I handelsaffären

Just i skärningspunkten för landsvägarna Jönköping – Kalmar och Västervik – Wäxjö ligger den ena av de två speceri- och diverseaffärerna i Stenlunda. Den andra har sin varelse långt hundan i våld i bortre ändan av församlingen och förekommer icke vidare i denna berättelse.

Platsen går under benämningen Hörarpa kors med hänsyn till vägarna, som skär varandra i rät vinkel. I ena hörnet låg fordom en gästgivargård, som på sin tid förvärvade sig en viss ryktbarhet på grund av att Love Almqvist förlade vissa händelser i sin roman: ”Tre fruar i Småland” till denna gästgivargård. Huset finnes ännu kvar, men numera är det ett nyktert hus, inom vars väggar en hederlig och strävsam skräddare lappar stenlundabornas helgdagsbyxor och utför annat därmed förenligt arbete i skrädderibranschen. Ibland syr han en ny kostym också, dock icke så ofta nu för tiden, ty folk köper mest sina kläder färdigsydda hos någon av de talrika konfektionsaffärerna i omkringliggande samhällen. Hantverket står på avskrivning i Stenlunda liksom annorstädes på landsbygden.

Affären ligger några meter från f.d. gästgivargården i ett av de andra fyra hörnen, som vägkorsningen bildar. Det är en rödmålad envåningsbyggnad med en vind, som användes både till lagerlokal och till förvaringsplats för allt skräp, som inte får plats på nedre botten. På ena gaveln sitter en gammal kyrktupp, som en gång i sin ungdom sett bättre dagar om ock dystrare utsikter från kyrktornet. Den ersattes med ett stort och otympligt träkors vid en restaurering i seklets början. Tuppen är illa medfaren och full av hål, genom vilka dagern lyser, ty handlarepojkarna ha skjutit till måls på den med sina salongsgevär. Trots alla skavanker är den än still going strong och har väl hopp om att leva ut ett par handlare ännu.

Inne i butiken löper en lång disk mellan väggarna, och genom denna disk avdelas rummet i två delar. Utanför disken ha kunderna sin plats, innanför densamma handlingsmannen. Genom en uppfällbar lucka i disken kan kunden komma innanför och handlaren utanför i mån av behov. På väggen innanför disken nå hyllorna från taket nästan ner till golvet. De äro fullproppade med varor av alla de slag. Nedanför hyllorna närmast golvet finns ett lådfack, innehållande socker, kaffe, salt, mjöl, kakao, bruna bönor och mångahanda andra goda och nyttiga artiklar. När handlaren skall hämta ner något från de översta hyllorna drar han ut en av lådorna därnere och stiger upp på lådkanten, varvid under skona befintlig lera och annat smått och gott ur den småländska fosterjorden trillar ner i lådan och drygar ut mjölet eller vad det nu finnes i lådan. I taket hänger stövlar, hinkar, koskällor, tofflor, rep och ett otal andra föremål för handel, vilka det skulle bli alltför långt att räkna upp här. Bakom disken ser man två dörrar: den vänstra leder in till kontoret och den högra ut till lagret och råttfällorna. En stor och välfödd sorkstam lever gott och bekymmersfritt i och under denna och liknande affärer på landet . En och annan dumdristig ungråtta, som ännu saknar erfarenhet om världens list och jäkelskap, fastnar väl i fällorna men flertalet är alldeles för kloka för att luras med så enkla doningar. Detta till skillnad mot folk, som gärna går i olika slags fällor i ungdomens dåraktiga dagar.

Till höger och vänster om ingångsdörren står en rad stolar, avsedda för kunderna. Där har jag tillbringat många angenäma timmar under årens lopp som bodhängare. Detta är den vedertagna benämningen på dem, som gärna vilar sig där en eller annan timme emellanåt för att träffa folk och höra nyheter. Där får man spörja vad som händer i bygden. Fredags och lördagseftermiddagar är trafiken särskilt livlig. Då kommer icke endast grannhällets folk för att veckohandla utan även lång­danåsbor. Det är de, som ha en halv mil eller mera till handelsboden.

Det är en lördagseftermiddag i augusti. Ruljangsen är i full gång och butiken är väl besatt av kunder och bodhängare. Ryggsäckar, korgar och kartongen fyllas av vetemjölspåsar och margarinpaket. En och annan kund lyfter lämmen i disken och tassar in på kontoret för att halsa en eller två halvor lushunnabier. Det är klass I, som i brist på bättre fuktar ett torrfängt svalg. Ingen brådska förekommer, och någon stängningstid existerar inte här. Dylika påfund hör hemma i städer och köpingar. Har ungdomen glömt köpa cigarretter eller mor jäst till degen så går det lika bra att inhandla det felan­de klockan tio på kvällen som 10 på förmiddagen.

