Levnadsteckning över kyrkoherde Erik Elgmark

Erik Elgmark var kyrkoherde här i Näshult från 1804 och fram till sin död 1833. Det var inget lätt uppdrag och han fick allehanda bekymmer. En sentida betraktare skulle nästan vilja säga att han gick i väggen. Och ändå började det så bra.

Elgmark i Växjö

Erik Elgmark var son till riksdagsmannen Jonas Eriksson och hans hustru Sara Carlsdotter i Älghult. Han gick i skola i Växjö, student i Lund, blev magister 1790 och komminister i Växjö samma år.

Elgmark var som komminister i Växjö (1790-1804) mycket aktad och älskad. Den stora branden i Växjö 1799 inträffade under hans tid och Elgmark gjorde ett beundransvärt arbete både under branden och senare under stadens återuppbyggnad.

Hjälpbemedlingen i Växjö har i sin berättelse över branden i Växjö 1799 bl. a. skrivit:

“Nästan allt hopp om vådans minskning förlorades, och alle förskräckliga föreställningar gingo i fullbordan. Han bör dock göra rättvisa åt folkets arbetsamhet och även erkänna att stadskomminister E. Elgmark genom sin rådighet och egna gåva att samla och använda folkstyrkan särdeles bidrog till eldens äntligande släckande. Den del av staden, som ännu är bevarad, domkyrkan och gymnasium, allt hade blivit nerbränt, om elden fått övergå den punkt, där den, genom en väl beräknad och manligt utförd plan, nu hämmades.”

Att man lyckades begränsa elden, innan hela staden ödelades, har Hjälpbemedlingen i sin berättelse främst givit komminister Elgmark äran av, och den framhåller ytterligare hans betydelsefulla insats i den redogörelse för sin verksamhet, som den i september 1799 avgav.

Elgmark biträdde biskop Wallqvist med återuppbyggnaden av biskopsgården Östrabo efter branden.

Han biträdde tillsammans med gymnasiets rektor Lektor Elias Heurlin domprosten Lamér med byggandet av det nya skolhuset 1801-02.

Som stadskomminister i Växjö intresserade sig Elgmark för utbyggnaden av Evedals hälsobrunn utanför Växjö. Ritningarna till brunnens byggnader lämnades av honom 1799. Om han själv gjorde ritningarna eller bara såg till att de togs fram, vet jag inte. 1820 fanns i alla fall en Brunnssalong med musikläktare. Stora Salen i byggnaden användes som gudstjänstlokal, matsal och danslokal. Badhuset tillhandahöll bad av alla sorter, varma, salta, hepatiska, dusch och gyttjebad. Dessutom fanns nödvändiga andra byggnader, som kök och bostäder.

Under sin tid i Växjö framstår Elgmark som en rådig, initiativrik och beslutsam man, med ett socialt patos. Enligt Carlstedt fanns få pastorer som hade bättre kristendomsundervisning hos sitt folk. Han talade väl och ur hjärtat. En ovanligt bra präst och en god man, får man tycka.

Elgmark som kyrkoherde i Näshult

Men sedan (1804) blev han kyrkoherde i Näshult och allt rasade. Han fick dåliga affärer och ”blev illa utskriken” (Herdaminnen), han blev begiven på starka drycker, han skötte inte sitt ämbete. Familjen beredde honom sorg och han hade inga vänner som kunde trösta och stötta honom.

Vad hände egentligen här? Enligt Bäckman var stämningen här i byn grälsjuk och bråkig. Redan när Elgmark tillträdde härjades det och bråkades det på kyrkostämman, så det var inte hans fel att det blev så. Det hade nog behövts en lejontämjare för att komma till rätta med Näshultsborna.

Han kom från en miljö där han var uppskattad och kände att han kunde göra något till det allmänna bästa och här i Näshult blev han motarbetad och hindrad av en samling bråkstakar.

