Vägen till stormakt 1620 – 1680

En bondehär konstrueras från grunden

Kungens och riksrådets reform

Det militära arvet efter Vasasönerna var inte särskilt lysande. Deras bondehär hade inte kunnat mäta sig med yrkesarméerna från kontinenten. Danmark och Polen var fortfarande hot mot landet. Den svenska riksledningen insåg behovet att reformera krigsmakten. På mindre än tio år genomfördes mycket stora förändringar. Det handlade om allt från vapenutrustning, stridsteknik och förbandsorganisation till utbildnings-, rekryterings- och finansieringsfrågor. ”Det äldre indelningsverket” gav militärstaten en stabil grund och landet ett embryo till stormaktsarmé. Arbetet var militärhistoriskt sett närmast banbrytande (Danielsson, P 2000). Rekrytering och finansiering är frågor av intresse för Näshults vidkommande. Jag lämnar andra delar av reformen utan kommentar.

Militärstatens finansiering
Jordeböckerna (JB) redovisar skattebas och gällande skatteskala för varje enskild gård från mitten av 1630-talet. Man kan med ledning av dessa beräkna att skattetrycket på socknens gårdar steg med omkring 15 procent mellan 1635 och 1671. Den faktiskt uttagna skatten kan dock ha avvikit från jordeböckernas teoretiska skatteskalor och skattebaser.
JB1635 anvisade 52 procent av skatterna i Näshult till militära ändamål, medan resterande del var ospecificerad. Militärstaten fick sedan vidkännas en nedgång till 40 procent fram till början av 1670-talet. Det var framför allt förläningar till privatpersoner – däribland många militärer – som ökade. Poster för ospecificerade ändamål halverades samtidigt. I den nya ordningen gick därför skattemedlen i lika hög grad till militära ändamål som under försvarskrigen på 1500-talet. Man kan säga att militärstaten lyckades permanenta försvarskrigens ekonomi. Indelningsverket bidrog därmed till den kommande statsfinansiella krisen.

Rekrytering av personal
Rekrytering av kompetent personal för befälsföring var en central fråga och därför infördes en särskild ordning med långtidsförordnande – i vissa fall på livstid – på avkastningen av kronogårdar till officerare i tjänst. Anslagna gårdar kunde även utnyttjas som bostad av förmånstagaren.
Den nya ordningen med boställen satte inga spår i Näshult. Aktuella gårdar, d.v.s. de av kronan övertagna domkyrkogårdarna och socknens enda kronogård Äng, var sannolikt alla för små för att kunna tjäna som boställe åt en officer. I Näshult är det således endast de ovan redovisade anvisningarna av den stående jordskatten till militärstaten som är av intresse i sammanhanget.
Alla friska och tjänstedugliga män över 18 år kunde skrivas ut för tjänst som knekt. Utskrivningar genomfördes när de lokala regementena hade behov av nyrekrytering. För ändamålet bildades rotar om tio män från skatte-/kronogårdar och femton män från frälsegårdar. Den senare kategorin omfattade förutom det gamla frälset även det nya köpe-/donationsfrälset. Prästen upprättade tillsammans med socknens förtroendemän en förteckning som låg till grund för rotelängderna. Militär myndighet tog sedan ut en man ur varje rote att tjänstgöra som knekt. Knektarna ersattes med lön eller med skattenedsättning om de ägde en skattegård eller brukade en kronogård/frälsegård. Mot slutet av perioden blev det allt vanligare att en utskriven undvek knekttjänst genom att själv leja annan person som ersättare.
Gemena ryttare rekryterades på frivillig väg, de slapp därmed att uppföras i rotelängderna för knekttjänst. De ersattes endera genom skattenedsättning på den egna gården eller avtalad lön.
Det är tydligt att en del av de skatter som enligt redovisningen ovan anslagits till militära förband återgått till socknen som ersättning till soldater. Jag har endast funnit ett par enstaka uppgifter om vilka belopp som var aktuella för ersättning till soldaterna. Det går därför inte att göra en balansräkning för sockenbornas faktiska inkomster och skattebetalningar.

Mönstring
En utskriven individ var skyldig att efter kallelse inställa sig till tjänstgöring. Om han uteblev, kunde han som rymling i värsta fall bestraffas med döden. Den uttagne ”mönstrade” för tjänstgöring vid något av de tre infanteriregementen som fanns i Småland. Vid mönstringen fördes rulla där närvarande soldater identifierades med förnamn och vilken by/gård han representerade, ibland även med familjenamn på fädernet. I bästa fall redovisas de socken- och häradsvis. Ibland finns också uppgifter om deras hälsa och speciella kommenderingar. Mönstringarna upprepades med jämna mellanrum under tjänstgöringstiden. Man får därigenom för första gången möjlighet att följa en knekts öden och äventyr. Tyvärr är rullorna ofta svårlästa på grund av skador och dessutom skrivtekniskt slarviga, vilket i praktiken gör det svårt att få säker information. Den allvarligaste bristen är att soldater kan försvinna från rullorna utan att orsak anges. Man kan då inte med säkerhet avgöra om de dött, rymt eller avdankats.
När länsreformen genomförts i början av 1630-talet fick regementena alltmer karaktären av länsregementen, men de namngavs fortfarande 30-40 år senare efter chefen. Näshult, som tillhörde Östra härad, fick se sina knektar flytta omkring mellan landskapets tre regementsorter – Kalmar, Jönköping och Växjö – ända till dess att länsindelningen stabiliserades på 1670-talet. Det är därför speciellt arbetskrävande att söka Näshults knektar. Man tvingas leta i olika rullor, där knektarna ibland inte redovisas fördelade ens på härad – än mindre på socken. Det är möjligt att knektar från socknen inte kommit med i min sammanställning.

Soldaternas utrustning
Den svenska armén saknade enhetliga uniformer under hela tiden fram till det sista kriget mot Danmark under 1670-talet. Soldaterna fick i själva verket till stor del anskaffa sin egen personliga klädsel på marknaden eller från familjens produktion. Stölder från lokalbefolkningen i krigsområdena var säkert också en vanlig och av stridsledningen allmänt accepterad anskaffningsmetod. Det finns dock uppgifter som visar att armén tidvis utrustades med tyg för kläder och i något fall kanske även hela plagg. När hären under det inledande kriget mot Polen överraskades av svår kyla anskaffades t.ex. varma kläder till förbanden i Baltikum.
Kronan utrustade alla knektar med musköt (dåtidens långskjutande gevär) eller pik (spetsigt stötvapen). Pikenerarna syns på bilden till vänster och musketerare till höger, längst fram. Hjälm som skydd för huvudet skaffade sig knektarna ofta själva. Ryttarna var skyldiga att hålla sig med pistol, värja, harnesk (skydd för överkroppen) och hjälm. Utrustningen redovisades ofta i mönstringsrullorna.

Svenska knektar i Trettioåriga kriget. Bild från utställning på Armémuseum.

Förbanden hade enbart militär besättning avsedd för strid. Det fanns ingen sjukvårdspersonal, inte heller servicepersonal för försörjning av soldaternas dagliga förnödenheter. Rullorna redovisar heller ingen trossutrustning att använda för framställning av förnödenheter. Soldaterna var helt hänvisade till att själva anskaffa sitt livsuppehälle.

