Linnespinneriet i Näshult, 1751-1755

Omkring 1720, efter Karl XII:s död, låg Sveriges ekonomi i spillror och statsmakterna fick tillgripa konstruktiva lösningar för att få Sverige på fötter igen. Under en följd av år strävade ständerna och Commerce Collegium för att uppmuntra inhemsk produktion och undslippa den dyra importen av både lyxvaror och nödvändigheter.

När det gällde textilier, och även andra varor, var problemet att den inhemska produktionen varken täckte behovet eller kunde tävla med importen när det gällde priser och kvalitet. Statsmakterna hade att stimulera produktionen och försöka stävja importen både genom importförbud och genom att förbjuda särskilt enklare folk att bära siden, broderier, holländska lärfter mm.

Det gick inte. Det var omöjligt att hindra främmande och inhemska fartyg att lägga till vid våra kuster och smuggla in textilier. Dessutom kom Ostindiska Kompaniets första återvändande båt hem från Indien och Kina 1734 med så mycket siden i lasten att det ”fyllde alla bodar i Sverige”. Kompaniet hade importprivilegium i form av tullfrihet, så det var inget att göra åt saken. Två år senare kom ytterligare två skepp hem, också de fyllda av siden och andra lyxvaror. Tyvärr hade då en majoritet av skeppsfolket tillfångatagits, dödats eller rymt, så priset var högt.

Det var brist på kunniga spinnare och vävare, allmogen vägrade att lära sig spinna och väva. De vävde visserligen åt sig själva, men den sortens fina hantverk, som var nödvändigt för att tävla med utländska varor, ville de inte veta av. De fåtaliga manufakturerna försökte värva yrkeskunnigt folk från utlandet, men prästerna motsatte sig att människor med främmande religion skulle bosätta sig här i vårt rena lutherska land.

Men ständerna och Commerce Collegium strävade på. De hade en obalanserad bytesbalans att korrigera. Exporten utgjordes till stor del av de lager av koppar och järnmalm som upparbetats under krigsåren men den totala importen av alla varor var betydligt större. ”Importen utgjorde nemligen, lurendrägerierna oberäknade, ett värde af 9,650,000 och exporten blott 6,390,000 holländska gyllen.” [Anteckningar] Med ”lurendrägerier” menas oförtullad import.

Det öppnades spinnskolor lite varstans i Sverige och 1741 års riksdag beslöt att från varje socken skulle ett visst antal kvinnor skickas till skolorna för att lära sig konsten. Kvinnorna, som knappt tjänade något på affären, vägrade snart nog. Dessutom inrättades kvinnofängelser, s k spinnhus, där ”lösa Quinnspersoner”, tjuvar och barnamörderskor, lättingar och krögare sattes att spinna, vilket gjorde att all spinning sågs som ett straff och en nesa. Dessa spinnhus finansierades f ö till en del genom de avgifter ”Comedianter och Lindansare (!)” samt krögare var tvungna att betala för att få arbeta. Även barnhusbarn, som ju heller inte hade något val, sattes i spinnskola.

Hundra år gammal linneväv från Hälsingland

Hundra år gammal linneväv från Hälsingland

1741 inrättades 11 spinnskolor i Sverige varav 3 i Västernorrland. Lingarn och linneväv fick där stor betydelse som handelsvara. 1736 grundades Flors linnefabrik i Hälsingland och där inrättades en spinnskola som fick stor betydelse för linslöjdens utveckling i Hälsingland och Ångermanland. De andra spinnskolorna gick sämre öden till mötes, som vi har sett.

Staten hade försökt vädja till folkets patriotiska sinne och, när det inte hjälpte, tog de till pengar. Manufakturcontoiret inrättades.
1739 inrättades en Manufakturfond, styrd av ett Manufakturkontor, vars uppgift var att stödja alla slags manufaktur genom räntefria lån och andra bidrag. Manufakturfonden finansierades delvis genom en 5 % avgift på införseln av varor som kunnat tillverkas här i landet.
Så under vissa förutsättningar kunde det vara lönsamt att starta en manufaktur och tillverka garn och väva det.

