Näshults freds- och skiljedomsförening

Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen är en förening för människor som är övertygade om att konflikter kan lösas utan våld och att krig kan förebyggas.

Omkring 1896 bildades mängder av lokala Freds- och Skiljedomsföreningar runt om i Sverige. Hängivna fredsarbetare reste runt i landet och höll inspirerande tal om fred och argumenterade för att lösa tvister mellan länderna med förhandlingar. Just då var det kanske inte så aktuellt med de krigshandlingar man argumenterade mot, men redan 1905 menade man på allvar att det kunde bli krig med Norge, som ju befann sig i en union med Sverige och ville komma loss

Näshult var som vanligt i framkanten och Näshults Freds- och skiljedomsförening bildades 1896. Så här gick det till.

1896 i januari. Föreningens resetalare folkskolläraren Carl Sundblad från Sorunda besökte Eksjö, Mellby, Hvetlanda, Näshult och Nye. Besöket hade väckt ett livligt intresse och lokala fredsföreningar hade bildats på samtliga ställen.

Den 15 januari 1896 höll Sundblad ett föredrag i Näshult, efter vilket bildades Näshults fredsförening, i vilken 41 personer ingingo som medlemmar. Dagen efter höll Sundblad föredrag i Mösjöhult, Åseda, varvid 40 personer lät anteckna sig som medlemmar i den förut organiserade föreningen i Näshult. Den 17 januari bildades Virserums förening med 28 medlemmar.

(Följande är direkt avskrivet Aftonbladet med utropstecken och allt) I Åseda höll Sundblad ett föredrag inför ett hundratal åhörare. Talaren skildrade utförligt militärväsendets utveckling från kung Magnus Ladulås och Gustav I:s till nuvarande tider, ”upplyste” på tal om den norska frågan, att – fosterländska förbundet och korporal Blom (!) voro skuld till den konstlade och krigiska opinion, som inom Sverige bildats och att det var svenska fredsföreningarnas verk (!) att ett krig icke utbröt förlidet år

Skribenten verkar inte tillhöra Sundblads varmaste beundrare. Man undrar vem han/hon var.

1897 i juli Svenska fredsföreningens resetalare S.G.Wollenius fortsatte en föredragsresa söderut. Jönköping,Norrahammar, Månsarp, etc. Sedermera har resan gått till Nässjö, Eksjö, Vetlanda, Nye och Näshult där Wollenius upplivat förutvarande fredsföreningar, insamlat kollekter och vunnit nya medlemmar. De ständigt förtyngda militärskattebördorna synas allestädes i bygderna hava väckt allmänhetens intresse för freds- och skiljedomstanken, skrifves till Aftonbladet.

Motstånd från det prästerliga lägret förspörjes här och där. I Näshult har, skriver Aftonbladet, kyrkoherden hotat att kalla inför kyrkorådet den person som öppnat rum för fredsfördraget samt ombesörjt dess kungörelse.

Tidningen Fäderneslandet publicerade 1896-03-21 följande artikel, vari beskrivs hur Näshults kyrkoherde försöker bromsa förlusten av vårt stolta militära arv. Eller skyddar han bara kyrkans ställning i församlingsbornas sinnen? Välj själv!

Bref från Näshult:

Högvördiga presterskapet har af gammalt gjort sig kändt för att motarbeta det mesta, som kan hänföras under begreppet frisinthet. Politisk upplysning åt folket är således en styggelse för det högvördiga ståndets »äkta» målsmän.
— Också finnes här i orten en kyrkoherde af samma namn som ett skogens högdjur med väldiga horn, och dessa vänder han gerna mot den frisinnade tidningspressen. För vid pass ett år sedan tog han sig till att från sjelfva predikstolen varna sina församlingsbor för tidningen »Fäderneslandet», som vore »ett bland folket utkommet gift”. Men den högvördige presten nöjde sig ej med att stångas från sin upphöjda plats i fridens tempel, utan har sedermera gått snart sagdt ur hus i hus och varnat folket för att läsa Eder aktade tidning. Man tycker, att herr kyrkoherden rätteligen borde ha andra själsomsorger att sköta, men dessa befattar han sig icke så mycket med, ätminstone ej i rätta riktningen.

För någon tid sedan bildades i Näshult en freds- och skiljedomsförening på initiativ af hr Sundblad från Sorunda, hvilken äfven var behjelplig med att ordna den nya föreningens angelägenheter. Men detta föll ej den högvördige kyrkoherden i smaken; tvärtom har han skarpt klandrat hr Sundblads fredspredikan, som allmänheten tyckte mycket om. Den högvördige kyrkoherden tyckes således sakna anlag att gå i den store fridsfurstens spår.

I stället höll han söndagen näst efter freds-och skiljedomsföreningens bildande en s. k. missionspredikan i kyrkan och upptog vid altaret en ganska inbringande kollekt. Men vid kyrkodörren hängde äfven ett par »bäcken», i hvilka folket snällt och beskedligt nedsläppte slantar.
Men hvad hände? Jo, både presten och kyrkvaktaren glömde för tillfället att undersöka dessa »bäcken», och följande dag voro de däri samlade penningarne bortstulna. Naturligtvis vardt det stor uppståndelse, men penningarne äro i alla fall borta.

Nu går presten och blänger på kyrkovaktaren, men denne, som alltid gjort sig känd för att vara en ärlig och redbar man, behöfver inte tveka att när som helst upptaga den kända predikstolsversen: »Så kommer jag — rätt glader och säger i fast tro» o. s. v.

För presten är det tråkigare, som glömde taga ut sin missionskollekt till sista skärfven. Och tack vare fredsfrågan» vardt det strid mellan herde och vaktare i Näshult. Bara de nu inte skrapa på elgfason hvarandra på näsan, ty båda ha haft hand om — nycklarne till kassakistan.

****

2022-12-26 av Eva Kornby framletad historia

Haddarp, Näshult

Källor:

  • Digitaliserade svenska dagstidningar
  • Svenska Freds- och Skiljedomsföreningens historia, av Carl Sundblad. Föreningen är fortfarande aktiv. Vid tillfälle ska jag undersöka om Näshults 41 ursprungliga medlemmar är antecknade i boken
  • Under pseudonymen Harald Svenske skrev Sundblad en skrift med svar på försvarsvännen Sven Hedins Varningsord. Denna skrift faller utanför Näshults räjong, men kan kanske intressera någon av mina läsare.
  • Nätet: Korporal Blom var den som vårdade Ornässtugan och berättade sagor om Gustav Vasa för besökande.