Näshults soldater i fälttåg och garnisoner på kontinenten och hemma i landet
Landet var under de aktuella åren engagerat i flera olika krig som sinsemellan varierade i intensitet. Krigen upptog två tredjedelar av tiden och dominerade således över freden.

<TL15>Perioder med fred och krig 1620-1680.

När vi nu skall följa hur Näshults soldater utnyttjades kommer jag därför att dela upp beskrivningen på ovanstående fyra krigsperioder. Åren efter freden 1648 behandlas under trettioåriga kriget, eftersom knektar från socknen då var kommenderade på garnisonstjänst till Pommern. Fredstiden under 1660- och 70-talen redovisas översiktligt i anslutning till de krig som avslutade hela perioden.
Gustav II Adolfs krig mot Polen 1620-1630
Sverige förde under hela 1620-talet anfallskrig mot Polen. ”Fienden skulle hellre mötas i deras eget land än i Kalmar”. Huvudanfallet utgick från den dåvarande svenska provinsen Estland. Det riktades först mot de angränsande polska besittningarna Livland och Kurland för att senare fullföljas till hertigdömet Preussen vid Östersjökusten. Den nyskapade svenska bondehären vann betydande framgångar, först vid belägring och erövring av Riga (1621) och senare i ett par regelrätta uppgörelser på slagfält (Wallhof i Livland 1626 och Dirschau i Preussen 1627). De polska legotrupperna tillfogades svåra förluster. Svensk trupp hade för första gången kunnat mäta sig med professionella styrkor från den europeiska kontinenten. Fälttåget avslutades med ett för Sverige förmånligt stilleståndsavtal som införlivade Livland och Kurland (i stort sett nuvarande Lettland). Landet fick dessutom fullständig kontroll av handeln över alla hamnstäder i Preussen.
Framgångarna hade emellertid sitt pris. Den svenska stridsledningen framhöll visserligen i sina rapporter att segrarna på slagfälten vunnits med endast obetydliga egna förluster av manskap. Den nya svenska armén visade sig emellertid vara dåligt rustad att möta andra faror än fiendens militära styrkor. Sjukdomar, sanitära förhållanden och andra umbäranden skördade många offer bland de meniga soldaterna. Rullmaterialet är i stora delar ofullständigt på dessa punkter. För Kalmar regemente finns t.ex. endast styrkeuppgifter av översiktskaraktär avseende 1628. Det finns heller ingen sammanställning av förlusterna under hela fälttåget. Nutida forskning, som kunnat utnyttja flera olika källmaterial, har funnit att förlusterna var uppemot 80 % av insatt personal under åren 1626-29 (Barkman, GB; 1931).
Den första mönstringen av soldater från Näshult enligt nya försvarsordningen ägde rum 1623 i Kalmar. Då mönstrade 18 knektar vid major Jacob Kings kompani under överste Patrik Ruthwens regemente. Större delen av regementet lämnade sedan landet för att förena sig med den svenska huvudhären som i två år varit på fälttåg i dåvarande Livland. Kings kompani, och därmed Näshults knektar, lämnades kvar i landet för fortsatt utbildning och beredskap mot ett befarat angrepp av polska eller danska styrkor mot Kalmar.
Nya mönstringar med knektar från Näshult ägde sedan rum 1625 (Kalmar), 1629 (Marienburg i Preussen, nu Malbork i Polen) och 1630 (Växjö).

<tab16>Näshults knektar i Polska kriget 1625-30
Kompaniet behöll 1625 endast sju av veteranerna från 1623 och fyllde luckorna med nio rekryter. Efter mönstringen överfördes kompaniet till Ruthwens regemente i Livland och deltog sedan i huvudhärens fortsatta fälttåg till Polen och hertigdömet Preussen vid Östersjökusten. Man kom dit under första halvåret 1627. Denna femtiomila marsch var inledningen på en lång rad av truppförflyttningar som skulle komma att prägla den svenska fälthärens vardag på den europeiska kontinenten under mer än trettio år. Regementet stannade sedan kvar i västra delen av Preussen under 1628-29.
Under fälttåget upprättades en fullständig mönsterrulla endast för det sista året, 1629. Rullorna för mellanliggande år ger bara summariska styrkebesked och enstaka uppgifter om sjuka och döda. Förlusterna verkar så långt ha varit ganska begränsade. Kings kompani förstärktes med ett tjugotal man under 1626-27. Nya förstärkningar tillkom 1628-29, men kompaniet nådde ändå inte upp till två tredjedelar av full bemanning. Man led senare betydande förluster. Regementet var 1630 mycket sargat och återfördes till Kalmar för att reorganiseras.
Diagrammet nedan beskriver vad de tre fullständiga rullorna från 1625-29-30 kan informera om Näshults knektars deltagande i fälttåget.

Diagram 4. Näshults knektar i fälttåg till Polen 1625-30
Den här använda diagramtekniken lägger variablernas värden ”i stack” ovanpå varandra. Bandens bredd (höjd) anger därför det aktuella värdet på variabeln. Man kan enkelt utläsa hur mycket av socknens resurser som engageras i ”krigsprojektet”. Expansionen av den färgade ytan demonstrerar tydligt hur socknens engagemang växer över tiden.
Bland de förstärkningar som anlände 1626-27 ingick sju knektar från socknen. Därmed hade totalt tjugotre sockenbor engagerats i fälttåget. Eftersom det ändå inte fanns mer än sexton aktiva kvar 1629 måste sju samtidigt ha lämnat kompaniet. I diagrammet ingår de bland ”saknade”. De kan vara döda, fångar eller ha blivit hemsända. Rullan informerar inte.
Ett antal studier har visat att rullorna från 1600-talet genomgående brister i detta avseende. Vid dubbelkontroll mot annat källmaterial har man då funnit att rullornas saknade individer inte återvänt hem, utan måste bedömas vara verkliga förluster i form av döda, fångar eller rymda (Lindegren, J 1980; Sandahl, J 1996). Under fälttågets sista år kan sju nya knektar registreras som saknade. Näshults förluster uppgick således till totalt sexton knektar eller mer än två tredjedelar av insatt manskap. Värdefull arbetskraft hade dessutom undanhållits socknens gårdar. De tjugotre utkommenderade knektarna hade faktiskt kunnat utföra nära 120 mansårsverken om de fått stanna hemmavid.

