Inga Thylén-Westbergs minnen

Inga Thylén-Westberg, numera Näshultsbo, har skrivit ner berättelsen om sitt liv. Vi på Näshults historiehemsida är glada över att hon vill dela med sig av sin berättelse till oss. Det är en historia som innehåller glädje och sorg, ibland nästan ofattbar mänsklig styrka och som utspelar sig i en tid, som fast den inte är så avlägsen, gav människorna helt andra levnadsbetingelser än vad vi har idag.

Vi som är 70-80 år minns den tiden mycket väl, men de yngre kan knappast föreställa sig hur det var. Trångbott, dass på gården, vatten ur en pump, värme från kakelugn och vedspis. Men också ett levande fungerande samhällsliv med mycket roligt. Vi låter Inga berätta!


Så blev mitt liv

Jag föddes den 16 oktober 1937 i Nyhem i Norrhult. Mina föräldrar var Sonja och Folke Johansson. Far arbetade på Norrhults Gjuteri som tillverkade vedspisar mm, och mor var hemmafru.

Som kuriosa kan jag nämna att jag var den förste som döptes i den dopfunt som nu finns i Nottebäcks kyrka. Jag blev enda barnet till dem.

Huset där vi bodde var ett tvåfamiljhus. På andra våningen bodde fars bror Erik och hans fru Karin. De hade inte några egna barn då men tog sedan en fosterflicka som heter Gunnel.

Huset var, som de flesta hus på den tiden, omodernt, dvs vi fick hämta vatten vid en gemensamhetsbrunn och avlopp fanns det heller inte.”Dasset” var vid uthuset och elda gjorde vi i kakelugnar och köksspis. 2 rum och kök disponerade vi. Far kom hem sotig och svart efter arbetet vid gjuteriet och då skulle han tvätta sig ren hemma och det var nog lite”bökigt”. Vi barn fick bada bastu i skolan var fjortonde dag.

Far var väldigt engagerad i samhällslivet. Han var med när de byggde Folkets Hus i Norrhult 1936. Han var också medlem i brandkåren, manskören, musikkåren bl.a.

Min mormor dog när jag var 5 år men morfar levde till han var över 90 år. När mormor hade dött flyttade vi in i morfars hus, ”det gamla”, som mina barn kallade det. Huset hette Marielund. Men omodernt var det och det dröjde rätt många år innan vi fick vatten och avlopp. Här bodde vi på första våningen och morfar på övervåningen.Till huset hörde en stor trädgård som vårdades ömt av morfar. Här fanns jordgubbar, rabarber, äppelträd, plommonträd, vinbärsbuskar, krusbärsbuskar, hallonbuskar bl.a. Här fanns också ett stort potatisland samt grönsaks- och blomland.

Vid uthuset med”dass” fanns vedbodar, tvättstuga med kokgryta och urvridare. Dessutom hade morfar både gris, bin och höns som mamma fick hjälpa till att ta hand om. Äggen förvarades i vattenglas i källaren.

Varje år kom en grisförsäljare i en liten lastbil med fack för varje kulting. Vi köpte grisen i juni och fodrade den till jul. Till jul kom slaktaren Franzén och då skulle det bli slaktsup när grisen slaktats. Man höll till i bykstugan. Allt togs till vara. Man saltade och konserverade korv, palt, isterband, medisterkorv som röktes av slaktaren Lind i samhället. Ett år lyckades grisen rymma och han sprang ända bort till järnvägen, där blev han rädd och sprang hem igen. Så han undslapp inte.

Här levde jag ganska bekymmersfritt mina barndomsår. Närmaste grannar hade barn i min ålder och vi var ute mycket och lekte. En fördel att bo i detta hus var att vägen som gick till skolhuset var nära, bara några hundra meter. Jag började skolan år 1944.

Skolan tyckte jag om och jag fick hyfsade betyg under alla år. Mycket psalmverser skulle vi lära oss och det gällde att kunna sina läxor. Bra klasskamrater hade jag också och bra lärare.

Efter många år i gjuteriet fick far ett arbetserbjudande om att bli kontorsföreståndare för biografkedjan och det antog han. Lönen var väl inte så stor men eftersom han hade ryggbesvär så antog han erbjudandet. En av hans uppgifter vara att åka runt till skolorna och visa film. När jag blev lite äldre blev jag engagerad i en del Folkets-Husgöromål, bl a lämna blommor efter avslutade teaterföreställningar, sälja program och stå i kiosken. Far körde biografmaskinen i många år och någon gång fick jag ”tjuvtitta” på barnförbjudna filmer i maskinrummet bl a ”Åsa-Hanna”. Jag var ofta med honom i maskinrummet när han spolade filmer. Det var tunga rullar, som efter visningen i Norrhult skickades vidare till nästa biograf.