Man får skilja mellan spinnhus och spinnskola, även om ordet spinnhus används även för spinnskolorna. Spinnhusen var ursprungligen korrektionsanstalter, medan spinnskolor var just skolor. Men eftersom man väl inte kan tänka sig att lösa Qvinnspersoner automatiskt var skickliga spinnerskor så måste det även på spinnhusen/korrektionsanstalterna ha funnits spinnskola. Och, för att trassla till begreppen ytterligare, kunde spinnskolor kallas spinnhus. Det fanns också Spinneri Fabriquer.

De mera frivilliga eleverna på spinnskolorna kunde efter genomgången utbildning spinna i sina hem och leverera till ett väveri eller en mellanhand eller också kunde de, som vi ska se nedan, arbeta på spinnerier.

Men trots allt motstånd och bekymmer så tar textilproduktionen fart i Sverige under dessa år. I själva verket ökade produktionen så mycket att man omkring 1750 fick slå till bromsarna. Bidragen drogs in, nya manufakturer fick inga tillstånd, och hemvävning i städerna förbjöds.

Det är nu Näshult kommer in i bilden.

Men först måste vi presentera Anders Salomon Hanell.

Linnefabriken i Kalmar

Vem var då Anders Salomon Hanell?

I mantalslängden 1747 för Kalmar återfinns Anders Salomon som fabriqeuer på Line Fabriquen i Kalmar. Det gick snabbt, 1745 angavs han vara boddräng.

I mantalslängden för Kalmar 1751 finns Anders Salomons Fabrique beskriven.

Och här finns en liten anteckning som intresserar oss. 1751 fanns det en spinnskola i Näshult!

Köpman och fabriqeueren Anders Salomon Hanell
Mäster Johan Ljungström
Gesellen Hillerman
Dito Sigmundus Niss

Fattiga lärlingar:
Johan Creuter, Abraham Åkerman, Sven Schurberg, Jonas Linroth, Peter Inelin, Zach. Lundahl, Peter Linqvist, Lars Fernström ?, Adam Svensson, Eric Norberg, Jacob Luthen.

Spinnerskor vid nuinrättade Spinnskolan i Hagenäs och Näshults sochn, under Spinnmästarinnan Anna Hagman.
Här nämnda spinnerskor:
Marja Åberg, Catharina Liungstedt, Catharina Hagman, Greta Norberg, Catharina Svensdotter, Ingrid Berg, Lisa Hasselbom, Ingrid Stalett?, Kierstin Hagman, Greta Häsling, Sara Biörnstedt, Catharina Nyqvist, Lisa Keijserberg, Marja Rosengren, Lisa Lindqvist, Sara Appelgren, Anna Maja Nettelbom, Stina Lindgren.

Vid Bomulls spinneriet, fattiga spinnerskor:
Elisabeth Biörnsdotter, Karin Biörnsdotter, Kierstin Hellström

Linnegarns Spinnerskor på Enkla ??
Fattiga spinnerskor:
Catharina Andersdotter, Helena Andersdotter, Sara Svensdotter

Spinnskolan i Näshult

Denne driftige man, som drev en av Kalmars tre fabriquer, hade således en filial i Näshult. Vi återfinner anteckningen om linnespinnerskor i mantalslängden för Näshult 1755.

Fabriqueuren And. Salomon Hanells antagna Spinnerskor wid dess Line Fabrique i Callmare:

Catarina Hagman
Kierstin Hagman
Maria Hagman
Greta Norberg
Catrina Nessling (skriven å Serarp Södergård)
Karin Svensdotter
Lisa Lindqvist
Maria Haselbom
Catrina Nyqvist
Ingeborg Engdahl
Lisa Bogren
Annika Nyqvist

Denna Spin Schola är wäl enligt Fabriqueren Hanells till dessa Pigor utgifna antagnings Sedlar, angifna woro i Hagenäs men wore Skolan i Torpet Kampatorp under Kulleboda Sätteris Hushåll

Så redan 1751 fanns Spinnskolan i Näshult, trots att den inte nämns i Näshults mantalsskrivning förrän 1755.

