Jag minns mitt 50-tal

av Eva Kornby, född Lindgren

Kort presentation av mig

Jag är född 1947 i Virserum. Min pappa var född i Näshult, min mamma var från Gävle. Jag hade en bror Hasse, född 1943 i Virserum. Alla i min familj är döda. Pappa hade en bilverkstad i Virserum, mamma var hemmafru och skötte bokföringen och fakturering och sådant på verkstaden. De beslöt sig 1954 för att sälja, flyttade till Näshult för att räkna ut vad de ville göra därnäst, och beslöt sig för att flytta till Vetlanda för att barnen skulle få gå i gymnasiet på hemorten. Jag var då 7 år och min bror var 11. Jag gick mitt första år i kyrkskolan i Näshult, Hasse bussades till Häradsskögle, tror jag. Det finns ett foto av mig på min första skoldag. Jag hade en grå ylledräkt med sammetskrage och en liten blå handväska, en mycket liten tant.

År 1954 fanns det gott om små flickor i Näshult, så jag hade lekkamrater. Gunvor Ek, Anne-Marie Johansson, Ulla Britt Lind, Gun Johansson, bland andra. Gun kom och hämtade mig på morgnarna och vi tog sällskap nerför backen till skolan. Läraren kallade Räven och slogs. Jag kunde läsa och skriva redan vid 5 års ålder så jag hade vansinnigt tråkigt under lektionerna. Jag vet att jag somnade ibland och då var Räven där med pekpinnen.

Lagom till att jag skulle börja andra klass flyttade vi till Vetlanda, så jag bodde bara drygt ett år i Näshult. Men min farmor och farfar bodde i mitt nuvarande hus, så jag var tillbaka i byn nästan varje vecka. Utom under tjällossningen, när man inte tog sig fram på vägarna.

Mat

Det var ju inte så lätt att få tag på mat heller. I mitten av femtiotalet fanns det två affärer i byn, vi bodde i Emilsro så vi hade mindre än 50 meter till bägge. Vad som fanns i affärerna kommer jag inte ihåg, jag var bara 7 år gammal, men det var nog inte så stor sortering.. Jag fick gå ner till Haddarps Västergård och hämta mjölk strax efter kvällsmjölkningen nästan varje dag. Jag tror att vi fick köpa ägg av Josuas. Mamma bakade så klart, och vi plockade bär och svamp. Mamma hade också en liten potatis- och grönsaksodling i farmors trädgård. Några år senare i Vetlanda odlade hon kronärtskockor och majs och andra mer ovanliga grödor.

Hon konserverade mycket, jag vet att hon berättade att när de var nygifta så lagade hon köttbullar och konserverade i såsen.

Jag minns mamma som satt och skrapade små små färskpotatis till 8 personer. Allt tog tid. Ingen serverade ris eller pasta till maten, så potatisen var viktig.

Farfar, farmor och mamma

Folk bytte mat med varandra. Långt in på 60-talet kunde mina föräldrars vänner komma med älgkött eller en ostkaka. Jag ska sent glömma när mamma erbjöds en flaska blod sedan kompisarna hade slaktat. Hon rös vid tanken, men kunde liksom inte tacka nej. Hon rotade fram ett recept på blodplättar och rörde till och sedan stod hon där och rörde och provsmakade och stekte och hade kommit över en motvilja. Jag fick själv samma erfarenhet förra veckan när jag serverades råbiff på rådjur med torkat rådjursblod i tunna skivor. Jag brukar inte tveka, men det det gjorde jag då. När jag väl stoppat det hela i munnen var det väldigt gott!

Jag minns inte vad vi åt. Mamma var påhittig när det gällde mat så jag lärde mig att uppskatta nya smaker. Hon lärde mig också hur mat ska smaka. Däremot fick jag aldrig hjälpa till. När jag flyttade till Lund 1966 kunde jag inte ens koka ägg.