Kontoret blev hemma hos oss i Marielund och sedan fanns det bara 2 rum och kök att disponera. Så min sovplats var först i mors och fars sovrum och sedan blev det köksoffan ända tills kontoret flyttades till familjen Vinklers hem. Då fick jag f d kontorsrummet nästan som mitt eget rum. Jag var med i blåvingarna och scouterna i många år samt i N.O.V. (Nykterhetsorganisationen Verdandi) och mycket annart som skedde i samhället. På vintern åkte vi skidor både på Norbecks berg, Glittnebacken och på Oxberget och i skogarna däromkring. Skridsko åkte vi på Fågeldammen, ishockeybanan samt Norrsjön.På sommaren badade vi i Norrsjön och vid sandlandet i Madkroken strax intill Nottebäck. Visst hade vi barn det roligt med små medel. På vintern åkte vi också spark (ofta sparktåg) från”Fransebacken” ända till bäcken, det fanns inte så mycket trafik på den tiden.

Alltid fanns det något att göra. Många gånger fick jag ”dra slipet” åt morfar när han skulle slå gräset i trädgården och det tyckte jag var tråkigt. En stor del av trädgården upptogs av ett stort potatisland och potatisen skulle ju plockas upp på hösten.

Mina föräldrar hade ganska stort umgängesliv eftersom föreningslivet och sällskapslivet var ganska stort. Jul och nyårskalas var traditionellt. Mor var med i en syjunta i många år, så var hon med i Röda Korset och gjorde en stor insats med både sparbössa och handarbetstillverkning. Mor gick också en kurs och lärde sig sy handskar (ett riktigt pilljobb). När jag blev lite äldre började hon på syfabriken som sydde skjortor och blusar, där stod hon i ett litet oventilerat rum och stärkte skjortkragar som de sedan sydde fast på skjortan. I stärkelsen fanns aceton, som gjorde luften besvärlig att andas. Hon hade ofta fönstret öppet, trots kylan. Sådana arbetsförhållanden hade inte gått an nu.

Så blev jag tonåring och slutade skolan i Norrhult 1951 och började i realskolan i Åseda. En lite ”kämpigare” skola än den i Norrhult. När jag ”tagit realen” så hade jag då slutat skolan.Vad skulle jag göra nu? En arbetsförmedlare föreslog att jag skulle bli tandtekniker, så hon ringde tandläkare Thörnblad i Åseda och jag fick komma dit som oavlönad tandteknikerelev.

För att få lite mer praktik fick jag efter två år i Åseda en elevplats på folktandvården i Nybro där jag stannade i ett år. 1958 kom jag in på tandteknikerskolan i Malmö och gick där i två terminer. En rolig tid med bra kompisar och en del trevliga fester på Iördagskvällarna samt teaterbesök, skridskoåkning m.m.

1959 före midsommar var jag färdig tandtekniker och samtidigt fyllde far 50 år så det var nog en milstolpe för oss bägge två. Jag fick plats som tandtekniker på folktandvården i Kalmar men för att få Medicinalstyrelsens legitimation varjag tvungen att praktisera i ett år. Allt gick bra och jag fann mig väl till rätta.

Mitt motorintresse har jag nog fått av far. Först blev det moped (Monarped), sedan ”vespa” och därefter bil (två Lloydar). AlIa fordonen var väl inte i bästa skick men fram kom jag. Så skulle jag då vara vuxen och ut i arbetslivet och förestå ett tandtekniskt laboratorium på egen hand. På våren 1961 fick jag arbete på Torsten Timanders tandklinik i Växjö och bodde då hemma en tid.

Nöjeslivet var väl inte så stort under min tonårstid men vi åkte till Klavreströms Folkets Hus och dansade och så var det dans i Norrhults Folkets Hus också. Vid varje nyår var det dessutom nyårsrevy i Norrhults Folkets Hus. Så får jag inte glömma de sedvanliga trevliga och roliga sommarfesterna. Filmer visades varje söndag.0fta när jag bodde i Nybro såg jag mycket film eftersom jag fick gå in gratis (min familj kände föreståndaren för bägge biograferna där). I Norrhult stog jag ju ofta i godiskiosken vid dans och film.

Så träffade jag Karl-Gustaf 1960 och så blev det vi två.Nyårsafton 1960 förlovade vi oss och så började en ny epok med nya släktförhållanden i mitt liv. KarI-Gustaf hade bott i Edstorp hela sitt liv, hade fyra systrar, alla med stora familjer.