Han hade andra problem att brottas med. Familjen gav honom bekymmer. Carlstedt säger att han ”saknade huslig lycka”.  Han var gift med prostens i Tolg dotter Christina Emerentia Norlin, ett barnbarn till vår kyrkoherde Jacob Stockes synnerligen goda vän Benedictus Norlin i Skirö. Paret fick två barn, en pojke och en flicka. Hustrun Christina Emerentia dog redan 1810. Den ende sonen vållade honom stor sorg. Sonen stal som gymnasist i Växjö gymnasiets myntkabinett och gick till sjöss. Han slutade som ”Koopverdi Skeppare” i London och drunknade när han skulle gå av sitt eget avlastade fartyg, som just återvänt till London från Amerika. Han var gift men barnlös. Han förekommer i Elgmarks bouppteckning, så han levde ännu 1833. Dottern gifte sig till relativt armod med en avskedad dragon, vid namn Nögd, som försörjde sig som snickare. Hon stannade i trakten, men kunde uppenbarligen inte trösta och stötta sin far.

Han hade också ekonomiska bekymmer och blev t o m stämd inför tinget. Vid en kyrkostämma mot slutet av 1810-talet anmälde  vice pastor Theorin, att ”de till honom öfverlämnade räkenskaperna öfver kyrkokassan, som visserligen voro å stämma godkända, vid företagen granskning dock icke befunnits riktiga. Detta gifver anledning till nytt bråk. Kyrkoherden lagsökes på sin skuld å 500 riksdaler banko till kassan. Han inlämnar som säkerhet en förskrivning  af fanjunkare Jägerfelt på 435 riksdaler banko, men den blir ej godkänd utan skall förses med borgen.” (Bäckman)

Elgmark överklagade domen hos rätten för de 10 häraders lagsaga. I samma överklagande besvärade han sig dessutom över en del orelaterade småsaker. Han ville till exempel ha bort ett fattighjon, en piga, som bodde i sockenstugan, som var otidig och besvärade med gris och höns i kyrkoherdens trädgård, utan att församlingen vidtog åtgärder för att flytta henne. Detta bidrog naturligtvis ej till att stärka friden i församlingen.

Det låter som om Elgmark hade det rätt besvärligt. Tidens alkoholvanor hjälpte ju inte upp saken. ”Det var tidens sed att nyttja Brännvin till all undfägnad. Kyrkoherden, god och glad umgängesman; Klok rådgifvare i både andliga och lekamliga omständigheter, anlitad äfven i de enskildtaste fall blef ock dermed undfägnad och slutligen svag nog att deri söka tröst mot egna bekymmer, dem ingen jordisk vän lättade. Pastoralvårdens skrifveri försummades – V. Pastor förordnades.” (Carlstedt).

”Sedan blev han på grund av dåliga affärer ”illa utskriken”, var 1827 förklarad omyndig och tjänstgjorde ej de sista åren.” (Herdaminnen)

Han förlorade förtroendet hos sina församlingsbor. Vice pastorn Theorin, som tillträdde 1818, bodde i Stenberga och tyckte att det blev långt att åka för bröllop och dop. Han föreslog att församlingen i dessa stycken skulle anlita Elgmark. ”Vid den första stämman han (Theorin) håller finner han det svårt för Näshults församlingsbor att besöka honom i Stenberga och förmanar dem att i vissa fall använda sig af kyrkoherden, såsom vid barndop, begrafningar m. m. En del gå in härpå, andra icke. Han förmanar till försonlighet, men församlingen åtskiljes utan att kunna fatta beslut.” (Bäckman)

Krångel och bråk på kyrkostämman

Näshult var ett svårskött pastorat.

”Redan vid första stämman som hölls af kyrkoherde Elgmark, hvilken erhållit pastoratet 1804 fann denne sig föranlåten att förmana till foglighet och att som kloka män hvarken i ord eller åtbörder uppträda oanständigt. Han hotade att i protokollen intaga ej blott fattade beslut utan ock hvad sockenmännen sagt och deras namn, om de ej åtlydde. Denna hotelse synes emellertid ej haft åsyftad verkan, till en del sannolikt beroende på att kyrkoherden ej kunde skaffa sig nödig auktoritet till följd af slarf och fel i tjänsten, hvilket framgår af efterföljande händelser.” (Bäckman)

Detta får stå för Bäckman. Det verkar osannolikt att han redan från början förlorade den pondus som alla präster hade på den tiden. Det var nog snarare så att sockenmännen blev honom övermäktiga. Elgmarks efterträdare Wickelgren levde ett oförvitligt liv men det bråkades likadant på sockenstämman i alla fall. Det var ju synd att Elgmark inte gjorde allvar av sitt hot. Det hade ju varit en möjlighet att lära känna byborna.