Trettioåriga kriget och anfall mot Danmark
De svenska framgångarna i fälttåget mot Polen gjorde stort intryck på ledarna i de tyska småstater och hertigdömen som var mitt uppe i en konflikt med tidens stormakt, den Habsburgska kejsardynastin. Uppdelningen mellan Europas stora kyrkosamfund, katoliker och protestanter, var avgörande för motsättningarna. Två block av stater och statsliknande bildningar stod med sina arméer mot varandra i nuvarande geografiska Tyskland. Den protestantiska sidan hade moraliskt och i viss mån även ekonomiskt stöd från England och Nederländerna, men saknade en karismatisk ledare med tillgång till militära resurser. De kunde dock erbjuda finansiellt stöd till en hugad intressent. En framgångsrik ledare var försäkrad inte bara om folkmassornas gunst utan även den egna kyrkans välsignelse.
Budet att anta ledarrollen lämnades till den svenske kungen ungefär samtidigt med att fälttåget till Polen var överstökat men hade varit underförstått i en lång förhandlingsprocess som pågått under andra hälften av 1620-talet. Eftersom ”projektet” var finansiellt och moraliskt säkrat var ständerna med på noterna, trots tecken på begynnande krigströtthet bland folkmassorna. (Englund, P 1993). Den svenska riksledningen med kungen i spetsen var därför inte sena att anta budet.
Man kan nog förmoda att alla inblandade såg den militära interventionen som en relativt kortfristig uppgift. Det skulle visa sig vara en from förhoppning. Den pågående konflikten hade fortfarande nära tjugo år kvar till slutlig fred. Sveriges militära närvaro i Tyskland blev långvarig. Det skulle faktiskt dröja etthundratrettio år innan den sista soldaten från Näshult avlider under tjänstgöring i Tyskland.
Efter ständernas godkännande gick allt i en rasande fart. Delar av förband från det polska fälttåget lämnades kvar för att försvara Stralsund i Pommern mot angrepp av kejserliga styrkor. Nyuppsatt svensk trupp med kungen i spetsen landade redan vid midsommartid 1630 på Usedom i Pommern. Sverige var nu stridande part i den stora europeiska konflikt som skulle ödelägga norra Tyskland i lika hög grad som andra världskriget trehundra år senare.
På den småländska hemmafronten genomfördes en omorganisation av regementena, motiverad av att landskapet delats på tre olika län. Näshult lades till Kronobergs län, vilket medförde att knektarna överfördes till detta regemente. Det fanns emellertid tydliga spår av den gamla organisationen. Sex knektar mönstrade 1631-1641 vid Drummonds Kalmarregemente som var ”på tåg” i Tyskland. De tjänstgjorde hela tiden vid garnisoner i Pommern. Två av dem försvann från rullorna redan 1635 och måste sedan redovisas som ”saknade” i min terminologi. Två av de andra dog under 1635 och en under 1636. Endast en överlever till 1639-41.
Åren 1630 och 1631 genomfördes mönstringar av Kronobergs regemente i Växjö. Båda åren redovisas åtta knektar från Näshult, däribland de sju knektar som återvänt hem från fälttåget till Polen. Vid ny mönstring 1634 med tio närvarande har de sju veteranerna lämnat regementet. En av dem återkom senare till tjänstgöring i Tyskland under flera år.
Regementet mönstrade 1635 i Kalmar inför avfärd till kontinenten. Då antogs tretton nya knektar från Näshult i regementschefens, Hans Drakes, kompani. Samma knektar mönstrade sedan i Marienburg i Preussen, där regementet var inlemmat i den svenska fälthären under Johan Banér. De kom därmed att delta i den svenska arméns allra svåraste krigsoperationer. Under de fem åren 1635-40 var regementet långa tider på resande fot, jagande eller själva jagade av motståndarens förband.

<tab19>Kronobergs regemente: större förflyttningar i Tyskland 1635-1640

* Ungefärligt avstånd mellan start och slutpunkt i km, exakta marschvägen ej känd.
** Förflyttningen ägde rum någon gång under angiven tid.

Norra Tyskland var redan förött land och arméns försörjningsproblem var ständigt akuta. Till stor del bestämdes förflyttningarna av behoven att finna nya jaktmarker för arméns livsförnödenheter. Hären kom därför efter hand att söka sig allt längre söderut, vid decenniets slut ända ned till områden i dagens Tjeckien. Den sammanlagda längden på förflyttningarna måste ha uppgått till 250 mil, oräknat de dagliga närmarscherna. Man utkämpade minst fyra regelrätta slag och genomförde ett otal belägringar under dessa fem år.
Bild 3. Kronobergs regemente 1635-40: viktigare fältslag (ååmm) och mönstringar (ååmm).

Det började med att Banér senhösten 1635 tog sina förband från de trygga basområdena i Pommern och Preussen till Magdeburg i Sachsen. Vid försvaret av staden under våren 1636 utsattes Drakes kompani, där Näshults knektar återfanns, för tung belägring med artilleribeskjutning och utsvältning. De tvingades kapitulera på försommaren. Kompaniet förlorade en femtedel av styrkan, däribland en av Näshults knektar. Chefen avsattes, men övrigt manskap återgick snabbt till fälthären och deltog sedan i de efterföljande striderna. Rullorna redovisar inga fångar bland Näshults knektar.
Samtidigt hade en stor kejserlig armé etablerat sig i Brandenburg, norr om den svenska hären. Banér tog sina förband till samma område för att få en uppgörelse till stånd. Slaget, som ägde rum utanför Wittstock, blev ett av krigets mest våldsamma. De båda sidorna disponerade tillsammans över 35000 man. Nära 9000 miste livet. Den kejserliga sidan flydde fältet efterlämnande döda, vapen och krigsmateriel längs flyktvägen till förföljande svenska förband. Även den svenska sidan led svåra förluster, totalt mer än 3300 man (Ericsson, L. m.fl.; 2003).
Kronobergs regemente förlorade totalt sjuttiofyra knektar, bl.a. sexton från Drakes kompani. Tolv knektar från Näshult deltog i slaget. En av dem, Bengt i Höghult, rapporterades vara ”slagen vid Wittstock”.
Den svenska fälthären lämnade efter slaget Brandenburg för att söka bättre försörjningsmöjligheter söderut i Sachsen. De blev kvar i Torgau under förhållandevis lugna förhållanden fram till halvårsskiftet 1637. Då hade motståndarsidan återhämtat sig efter Wittstock och framstod som ett övermäktigt hot. Banér hade inte lyckats få fram ersättning för sina förluster. Han tvingades därför ge upp Sachsen och snabbt ta sig till närheten av Östersjön för att upprätta säker förbindelse med hemlandet. Återtåget beskrevs av samtiden som en lysande bedrift av fältherren och hans manskap. Trots det utsatta läget bemödade man sig om att belasta trossen med trehundratusen (!) liter vin som man stulit från kurfurstens vinkällare (Englund, P; 1993). Vi ser här en galenskap fullt värdig det bisarra kriget.
Den nära fyrtio mil långa marschen genomfördes under ideliga anfall från motståndarsidan. Hären splittrades på mindre enheter och man tvingades till omvägar för att undvika konfrontation med den överlägsna fienden. På sensommaren förenades man med fullt stridsdugliga svenska trupper i trakten av Stralsund. Banérs styrkor var då starkt decimerade och i stort behov av förstärkningar. Mönsterrullor från sent i september visar att de fick dessa tämligen omgående, sannolikt genom överföringar från andra svenska förband som redan fanns på plats i Pommern. Den svenska hären stannade kvar i området närmast Östersjön under resten av 1637 och hela 1638 för en välbehövlig paus från marscher och tunga strider.
Kronobergs regemente var redan före uppbrottet från Torgau decimerat till en fjärdedel av full styrka. Regementet hade fått ny chef under 1637, Gustaf Otto Stenbock. Han övertog även Drakes kompani där Näshults knektar hörde hemma. Förstärkningarna efter ankomsten till kustområdet under sensommaren 1637 förmådde inte att reparera regementet till mer än halv styrka. Av Näshults knektar återstod endast sex man. Förutom de två döda saknades nu fem andra veteraner vid en mönstring i Stettin 1637-09. Nu hade emellertid en veteran från Polenkriget, Håkan i Serarp, anlänt som del av förstärkningarna hemifrån.
Det är känt att garnisonerna i området var hemsökta av svåra epidemier med många döda just under 1638 (Lindegren, J; 1980). Regementet hade därför inte, trots vidare förstärkningar, nått full styrka när man vintern 1639 lämnade kustområdet. En mönstring strax före avtåget redovisade fyra knektar från Näshult. En av dem var nyanländ från hemlandet. Ytterligare två måste antecknas bland de saknade under 1638.
Hären tillbringade sedan vintern och våren i Sachsen där ett antal mindre fältslag utkämpades, bl.a. om staden Chemnitz. Det är känt att Stenbocks kompani och därmed Näshults knektar var engagerade där. Inga avgörande segrar eller förluster kunde uppnås för någondera sidan. Följden blev att den kejserliga armén gav upp och lämnade området för att hämta förstärkningar inom de egna landen i söder. Den svenska hären drog österut och belägrade under hösten Prag. Banér insåg emellertid att en stormning skulle vara fruktlös och drog därför tillbaka sin trupp till den kringliggande landsbygden. Det var där lättare att skaffa lokal försörjning för vintern. Berättelser om den svenska arméns röveri och grymhet mot lokalbefolkningen har fortlevt genom århundraden i just dessa trakter (Englund, P 1993).
Kronobergs regemente mönstrade i februari i Jungbunzlau (idag Mlaá Boleslav), 50 km nordost om Prag. Manspillan bland de gemena var särskilt stor. Man hade inte mer än en sjundedel av fullständig bemanning. Nu återstod inte mer än tre av Näshults knektar. Ytterligare en hade dött efter att man lämnat garnisonen i Danzig.
Den svenska hären tvingades under våren 1640 att snabbt retirera mot norr och väster. Kejsarens armé hade nämligen fått betydande förstärkningar och gjorde nu ett försök att skära av svenskarnas reträttvägar till Östersjökusten. Banér lyckades emellertid snabbt föra sina förband upp i centrala delen av Tyskland och där förena dem med franska och tyska (Hessen/Brandenburg) bundsförvanter. Han var åter jämbördig med motståndaren.

Diagram 5. Näshults knektar i fälttåg till Tyskland 1631-41.

Diagram 5 ovan sammanfattar uppgifterna om Näshults knektar under åren 1631-41 i Tyskland. Totalt var 21 knektar engagerade. Endast två var kvar vid regementena efter 1640: Sex hade dött, två blivit fångar och elva saknades i rullorna. Två av de saknade återkom för en kort tids tjänst. Den totala förlusten kan beräknas till 17 individer, eller ungefär 80 procent av insatsen. Socknen förlorade minst 160 mansårsverk under de tio åren
Det svårt drabbade Kronobergs regemente var med på härens marsch från Jungbunzlau, men lämnade denna i Sachsen och fortsatte upp till någon av de hamnar i Pommern som hölls av svenska styrkor. Det hemtransporterades sedan för rekonstruktion. Håkan i Serarp var då den ende kvarvarande av Näshults knektar.
Ryttare från Näshult mönstrade vid Smålands kavalleriregemente. De äldsta rullorna är mycket svårlästa. Jag har inte hittat någon säker ryttare från Näshult före 1629. Då mönstrade tre män, som 1630 följde med regementet till Tyskland. En av dem dog redan under det första årets garnisonstjänst på Rügen vid Östersjökusten. De två andra fick sedan följa med den kungaledda fälthären på vandring från Östersjökusten i norr till München i söder och sedan tillbaka norrut. Efter den lyckosamma inledningen med slaget vid Breitenfeld uteblev framgångarna, samtidigt som strapatserna tärde på truppen. Slutpunkten sattes vid Lützen i november 1632 med ett nederlag där kungen dödades. Hären var svårt decimerad. Smålands kavalleri hade förlorat halva styrkan. De två ryttarna från Näshult hade klarat sig och blev kvar vid fälthären enligt den rulla som upprättades ett år senare i ”krigshärden”. De lämnade sedan hären och båda mönstrade 1635 hemma för fortsatt tjänst vid regementet. Man hade då förlorat ytterligare tre ryttare från Näshult.

Diagram 6. Näshults ryttare i fälttåg till Tyskland 1629-42

Regementet underhöll sedan både en fältstyrka vid hären i Tyskland och trupp hemma i landet. En skvadron från regementet deltog i slaget vid Wittstock 1636 och led där betydande förluster. Enligt rullorna var en ryttare från Näshult kommenderad till skvadronen. Han mönstrade året därefter i Torgau, men saknas därefter.
Åren 1638-39 mönstrade regementet endast hemma och rullorna redovisar inga utlandskommenderingar för Näshults ryttare. Man höll både en fältstyrka och trupp hemmavid under de följande åren. Ryttare från Näshult återfanns i båda lägren. Sammanlagt var de arton till tjugo i antal. En rulla för 1640 uppger att tolv ryttare från socknen var förlagda i Kirvidz. Åtta ryttare från Näshult mönstrade samma år hemma i landet. Rekryterna var genomgående hemma i landet. Under 1641-42 var fem av veteranerna från socknen kommenderade till fältstyrkan. Luckor efter fem saknade ryttare i fältstyrkan utfylldes med veteraner hemifrån. Regementets fältstyrka togs 1642 hem för att återupprustas efter nya förluster. Man saknade då ytterligare sju ryttare enligt rullorna.
Under det inledande skedet av Trettioåriga kriget flyttades vid flera tillfällen regementet fram och tillbaka mellan Tyskland och hemlandet. Rullorna uppger att fältstyrkan ofta saknat utrustning, framför allt hästar. Manskap har då sänts hem för att själva anskaffa ny utrustning. En del av hemvändarna vägrade sedan att återgå och ersattes. De ingår bland de tjugo som registrerats under kategorin saknade i diagrammet ovan. Minst elva ryttare faller dock bort under fälttågen, vilket tyder på att de blivit kvar i Tyskland och därmed var verkliga förluster. Med en registrerat död kan totala förlusten beräknas till en tredjedel (tolv av trettiofem).
Regementet hade under senare delen av 1630-talet en tämligen stabil tillgång på ett tjugotal ryttare från Näshult, en numerär som sedan upprätthölls under den följande tjugoårsperioden.
Den svenska huvudhären fortsatte sitt tröstlösa vandrande i Tyskland ända fram till fredsslutet 1648. Soldaterna från Näshults förskonades dock från detta öde. De placerades på den till synes mindre krävande tjänstgöringen vid pommerska och inhemska garnisoner. Under sex år efter freden 1648 drev Sverige faktiskt inte några verkligt aktiva krigsoperationer. Garnisonstjänst kom därför att dominera hela perioden 1641-54.
Det korta kriget mot Danmark 1643-45 blev ett mellanspel. Där deltog sex knektar från Näshult med Kronobergs regemente i strider kring Kristianstad. Två dog under striderna och tre saknades vid mönstringen efter fredsslutet.
Diagram 6 nedan redovisar Näshults knektar i inhemska mönstringar 1639-51. Socknens knektar mönstrade under denna tid vid landskapets alla regementen, Kalmar (Drummond), Kronoberg (Stenbock) och Jönköping (Hård/Fleetwood). Detta har komplicerat datahämtningen och tillförlitligheten har tyvärr blivit lidande.
Totalt mönstrade tjugosex nya knektar från Näshult vid de tre regementena. En stor del av tjänstgöringen i hemlandet var antagligen utbildning. Detta gäller säkert de elva knektar som deltog vid en eller högst två mönstringar i Växjö i avvaktan på överföring till garnisoner i Pommern. Garnisonstjänsten hemmavid var enligt kommenderingslistorna förlagd till Kalmar och Jönköping samt efter 1645 (freden i Brömsebro) till Halmstad. Vid mönstringen 1651 var sex knektar i tjänst hemmavid. Fyra av dem mönstrade nästa gång 1654, en var hemförlovad och rapporteras död. De totala förlusterna uppgick således under denna tid till tre döda och åtta saknade, d.v.s. obetydligt mer än en tredjedel.