Från början kanske Spinnskolan huserade i Hagenäs, ett torp under Näshults säteri, men flyttade sedan till Kampatorp, ett torp under Kullebo. Mellan 14 och 18 flickor satt i torpet och spann. Flera av dem är kvar hela tiden från 1751 till 1755 vilket tyder på att det inte var en spinnskola i egentlig mening utan snarare ett spinneri. Catrina Nessling var spinnerska redan 1747, så hon kunde nog konsten.

Frågetecken kring spinnskolan

De magra uppgifter vi har om spinnskolan i Näshult väcker många frågor.

  1. Varför hade Hanell startat en spinnskola i just Näshult?
  2. Vilka var flickorna? och vem var Anna Hagman?
  3. Hur fick de rum i dessa små torp? Enligt husförhören var torpen dessutom bebodda av vanliga torpare.

Omkring 1750 gällde dessa förutsättningar för att driva ett spinneri.

  1. I slutet av 1740-talet tog Manufakturkontoret tag i problemet med bristande spinnande. I åtgärder som påminner om Sovjettidens planekonomi beslöt man att i varje län skulle endast en typ av spånad tillåtas. I Dalarna spanns endast bomull, i norra delen av Älvsborgs län och Halland med flera län endast lin och på andra orter endast kamull. Jag vet inte vilka regler som gällde för Kalmar län, men Hanell hade också ett litet bomullsspinneri så kanske han inte hade rätt att spinna både bomull och lin? Näshult ligger ju i kanten på Jönköpings län, och är kanske den närmaste byn till Kalmar län. Dessutom var avkastningen på spunnen bomull sämre än på lin och ull, så det verkar märkligt att Hanell på hemmaplan satsar på bomull om han kunde välja.
  2. Manufakturkontoret understödde förläggarna med hushyror, ved, ljus, verktyg och avlöning till spinnmästarinnorna, betalte premier för linnespånad samt belönade utmärkt flit med medaljer, silverskedar och annat.
  3. I samband med Adolf Fredriks och Lovisa Ulrikas kröning 1751 instiftades en medalj med inskriften ”Till heder för den qvinna som fint och snällt kan spinna”. Man ville höja statusen på spinnandet.
  4. Manufakturkontoret understödde även odlandet av lin genom införskaffande och fördelning av ”tjänligt frö”.
  5. Manufakturkontoret understödde även fabrikerna genom att förbjuda hemvävning i städerna, vilket höll uppe priserna.

Manufakturkontoret öste uppenbarligen pengar över spinnskolorna. Manufakturkontoret upphörde 1766 att vara ”ett rikets ständers verk”, sedan det uppdagats att ”mycket misshushållning, slöseri och mannamån ägt rum”. Åren 1739-1765 fick verket mer än nio miljoner daler.

Vid första anblicken verkar det helt vansinnigt att placera spinnskolan i Näshult. Det tar åtminstone tre dagar att gå till Kalmar. Det fanns visserligen väg till Kalmar, men forslandet av det färdiga garnet måste ha varit dyrbart. Men tydligen befanns det ändå vara lönsamt att ha ett spinneri här ute i skogen.

Men vilka var flickorna? Bara en av dem hade ett patronymikon. Övriga flickor hade ovanligare namn, vilket var vanligare i städerna än på landsbygden. Jag har också letat i Näshult, Åseda, Lemnhult och Stenberga, utan att hitta någon med dessa efternamn. Möjligen kom de från Kalmar och utlokaliserades till Näshult, men husförhören för Kalmar saknas för dessa år. Jag har hittat flera Hasselbom och en Norberg i mantalslängden för 1745 i Kalmar, men namnen är ju inte så ovanliga.

En annan förklaring kan vara att de tog sig nya namn när de anställdes av Hanell och faktiskt kom från trakten. I husförhören i Näshult hittade jag tre Näshultsflickor som var ”wid spinhus i Kampatorp”. Kierstin Johansson, Catrina Jonasdotter och hennes syster Annika. Kan det vara Kierstin Hagman, som tagit sitt namn efter spinnmästarinnan? Catrina och Annika var systrar och valde kanske bägge namnet Nyqvist? Vi vet inte.