Så började Karl-Gustaf och jag vårt liv tillsammans. Vi gifte oss en varm och solig 2 septemberdag 1961 i Granhults kyrka med många gäster.

Så skulle jag då bli lantbrukarhustru med rätt mycket arbete och slit eftersom mycket var omodernt både ute i ladugården och inne i bostadshuset. Mina svärföräldrar bodde på andra våningen och vi delade hushåll och det var väl inte alla gånger så lätt.

Jag lärde mig med tiden ganska mycket om lantbruk. Gården var på 25 tunnland odlad mark, 40 tunnland skog och två torp att sköta. Vi hade tio-tjugo kor utan utgödsling, gris och höns. Det var omodernt både i huset och i lagården.

Så föddes Thomas nyårsafton 1961 och det var en stor glädje när han kom till världen, vår förstfödde. Så föddes Elisabeth den 13 februari 1964, också en stor glädje,och nu var vi plötsligt fyra i familjen. Karl-Gustaf var en lekfull pappa för sina barn, men allt arbete både jordbruket och skogen tog mycket tid. Så var hans far kantor både i Lemnhult och ibland i Näshult och Stenberga och då fick vi köra honom dit eftersom han inte hade körkort och det tog större delen av söndagen.

Så kom den stora ”baksmällen” den 15 mars 1965. Karl-Gustaf var ute med traktor och skogskärra och skulle lassa timmer när overallen fastnade i kraftöverföringen och plötsligt var han av med en del av högerbenet. Han slog ett bälte om benet. Han kröp genom skogen till Linneberg, men de hade ingen telefon utan de fick springa till Nyanäs för att kalla på en ambulans. Därefter blev det ambulansfärd till Eksjö för operation. En väldigt svår tid blev det också för mig. Mor och far tog hand om barnen och jag fick tillsammans med svärfar sträva med jordbruket. Det var en jobbig tid men efter cirka en månad var Karl-Gustaf hemma igen och hoppade omkring på kryckor. Sjukhusbesök och utprovning av protes följde samt rehabilitering.

Jordbruket hade vi kvar och jag arbetade och slet. Karl-Gustaf gick sedan på omskolning i Sävsjö. 1966 fick han arbete på S.A.P.A.. Så flyttade svärföräldrarna till Vetlanda och en lägenhet på Kullgatan 36 och vi började helrenovera huset 1967. Det blev en stor skillnad mot tidigare. Tänk ett badrum + 2 toaletter nere, elvärme, tvättmaskin i källaren och mycket annat.

Så var det dags för barn igen, den 15 mars 1969 föddes Helen på Nässjö BB och då var det en stor glädje igen.

Nu hade vi tre fina barn och ett nyrenoverat hus. Några år hade vi inte några djur i ladugården utan arrenderade ut jordbruket. Vi hade god hjälp av Pelle i Nymåla när vi hade djur.

Jag har den välkände sjukvårdskorpralen Qvist i släkten (se artikel ) så därför var det särskilt roligt att min mor och far fick möjlighet att renovera Qvists torp Elgaberg. Detta skedde 1964 och de ”fick” på så vis ett fint torp att tillbringa sin fritid vid och vi och framförallt barnen blev många sommarminnen rikare.

Den 30 juni 1982 föddes så Peter till glädje för oss alla. Då var Karl-Gustafs hälsa både ”upp och ner” med reumatisk värk och andra krämpor men när Peter föddes blev allt lite lättare. Tyvärr fick Karl-Gustaf bara leva fyra år efter hans födelse.

Karl-Gustaf hade ju efter olyckan arbetat på S.A.P.A. och sedan haft kiosk i Myresjö. Sedan blev det jordbruk igen som vi hjälptes åt med. Vi renoverade ladugården och satte in utgödsling och rörmjölkning men det är klart att många gånger var det arbetsamt med skolbarn och småbarn och en ibland sjuk make samt djur i ladugården men allt gick med god vilja, snälla och arbetsamma barn och snälla grannar. Gösta Hillström och ungdomarna i byn bl.a. Janne W. och Dan L. hjälpte mig mycket.

Så i juni 1985 kom nästa ”smäll”. Thomas föll ner på ett cementgolv i vid ett monteringsarbete i en ladugård. Svåra skador på ben och skallskador, ambulansfärd till Linköping och en mycket oviss tid. Han låg medvetslös i tre veckor. Men han klarade det och med livsvilja och envishet och mycket hjälp av hustrun Anneli är han den han är idag. Samma dag som Thomas föll slog blixten ner i ladugården och förstörde fläkten. Några månade senare råkade Karl-Gustaf ut för kotförskjutning och fick läggas in på sjukhus. Det var en svår tid. Men djuren måste skötas om vad som än händer.