Bjällran på stålfjädern över ingångsdörren är i livlig verksamhet. Den tillkännagiver ljudeligen när någon kommer el­ler går. Nu pinglar den igen och in träder Jocke Haj. Det är en av affärens trogna kun­der sedan mer än ett halvt sekel. I sin ungdom arbetade han i faderns kopparslageri. När kopparn blev omodern slog sig Jocke på lumpsamlarens hedervärda fastän inte särski­lt eftersökta yrke. Han for omkring i socknarna och samlade lump, järnskrot och tagel, vilka landets produkter han forslade hem i en dragkärra. ”Jag köper all skit”, var Jockes vanliga ingångsspråk vid besöken i gårdarna. När han startade hemifrån var kärran vanligen fylld av färsk eller mindre färsk strömming, som avyttrades under bortvägen. Prover på varan stack ofta upp stjärten ur kavajens bröstficka, där snobbar pläga förvara det överklassens njutningsmedel som kallas näsduk. Eftersom Jocke sedan barnsben all­tid snutit sig i näven hade han aldrig hemfallit till sådan flärd som att begagna näsduk. Det var festligt att se Jocke hala upp en strömming ur bröstfickan på en frack med eleganta sidenslag. Han kommersade nämligen med begagnade kläder också, och på grund av denna affärsverksamhet behövde han aldrig skaffa sig något nytt i klädväg. Bland andras avlagda kostymer fanns alltid något, som passade Jocke och varmed han kompletterade sin garderob. Sålunda kunde man få se honom uppträda i frack, mollskinnsbyxor och långstövlar, i vilkas skaft byxorna vore nerstoppade.

Jocke Haj är gammal och inbiten ungkarl. Han är nu nära de 70, och bor ensam i en liten fallfärdig stuga i en utkant av byn. Hushållet sköter han själv. I affären inhandlar han en limpa, ett par sillar, ett par fäkorvar – de äro kända som isterband i finare charkuteriaffärer – samt socker och kaffe. Jocke är en förmögen man efter sina anspråk. – ”Huajaj, va ja ä evitt rik”, skryter han ibland, “Ja har tietusen på banken å så pennisjonen”. Kapitalet ökar årligen, ty affärsverksamheten och folkpensionen ger ständiga överskott, och dessa pengar åker till sista öret in på banken. Ändå kan man inte säga, att Jocke lever snålt – med den standard han är van vid.

Inkommen i boden hälsar Jocke ”guda, guda” och tar en överblick över publiken. Bland denna upptäcker han rektorn för en samskola någonstans i Sverige. Rektorn är son till församlingens för länge sedan avlidne kyrkoherde och är på tillfälligt besök i hembygden. Jocke har inte sett honom på många år. Han är den som nu inleder konversationen.

”Jo i va allt en fin en när i va ong. I va allt ute på möe rummel, i söp och slogs dä gjorde i, huajaj. Tänk va eran far feck kusta på möe pengar och lösa ut er hos polisen när dom hade satt er i kurran för i hade slajets å levt rackare, huajaj”. Rektorn visste inte vad han skulle svara och var tydligen generad av fnissandet och den allmänna uppmärksamheten. Handlaren grep in och försökte få Jocke att byta samtalsämne. – ”Skulle Johan ha spik också, eller hur va dä”, sa han. Jo han skulle ha ett hundra tretumsspik. ”Dä kan ja räkna opp själv”, sa Jocke och slog sig ner vid spiklådan. “Ett, två, tre, fyra…” – Hur va dä, löste Johan ut strömmingen i lördags?” fortsatte handlarn. Alla visste om historien, ty Jocke hade skrivit ett brevkort till leverantören, och postfröken hade skrivit av kortet och så gick historien byn runt.

“Nittan, tjuge, tjuett… jo si dä va di där förbaskade sillaknallarna i Götteborg…arton, nittan, tjuge…ja skrev å beställde två låder tess tossdan…33, 34, 35 men di kanaljera iddes inte skicka silla fönn på lördan…var va dä ja va nu 31, 32, 33… men inte kan en ranta ikring å sälja sill på söndan …39, 40, 41… å dä kan en ju begripa mä näsa, att i denne varmen så va silla sur på måndan …27, 28, 29 å sur sill dä ä dä vassta en vet å inte går en ikring å bjur ut sur sill te folk …36, 37, 38 huajaj. Så silla den feck va där den va på stasjon, men då ble stinsen rasannes förstås …54, 55, 56… å skeoka bu att om ja inte hämta silla på evia momangen så åkte ho tebaks te Götteborg. Men ja hälsan mä dä …68, 69, 70… att han feck göra va han velle mä silla …61, 62, 63… för inte velle ja ha sur sell som ja sae te han. Å så åkte silla tebaks te Götteborg …69, 70, 71, 72… å så kom dä ett brev ifrå firman å di skällde å frågte, vafför ja inte löste ut silla …85, 86, 87… å då skrev ja tebaks att ja skiter i eran sura sill högaktningsfullt Johan Haj skrev ja …94, 95, 96… å sen hörde ja inte å dom mer …93, 94, 95…- nä sur sill dä ä varr än dä sura smöret nittinie, hundra. Jocke stoppade spiken i fickan direkt. Handlarns erbjudande att slå in dem avböjdes tacksamt – på så sätt undgick Jocke kontrollräkningen.