Diagram 7. Näshults knektar i tjänst hemma i landet 1639-54.
Så länge kriget pågick i Tyskland var bemanning av garnisonerna där omfattande. Där fanns två veteraner från 1630-talet. En av dem, Håkan i Serarp, hade varit med ända sedan kriget i Polen. Han fortsatte som befordrad korpral åtminstone fram till 1644, men saknas sedan i rullorna. Efter femton år fick hans tjänst sannolikt ett tragiskt slut.
En av nykomlingarna är en ”verklig” nyrekrytering, d.v.s. han hade inte mönstrat i Sverige före kommenderingen till Tyskland. De övriga elva hade genomfört en eller två mönstringar med utbildning innan avresan hemifrån (jfr ovan). Vid periodens slut är två knektar kvar i tjänst. De stannade i Pommern till 1655 då de kommenderades till den nya svenska armé som överförts till Polen för ett flerårigt fälttåg. En av knektarna sändes direkt hem till Sverige.

Diagram 8. Näshults knektar i garnisonstjänst i Tyskland 1641-53.

Förlusterna var stora: fem döda, en rymling och fyra saknade (Håkan inkluderad), eller nära 80 procent. Verksamheten vid garnisonerna i Tyskland hade visat sig vara nästan lika förlustbringande som de rörliga fälttågen.
Under åren 1643-55 var nära tjugo ryttare från Näshult aktiva. Smålands kavalleriregemente anslöt vårvintern 1644 till den svenska armé som via sydvästra Småland gick in i Skåne. Arton ryttare från Näshult ingick i styrkan. Vid årsskiftet 1644/45 rapporterade regementet 40 döda och 15 fångar. Ryttarna från socknen var bland de behållna. Tre av dem rapporterades dock vara på fältsjukhus i Laholm. Kriget upphörde sedan strax efter halvårsskiftet 1645 med fredsavtalet i Brömsebro. Då var en del av regementet redan tillbaka i hemorten. Kompaniet med Näshults ryttare återkom något senare och mönstrade först i mars året därpå i Broby. Förbandet var alltså kvar minst sex månader längre i krigsområdet. Då kan naturligtvis nya förluster ha uppkommit. Rullan upptar inte några förluster bland Näshults ryttare, men nio av den ursprungliga styrkan saknades. Två av de sjukskrivna från året innan tillhörde skaran. Bland de saknade fanns också fyra ryttare som hade nära femton år vid regementet bakom sig, flera av dem i fältstyrkan. De måste ha haft starka motiv att avsluta sin tjänst. I rullan är dock bara en veteran registrerad som hemförlovad. Det är svårt att bedöma hur många av de saknade som kan vara verkliga förluster. Troligen har man förlorat tre–fyra ryttare under slutskedet.

Diagram 9. Näshults ryttare hemma och i fälttåg till Skåne 1643-53.
Bortfallet 1646 kompenserades med en stor rekrytering. Denna verkar ha varit misslyckad. Inte mindre än åtta rekryter avbröt tjänstgöringen inom mindre än ett år. Därmed blev nyrekryteringen stor även 1647. Under resten av perioden var omsättningen liten med endast en eller ett par nyrekryteringar per år.
Den svenska riksledningen bytte kring mitten av seklet strategi när det gäller fälthärens sammansättning. Inslaget av svensk trupp reducerades och utländska legosoldater fick stå för det mer aktiva krigandet. Det var sannolikt utbredd krigströtthet bland allmänheten som styrde besluten (Englund, P 1999; Wetterberg, G 2002). Nära trettio år av uppoffrande militär tjänstgöring och tunga förluster med manspillan måste ha satt spår i opinionen hemma.
Näshults knektar och ryttare mönstrade nu regelbundet endast hemma i landskapet. Det är oklart vilken tjänstgöring som faktiskt utkrävdes av den mönstrade soldaten. I några fall nämner rullorna kommenderingar till garnisoner i Jönköping, Kalmar och Halmstad. De flesta kan dock ha tillbringat större delen av tiden på hemorten och deltagit i dagens normala arbete. Parentesen blev emellertid kort, ett nytt fälttåg stod för dörren.

Krig mot Polen och Danmark 1655-60
Högadeln och officerskåren hade varit ekonomiskt gynnade under krigsåren, både genom höga löner och de möjligheter till konfiskation av gods och andra dyrbarheter som erbjöds i krigsområdena. Det fanns alltså starka intressen för att återuppta krigiska aktiviteter utanför landets gränser. Karl X Gustaf, som genom kröningen 1654 förvärvat arvsrätt till Sveriges krona, var heller inte svår att övertyga. Polen, försvagat av långvariga krig mot det Osmanska riket och Ryssland, ansågs vara ett lämpligt mål. Landets regenter gjorde dessutom fortfarande anspråk på den svenska kronan. Krigsförklaringen lämnades 1655.
Näshults knektar mönstrade i Högsby i maj 1654. Manskapets uppdelning på tre olika regementen upphörde därmed och den äldre ordningen med gemensamt regemente återupptogs. Kalmar regemente (”Irvings” efter nye chefen) blev nu hemvist för socknens tio knektar. Sex var nyrekryterade, medan fyra fortsatte tidigare tjänst. Regementet transporterades till Tyskland med ny mönstring redan i december samma år. Där deltog tio knektar från Näshult. Åtta hade följt med regementet hemifrån, medan två hämtats från tjänst vid de pommerska garnisonerna. Regementet lades 1655 in i Karl X Gustafs nyutrustade armé som gick till krig mot Polen.

Diagram 10. Näshults knektar i fälttåg till Polen och Danmark 1655-60.

Därmed inleddes en fyra år lång resa på den europeiska kontinenten. Kriget i Polen blev till stor del en upprepning av trettiotalets strider i Tyskland. Den svenska hären rörde sig över praktiskt taget hela Polen i sina fruktlösa försök att få ett avgörande till stånd. Man var hela tiden utsatt för anfall av motståndarens reguljära enheter och lokala fristyrkor. Förlusterna kom tidigt. Styrkan från Näshult var redan första året halverad. Tre var döda och två saknades. Rullorna anger inledningsvis inga orter utan endast att regementet följde den svenska huvudhären. Vintern 1657 var regementet förlagt till Friedlandshagen. Det polska äventyret var då avslutat.
Danmark förklarade krig mot Sverige i juni 1657. Kalmar regemente följde den svenska hären som omedelbart lämnade Polen för att under hösten gå mot Jylland. I januari 1658 deltog fem veteraner från Näshult i den bragdomsusade marschen över Bältens isar. Regementet var sedan med om den misslyckade belägringen av Köpenhamn. Nästa mönstring ägde rum i mars 1658 i Nestved på Själland.
Nytt manskap rekryterades under våren 1657 för att förstärka regementets stridande enhet. Sex nya knektar från Näshult mönstrade på hösten 1658 i Landskrona. I juli 1659 var regementet förlagt till Middelfart på västra sidan av Fyn. Regementet deltog 1661 i den svenska arméns andra – och likaledes misslyckade – försök att besegra Danmark.
Ett år senare mönstrade regementet i Mörlunda. Det blev slutpunkt på fälttåget. Totalt hade sexton knektar från Näshult varit engagerade i det fem år långa fälttåget. Sex av dem var med ända hem, medan tio förlorats, fyra var döda, en hade rymt och fem saknades. Förlustfrekvensen var således drygt 60 procent, d.v.s. något lägre än vid tidigare insatser på kontinenten. Bland återvändarna fanns dock bara två av tio från den ursprungliga styrka som 1655 lämnat hemorten.
Kavalleriregementet mönstrade vintern 1655 i Kalmar. Där fanns sexton veteraner och två rekryter från Näshult. Förbandet delades på en fältstyrka och en enhet för tjänst hemma i landet. Tre ryttare från Näshult stannade hemma. Fältstyrkan, med socknens övriga tretton ryttare, överfördes omedelbart till armén i Polen. Där deltog de sedan i alla slag. Halva styrkan hade förlorats när armén sommaren 1657 anträdde marschen mot Danmark. Från Näshult fanns där bara fyra veteraner och en nyanländ rekryt. Under de två åren i Polen hade man förlorat elva man: sex var döda, tre hade rymt och två saknades. Tre var hemförlovade. De återkom aldrig mer i rullorna. Antagligen var de svårt skadade.
När man slutligen via Bälten och Själland nådde hembygden 1660 hade ytterligare tre ryttare försvunnit ur rullorna. Det blev därför endast en av socknens sexton ryttare som återvände helskinnad från fälttåget till Polen-Danmark.
Diagram 11. Näshults ryttare i fälttåg till Polen och Danmark 1655-60.
Kavalleriets hemmaförband fick 1657-68 förstärkningar. Man lyckades värva nitton rekryter från Näshult. Den nyuppsatta enheten fördes direkt över till

Diagram 12. Näshults ryttare i fälttåg till Skåne 1657-60.
Skåne för att delta i kriget mot Danmark. En av Näshults ryttare blev där omedelbart tagen som fånge. Efter ett år fick förbandet ett tillskott på sju rekryter för att fylla luckor efter inte mindre än tolv saknade. Under 1659 var det lugnt på den svensk-danska fronten. När striderna återupptogs 1660 var ryttarna från Näshult hemförlovade. De blev kvar hemma över fredsslutet 1661. Förlusterna var betydande: en fånge och sexton saknade. De tidigt saknade ryttarna kan nog antas vara verkliga förluster eftersom alla ersattes direkt.

Beredskap och försvar av nya riksdelar och provinser 1661-1680
De militära framgångarna hade gjort landet till en stormakt med ett antal nya landområden.
I freden 1648 fick Sverige landområden i Nordtyskland som ett slags provinser med rätt att ta ut skatter och tullar: Vorpommern och västra delen av Hinterpommern samt biskopsdömena Bremen-Verden. Svensk trupp förlades till området, vilket förde in landet i allianser med andra stater på den konfliktfyllda kontinenten. Biskopsdömena visade sig vara ” svårskötta pastorat”. Vid två tillfällen, 1654 och 1666, krävdes insats av stridande svensk trupp för att upprätthålla överhögheten gentemot den lokala administrationen. Förband med soldater från Näshult var inte inblandade.
Frederna med Danmark 1645, 1658 och 1660 införlivade nya riksdelar till landet: Skåne, Halland, Blekinge och Bohuslän i söder samt Jämtland- Härjedalen i norr. De nya riksdelarna i söder hade ett utsatt läge – särskilt vid anfall från det forna hemlandet.
Freden med Polen gav ingen territoriell vinst trots militära framgångar. Sverige fick nöja sig med att den polska kungadynastin avsade sig alla anspråk på landets krona.
Tiden efter 1661 blev en välbehövlig fredsperiod. Man fruktade emellertid att Danmark skulle försöka återta de förlorade landskapen i söder. Smålandsförbanden fick därför behålla full bemanning för beredskap.
Under de första åren rekryterade Kalmar regemente åtta knektar från Näshult för att fylla luckor som uppstått under fälttågen till Polen och Danmark. Nya luckor uppstod när man omgående hemförlovade två av de nyrekryterade. Under de följande tio åren rekryterades inte mer än tre knektar i socknen. Antalet aktiva knektar var hela tiden färre än tio. Det rådde nu brist på män efter långvariga förluster.
Det förväntade anfallet från Danmark kom 1676. Man lyckades då nyrekrytera så att antalet tjänstgörande från socknen åter översteg tio. Regementets rullor för 1676 och 1677 är svårtolkade. Förmodligen var förbandet uppdelat på mindre enheter. Tjänstgöringen var mestadels förlagd till garnisonerna i Helsingborg och Kristianstad. Styrkan i Kristianstad kapitulerade i september 1676 efter danskt anfall. Denna del av regementet mönstrade ett år senare i Kalmar. Där saknades dock kompaniet med Näshults knektar. Sannolikt var de kvar i Skåne. Rullorna över personal vid garnisonerna i Skåne för 1677 uppger aldrig gårdsnamn, vilket gör det praktiskt omöjligt att identifiera individer. Näshults knektar kan alltså ha varit kommenderade till tjänst där. När regementet mönstrade i Kalmar 1678 var kompaniet hemma, dock med starkt reducerat manskap. Inte mindre än sju av knektarna från 1676 saknades. De kan ha varit verkliga förluster eftersom även garnisonerna i Skåne ofta var i strid med dansk trupp.

Diagram 13. Näshults knektar hemma i landet 1661-79.
Även Smålands kavalleri mönstrade under hela 1660-talet i hemorten. Rekryteringen i Näshult var svagt fallande, men upprätthöll ändå den tidigare manskapsstyrkan på omkring 15 ryttare. Totalt var 26 män från socknen engagerade fram till mitten av 70-talet. Rullorna rapporterade endast om en rymling och två hemförlovade. Det finns inga uppgifter om verksamheten.
Den svenska riksledningen ingick 1672 ett fördrag med Frankrike om militärt sam arbete i Tyskland. Sverige förband sig att mot ekonomisk ersättning upprätthålla viss militär styrka i de tyska provinserna. Vid behov skulle dessa stödja fransk trupp vid konflikt med bl. a. Brandenburg. En skvadron vid Smålands kavalleriregemente kommenderades sommaren 1674 till tjänstgöring i Pommern som en del i detta fördrag. I denna styrka ingick samtliga sjutton aktiva ryttare från Näshult.
Fredsperioden bröts 1675 då Brandenburg som svar på direkt invasion av svensk trupp förklarade krig. Det inledande slaget vid Fehrbellin i Brandenburg innebar förlust för den svenska styrkan som tvingades retirera till baserna i Pommern.
Kriget pågick sedan med mindre strider mot brandenburgska förband inne i Pommern. När freden slöts 1679 var de svenska försvararna i huvudsak instängda i garnisonsorterna vid Östersjökusten. Provinserna i Nordtyskland förblev trots de militära nederlagen i stort sett opåverkade.
Skvadronen från Smålands kavalleri led direkt efter ankomsten betydande förluster i form av döda och saknade. Förbandet blev trots detta kvar nästan till slutet. Det är oklart hur många som återvände till Sverige (Åberg, A 1974).
Näshult kan ha förlorat nära två tredjedelar av styrkan: fem döda, en fånge och fem saknade. Endast sex ryttare mönstrade efter hemkomsten 1678. De lämnade sedan regementet. En rulla från 1680 redovisar ”sent hemkomna från Preussen”. Där finns ingen ryttare från Näshult. Mycket talar för att även de fem ”saknade” var verkliga förluster.

