Skörd

När Erik ger ax ger Olof kaka, säger ordspråket och den 29 juli skulle alltså rågen vara mogen och färdig till skörd. Man började med att skörda brödsäden, rågen först sedan kom vete och korn och sist havren. Det var ett tungt arbete för både män och kvinnor, då allt togs av och bands för hand, med liar som slåtterredskap.

Jag låter återigen mina tankar gå långt tillbaka i tiden, till den tid då bonden vid åsynen av det åkerfält med fullmatade ax och som gav hopp om riklig och god skörd, dock visste att det skulle bliva ett tungt och slitsamt arbete för såväl män som kvinnor att skörda detsamma.

Så tager arbetet sin början. Det var männen som gick före och slog av säden följd av kvinnorna som tog upp och band den i lagom stora kärvar eller ”nekar”. Bandet utgjordes av en viss mängd lagom långa sädesstrån. Det var en verklig konst att i hast tillverka ett band att binda ihop neken med så att det höll. Männen hade alltid på sina liar en s. k. ”flökt”, d.v.s. en båge, inuti spänd med väv för att stråna skulle falla åt ett håll, framåt när lien skar säden. När så säden var mejad och bunden, plockades nekarna ihop i högar, jag tror att det var 12 ”necker” att ställa runt den uppsatta sädesstören eller ”kraken”, och över 4 s.k. hattnecker. Inga ledsamheter vilade över skördedagarna och mor i huset hade mycket att göra med att förpläga skördefolket med mat och dryck i rättan tid. Säden fick sedan stå ute och torka ganska länge för att bliva helt genomtorkad. Inkörningen av säden skedde i höhäckar dragna av oxar, på en del gårdar användes hästar. I häcken var mestadels två, en som körde och en som tog emot de uppkastade kärvarna. Kärvarna skulle läggas i mitten av häcken med stubben uppåt. Neckarna måste behandlas varsamt såväl vid ilastningen i häcken som vid urlastningen då annars säden lätt kunde falla ur. När så häcken var lastad, gick det i sakta mak hem till gården för urlastning i ladan, för att sedan fortsätta på samma sätt till skörden var bärgad.

Men att vädrets makter inte alltid voro så välbevågna därom vittnar en händelse från min ungdom, närmare bestämt i juli 1914, en händelse som visar hur ett lokalt oväder på några få minuter kan spoliera skörden och förorsaka stora förluster. I ett tidningsurklipp, hämtat ur Smålandsposten, står att läsa följande:

Fruktansvärt oväder över Näshult.

Hagel stora som hönsägg — vägande ända till 110 gr — Två kor dödade. ”Ett våldsamt åskväder drog i lördags em över Näshultstrakten. Vid 4-tiden föllo stora tunga regndroppar och vid halv 5-tiden bröt ovädret löst. Ett hagelregn vars make man ej sett i mannaminne, lät ej vänta på sig, utan föllo hagel stora som hönsägg, helt naturligt åsamkande stora skador. Rågen, som nu står så rak, knäcktes, havren urpiskades och det nyslagna höet nästan fastpiskades vid marken. Fönsterrutorna krossades på flera ställen och genom papptaken slogo jättehaglen igenom. Till och med tegelpannor på husen sönderslogos. En person som fann sig road av att väga de väldiga haglen kom till resultatet, att det fanns flera som vägde ända upp till 110 gram.

Termometern som före ovädrets början visade plus 26 grader i skuggan, sjönk på några minuter ned till plus 15 grader.

Marken blev under hagelregnet, vilket varade i omkring 20 minuter, nästan alldeles betäckt av is och ända till söndag em lågo ishögar kvar. Ja t.o.m. igår afton hittades enstaka hagel här och där.

Den plats, som utgjorde centrum för ovädret synes ha varit Beskvarn. Området har dock ej varit särdeles stort, ungefär en tre kilometer bred fåra mellan Haddarp och Rösjöholm mot Åsheda.

De skarpa åskknallarna företräddes av skarpa blixtar av vilka tvenne kor tillhörande lantbrukaren Melker Sandkvist i Råsa dödades.

Även fåglar, såsom skator, hittades döda, med all sannolikhet träffade av haglen. Förskräckelsen var allmän både bland människor och djur. ”

Föregående Nästa