300_katt

En annan spinnmästarinna i Näshult

Spinnmästarinnan Anna Hagman fanns i Näshult 1751 men inte 1755. En försiktig slutsats är att hon under något år eller några månader lärde upp flickorna och sedan försvann till nästa spinnskola.

Det kan ha funnits personliga kopplingar mellan Hanell och någon i Näshult. Vår gamle vän Anders Ehrenström kom nerifrån Kalmartrakten och måste ha känt Hanell. De var båda närvarande vid 1751 års Riksdag och kanske vid fler Riksdagar. Ehrenström var aktiv politiskt och hade också förstånd på att få statliga bidrag (se Medicinmannen från skogarna, Vad jagade han egentligen?). Ehrenström ägde vid denna tid Kullebo, med torpet Kampatorp, där spinneriet fanns. Kunde Hanell och Ehrenström hjälpts åt med ansökningar till Manufakturkontoret?

Den andra kopplingen skulle kunna vara Hans Norberg, gift med Monsieur Anders Beckmans dotter Maja Stina och boende på Serarp Norregård. Det fanns en lärling vid namn Norberg hos Hanell och en spinnerska med samma namn, och där kan finnas en koppling. Hans Norberg dök upp i Näshult från ingenstans, dock var han inte född i Kalmar. På Serarp Norregård fannas det i vart fall i slutet på 1700-talet en linbastu, så då odlades det i alla fall lin. Norberg var också gästgivare med skjutsstation, så han hade möjlighet att transportera garnet. Man ser framför sig hur någon beställer skjuts till Kalmar, och Hans slänger upp en säck extra bland bagaget.

Det var nog trångt i Kampatorp. Två av torparens döttrar hakade på skolan. Vid deras namn, Annica och Cathrina, finns en liten anteckning ”wid spinhus”.Fodd_anteckningDet finns också en anteckning vid pigan Kierstin Johansdotter, boende i Götestorp. Sid 78 Född 11 jan 1728, dotter till Johan och Ingeborg i Beskvarn.

Kampatorp ligger ute i skogen mellan Smedstorp och Kullebo. Nu finns inte ens väg dit ut. Men det är bara 1,5 kilometer till Kullebo så kanske de inlogerades där. Det är ännu närmare till Smedstorp, knappt 1 kilometer. Men det finns ingen antydan i husförhören om närvaron av alla dessa kvinnor.

Mer om Anders Salomon Hanell

Anders Salomon hade en rätt imponerande volym på fabriken. Nästan 40 anställda. De lärlingar som räknas upp i Mantalslängden antar jag var sysselsatta med vävning. Det spanns också bomull i hans fabrik. Åtminstone under första hälften av 1700-talet var bomull en lyxvara, som måste importeras, vilket kostade. Avkastningen på spunnen bomull var sämre än på lin och ull, vilket visas av ständernas cyniska beslut om Dalarna vid fördelningen av lin-,ull- och bomullsspinningen mellan länen. I Dalarna fick endast spinnas bomull, ”emedan bristen på andra näringsmedel gör folket nöjdt med den ringa vinsten deraf”.

Anders Salomon Hanell tillhörde (förmodligen) en ganska stor släkt i Kalmar, med rådmän och handlare. Han var nog lite av en storgubbe, fabrikör och riksdagsman som han var. Kan han också ha varit ryttmästare eller fanns det två Anders Salomon? Den här boken återfinns i Libris:

Bok: Tal hållit på kongl. maj:ts wår allernådigste konungs krönings dag den 29 maij 1772. För Calmare stads cavallerie corps af deras ryttmästare Anders Salemon Hanell. Calmar tryckt hos Lalrs [!] Lindebla

Han gifte sig 1752 med Catharina Helena Swebilia, född 1730 i Stockholm, dotter till sekreteraren vid landtullen, tullförvaltaren och borgmästaren Gerhard Swebilius och Helena Maria Laurin. Även Catharina Helena tillhörde en släkt med många representanter i Kalmar.

Anders Salomon Hanell dog 1775.

