet.