av Ingemar Hugosson
Hugo Johansson föddes på Nymåla 1903 som enda barn till Albin och Amanda Johansson.
Innan Hugo föddes hade man byggt ett nytt hus på Nymåla. Förutom föräldrarna bodde Amandas mor Carolina också där. På några hundra meters avstånd i Källehult bodde Hugos farfar Johan Petter Johannison, till den platsen hade han och familjen flyttat efter att vara arrendator på många platser både i Åseda, Näshults och Stenberga socken. Hugo och Farfar Johan Petter, även kallad Kungen var under Hugos uppväxt mycket tillsammans vilket präglade Hugos inställning i stort som smått genom hela livet. Av alla Johan Petters fem barn var det bara Claes Albin som var kvar i Sverige 1903 när Hugo föddes. Hugo hade inga kusiner i Sverige men 28 i Amerika varav de flesta hamnade i Nebraska.
Hugo gick i skolan i Sissehult och deltog även i en fortsättningsklass. Hugo började tidigt att jobba och var mycket med sin far och farfar och la stengrunder eftersom de var stenarbetare. Även en kort tid i Korsberga och tjänade dräng. Hugo var som 15-åring med och kilade sten till stenladugården på Åsen. Hugo låg sjuk ett helt år i reumatisk feber innan han började att tjänstgöra som brevbärare 1 dec 1923 på linjen Åseda – Kullebo och var då 2,3 mil. Hugo klarade sig dock från lungsoten som skördade många offer i vänkretsen. Hugo gifte sig 1934 med Nanna som kom från Århult i Fagerhults socken. Förutom brevbärartjänsten arrenderade han och Nanna en gård i Yggersryd. 1935 föddes Ulf och 1939 flyttade familjen till Åsen som de hade köpt för 10000 kr. Till historien hör också hur en familj kan drabbas svårt. Först dog farfar Johan Petter, sen dog mormor Carolina och sedan vid 45 års ålder dog pappan Claes Albin.
Som 18-åring fick då Hugo bli familjeförsörjare vilket medförde att Hugo inte kom att inkallas till militärtjänstgöring. Hugos liv som posttjänsteman och bonde var i många stycken tufft. Först stiga upp senast 5 och göra morgonsysslorna i ladugården därefter klockan 7 vara på postkontoret, oftast var posten avklarad vid 3 tiden då bondelivet tog fart igen. Även på Åsen saknades moderniteter och det första blev en handpump från brunnen. El kom inte förrän på 60-talet.
Postlinjen bedrevs först med cykel och spark, senare lättviktare och motorcykel. Allt eftersom postlinjen utökades blev det aktuellt att skaffa en postbil. 1950 inköptes första postbilen en Fordson, en liten blå och vit Ford skåpbil med endast ett säte.
Senare blev det flera postbilar fram till pensioneringen 1963, då var postlinjen 10 mil och gick i tre län. Otaliga historier berättades från såväl barndomen som från livet vid posten, varav vissa inte är lämpade för tryck, men en lustig händelse var att han mötte en elefant på Hultanäsvägen och en annan var hur han glömde bort en bil som han bogserade och dessutom saknade bromsar. Mannen som ”körde” glömde aldrig den händelsen, bogserad uppåt 90 km/h mellan Björkå och Hultanäs och dessutom saknar möjlighet att bromsa. Ett litet axplock av alla historier finns bevarade genom två inspelningar. Hugo avled 1978 saknad av släkt och vänner.
Här finns en intervju i två delar med Hugo inspelad 1977. Intervjuaren är tyvärr okänd.
Del 1. Ca 30 minuter:
Del 2. Ca 28 minuter:
Artikel från Vetlandaposten 1963
Lantbrevbärare har kuskat runt i åsedabygden i jämnt fyrtio år
Hugo Johansson som hade sin sista tjänstgöringsdag på fredagen hyllades varmt och får här mottaga blommor och minnesgåva av postmästare Majken Rydberg.
Det var feststamning på postkontoret i Åseda på fredagseftermiddagen. Nestorn i postgänget, lantbrevbäraren Hugo Johansson hade avverkat sin sista arbetsdag i verkets tjänst.
Åtskilliga brev, tidningar och vad det vara månde har distribuerats till invånarna i Åseda landskommun genom Hugo Johanssons försorg. I jämnt 40 år har han kuskat runt i bygden. Till en början skedde det med cykel och denna början var ganska lång. Det tog närmare 30 år innan Hugo Johansson bytte cykeln mot en motordito för att ganska snart övergå till bil.
Detta kom sig mest av att sträckan utökades, Till en början omfattade denna bara något mera än två mil i landskommunens norra del. På den tiden nöjde sig byinvånarna med tre dagars postgång. Efter hand har det blivit mera som lagts till linjen och numera fattas det inte mycket i 10 mil som det ambulerande postkontoret i form av Hugo Johansson avverkat.
Postkontorets personal hyllade den avgående postiljonen med minnesgåva och blomster. Dagen till ära var kaffebord dukat. Postmästare Majken Rydberg tolkade i välfunna ordalag postverkets och personalens tack till Hugo Johansson. Hon nämnde om den betydelsefulla länk lantbrevbäraren är mellan bygdens folk och omvärlden. En lantbrevbärare kan inte undgå att komma i nära personlig kontakt med sina kunder. Hugo Johansson har på ett speciellt sätt gjort sig uppskattad.
Det var alltså ingen tillfällighet att åtskilliga tacksamma vänner utefter linjen hyllat den avgående trotjänaren under den sista veckan.
Strapatsrika vintrar
Många strapatsrika vintrar har den avgående brevbäraren upplevt. På vintrarna förr i tiden kunde man se Hugo Johansson i tjock värmande päls komma åkande i släde. Han har också fått vara med om att gående pulsa i snön när det inte gått att ta sig fram på annat sätt.
Det är inte bara i postala angelägenheter landsbygdens folk utnyttjat sin lantbrevbärare. Många olika sorters ”skickebud” brukade Hugo Johansson få.
När han nu som 60-åring pensioneras kommer han inte att bli overksam. Han har sitt lantställe några kilometer från Aseda, där han nu odelat kommer att ta itu med olika sysslor.
Tills vidare kommer postiljonen Erik Forsberg att sköta Johanssons linje. Lantbrevbäringen står inför en ny omläggning och utökning i Åseda-området, vilket bl. a. ganska snart kommer att betyda avveckling av postanstalten i Ösjöbol.
Lagun.
Artikel från Växjöbladet 1963
Lantbrevbärare i Åseda kör i dag sin sista tur
I dag kör lantbrevbäraren Hugo Johansson i Åseda sin linje för sista gången, Därmed avslutar han en i det allra närmaste 40-årig gärning i postverkets tjänst, Vi skulle tro att det blir hyllningar i olika former, och skulle postbilen bli något lite försenad en sådan här dag, så finns det orsaker.
Den 1 dec. 1923 började Johansson som brevbärare på linjen Åseda postkontor — Toratorp — Yggersryd — Horsryd — Kullebo — Hästhaga — Hult — Norratorp — Sissehult — Sjögle — Stockaremåla — Toratorp — Åsedå postkontor. Den ringlinjen mätte 21 km. Sommartid åkte han cykel och var det fina vintervägar åkte han spark. Men det var många dagar där det inte passade med något av dessa fortskaffningsmedel. Då mina damer och herrar, som nu åker bil och sitter i länsstolen framför TV på kvällarna, då gick Johansson sina dryga två mil med postväskan. På den tiden gick brevbäraren endast tre turer i veckan. Snart blev det emellertid fyra och till slut alla söckendagar. Åkdonet utvecklades också via motorcykel till bil . Från 1 dec. 1957 har Hugo Johansson också fullgjort postbefordran på linje Åseda—Björkå jämsides med sin förutvarande linje. Då hade han några månader tidigare fått guldmedalj för nit och redlighet i rikets tjänst.
Minnena har blivit många under de 40 åren. Johansson kan tala om svåra snövintrar, när vägarna varit nära nog oframkomliga. Värst av dem alla räknar han sin första vinter i postverkets tjänst, vintern 1923-24. Då kom snön tidigt och låg kvar fram april. Men han minns också heta sommardagar, när svetten lackat och värmen dallrat i luften. En gång en sådan sommardag skulle han lämna post hos en av sina kunder. Han stod i stugdörren några minuter och naturligtvis blev det prat om den okristliga värmen. Alldeles bredvid dörren hängde termometern i skuggan. Under samtalet passade Hugo Johansson, som alltid har tjuvpojksglimten i ögat, på att gnida kvicksilverkulan med tummen så att den kändes nästan glödhet. När han så skulle gå slängde han ett öga på temperaturmätaren och talade om att det nu var inte mindre än 40 grader varmt i skuggan. Stugans ägare torkade svetten ur pannan och skyndade ut för att avläsa — och fann till sin häpnad att det faktiskt var drygt 40 grader i skuggan, Värst av allt var att han sedan höll på att bli ovän med sina grannar när han sökte överbevisa dem om att han verkligen hade haft 40 grader den där heta eftermiddagen…
Ja, det var mera idyll över postutdelningen förr i tiden, Då stod ofta någon ute vid postlådan för att prata ett tag och höra lite nyheter från bygden. Nu har alla bråttom och allt skall gå med en sådan väldig fart. Men det har blivit tidens rytm, och då återstår ingenting annat är att följa med i svängarna
Mr G.