Även vice pastorn Theorin, som tillträdde många år senare (1818) hade bekymmer med stämmodeltagarna. Theorin förmanade församlingen till försoning, gudsfruktan och att besöka kyrkan samt uppföra sig anständigt, ”så att ej de som från andra socknar besökte kyrkan skulle tänka och säga att i Näshults församling är ingen ordning – ingen kyrkodisciplin. Bröder och systrar”, heter det vidare i protokollet, ”jag förmanar Eder vid Guds barmhärtighet utgifven Edra lemmar till ett offer som är lefvande, heligt och Gud behagligt, Eder skäliga gudstjänst”.

Ord och inga visor, men det hjälpte inte stort. Man märker att både Elgmark och Theorin och senare Wickelgren försökte tala stämman till rätta, de hotade till och med med utskämning, Elgmark med att otidigt beteende skulle tas till protokollet med namn och allt, Theorin med att utsocknes skulle tycka att de bar sig illa åt i Näshult. Inget hjälpte tydligen.

Vilka var det då som utgjorde kyrkostämman och vad var det för frågor som behandlades?

”1806 väckte ledamöterna Magnus Strömberg i Häradssjögle och Magnus Andersson förslag vid stämman att få ombyte av kyrkovärdar. Ville ej stämman ingå härpå så hotade den ene att anmäla kyrkovärdarna hos konungens befallningshafvande och den andre att påkalla hjälp af kronobefallningsman Mobeck, ty denna hade lovat taga saken om hand. Båda tog alltså till storsläggan och Elgmark försökte dämpa striden och få rätt proportioner på saken.

Elgmark påpekade för förslagsställarne, att anmälan till konungens befallningshafvande vore att ”imponera” på församlingens frihet och det skulle vara oanständigt och hvad anmälan till den senare beträffade angick ej saken kronobefallningsmannen. Därefter frågade ordföranden, om ej räkenskaperna voro riktiga och om ej kassan förvaltades rätt. Häremot hade förslagsställaren intet att anmärka, men skälet vore att de nuvarande kyrkovärdarne vid kronoskjuts skaffat sig större befrielser, än deras rätt medgaf. Slutet på kyrkovärdsstriden blef att det blef omröstning i saken, hvarvid den ena föll igenom. Den andra skulle kvarstå i 2 år för att gifva en blifvande efterträdare insikt i göromålen.” (Bäckman).

”Vid denna tid bodde en hel del ståndspersoner i socknen och de deltogo mycket i skötseln och styrandet af församlingens angelägenheter. På Beskvarn bodde en löjtnant A. F. Stålhammar, på Kullebo ryttmästaren Axel Lagerkrantz, på Näshult major von Schantz, på Kejsarkulla ingenieur E. Hall och i Serarp kompanikassören A. Jaensson.” (Bäckman)

Samtliga dessa ”ståndspersoner ” är tämligen undflyende och jag vet väldigt lite om dem. Adolph Fredric Stålhammar gifte sig med en Gustava Fredrika Lagercrantz, syster till Axel L. På nätet anges han vara född i Skeda, Östergötland, men det är fel, skall vara Skede, Jönköpings län. Eventuellt är han den fänrik Adolf Fredric Stålhammar som var med Jönköpings regemente i Tyskland under kriget mot Napoleon 1813 och då tjänade ihop med min favorit, den vördade och gode fältprästen Johan Karlsson, född i Råsa, granngård till Beskvarn.

Axel Lagercrantz var son till ryttmästaren vid Smålands kavalleri Bengt Lagercrantz på Farstorp,  hans rätt sorgeliga historia kommer att berättas senare. Ingenieuren Hall var kommissionslantmätare men verkar ha ägt och brukat en gård i Kejsarekulla. Von Schantz och Jaensson vet jag ingenting om. Än.

Tyvärr gjorde nog inte Elgmark verklighet av sitt hot att skriva in stämmodeltagarnas påhitt i protokollen. Det gjorde däremot efterträdare Wickelgren, men då blev det bråk igen och han tvingades korsa över. Det hade varit riktigt roligt att få läsa det protokollet, men jag vet inte var stämmoprotokollen finns. Vet någon?