Köksutrustning

Vedspis, vatten i en brunn på gården, jordkällare med möss. Så var det för många familjer. På Emilsro hade vi det så, utom att vi hade kallvatten i kran. Kylskåp hade vi nog ändå, tror jag.

Elspis var ju en stor förändring, när vi flyttade till Vetlanda. Att baka i vedspis är ju inte lätt. Efter några år fick vi frys också och det blev också en stor förbättring.

Vatten

När vi flyttade till Näshult 1954 kom vi från Virserum där vi hade bott i en modern liten lägenhet, så det blev ett annorlunda liv. Emilsro saknade då badrum och vi hade dass på gården. Jag minns hur det var att skutta ut i mörkret för att kissa på det iskalla dasset. Jag kunde använda en potta men det var liksom enklare att gå på dass. Jag var inte mörkrädd, ens vid 7 års ålder. Jag minns hur jag fick bada i en balja som ställdes framför vedspisen så att jag inte skulle bli kall. Mamma värmde så klart vattnet på spisen, men det blev ju inte fullt i baljan. Det fanns indraget vatten i köket, så mamma slapp i alla fall bära vatten. Småtvätt kunde hon klara i köket, men när det gällde lakan och större saker gick vi ner till badplatsen där det fanns en bykgryta. Mamma eldade bykgrytan och kokte tvätten. Jag minns att hon fick röra med en slags åra i grytan. När tvätten var klar lyfte hon ur den med hjälp av åran och slängde tvätten i sjön där den sköljdes. Ärligt talat tror jag att mamma tyckte att det var rätt roligt att tvätta på det här sättet. I Virserum hade vi haft tvättstuga i källaren på hyreshuset. Det var innan det fanns torktumlare så alla tanterna hängde tvätten på lina. För att skilja sina tvättklämmor åt målade de tumgreppet på klämman i sin egen privata färg och nåde den som lade beslag på klämmor av fel färg! Nåja, det kanske inte var så farligt, det var bara fyra familjer i uppgången och de var alla nära vänner som höll kontakten långt efter att de alla flyttat därifrån.

Skönhetsvård

Bröderna Berglund i skomakeriet klippte håret på byborna. Jag ville ha lugg, men det fick jag inte, eftersom mamma tyckte det var hemskt med hår framför ögonen. Nu för tiden hade barnet tagit en sax och skaffat sig lugg, men det var inte så det fungerade på 50-talet. Schampoo kom i pulverform i små kuvert. Man löste upp pulvret i lite varmt vatten och tvättade som vanligt. Det var ett kraftfullt pulver, kändes mest som lut, minns jag. Balsam och serum och sprayer var det inte tal om. Gunvor Ek hade långt hår i flätor och när hennes mamma Greta kammade ut det var det tjockt och lockigt och jag var vansinnigt avundsjuk. Anne-Marie hade också långt blont självlockigt hår, medan jag hade tunt och rakt, pottklippt hår.

Den enda kräm jag minns var Nivea, i sin blåa burk. Parfym användes nog mer då än idag. Puder var viktigt, men det fanns inga underlagskrämer eller tonande krämer eller sådant. Läppstiften var röda och torkade ur läpparna.

Den största uppfinning som gjorts för kvinnors bekvämlighet är de mensskydd som håller sig torra på ytan och inte läcker. På 50-talet användes trasor som tvättades och där blodet läckte, stelnade och skavde och luktade. När jag först fick mens fanns engångsbindor som fungerade likadant som de gamla och det var ett elände!

På 50-talet skulle man också ha korsett. Och silkestrumpor med strumpeband, fyra band som hängde från korsetten med knäppe längst ner. Så obekvämt det var. Getingmidja och spetsiga skor och en liten piffig hatt! Dom var inte dåliga, 50-talsdamerna! Ginger Rogers gjorde allt som Fred Astaire gjorde, men baklänges och i högklackade skor.