“Ja sulle hämta ett paket te landstormsområdesbefälhavarinna i Morlösa, om slaktarn har lämnat in nået?” Det var en ung man i exercisåldern som frågade. “Jo här står en säck med halvsura köttben,” sa handlarn, och Iangade ut en smutsig, illaluktande säck. “Ska dä bli rävamat?”

“Nä, dä tror ja inte, dä ska vesst bli kalas endere daen”, sa beväringen. ”Då ska dä bli buljong, da”, grinade handlarn. Det blev också buljong, men den buljongen kom det surt efter. Varenda en, som infunnit sig på kalaset, blev dödssjuk efteråt. De flesta försökte alltid hitta på något skäl att slippa dessa bjudningar, ty landstormsområdesbefälhavarinna – titeln höll hon styvt på – var känd som en särdeles lortlolla. I unga dar hade hon tjänat i så fina hus, att herrskapet satt med servett under hakan till vardags. Men det var inte alltid lätt att hitta på något giltigt skäl att inte komma, ty man ville ju inte stöta sig med ett så framstående fruntimmer i onödan.

Julius i Friareklämman tillhörde de trognaste bodhängarna. Han var nu gammal vorden och satt på undantag hos sonen, som hade gården. I sin ungdom hade han emigrerat, han som många andra i dessa bygder, till det stora landet i väster. När den stora guldfebern rasade som värst, följde han och en hans broder den stora guldgrävarströmmen till det då nyupptäckta Klondyke. När Julius kom i berättartagen kunde man få höra hårresande historier om Chilkotpasset och guldgrävarlivet uppe i dessa arktiska trakter, där livet hängde på en pinne för ständigt. Brodern dukade under där uppe, och en tredje dito, som Julius begåvade med en amerikabiljett, kom inte längre än till New York. Denne sistnämnde broder reste ut tillsammans med en torparpojke från Stenlunda gård. I New York blev de instuvade på ett emigranthotell i avvaktan på vidare befordran till brodern och guldlandet. Belysningen i rummet utgjordes av ett par gaslågor. Ingen av pojkarna hade sett en gaslampa förut, och visste inte hur en sådan manick fungerade. När de lade sig på kvällen blåste de helt enkelt ut gaslågorna som de brukade göra med fotogenlampan hemma i drängkammaren. På morgonen låg båda stendöda i det gasfyllda rummet. Så slutade deras resa till Eldorado. Julius lyckades emellertid gräva fram så mycket av den gula metallen, att han vid hemkomsten några år senare kunde köpa fädernegården i byn.

Julius hade ett lyte: en sorts spasm i halsmusklerna så att huvudet ständig rörde sig som på en nickedocka. Detta lyte var medfött och varken Julius eller någon doktor kunde göra något åt den saken. Innan Julius blev känd av ortens auktionsropare uppstod det ofta trassel och tråkigheter, ty Julius nickade alltid när roparen tittade åt hans håll, och denna nickning uppfattades som ett överbud. Han fick på detta sätt sista budet, men när klubban föll och roparen påstod, att Julius hade köpt ifrågavarande sak, protesterade denne högljutt och så blev det bråk, och saken måste ropas ut på nytt. Snart nog vågade sig Julius knappt till någon auktion utom den närmaste trakten. Han riskerade annars att få hela auktionen. Julius har ännu en broder i livet, bosatt i samma by. Han lider också liksom Julius av den där spasmen – den kallas tic på lärt språk – och den förefaller att vara ärftlig, eftersom båda bröderna lider av samma åkomma. Men när Julius tic består av nickrörelser i vertikalplanet yttrar sig brodern Jannes i skakrörelser i horisontalplanet. Det ser rätt skojigt ut när de båda bröderna samtala, ty vad de än ha att säga varandra sker det hela tiden med bifallande nickningar från Julius och nekande diton från Jannes sida.

Nu skulle Julius ha några rökcigarrer. Han tillhandlade sig några av samma sort, som handlaren använde till bjudcigarrer. Ingenting för finsmakare, men Julius var belåten med dem. ”Dom ä så bra te förvilla nattlufta mä”, sa Julius. På så sätt slapp han vädra genom öppet fönster med thy åtföljande faror i form av drag, förkylning och döden.