Omgivningen

Elgmark hade en vän i prästgårdsarrendatorn, fanjunkare Magnus Olof Gegerfelt eller Jägerfelt (stavningen skiftar), 1785-1837. När Elgmark stämdes till tinget för skuld erbjöd Gegerfelt ett skuldebrev som betalning. Som sagts ovan betvivlade stämman hans solvens, men det var i alla fall vänligt av honom. Han bodde redan 1809 i prästgården och betecknades senare som prästgårdsarrendator.  Han var barnbarn till Anders Ehrenström, och barn till Anders dotter Maria Elisabeth Ehrenström och hennes make Johan Fredrik v Gegerfeldt. Denne fanjunkare Jägerfelt (eller möjligen hans bror) beskrivs i en dagstidning 1828 som en ovanligt stor man, en verklig Herkulesfigur, utrustad med en väldig stentorsstämma.

Elgmark omgavs också av hjälppräster, komministrar och vice pastorer.

Den mest framstående av dem var vice pastorn Jonas Zacharias Lunér, och det var inte en man att hålla i handen. Tegnér kämpade i många år med att avsätta Lunér, som han kallade den liderligaste och odugligaste prästen i stiftet. Han avsattes på grund av dryckenskap genom kungl resol. 1832 och 1834, och blev skild från ämbetet 1837 och slutade sina dagar som tingsskrivare. Lunér befordrade gärna sina tillfällighetstal till pressen och en insändare i Växjöbladet uppmanade honom 1816 att ”bedja Gud om förmåga att styra sin fingerklåda den han olyckligt ansett för kallelse att bliva författare och varmed han nog länge tröttat både vänner och allmänhet”. Lunér svarade genom att lova att sätta honom ”en ring i näsone” om han bara vågade ge sig tillkänna.

”Vid en Valborgsmässostämma 1817 som hölls under vice pastorns ordförandeskap gå kyrkoherden och major Schantz ut från stämman under det den pågår och då de återkomma frågade major Schantz vice pastor Lunér om han sagt, att han på denna stämma skulle “taga kappa och krage af kyrkoherden”. Härpå svarade denne nej, hvarförutom han fann frågan enfaldig och löjlig samt ej hörande till stämmans förhandlingar. Men han fann sig dessutom förnärmad af och lidande till sin “convite” att frågan gjorts samt fordrade därför upprättelse. En kyrkorådsledamot, hederlige och välförståndige rusthållaren Jeremias Germundsson i Ödmundetorp tager också pastorn i försvar. Då lämnar majoren jämte sin bror stämman, heter det i protokollet.

Krånglet fortfor emellertid. Vid en annan stämma finner sig vice pastor Lunér förnärmad af innehållet uti en kungörelse som kyrkoherden utfärdat. Han ansåg att denne däri insinuerat om, att han uppburit af kyrkoherdens lön eller i hans namn lånat pengar. Församlingen nekade att så skett, utan det vice pastorn bekommit hade gifvits godvilligt af församlingen, utan att inkräkta på kyrkoherdens inkomst.” (Bäckman)

Detta om Lunér.

Komministern Bäckman, som bodde i prästgården, beskrivs i Herdaminnen som ”en duglig och förståndig karl. Tjock och munter, med gott umgängessätt och trassliga affärer, men annars utan märkvärdighet.”

Adjunkten Carlstedt, född 1796 och prästvigd 1819, sympatiserade med Elgmark, men var för ung och för kort tid på platsen för att egentligen kunna stötta honom. Han blev en utmärkt präst, ordentlig, med ”en glänsande piktur”, och aktiv inom nykterhetsrörelsen. Han skrev böcker rörande jordbruket, folkskolan och även andliga skrifter. Efter tjänst på ett par ställen i Småland blev han kyrkoherde här i Näshult 1847 och slutade som kyrkoherde i Långasjö. Han fick 13 barn med samma hustru, som levde 31 år efter sista barnets födelse.

Jonas Theorin, som blev kyrkoherde i Allmundsryd, beskrivs som en lugn och godmodig man. Han fick 10 barn med hustrun Brita Sofia, som trots alla graviditeter levde tills hon var 89 år.