Kläder

Alla kvinnor sydde sina egna kläder, såvitt jag vet. Mamma sydde allt till sig och till mig, men inte till pappa och min bror. Hon sydde en päls åt mig en gång i en lurvig fuskpäls och där försvann knappnålarna i lurvet och hittades långt senare the hard way. Att sy kläder var det roligaste hon visste och hon satte mycket tid på att designa kläder. Då för tiden fanns det gott om tygaffärer och vi gick ofta och snokade efter fynd. En affär i Vetlanda hette till och med Fyndet, och det var välfunnet.

Alla kvinnor i min familj har sysslat med handarbete, det hörde till att man kunde det mesta inom handarbete. När de gifte sig skulle ha en utstyrsel med virkade spetsar och broderade monogram och allt. Mamma vävde mattor och stickade och virkade. Hon broderade också, men det skulle helst vara bruksföremål. Men med en handarbetande mamma, farmor, mormor, morfars syster, etc och som den enda flickan i kusinkretsen så är jag numera ägare till en betydande samling handarbeten som jag inte kan använda men inte nänns slänga. Jag gillar också att brodera och sticka, så samlingen byggs på!

Jag minns inte vem som lärde mig sticka. Förmodligen mamma, men vi hade också obligatorisk handarbetsundervisning i skolan. Så jag kan stoppa strumpor, sy knapphål och andra nu livsviktiga färdigheter.

Kvällsunderhållning

På kvällarna satt kvinnorna oftast och stickade eller virkade medan de pratade med familjen som kanske läste läxor eller pappa läste högt ur tidningen. Ibland, faktiskt ganska ofta, kom någon på oanmält besök. Vi fick inte TV förrän omkring 1960, så det blev mycket snackat och många historier berättade. Ibland spelade vi kort, kasino eller vändåtta eller så. Ibland spelade vi Fia med knuff, med sanslöst drakoniska regler. Nöjesliv i konventionell bemärkelse förekom inte. Vi var inte heller en religiös familj, så vi gick aldrig i kyrkan.

Mannen i familjen

Fantastiskt lämplig bil för en småbarnsfamilj på småländska grusvägar, måste man säga.

Pappa hjälpte inte till hemma. På senare år kunde han ta ett tag med dammsugaren, men i mitten på 50-talet var det mamma som gjorde allt där hemma. Pappa tog hand om bilen och husreparationer. Vi hade alltid bil. Ett av mina första minnen är att jag i två-årsåldern står på balkongen och ser pappa köra fram i sin nyköpta bil, en begagnad öppen tysk sportbil av märket Wanderer, säkert tillverkad före kriget.

Han jagade också, jag minns haren som hängde på husväggen med granris i buken. Pappa ingick i ett slags jaktlag. En natt när de väntade på att en räv skulle uppenbara sig på väg till hönsgården, sköt pappa av misstag kompisens katt. Han var väldigt skamsen.

Socialt liv för mamma

Mamma hade ju huvudansvaret för hem och familj, så hon fick stanna hemma med barnen. Jag tror att mannen kunde behålla delar av sitt ungkarlsliv i större grad då än vad han kan idag. Pappa jobbade 6 dagar i veckan till sent på kvällen och på söndagen gav han sig ut på harjakt tillsammans med kompisarna.Vi hade en god vän som till och med var ute och dansade utan sin hustru. Mamma var ju väldigt bunden av oss, hon hade inget eget socialt liv. Hon hade få väninnor, två i Virserum, en i Vetlanda, och vi bodde i Näshult så kort tid att hon nog inte lärde känna någon alls här i byn. Mamma och pappa umgicks familjevis med ganska många andra par, men hon hade bara dessa tre riktiga väninnor. Nu för tiden tror jag att yngre kvinnor har ett mycket större och nära kontaktnät, vilket är lite märkligt eftersom man tycker att sammanhållningen verkar ha varit större på 50-talet. Jag tror att man hade en större benägenhet att hjälpa varandra, men man höll ändå ett avstånd. Lite så är det nog fortfarande här i byn.