Kampen för inhemsk tillverkning

Ständerna och Manufakturkontoret hade bestämda åsikter om inhemsk tillverkning och gjorde allt för att minska importen av lyxvaror. ”Det gjorde sig till målsman för det allra strängaste skyddssystem; det ville icke höra talas om någon utvidgning af näringsfriheten och tyckte icke, att statens förmynderskap eller manufakturidkares anspråk på skydd och hjälp kunde sträckas för långt”. [Wikipedia]

Så Frihetstidens märkesmän och -kvinnor gjorde vad de kunde för att göra Sverige självförsörjande.

Carl von Linné, då nyutnämnd professor i medicin, gjorde 1741 tillsammans med sex lärjungar sin välkända resa till Öland och Gotland. Resans ändamål var att hitta svenska ersättningsmedel för då dyrbar import. Linné skulle försöka finna gräs och växter som kunde användas för färgning, andra växter som kunde användas för medicinskt bruk eller att hitta ler- och jordarter som kunde användas till porslin eller tobakspipor.

Jonas Alström, han med potatisen, startade tygmanufaktur i Alingsås, även sidenväveri, och drog också igång sockertillverkning. Han startade en fårfarm, för ullens skull. Under flera år hade Alström ensam rätt till tillgängliga pengar från Manufakturfonden. Han tog hit arbetskraftsinvandring från Tyskland, 3600 kvinnor, vars resa betalades av Manufakturfonden. Genom Stephen Bennet, som Alströmer lockade hit från England, grundades Flors linneväveri i Hälsingland.

På Canton, en specialuppförd by utanför Drottningholms slott, etablerade sig en manufaktur för eleganta produkter som finsmide, spetsknyppling och sidenväveri. För produktion av siden lät drottning Lovisa Ulrika plantera mullbärsträd till silkesmaskarnas uppfödning. Sidenvävare från Frankrike kallades till Sverige för att väva, men tillverkningen fungerade inte särskilt bra i det svenska klimatet och lades ned efter tio år.

På 1700-talet odlades tobak överallt på Stockholms malmar. Tanken var att alla städer skulle odla tobak så att Sverige kunde bli självförsörjande. Städerna ansågs mest lämpade för odling för där fanns det gott om arbetskraft och rikligt med gödsel! Drygt 70 städer började odla med mer eller mindre gott resultat. Även på landet odlades tobak. Så småningom kom man till insikt om att den pekuniära avkastningen på åkerjorden var högre om man odlade spannmål än tobak, så då fick statsmakterna slå till bromsarna där. Vilket inte var så lätt, när bönderna vant sig vid tobak.

Men det är en annan historia.

//Eva Kornby, Haddarp, Näshult, dec 2014

 

Ett stort tack till Karl Jungenfelt, Lillängen, som hittade anteckningen om spinnskolan och tipsade mig. Tack, Kalle! Det har verkligen varit en spännande resa genom 1700-talets ekonomiska teorier och politik. Min främsta källa har varit ”Anteckningar om Frihetstidens ekonomiska politik” av J.W. Arnberg. En bok lika spännande som en deckare.

http://archive.org/stream/anteckningaromfr00arnb/anteckningaromfr00arnb_djvu.txt

Arnbergs språk är en ren njutning att läsa. Det skrevs en hel del nymodig ekonomisk teori i mitten på 1700-talet och här är reaktionen, som den beskrivs av Arnberg.

Emot denna forskning och deraf följande fordran på större frihet uppträdde alltmera förgrymmade de gamle kämparne, i början hånande de nymodiga theorierna och ungdomens öfvermod, samt anklagande den för nyhetsmakeri och brist på patriotism, och slutligen att stå i sold hos utländingen, hvilken genom allehanda skändliga medel sökte qvarhålla landet i dess ekonomiska träldom.

Medan jag letade efter kopplingar mellan Ehrenström och Hanell hittade jag en farbror till Ehrenström som var gift med en dotter till en Caspar Henell. Rådmannen, borgmästaren och handlanden i Kalmar, släkt med Hanell, hette Caspar Abraham Hanell. Se där, där har jag min koppling, släktskap genom gifte, tänkte jag. Men ack, det var två skilda Caspar Hanell/Henell, dom var inte ens släkt! Sådant är forskarens liv!

Övriga källor: