Överjägmästaren Anders Ehrenström, Del 2: Vad jagade han egentligen?

Vår gamle vän medicinmannen Anders Ehrenström, på Kullebo och Näshults säteri, bar den stolta titeln Överjägmästare. Han föddes 1716, flyttade till Näshult 1742 och dog här 1778. Riktigt när han blev överjägmästare vet jag inte. Han bestås den titeln i kyrkoböckerna för första gången 1760. Prästeståndets riksdagsprotokoll kallar honom jägmästare redan 1752. Närmare kommer vi nog inte.

Mellan 1682 och 1869 fanns det en överjägmästare i varje län, som var ansvarig för kronans skogar i länet, med landshövdingen som närmaste chef. Organisationen för skogsskyddet ändrades flera gånger från Gustav Vasas tid fram till nutidens Sveaskog. Jag beskriver bara situationen under Anders tid.

Vad gjorde då Anders Ehrenström i denna roll?

Det finns inget behållet arkiv för överjägmästareämbetet i Jönköpings län, utan man får titta på de handlingar som finns bevarade från andra län för att få en uppfattning om arbetsuppgifterna.

Länsstyrelsen redovisade under 1700-talet sitt län i den årliga riksdagsrelationen. Då skulle bland annat skogarnas tillstånd redovisas och detta var rimligen en av Anders arbetsuppgifter.

Utsyning av ekeskog var en annan arbetsuppgift, eke behövdes ju till skeppsbyggnationen och det behövdes rakvuxna furor till masterna.

I arkiven finns också utsyningsprotokollen, där byborna lade fram sina krav på tillstånd att hämta virke och ved på häradsallmänningarna. Torpbebyggelse på häradsallmänningar rapporterades och även tjuvjakt. Kronan ägde jakträttigheterna på kronans marker och adeln på sina gods. Men det blev inte många jaktpartier på Anders tid, om man ska tro Hyltén Cavallius.

Redan i början på 1600-talet var djurlivet i skogarna häromkring mycket förminskat. Tack vare lagar som försökte skydda det större villebrådet och även skogarna var älgen och rådjuren inte helt utrotade. Då fanns förutom älg och rådjur även hjort, tjäder och bäver. Men det finns gott om notiser i domböckerna om folk som blivit bötfällda för olaga jakt. I början på 1600-talet fick man böta tre däckergilla oxar (Värendsmål för vuxna oxar) för varje fällt djur, vare sig hjort, hind eller rådjur. 1614 försökte en man försvara sig inför tinget, ”menandes att när han icke var säker på sitt lif, så var ej heller rågeten fridgängd.” Det hjälpte inte. Prästen Joen i Tolg försökte 1618 urskulda sig med att han trott att ”det icke var så hårdt presterna förbjudet djurskjutning som androm.”

Även tjädern skyddades under lek- och liggtiden. Det fanns gott om tjäder i skogarna och 1623 blev en man i Uppvidinge dömd att böta 40 mark för att han under förbjuden tid skjutit 40 tjädrar.

Ändå var det tämligen riskfritt att jaga. Bevismaterialet åts ju upp och brottet begicks ute i den vittnesfria skogen. Detta i sin tur medförde att befolkningen kände sig fri att fortsätta att ta maten ur skogarna. Särskilt rådjuren var utsatta för en okontrollerad jakt.

Det fanns flera omständigheter som bidrog till utarmningen av viltet i skogarna. Förutom jakten så försvann de vilda djurens naturliga habitat i och med att fler jordbruk uppodlades. De stora lövskogarna krympte. Fortfarande var lövskogen typisk för Småland, men förändringen var på gång.

Linné på sin Skånska Resa 1749: ”Ängarne i Småland stå mestadels fulla av sköna lövträn, som här växa mer än i de andra provincierna.”

Granen som idag är vårt vanligaste trädslag började på allvar invadera Sverige så sent som för cirka 3000 år sedan och nådde sin nuvarande sydgräns bara för några hundra år sedan. Man får dra slutsatsen att Småland såg helt annorlunda ut på Anders tid, och att våra mörka granskogar var mycket mer uppblandade med lövträd. Att det finns så många by- och gårdsnamn som slutar på ”hult” (lövskog) talar också för att lövträden var förhärskande.

Gustav Vasa hade försökt införa skyddslagar för särskilt ek och bok, för att säkerställa tillgånget på virke till flottan. Men eftersom lövträden helst växte i den goda jorden, var det en dragkamp mellan dem och bönderna som hellre ville odla säd där.

Svedjebruk var vanligt. Linné beskriver vägen mellan Berga (vid Aneby) och Eksjö den 5 maj 1749: ”Svedjor sågos ömsom om vägen kringstängde med smetvedsgärdesgårdar, som allenast kunde uthärda tre år; ty första årete sår lantmannen häruti rovor, det andra råg och det tredje året brukar han desse sina lyckor åt kalvar och kor till bete.” Fjärde året flyttade de någon annanstans och brände ner skogen där. Får man förmoda.

Följden av detta utrotningskrig blev att älgen, hjorten och rådjuren omkring 1830 nästan helt försvunnit i trakten. Enstaka djur kunde fortfarande förekomma. Bävern, som omkring 1770 ännu förekom i norra Kalmar län, var 1830 sedan länge försvunnen. Björnarna var utrotade, den sista fälldes 1825 i Sunnerbo härad. Vargar fanns det, dock. I artikeln Varglappar som beskriver situationen just omkring 1830 är det påfallande att de enda djur som drevs upp vid jakten var varg, räv och hare. Med våra nutida erfarenheter hade vi väntat oss även älg, rådjur och vildsvin.

Men visst fanns det fortfarande arbetsuppgifter för skogvaktare.

Samtida med Anders Ehrenström bodde hejderidaren Hans Nordberg på Serarp Norregård i Näshult, gift med Monsieur Beckmans yngre dotter Maja Stina. Han var gästgivare och bonde. Hans titel hejderidare betyder skogvaktare och hejderidarna kan ha ingått i jägeristaten, dvs ha rapporterat till Anders Ehrenström. Om det stämmer att hejderidarna ingick i jägeristaten kan det förklara hur Anders Ehrenström lyckades få in alla uppgifter han behövde för att kunna rapportera av till landshövdingen. Om han hade ett antal hejderidare strategiskt placerade i länet behövde han inte själv resa runt och göra grovjobbet, vilket i vilket fall som helst hade varit omöjligt, med den tidens kommunikationer. Hejderidarens arbetsuppgifter låter lika överjägmästarens, men av mera handfast slag. I fallet Hans Nordberg kan man se arbetet som hejderidare som ett extraknäck och det kanske det var för de flesta. Här följer en beskrivning av arbetsuppgifterna (Anbytarforum):

”Nils Stenström ingav den 30 mars 1767 till landshövdingen en ännu i behåll varande meritförteckning, varigenom han i viss mån bevarat sin egen livsgärning. Den återges härmed: 1:mo år 1757 den 4 augusti blef ( jag ) förordnat till kronoskogvaktare i Halmstad härad, tjänte dervid till år 1760 den 30 augusti, då jag ( 2:o ) jämte skogvaktaresysslans bestridande vart antagen till vice Hejderidare i Söderhalland, att förvalta Hejderidaren Anders Lindgrens tjenst…… ; så väl över de dryga Ekehyggens beslag, som på min korta tid förrättade äro som med rovdjur av vargars och rävars ödeläggande i distriktet…. på hosgående förteckning uppförde, särskilt så på de rovdjur, vilka under allmänna häradsskallen fäldte och fångade blifvit…”

Om någon känner till mer om hejderidare vore jag tacksam för en rad under Kontakta oss.

Det låter ju som om tillsynen av skogarna var i goda händer, reglerat och ordentligt. Men allt var inte perfekt. Vi avslutar med en beskrivning från Örebro länsstyrelse.

”Den ökade statliga regleringen av skogen under 1700-talet ledde till ett utbrett ”skogshat”, med ibland medveten misshushållning bland allmogen. För att övervaka att myndigheternas beslut efterlevdes tillsattes skogvaktare. De uppbar ingen lön, men kunde utnyttja rätten att fritt gästa bönderna och låta sig skjutsas av dem utan ersättning. Det förekom också att de medvetet fördröjde avverkning för avsalu och lät sig mutas av allmogen för att tillåta avverkningarna. I ett kungligt brev från 1777 beskrivs hur jägmästarnas ”…små löner och senare tiders penninglystnad blivit anledning till stora förödelser för skogarne, varigenom deras tillsyn blivit fal, förmånlig för den rike, ej sällan tung och obillig för den fattige”.

Men det var ju i Örebro.

 

// Eva Kornby, Haddarp, Näshult februari 2013

 

 

Källor: Hyltén-Cavallius, Gunnar Olof: Wärend och wirdarna, 2 uppl 1921

Carl Linnaeus Skånska Resa , Redigerad av Carl-Otto von Sydow, W&W 1977

http://www.riksarkivet.se/Sve/Publikationer/Filer/Skogsnycklar.pdf Riksarkivets sammanställning av handlingar som kan vara av intresse för den som forskar i skog (RA)

http://www-markinfo.slu.se/sve/veg/veg.html om granens utbredning

http://www.lansstyrelsen.se/orebro/SiteCollectionDocuments/Sv/samhallsplanering-och-kulturmiljo/skyddad-bebyggelse/program-for-kulturmiljovard/SkogenRgb.pdf