Här i Näshult kände sig mamma tvingad att gå med i Kyrkliga Syföreningen, vilket hon grumsade en del över. De broderier hon gjorde där auktionerades ut för välgörenhet så hon fick inte behålla dem. Så hon valde broderimönster som gick fort och som hon inte gillade något vidare.

Annars var mamma inte mycket för föreningar. Jag minns inte att hon var med i någon förening överhuvudtaget.

Jul

Vi var inte särskilt tradtionsbundna där hemma. Mamma gjorde ett julbord, vi hade julgran, vi barn fick julklappar men bara några få. Vi gick i kyrkan på julbönen och sedan gick vi hem och åt julbord. Julbönen har numera ersatts av Kalle Anka i vårt hus. Julbordet skulle alltid innehålla sillsallad, skinka och revbensspjäll och det vill jag fortfarande ha. Mamma lagade lutfisk, och jag tror att hon lutade själv. Sill var inte viktigt och det förekom ingen snaps. Båda mina föräldrar var helnykterister, utan att de var särskilt moraliska över det.

Jag minns inte att vi gick i julottan och huset dekorerades inte på något särskilt sätt. Julen var inte viktig.

Kvinnors liv nu och då

Under min livstid har det ju skett en revolution för kvinnornas villkor. Hennes frihet och möjligheter och självständighet har tillkommit på otroligt kort tid. Min generation sågs fortfarande som hustrur och mödrar och det gällde att fånga en så matnyttig karl som möjligt. Jag som aldrig varit vacker eller charmig och aldrig hade pojkvänner fick inrikta mig på att utbilda mig till ett av de fåtaliga yrken som ansågs vara lämpliga för en kvinna, nämligen lärare eller sjuksköterska, så att jag kunde försörja mig. Jag kan fortfarande känna djup tacksamhet för att ödet fick mig att hoppa av lärarutbildningen och bli jurist. Efter tinget blev jag bankjurist och jag minns en konferens för alla Sparbankernas bankjurister, över hundra stycken. Vi var två kvinnor.

Nutida kvinnor snackar om glastak! Ha! Dom vet inte hur det var.

Åter till 50-talet. Uppdelningen mellan arbetsuppgifterna var strikt och det sociala trycket starkt. En karl kunde inte köra barnvagnen, han sågs som lätt löjlig om han diskade. En kvinna var manhaftig och ”katig” om hon gjorde manliga sysslor som att köra bil eller spika.

På kalasen delades gästerna upp i män och kvinnor och de satt i olika rum. Kvinnorna drack sockerdricka, karlarna öl och snaps.

Det krävdes också att kvinnorna ständigt skulle vara beredda att ordna fram kaffe med hembakat. Bullar håller sig inte så länge så det gällde att planera. Folk kom på oväntade besök på ett helt annat sätt än idag och då skulle dom ha kaffe. Fattades det bröd var man en dålig husmor.

Kvinnornas kläder var obekväma. Man skulle ha getingmidja, korsett och strumpeband, som jag skrev ovan. Samt högklackade skor. Dessutom skulle man trippa, om man var kvinna, ta små nätta steg. Annars var man karlaktig och det var väldigt förbjudet. Men underkläderna var betydligt bekvämare än idag. Laxrosa underbyxor med flossad insida och långa ben med resår. Behån var inte heller dagens plåtfängelse. I den mån man hade långbyxor var de vida och bekväma, inte hårt åtsittande som idag.

På 50-talet gick äldre kvinnor (min farmor) fortfarande i långa kjolar och sjalett. Hon hade strumpeband som knöts kring benet och banden hade gjort djupa beständiga fåror i vadmusklerna.

 

Det var inte bättre förr.


Eva Kornby

Lindeberg, Haddarp, Näshult.
december 2022