Diagram 14. Näshults ryttare i fälttåg till Pommern 1674-78.
Ett år senare mönstrade sexton nya ryttare från socknen. Regementet såg om sitt hus inför introduktionen av det nya indelningsverket.

Näshults tribut till stormakten
Soldaternas vardag
Ryttare och knektar mönstrade första gången på någon av regementenas samlingsplatser hemma i landskapet. Ofta gjorde man även en andra mönstring där året därpå. Mycket talar för att soldaterna utbildades under inledningsskedet. Det saknas forskning om hur omfattande utbildningen var. Den mönstrade soldaten kan mycket väl ha tillbringat stora delar av tiden hemmavid. Senast efter den andra mönstringen gick dock alla ut på olika kommenderingar.
Det var naturligtvis bekvämast att bli kvar hemma i landet. Hela eller stora delar av regementena hölls under 1660- och 1670-talen i beredskap för att möta hot från dansk trupp. Man var då förlagd inom landskapet. Soldater kommenderades även individuellt till de befästa slotten i Kalmar, Jönköping och Halmstad. Det bör ha varit möjligt för soldaterna att gå hem till gården under kortare tid. En mönstring redovisar att knektar från socknen var förlagda till Gotland, vilket uteslöt hembesök.
Fälttåg till grannlandskapen, Blekinge, Halland och Skåne, var en svårare uppgift, även om miljön där liknade hembygden. Närheten gjorde också att sjuka och sårade faktiskt kunde föras tillbaka över gränsen för säkrare vård. Lokalbefolkningen hade språk och kultur som var fullt begripliga. Striderna i Skåne var ändå krävande. Snapphanarna utgjorde ett ständigt hot. Slaget vid Lund 1657 stod för den svenska arméns dittills största förlust.
De tyngsta kommenderingarna gällde den europeiska kontinenten och i första hand fälttåg. Den tvångsutskrivne soldaten från Näshult förpassades till en helt främmande miljö. Bebyggelsen, landskapet, människorna och deras språk samt sist men inte minst samhällsklimatet var annorlunda än hemmavid. Historiker skildrar ett samhälle som befann sig i moralisk upplösning (Englund, P 1993; Harrison,D 2014).
Lagar och rättsordning var helt satta ur spel. Individen fick ensam, eller tillsammans med sina närmaste, försvara egendom och rättigheter. Inkräktaren kunde vara, inte bara en enstaka individ eller två, utan en härskara eller t.o.m. en hel armé uppbackad av en suverän stat. Krigföringen finansierades med ”kontributioner”, som under hot om plundring utkrävdes lokalbefolkningen. Den svenska armén var inget undantag. Soldaterna beordrades således delta i kollektiva fientligheter mot en obeväpnad lokalbefolkning.
Krigsfinansieringen förutsatte emellertid även mer individuellt utövad våldsanvändning. Arméerna lämnade nämligen över till de enskilda soldaterna att klara sin egen försörjning. De dagliga behoven av föda och skydd för väder och vind fick man helt enkelt förse sig med på egen hand eller med kamraters hjälp. Här förekom säkert ofta onödigt övervåld. De kontinentala förbandens legosoldater hade många års erfarenhet i yrket, vilket gjort dem likgiltiga inför civilbefolkningens lidanden. Med tiden utvecklade invånarna friskaror för skydd av det fåtal som inte övergivit sina hem. Samhället var genomsyrat av våld.
Den svenska armén var uppbyggd för att fungera efter samma enkla och grymma ekonomiska principer. Vi har ju sett ovan att man helt saknade personal och utrustning för att tillgodose de stridande enheterna med basförsörjning. Soldaten var av landets ledning utlämnad att ständigt – även när truppen var inom allierat, protestantiskt område – ta strid för sitt dagliga bröd. Han skulle dessutom stå upp mot Europas främsta armé med enbart erfarna yrkessoldater i tjänst.

Bild 4. S Vranx, Plundringen av Wommelgem (delvis beskuren)
De stora drabbningarna mellan fullskaliga arméer om tjugotusen man eller mer på vardera sidan var relativt sällsynta. Soldater från Näshult deltog i tre slag, alla med namn efter orterna: Breitenfeld, Lützen och Wittstock. Mellan slagen fortgick ständigt bevakning, förföljelse och störning av motståndaren. Förflyttningar, som mer eller mindre oavbrutet kunde pågå i upp till 40-50 mil, hörde till soldatens vardag. Rullorna visar att Näshult förlorade fler soldater under marscher än i samband med de stora slagen.
En kommendering till garnison i norra Tyskland innebar inte bara bevakningstjänst. I området fanns hela tiden fientliga styrkor som av och till anföll anläggningarna. Även garnisonsförbanden var aktiva i strider. Soldaterna tvingades dessutom ut på den kringliggande landsbygden för att tillgodose sin försörjning. I samband med sådana utflykter mötte man naturligtvis motstånd både från ortsbefolkning och främmande trupp. Garnisonerna var dessutom undermåliga från hygienisk synpunkt, vilket öppnade för sjukdomar med hög dödlighet som följd. Garnisonstjänst var en nära nog lika farlig sysselsättning som fälttåg.

Mobilisering av soldater och förluster
Den databas över socknens knektar och ryttare som jag använder behöver en närmare beskrivning. Alla uppgifter kommer från SVARs digitaliserade arkiv
”Arméns rullor/Rullor 1620-1723”. Kombinationen med förnamn och gårdsnamn, i vissa fall även familjenamn, i handlingarna har jag tolkat som en unik individ. Ett exempel är den tidigare nämnda ”Håkan i Serarp”. Detta gav vid en första genomgång 149 knektar och 126 ryttare. Jag har i efterhand blivit osäker om tolkningen för ett tiotal av namnen och avstått från att använda dem i redovisningen. Jag har vidare sorterat bort individer med bara en mönstring, eftersom de egentligen aldrig gjort tjänst. Samma gäller ett par fall med två mönstringar på inbördes stort tidsmässigt avstånd. Där rör det sig förmodligen om olika individer med samma namn. I den gruppen finns ett femtiotal soldater. Några av dem kan ha gjort flerårig tjänst men blivit felaktigt registrerade.
Min aktiva databas innehåller 104 knektar och 106 ryttare. Den kan möjligen underskatta insatsen av soldater. Detta gäller särskilt för knektarna.
Det finns mönstringsrullor för landskapets fyra regementen under hela perioden med undantag för enstaka år. Socknen hade alla år åtminstone någon knekt eller ryttare i tjänst. De genomförde tillsammans mellan tjugo och trettio mönstringar per år under större delen av tiden. Under de inledande tjugo åren är knektarna i flertal. Därefter tar ryttarna över.

Diagram 15.
Man kan på goda grunder hävda att endast toppåren i intervallet med tjugofem till trettio mönstringar beskriver den verkliga bördan för socknen. Under övrig tid drar förluster ned siffran på antalet engagerade soldater, vilket ger en falsk bild. Detta gäller naturligtvis särskilt fälttågen. Som beskrivits ovan var dessa betydligt mer krävande än bevakningstjänst hemma i landet. Ryttare och knektar har inbördes följts åt i kommenderingarna. Man kan därför sammanställa mönstringsuppgifterna för att belysa hur soldaterna följt arméns olika operationer.

Diagram 16. Mobilisering och förluster av soldater i Näshult1620-80.
Alla soldater gjorde minst en mönstring på någon av regementenas hemorter under vad jag uppfattar som utbildningstiden. Sextio soldater hade sedan all tjänst hemma i landet på någon garnison. Under 1660- och 1670-talen förekom beredskapstjänst med vissa möjligheter för soldaten att besöka gården. Huvuddelen av soldaterna, inte mindre än etthundrafemtio, gick ut på de tunga fälttågen till Tyskland, Polen och Danmark.
Raden ”förlreg” redovisar alla noteringar om rymda, fångna och döda i rullorna. De är totalt 39, med alla utom fem, under fälttåg. Kategorin ”saknade” är desto fler, 136 individer. Vi möter här problemet att man vid rullföringen ofta undvikit att registrera förluster. I stället har rullföraren bara låtit soldaten försvinna.
En viktig fråga är därför om man kan avgöra hur många av dem som här registrerats saknade i verkligheten var förluster. Det finns inget enkelt svar på frågan. I sammanställningen ovan har jag räknat alla soldater som saknas under pågående fälttåg eller garnisonstjänst utomlands som förluster. Det finns visst stöd för detta. Regementena registrerade i särskilda uppsamlingsrullor eftersläntare till huvudförbandens hemkomst. Där har jag inte kunnat finna några saknade soldater från Näshult.
Bland saknade skulle förlusterna därmed ha varit åttiotvå. Tillsammans med registrerade förluster blev det totalt 121 individer. Huvuddelen av dessa uppstod under fälttåg.
Socknens insatser var ojämnt fördelade över tiden. Militärstatens anspråk på socknen kan åskådliggöras med antalet individer som mönstrade vid minst två tillfällen under en given femårsperiod. Mobiliseringen, mätt på detta sätt, var störst under 1635-45 och 1655-60. Socknen hade då stadigt femtio soldater eller mer i fälttåg långt från hemorten. Därmed följde också stora förluster. Det måste ha varit svåra tider för socknens invånare. Fredsperioden vid mitten av seklet var som framgår av diagrammet något mindre betungande. Under åren 1665-75 hade normalt inte fullt häften av hushållen en soldat i aktiv tjänst med endast en registrerad förlust. Perioden var en välbehövlig återhämtning efter de tunga åren.
Diagram 17. Mobilisering och förluster under olika delperioder.
Fälttågens avtryck hemmavid
Roteringarna inventerade tillgången på män som var dugliga för soldattjänst. De genomfördes med jämna mellanrum under hela den aktuella tiden och redovisas i SVARs digitaliserade arkiv ”Roterings- och utskrivningslängder”. Dokumen-ten är av två typer. Prästernas längder är den primära källan. Häradslängderna sammanställde de lokala uppgifterna till den formella utskrivningsförrättningen. Dokumenten är samlade landskapsvis och efter årtal. Längre än så går inte systematiken i dagsläget. Handlingarna för Småland saknar helt indexering och innehåller endast ett par mycket torftiga register. Man tvingas därför till fullständig sökning över flera tusen sidor. Jag har funnit ett fåtal dokument som gäller roteringarna i Näshult.
Prästens längder för Näshult finns endast åren 1630, 1637-40 och 1642. Diagrammet nedan återger väsentliga uppgifter från dokumenten.

Diagram 18. Roterade män i Näshult enligt prästens längd.

Totala antalet tillgängliga män minskade med en tredjedel under 1630-talet. Förändringen speglar således den höga mobiliseringen under åren 1635-45. Man kan också observera att minskningen var särskilt stor på skatte- och kronogårdarna. Fem av dessa hade genom donationer och s.k. frälseköp skattemässigt fått frälsestatus, vilket förklarar en del. Att det totala antalet berörda gårdar reducerats kan vara en indikation på att ödeläggning förekommit.
Det finns kompletta eller nära nog kompletta häradslängder för elva olika år under perioden 1639-1665. Uppgifter från dessa dokument redovisas i nedanstående diagram. Nästan alla dokument är koncentrerade till två kortare delperioder: början av 1640-talet och början av 1660-talet. Längder för skatte-/kronogårdar finns endast för 1640-talet. Det är särskilt beklagligt att 1650-talet inte kan redovisas. En varningsflagga måste dessutom hissas för dokumenten från 1648. De förefaller vara ofullständiga.
Man kan till att börja med konstatera att häradslistorna i stort sett stämmer med ovan redovisade prästlängder. Utskrivningsmyndigheten har godtagit den lokala informationen. Häradslängderna konfirmerar den bild av tillbakagång under 1630/40-talen som skisserats ovan. Eftersom dokument saknas för skatte-/kronogårdar för senare år är det vanskligt att bedöma om trenden förlängs in på andra hälften av århundradet. I någon mån ger längderna för frälsegårdar stöd för att utvecklingen åtminstone inte vänder i positiv riktning.

Diagram 19. Roterade män i Näshult enligt häradslistor.
Häradslistor saknas för skatte/krono 1659-65

Verkningarna av mobilisering och förluster bör egentligen studeras i gårdarnas, eller i varje fall byarnas utveckling. Det är ett både omfattande och vanskligt projekt. Data har stora brister, framför allt på grund av att databaserna inte är definitionsmässigt stabila över tiden. En sådan studie ryms inte inom ramen för min uppsats. Jag får nöja mig med att ge en samlad bild av socknens resurser i form av antal hushåll och vuxna individer.
Beskrivningen bygger på en våghalsig sammanställning av data från dokument om beskattning. För att täcka hela perioden 1620-80 har jag utnyttjat register från tre olika skattesystem: förmögenhetskatten ”Älvsborgs lösen” (1620), förmögenhetsskatten ”Boskapshjälpen” (1624-39), och mantalspengen (1644-80). De förstnämnda var tillfälliga skatter. Mantalspengen, som utgick permanent från och med 1642, betalades med lika belopp för alla som kunde försörja sig. I alla tre systemen redovisas antal hushåll samt skattskyldiga män och kvinnor. Boskapshjälpen uppger kvinnor endast om de är hushållsföreståndare. Jag utelämnar där fördelningen män/kvinnor.
Serien över antalet hushåll är förmodligen mest relevant vid en beskrivning av socknens utveckling. Socknen hade omkring sjuttio hushåll under större delen av tiden. En svag tendens till nedgång under trettiotalet förstärks runt seklets mitt. Antalet skattebetalande hushåll når en lågpunkt omkring 1660. Det är ett märkligt sammanträffande att krigsmakten då firar sina största triumfer.
Återhämtningen var sedan både snabb och omfattande. Socknen hade fler hushåll än någonsin tidigare när vi närmar oss slutet av perioden.
Diagram 20. Antal hushåll och vuxna i Näshult 1620-1680.
Under de svåra fälttågsåren 1640-60 redovisade socknen kvinnoöverskott bland skattebetalarna. När männen krigade fick kvinnorna ta de tunga arbetsbördorna hemmavid.