Näshult är ingen folkrik ort, men det dyker upp näshultsbor eller åtminstone näshultsättlingar lite varstans.
Jag ska berätta om två möten i USA.
1998 eller däromkring var Michael och jag i Colorado en vecka på sommaren. Vi hyrde en bil och åkte runt mer eller mindre på måfå. När vi passerade den lilla staden Estes Park såg vi att den var dekorerad överallt med långa banderoller som gjorde reklam för en äkta Scandinavian Midsummer. Så vi körde in i staden och parkerade. När vi klev ur bilen kom en bil och parkerade bredvid och på den stod det ”Jag är så glad att jag är svensk”, eller något liknande. Så jag började prata svenska med damen som körde. Hon berättade då att hon var sjätte generation och, tyvärr, talade ingen svenska. Så jag frågade var hennes förfader kom ifrån och, ja, ni har redan gissat det, hennes farfars farfars far eller motsvarande hade utvandrat från Näshult. Hon hade varit här och tittat på byn och kunde beskriva kyrkan, så det var ingen tvekan om saken. Hon bodde i Arizona, jag bodde i North Carolina, och där träffades vi i Colorado och det allra märkligaste, vi kunde reda ut sambandet.
Det andra mötet var med ett barnbarn till till Frans Emil Bohman i Graneberg i Götestorp. Min amerikanske kusin hade följt med sin svåger och svägerska när de skulle köpa ett nytt hus på Long Island utanför New York. Han tyckte att mäklaren lät misstänkt svensk och frågade naturligtvis, som vi alla gör, varifrån hon kom. Självklart hade de båda sina rötter i samma lilla småländska by! Min och min kusins farfar och mäklarens farfar bodde samtidigt i Näshult och måste ha känt varandra väl. Mäklaren hade tillbringat många somrar i Graneberg hos sin farfar och farmor. Min kusin hade ett par gånger varit och hälsat på oss i Graneberg, som Michael och jag hyrde under sju år i början på 90-talet.
Jag träffade henne nästa gång jag var på Long Island och vi hade en lång trevlig pratstund. Hon hade träffat en man som var professor vid Harvard, gift sig och flyttat till USA.
Vad jag inte visste då var att vi faktiskt är släkt, fast på långt håll. Våra gemensamma anor var Petter Boman, soldat i Gransjömåla i Stenberga på 1700-talet, och hans hustru Margareta Olofsdotter. Deras dotter Lisa Boman, född 1790, var min och min kusins farmors farmor. Deras son Peter Boman, född 1785, var mäklarens farfars morfars far.
Ibland är världen bra liten. Och lärdomen man kan dra är att man ska prata med folk. För ibland hittar man en brylling!
// Eva Kornby, Haddarp, Näshult 2019