Bland de säkra lördagskunderna i boden saknades sällan Tjonken. Hans riktiga namn har jag aldrig hört. Fick man tro hans egna uppgifter skulle han tjänat Kungl. majestät och kronan som ”artullerist”. Ryktet ville ytterligare tillägga, att han rymt ur tjänsten och gömt sig i de vidsträckta smålandsskogarna tills K. M:t tröttnade på att efterspana honom. Han bodde tillsammans med sin urgamla, krokiga hustru i en liten backstuga långt inne i vildmarkerna, fjärran från väg och folk. Han levde på korgmakeri, tjuvskytte och tjuvfiske. Bränsle tog han i skogarna med eller utan ägarens medgivande, likaså materialet till korgar. Dessa tillverkades av ene, och smålandsskogarna överflöda av enebuskar.

Tjonken skulle ha sin vanliga ranson: tre sillar, ett halft kilo sjöskadat Riokaffe, som såldes till det facila priset av 90 öre kilot samt likaledes ett halft kilo Ljunglövs etta. Detta snus jämte Röda Lacket och Jönsepingssnus voro favoritmärkena. Medan handlarn vägde upp kaffet och harpunerade siller ur tunnan innanför disken med det vanliga instrumentet: en träslå med en spik inslagen på tvären i slåns ena ände, tog Tjonken tillfället i akt och lade in en ordentlig mullbänk ur bjudaredosan på disken. Det var en gammal näverhurra rymmande närmare en liter, och denna dosa fylldes varje morgon eller oftare, om så påfordrades, med grovt Jönsepingssnus. Ur denna fick sedan kunderna ta för sig efter behag och samvete. Tjonken tog ett djupt grepp med tummen mot de fyra andra fingrarna och murade igen hålet mellan överläppen och tandköttet. Tänder fanns inga kvar, endast några svara ruiner, som inte hindrade snusets vidare färd ner i svalget. Samma procedur upprepades, och nu var även tomrummet innanför underläppen fyllt. Den tredje portionen, tilltagen med samma generositet, fyllde upp de till äventyrs ännu befintliga tomrummen i gapet. Men denna gång hade Tjonken tydligen överskattat sin förmåga att smälta snus, ty om en liten stund började det synbarligen ”söka” honom. Ryggen gick i vågor och svaga ulkningar antydde, att den här gången hade Tjonken fått mer än han tålde.

”Var ä kvinga?” “Va säjer han?” sa handlarn. “Var ä kvinga?” upprepade Tjonken. Då begrep handlarn och tillkallade sin hustru. ”Ge mej vatten,” sa Tjonken. Hon hämtade en hink vatten, och med ett par skopor av detta sköljde Tjonken ner det mesta av det snus, som fanns till överlopps i gapet och som han inte kunde bemästra. Efter denna avsläckning var han snart krya pojken igen trots sina närmare 90 år på nacken.

I en stuga bortom sjön bor Vilda Valle. Han är infödd stockholmare, vilket gör att han anser sig stå skyhögt över bönderna i grannhället. Dem kallar han aldrig annat än bonnjäklar och bonnkaniner. Han är målare till professionen och har vistats många år i Norge, varifrån har drar sina rövarhistorier när andan faller på. Hans gamla fallfärdiga backstuga, som han hyr för 10 kronor om året, är upprutten in i grunden, men än har den inte säckat ihop. Bohaget består av en väggfast säng och några gamla utslitna paltor till skinnfällar. Han ligger i gångkläderna för att inte frysa ihjäl under vintrarna. Vidare är rummet fyllt av ett otal gamla målarpytsar. En rostig järnkamin på tre fötter brinner natt och dag under kallare årstiden. Ett fotogenkök på husets enda stol fullbordar utrustningen. Golvet ser ut som ett jordgolv på grund av ett tjockt lager jord och smuts, som får ersätta matta. Rummet är så hermetiskt tillslutet som det är möjligt i en så fallfärdig kåk. Som väl är finns det hål och springor lite överallt, vilket förhållande Vilda Valle säkerligen har att tacka för att han ännu befinner sig i livet. Men gulblek och svårt kolosförgiftad kommer han ut på vårkanten och har gjort så under de sista åren. Han har struma av den sorten, som slår sig på ögonen, vilka sitta halvvägs utanför ögonhålorna. Han har legat på sjukhus och dessutom läst i tidningar om diverse sjukdomar och på så sätt förskaffat sig en jargong om sina lidanden och åkommor. Med denna söker han att imponera på omgivningen.

”Vad har målarn fått på örat? säger handlarn ”Det ser lett ut.”

”Jo, det var en av de stora råttorna som bet mig i örat förra natten. De är så ilskna ,de där rackarna”.

”Kan inte illern hålla råttorna i schack längre?” Målarn hade en tam iller samt en igelkott i stugan. Den senare för att inte ormarna skulle bli alltför närgångna. De brukade hålla till under det trasiga golvet.

”Nej, min iller är försvunnen. Antingen har väl räven tagit den eller är det någon rackare som har skjutit den, borta är den i alla fall.”

”Sånt där kan lätt bli blodförgiftning”, sa handlarn. “Vore det inte bäst att be doktor Söderberg titta på det?”

Doktor Söderberg var röntgenläkare i L., dotterson till gamle kyrkoherden i Stenlunda och hade en sommarstuga därsammastädes. Han var just vid detta tillfälle på semester och tillhörde dagens bodhängare.

”Nä det tjänar ingenting till”, sa målarn. ”De där fotograferna de begriper sej inte på några sjukdomar i alla fall.”

När målarn handlat sitt veckoförråd säger han till handlarns pojke, som expedierat honom: ”du kan ge mej en fläta också”.

Pojken kommer fram med en vetefläta.

”Har du ingen kombination, pojk. Begriper du inte att det är en tobaksfläta jag ska ha”.

Affärerna äro livliga och pratet likaså. Veckans nyheter berättas och kommenteras. Just nu var det socknens klockare och skollärare, som var på tapeten.

”Han va åt staen mä motboka i förrgås”.

”Då va han välan fuller igen?”

“Nä fuller kan en la inte sä att han va, men gla å läpalätt dä va han nog. Han kom inhoppandes i bussen å hojtade: ja har fått en pojk i natt, å sen sprang han runterikring å krammade hännerna å sa ”tack, tack” innan dä va nåen som hade gratulerat han”.

”Unnras va frua hanses säjer om den nye klockarepojken?”

Klockaren och hans fru levde åtskils var på sitt håll sedan länge utan att vara lagligen skilda. Nu hade klockarn fått en ättling med sin hushållerska. Med frun hade han inga barn.

”Hon ble la inte tillfrågader kan ja tro.”

”Nänä. Men i alla fall hade han köpt vin i staen, å han dro opp e flaska i bussen o bjudde vem som ville ha, men dä va inte så många som drack, för di hade inga glas utan di feck drecka u putellen.”

“Ja men den som inte va gla dä va Jonasa pojk i Suggebo. Han sto käpprak bak i bussen å höll sej i hyllan hele tien. Å när klockarn kom å alljerade om sin lu så sa han te pojken: sett, sett för all del. Men pojken bara sto. Så när han hållet på å bjutt han setta nåra gånger så la han hännera på pojkens axlar å tröckte ner honom på sätet. Men pojken hoppade upp som en blext den ene gången ätter den annre å klockarn tröckte ner honom lika fort. Si han trodde förståss att pojken hade sån respekt för lärarn så han ville stå liksom i givakt för honom. När han klämde ner honom för sjunde gången skrek pojken ”aj ,aj lätt me va, för ja kan inte setta, ja har vatt inne hos doktarn å han har skuret en bålde i r… på mej, å ja har inte kunnt setta på flire dar”. Å då ble klockarn lite snuen förståss, men rässom dä va så va han i gång igen å iIIfänades som en enebärsfis ien vantatumme. Dä va så en rakt kunne skratta på sej.”

”Ja inte va dä unnerlitt att frua hanses tröttnade på’an å ga sej iväg. Penga te mat dä feck ho inga, å när ho hämtade mjölka hos prästabonnen å satte’na på fastebroa så va han framme å lapa i sej vadden droppe å sen bara grinade han när ho satt där å tråka i sej mjölgröten utan nåe grötadopp, så dä va nog ingen sinneskur å va geft må den skråen.”

Det var Jonas i Sumparump, som talade sist. Jonas hade ett horn i sidan till klockarn sedan länge. Klockarn hade beskyllt Jonasa jänta för te å ha revet sönder ett bla i skolans läsebok,å ättersom boka va ny så kunne ingen annan skyllas för illdådet. Jäntan nekade hårdnackat trots stryk, fick ännu mer stryk och kunde i alla fall inte förmås att erkänna. Jonas gick till prästen, som undersökte boken med förstoringsglas och fann, att den blivit skadad vid inbindningen. Det höll på att ta hus i helsike för skollärarn, och hade inte prästen lagt sej ut för honom och denne gjort avbön så hade nog Jonas stängt skolan. Åtminstone påstod Jonas det själv.

”Ja en konstig kropp dä ä dä allt. La i marke te när han å prästen sjongde opp liket ätter Blankamaja häromsistens? Han kom i grå sommarrock mä trasitt foder, som hängde å slängde ner på hälarna på honom.”

”Ja di få sä va di vill om han, men e bra not dä har han i alla fall.”

”I dä fallet ä dä ingen som har kasserat honom, för sjonger dä gör han bra. Fast mot gamle klockare Åström i Skire ä han ju bara banet.”

”Ja dä har ja hört säjas, att han skulle ha den bäste not, som fanns i hela stiftet. Men ja har allri hört han för han va botte långt inna ja kom åt di häre traktera.”

”Men så har ja hört honom. Å dä va samma år som ja läste för prästen, som han spräckte örhinnera på en gammel käring en julottemorron.”

”Å, dä ä la lurj?”

”Dä ä dagsens sanning för ja va där själv mä min närvaro. Åström va rätt så glaer i brännvin, å nog hade han tatt sej ett par redia knektasupar innan han kom opp i ottan å satte sej te oljeverket. Varmt va dä i körkan å varmare ble dä utå allt folket, för körkan va fullsmockader som e sellatunna.”

”Ja, dä skulle la va på julottan, för i vanlia fall hade de gott om plats i den körkan. Pastor F. va inte den som drog dit dom. Han töckte bätter om kroppaspis än själaspis.”

”Apperpå dä,” sa en annan röst, ”har i hört när pastor F. kallades till Fia på fattistuvan, som velle ha nattvarden för ho trodde att ho skulle dö. Ho hade hatt en markvardi dröm, å pastorn ba henne berätta. Jo, ho drömde att ho va dö å kom till himmelen. ”Hur såg dä ut där då,” sa pastorn. “Jo, sa Fia, dä va som te komma in i Skire körka: dä satt en å sen en hängde på bänka.”

”Då ska ja tala om hur det hände sej, när han var å döpte ett statarebarn på Ballaby,” infäll en annan bodhängare. “Som i hörde så va pastor F. möcke gla i mat. Kom han te nåen förrättning ute i socknen, så frågade han alltid: har i ostekaka? Å dä gjorde han nu mä. Men den fattie statarn had ingen ostekak å bju på, så prästen feck gå utan fägning med dä bästa han vesste. Når han gått ett bra stöcke, sprang statarn ut på fastebroa å skrek: töcker pastorn om ål? Glad i hågen vände pastorn om å beredde sej att smörja kråset. När han kom tillbaka till huset stod stataren där å rev sej i huvet å sa: “Ja, då va dä la jävven så synn att ja inte hade nån te bju pastorn på.

När skrattet hade tystnat, upphov sig en röst: ”men vi fick ju inte veta hur dä va mä käringa å de spräckte örhinnerna.”

”Jo, dä va nu så, att när klockarn drog till med ”Var hälsad sköna…” så va dä en fluga, som onade ve i värmen å satte sej på klockarns notabok, just där psalmen börjades. Klockarn såg ju inte så noga, han töckte förståss att dä va en not, å så klämde han i. Men då ble flugan liksom lite rädder, å inte unnerlitt va la dä, så som han vrokte, å tog nåra små fjät oppåt blaet. Klockarn följde ätter å flugan kravlade länger å länger oppåt, å te slut ga klockarn te ett illvrålanne, när han försökte ta tonen så högt, som flugan hade kommit så rappninga böjade lossna i körketaket, å dä va då som örhinnera sprack på käringa, som satt strax breve. Men ve dä att klockarn drämde i mä allt va han orkade så ble flugan rädd å flög väck, å väl va la dä, för dä ble ett falitt allo i körkan i alla fall. Klockarn feck börja om igen ifrån början men sen geck dä väen som dä skulle”

”Apperpå körka å begravning så har i la hört, att gamle Kuska – Svente har dalat å,” var det någon annan som utlät sig.

“Dä har Ia hänt i da då”, sa Jonas i Sumparump ”för han satt då i skruttamålabussen när den kom hit i går. Om dä nu inte va ett spöke, förståss.”

“Ja hörde i alla fall av hanses doter i går att dom skulle in å årna mä kista å begravning,” sa den förre talaren.

“Jaha, sa en tredje talare, ”di ga sej iväg å skulle hämta liket i går, men dä ble nog en missräkning för sventakäringen. Som i vet så har Svente luggit på sjukstugan i Skruttamåla en ti för vattenledninga va i olag pån. Så ringade dotra in te sjukstuvan i går morron å frågte hur dä va mä gubben. Å då va dä e sköterska som svarte i tillefon å ho lät så lessen å ynkeli å så sa ho: ”Svensson, jo han har gått hem i dag.” ”Va säjer i”, sa dotra, ”har Svensson gått hem?” – ”Jaha, Svensson gick hem i morse,” sa sköterskan mä den lessna rösten. Å dämmä så rände dotra hem te morsi å sa att far han ä dö, han do i dag på morron sa de på lasarettet. För si hon fattade det där om hemgången lite om bakfoten förståss. Å så reste dom in mä bussen för te ställa mä liket å ett som ett annat. På vägen mötte de bussen från Skruttamåla, å i den satt gubben på hemväg, men de såg inte honom å han såg inte dom. Så kom de te sjukhuset å ville si liket. När dom kom ut i likbon låg där e gammel dö käring, men nån gubbe så dom inte te. Så dom ble förbynnade alli hop, men ätter lite ackerderande så ble dä klart hurvuet dä hängde ihop, å att gubben åkt hem te Stenlunda å inte te himla. Så dä va inget aent å göra än te pallra sej hem igen.

När dom kommer hem, så vem får dom si, om inte strömvallakäringen å Fina Kask komma rännandes mä andan i halsen gönom Kuska – Sventes täppa, å när dom feck si sventakäringa å dotra så ga dom sej te skrika allt va di orka: ”jösses, han spökar, liket setter i köket å äter stekt fläsk.” Si dom skulle gå å beklaga sorgen å så hade di förståss bespetsat sej på en skvallerstund å en kopp kaffe. För dom hade ju sport, dom mä, att Svente tuppat å.

”Ja då lever nog Svente länge än, för dom säjer att den som di för ut för å va dö, den får dom slå ihäl mä knölpåkar innan di blir av mä dom.”

”Ja den ene dör å den andre gefter sej. Om lörda ska dä väl bli te å dra björk te Alfred å Elvira i Hiet. Dä lyser ju annre gång om sönda.”

“Jo, dä ä la trolitt. I hörde la spektaklet må deras ringaköp?”

“Nä, hur va då?”

”Jo Alfred har ju alla dar vatt snål å om sej på alla de sätt. Å nu när dom va inne te gullsmens å köpte ringar så tog dom ett ella två nummer för små, för ju minner dom ä ju billigare ä dom, för då går ätter vekt. När di hade hatt ringa ett par da så va dä alldeles omöjelitt å få av dom, för fingera svullnade opp å bejynte värka. Dom väntade i dä längsta, men te slut va dä omöjelitt te härda ut länger. Å hur de ambatades å sto i så blev fingera bara tjockare å tjockare å te sist va de tvongna å gå te smeen, å han klippte å ringarna innan han feck dom loss, å sen feck dom skicka in ringarna te gullsmen igen å göra dom större”.

”Dä kunne väl ingen tro, att dom inte sulle ge töjen, när en hatt dom på sej en ti,” sa Alfred. Men nu vet han dä tess näste gång att gullringar dom ger inte töjen. Dom får en ta te så dom passar me en gång, för de går inte ut sej som ett par skor.”



”Tittut så får i si nånting,” sa handlarn och gjorde en gest mot fönstret och landsvägen. Mycket riktigt: där kom flickorna Västervall i sin vanliga procession. Den yngsta av flickorna hade fyllt 90 år och den äldsta var nära hundra. Men de hade kallats flickorna Västervall så långt någon nu levande i socknen kunde minnas och den benämningen följde dem till graven. De bodde i en villa strax intill affären och levde på ärvda pengar. En omtänksam fader hade placerat dessa medel i Smålandsbankens aktier någon gång i en grå forntid för flickornas räkning, men när besagde bank åkte i dricket strax efter första världskriget åkte också en del av dessa medel samma väg. De hade i alla fall tillräckligt att leva av ändå av spillrorna i betraktande av den standard, de nu nöjde sig med. De trodde sig utfattiga och levde därefter, men så var det nästan bara skinn och ”skelleft” – kvar av dem. Om somrarna fanns det alltid någon avlägsen släkting inhyses hos dem. De hade nämligen en del gammalt fint släktsilver och antika möbler i sitt bo, och det gällde att konstatera varje symtom till ett eventuellt avtuppande i tid så att ingen annan av släktingarna lurade av dem någon dyrgrip, när de låg i själatåget, till förfång för de övriga arvingarna.

Vi tittade alltså ut och fick se fyra stycken utmagrade, häxliknande mumier som passerade rad i rad med 10—15 meters lucka emellan. Först kom den yngsta på grund av mera ungdomlig spänst än de övriga, som kom efter – tripp – trapp – trull. Så hade de gått i ett halvt sekel eller längre, och det väckte intet uppseende i Hörarp. Man var van vid denna tågordning.

För den handelsresande, som en måndagsmorgon i början av andra världskriget befann sig inne hos handlaren, var emellertid denna processionsordning fullkomligt okänd. Han satt just i färd med att fylla i en orderblankett på diverse förnödenheter, som böra finnas i en välsorterad speceri- och diversehandel på landet. Han var höggradigt härsken och led av en fruktansvärd baksmälla efter gårdagens sjöslag på Skruttamåla hotell med några likasinnade. Han lyfte blicken från orderkopian och lät den glida ut genom fönstret. Den första av flickorna Västanvall passerade just då blickfälte. Det merkantila sändebudet suckade tungt och återgick till orderkopian. Om en halv minut tittade han upp igen just lagom för att se andra flickan Västervall gå förbi fönstret. Han skakade på huvudet, strök sig över ögonen som för att stryka bort en synvilla, varefter han ånyo försökte koncentrera sig på affärerna. Men det var omöjligt. Handen skakade så skriften blev oläslig, och som hypnotiserad stirrade han återigen ut genom rutorna, som om han väntat fortsättning på spökkavalkaden. Och mycket riktigt; där kom den tredje av flickorna Västanvall, om möjligt ännu anskrämligare än de två föregående. Han blev vit ut på läpparna och en fasansfull misstanke bubblade upp ur den marterade själens djup och fastnade under hjässbenet, där kopparslagarna hamrade på för glatta livet. Dille? Ur stånd att skaka av sig denna hemska tanke fortsatte han att stirra ut på vägen. Och så kom då den fjärde och sista av flickorna, den äldsta och mest mumifierade av dem alla, fortfarande 15 steg efter den närmast föregående. Med ett stönande sjönk provryttaren ihop i handlarns stol och rosslade med döende stämma; ”förvisso är detta uppståndelsens morgon då de döda lämna sina grifter på väg till domen. Ve mig arme.”

Handlaren ilade till med en pilsner, och när handelsresanden hade onat vid så pass, att han kunde meddela sig med omgivningen, förklarade handlaren sammanhanget med denna underliga mumieprocession.

Handelsresanden kom sig så småningom.

Bergsten är en äldre gentleman från kungl. huvudstaden, som på grund av medfödd lathet, rika föräldrar och en viss grad av imbecillitet aldrig blivit någonting här i livet. Han är nära 70 år, goddagspilt och kaffemoster. Hans liv går numera ut på att bli bjuden på så mycket kaffe med dopp som möjligt. Han är verserad, håller tal vid begravningar och andra högtidliga tillfällen. Anhöriga till honom bekosta hans inackordering här i Stenlunda, där han varit bosatt över 30 år. För ett fåtal år sedan sjuknade han i magkräfta – efter allt kaffet? – och avled i sinom tid. Det var hans inackorderingstant, som fällde de sedermera i Stenlunda ofta citerade orden: ”om inte Bergsten dör före jul så kan jag inte ha honom kvar.”

Bergsten störtar in i boden med andan i halsen. “Det brinner i Sveafors.“ Bergsten bodde i närheten av Sveafors, en snickerifabrik, driven av tre föga drivna bröder. Den brukade brinna så där vart femte år. Detta var tredje gången, som jag minns, att den brunnit. Nu blev det liv i boden om det inte varit så förut. Närapå allesammans gav sig iväg till brandstället, som låg ett par kilometer från handelsboden. Själv kastade jag mig på en cykel och tillsammans med många andra var jag snart på väg till Sveafors. Komna halvvägs möter vi en av bröderna – ägarne, och denne kom cyklande i vildaste fart i rakt motsatt riktning, alltså bort från branden.

“Ska du inte hem å släcka,” skrek vi. ”Dä brinner ju hemma hos dej.” Intet svar. Med om möjligt ännu vildare fart gav han sig iväg bort från branden. Fötterna gick som lärkevingar, det var rakt omöjligt att få ögnamärke på dem. Så försvann han i en vägkrök i riktning mot Skruttamåla.

När vi hann fram till snickerifabriken hade taket störtat in och väggarna stod och svajade i blåsten. Snart åkte de också all världens väg. Det fanns gott om vatten i den närbelägna ån, men hela brandredskapen utgjordes av ett par hinkar och en assuransspruta. Det var som att spotta i Ålands hav. Hettan hindrade oss dessutom att komma i närheten av det brinnande huset. Om någon timme hade fabriken brunnit ner till grunden. Där gick nu de båda hemmavarande bröderna och sågo dystra och nervösa ut. Att det fanns goda anledningar därtill fingo vi veta någon tid efteråt. Det var alltid trassligt med ekonomin i bolaget, och när branden denna gång inträffade var brandförsäkringspremien förfallen sedan 2 månader och obetald. Där fick vi förklaringen till den oförklarliga och vansinniga brådska, med vilken den cyklande brodern färdades i motsatt riktning mot oss, som skulle till för att släcka. Han var på väg till Skruttamåla för att hos bolagets ombud inbetala den förfallna brandpremien innan ryktet om branden nått dit. Han lyckades också i detta vällovliga företag och brandbolaget fann sig nödsakat att utbetala brandförsäkringen. Ombudet hade nämligen skrivit ut kvittot på förfallodagen, och detta datum glömde han att ändra när den vilde cykelryttaren kom för att betala premien.

 

Av Albin Sjöberg. Barometern ca 1950