En allvarlig olycka och död

Så råkade Elgmark ut för en allvarlig olycka 1822. På väg från Kullebo välte kärran i Lilla Hillhult och Elgmark ådrog sig en huvudskada som verkar ha skadat minnescentra. Carlstedt skriver att han aldrig mer igenkände sitt rum, utan alltjämt längtade att resa hem. Detta tillstånd känner vi igen från demenssjuka äldre anförvanter, så kanske vi kan förstå hur han och hans omgivning hade det. Det verkar inte som om han kunde utföra någon del av sitt arbete efter olyckan, utan tjänsten sköttes nu helt av hjälpprästerna.

Elgmark blev omyndigförklarad 1827, på grund av dåliga penningaffärer (Herdaminnen). Enligt Herdaminnen blev han ””illa utskriken” vilket torde betyda att han fick dåligt rykte.

Elgmark dog i november 1833 och enligt bouppteckningen var han vid sin bortgång tämligen välsituerad. Tillgångarna uppgick till 2.447 rd och skulderna till 593 rd. Han hade ett litet hemman i Stenberga, det vanliga lösöret, plus två snusdosor i silver.

Elgmark efterträddes av Josef Wickelgren, som tillträdde 1835. Han hade samma problem med församlingen som Elgmark haft, läs ”Nån ordning får det vara i en socken”.

Man undrar hur det kan komma sig att vår fridsamma socken kan ha en sådan vildsint historia?

 

//Eva Kornby, Haddarp, Näshult, september 2013

 

Källor:

Bäckman, August: Forntid och nutid. Vetlanda 1916

Näshults kyrkoböcker

Svenska Adelns Ättarlängder

Herdaminnen, Växjö stift

Evedals historia, på nätet

 

Elgmarks adjunkt mellan 1819 och 1822, P J Carlstedt, har skrivit en levnadsberättelse över Elgmark, vilken redovisas i sin helhet här nedan. Trots att jag redan använt det mesta materialet finns det ett värde i att läsa ögonvittnets berättelse. Den andas sympati med chefen. Carlstedt skrev ner den i Näshults kyrkobok, sedan han blivit kyrkoherde här 1847. Vi tackar Göran Scott, Gislaved, för en renskriven (läslig!) utskrift.

”Riksdagsman och Nämndeman boende i Elghult Socken, der denne Sonen föddes d. 25 Aug. 1754. Stud. i Lund 1772 Magister derstädes 1790. Prest d. 9 febr. 1779. Vice Pastor i Tolg, der Han gifte sig med Prosten Norlins Dotter; hvilken afled här i Näshult. Komminister i Wexjö 1790, der han biträdde Biskop Wallqvist att återbygga den 1798 afbrända Staden. Kyrkoherde i Näshult 1804; hade redan 1800 prassiderat för En Pastorale, den han absolverade 1801. Denne ovanlige Man, en bland dem, som syntes vara skapad att vara allt för andra men intet för sig sjelf saknande huslig lycka, men unnade alla godt; äfven utan stöd af sina egna, stödde han dock dem, så långt han förmådde. Enda Sonen afled som Koopverdi Skeppare i London barnlös, ehuru der gift, drunknande när han efter en Amerikansk resa skulle gå ned från sitt eget aflastade fartyg. Enda dottren, Gift med afsk Dragon Nöjd i Häradssjögle, hade blott en dotter, Elgmarks arfvinge. Denna dog i fattigdom. Elgmark var en ovanligt säker extemporarius ännu 1822 12/3 då minnesteknaren flyttade från honom, efler att från 1819 varit hans Adjunkt. En resa till Kullebo den 1 Maj detta år gjorde slut på Elgmarks gagnande verksamhet Kärran stjelpte i Lilla Hillhult och Kyrkoherden fick en Kontusion i hufvudet, hvarigenom Han aldrig mer igenkände sitt eget rum; utan alltjemnt längtade att resa hem. Det var tidens sed att nyttja Brännvin till all undfägnad. Kyrkoherden, god och glad umgängesman; Klok rådgifvare i både andliga och lekamliga omständigheter, anlitad äfven i de enskildtaste fall blef ock dermed undfägnad och slutligen svag nog att deri söka tröst mot egna bekymmer, dem ingen jordisk vän lättade. Pastoralvårdens skrifveri försummades – V. Pastor förordnades. Men få Pastorer hade en bättre Kristendomsundervisning hos sitt folk. Han dref den med heder ännu 1821 på sina husförhör och 1822 hos sine nattvardsbam. Pastor P J Carlstedt”