9 september 1986 avled Karl-Gustaf och det var mycket sorgligt, men återigen med hjälp av barn och snälla grannar ordnade allt upp sig och efter nyåret 1987 sålde vi djuren och jag var plötsligt arbetslös. I 5 år ade jag arbetat på S.A.P.A. sedan lantbruk i ett antal år samt hjälpt till i kiosken i Myresjö. Vad skulle jag nu göra? Peter och jag hade det ganska trevligt, men vintern var kall och snöig och Thomas var inlagd på sjukhuset i Jönköping. Men sedan började jag på en kurs på Ädelfors folkhögskola i Holsbybrunn genom arbetsförmedlingen och detta ledde till en anställning på Profilgruppen i Åseda där jag var anställd i femton år. Peter fick följa med på kursen för det var även anordnat barntillsyn där.

I tretton år varjag kyrkovärd i Lemnhults kyrka, en intressant tid. Under alla dessa år sedan barnen kommit i skolåldern skickade jag barn till skolan under 33 år. Först Thomas 6 år i Lemnhult och 3 år i Landsbro,sedan direkt arbete, Elisabeth 6 år i Lemnhult, 3 år i Landsbro +3 år på gymnasiet i Vetlanda, Helen 5 år i Lemnhult, 1 år i Korsberga, 3  år i Landsbro +2 år på naturbruksgymnasiet i Tenhult. Peter 6 år i Näshult, 3 år Vitalaskolan +3 år på fordonstekniska vid gymnasiet i Vetlanda. Barnen har även gått andra utbildningskurser och har alla nu bra arbete till glädje för mig.

Så har barnen vuxit och bildat egna familjer. Elisabeth gifte sig med Leif Fredriksson 15 juli 1989 i Lemnhults kyrka. Thomas gifte sig med Anneli Karlsson i Lannaskede gamla kyrka 2 juni 1990 och Helen gifte sig med Johnny Löf i Lemnhults kyrka 10 augusti 1991. Efter femton år på Profilgruppen var det dags för pension. På ett sätt var det skönt men visst saknar jag mina arbetskompisar. Dessa sista arbetsverksamma år innan pensionen var trevliga och aldrig jag tyckte det var tråkigt att åka till arbetet. Thomas arbetar ju fortfarande på Profilgruppen så jag får ibland lite information därifrån.

Nu blir det inte så mycket arbete för min del utan jag tar det lugnt, läser mycket, tittar på TV, löser korsord, motionerar medels stavgång samt cyklar på motionscykel och vanlig cykel.

Vid årsskiftet till 2003 köpte Thomas, Anneli och Peter gården och jag beslöt mig för att flytta till Näshult. 1 februari 2003 flyttade jag till Näshult och en 2-rummare. Här trivs jag bra och det är ju bara ca 5 km till Edstorp. I stora huset bor nu Peter med Thomas, Anneli och deras barn som grannar på andra sidan vägen.

16 maj år 2003 brann ladugården i Edstorp ner och en både sorglig och arbetsam tid började och varade ganska länge innan allt var ordnat till det bästa.

Mitt kontaktnät är ganska stort, med många gamla vänner, grannarna här på Ekbacken och jag är dessutom med i flera föreningar. Ute och reser gör jag några gånger om året.

Så hände det tråkiga att mor avled den 4 maj år 2005. Hon hade varit trött och sjuk sedan i mitten på mars och så plötsligt var det slut. Hon saknas oss och plötsligt är jag äldst i generationskedjan.

Mycket annat om mitt liv kanske kunde skrivas om men det är inte lätt att komma ihåg allt som har hänt under de år som jag hitintills har levt och verkat. Men det klart hade jag inte haft mina barn som stöttat mig under alla år som gått hade jag nog inte orkat med. Ibland ställer jag mig själv frågan hur jag orkade. De första 6 åren som gift i ett omodernt hus och med små barn sedan när Karl-Gustaf ibland var inlagd på sjukhus och vi hade djur som skulle skötas i ladugården. Sedan blev allt bättre med boningshuset renoverat och även ladugården omgjord.

Visst har det varit jobbigt många gånger men allt har ordnat sig till sist till det allra bästa.

 

//IngaThylén-Westberg, Ekbacken, Näshult december 2016