Somrarna i kyrkbyn

En Näshultsrapsodi

Av Stig Rydeman

(Växjö stifts hembygdskalender, årg. 65. Växjö 1974)

Lite avskild, som en värld för sig, låg kyrkbyn, Men isolerad kände man sig inte där. Vi var rätt många i prästgården. Vi levde i god sämja med grannarna i byn : arrendatorns, kantorns och småskollärininnan. Så gott som varje dag kom det folk från socknen med ärenden till far. Gästande släktingar och vänner, ofta långväga sådana, förde med sig en stimulerande fläkt utifrån. Aldrig upplevde man den lantliga ron i kyrkbyn så starkt som när man efter skolårets slut vände åter dit från stadens buller och damm. Och aldrig var byn så, vacker som då i en skrud av körsbärs- och äppleblom av skärt och bländande vitt. Gräset var högt och skimrande grönt, Hundlokor i tusental höjde över det sina vita, vajande kronor. Maskrosorna lyste utmed vägkanterna ljust och livsbejakande. Syrén och pion var i färd att slå ut. Luften var full av vällukt och ett sövande surr av humlor och bin. Mötet med försommaren i kyrkbyn och den jublande glädje jag kände över att vara hemma igen hör till mina intensivaste minnen från barndoms- och ungdomsåren. Detta var på 20-talet och i början av 30-talet, när livet i mycket ännu var en idyll, låt vara en bedräglig skenidyll.

*****

Vad som främst präglade livet under sommarloven var just den ständiga och nära kontakten med naturen. Redan i trädgarden mötte man den i all dess rikedom. Och hela dagarna stod dörrarna öppna ut mot den. Trädgården var stor och lite vildvuxen som en prästgårdstradgård brukar vara och den hade allt som hör en sådan till : jasmin och kaprifol, kacklande höns och kaniner i ståltrådsburar, krusbärs- och hallonbuskar, syrénbersåer och krocketplan. Och höga träd, härliga att klättra i. Jag tänker särskilt på de många körsbärsträden. De var väl vuxna och hade bekväma klykor att sitta i. Högt uppe i topparna satt man, fri och fredad, med landsvägen och kyrkbyn under god kontroll. Och inom nära rcäkhåll hade man grenar dignande av bär. Man stoppade munnen full av dem så att kinderna putade, sög i sig all deras ursprungliga friska arom och doft och blåste kaskader av kärnor upp emot skyn.

Alldeledes inå knutarna låg lövängen, där man i tjällössningstiden letade efter blåsippor bland de halvruttna löven under hasselbuskarna och där man som liten byggde vattenfall i den lilla bäcken när vårfloden kom. På sommaren var ängen brokig av blommor: ängabullar, tjärblomster, nattvioler, åkervädd. Och full av fågelsång.

Trädgården sluttade mer mot en skogsbekransad liten sjö. I äldre handlingar benämns den omväxlande Näshults- och Kyrkesjön, nu kallas den vanligen Prästgårdssjön. Nrer vid den höll vi till så gott som varje dag. Vi rodde, drog upp fisk — mest abbprrar av den småväxta typ som brukar kallas tusenbröder — vi solade oss på klipporna bort ai viken och rutschade då och då ner i det svala men lite grumliga vattnet.

I lagården följde vi allt som rörde djurens liv, där hoppade vi i höet uppe från rännet, där hämtade vi mjölken på kvällarna. Stod i kö tillsammans med skräddaren, Fina i ”Amerika” och kantorns piga, medan mor Hilda med vana tag drog strålar ur kospenarna så att det skummade i mjölkspannen. Hon pratade med korna medan hon mjölkade, grälade på dem när de slängde med svansarna i ansiktet på henne. Gärna höll vi till i stallet, kanske allra helst i det lilla utrymmet bakom krubborna med hackelsemaskinen och havrebingen. Där bjöd vi Max och Vega på bröd och socker och blev goda vänner med dem. Det var trivsamt därinne med det sparsamma ljuset genom det vänliga lilla fönstret och den ljumma doften av hö och spilta.

En del nytta gjorde vi också. Vi körde upp ved till köksspis och kakelugnar och vindade upp vatten ur brunnen innan vi fick pump i köket. Vi tog upp is till ”isskåpet” i skafferiet — det låg en pyramid av isblock under ett täcke av sågspån i skuggan bakom berget på vägen ner till sjön. Vi hjälpte mor att dra den tunga mangeln i mangelboden. Det mullrade som åskan när den stenfyllda ”kistan” rullade över dukar och lakan. Styva och glänsande drogs de fram. Vi högg och kvistade bland träd och buskar. Och vi skyfflade och kanthögg på gårdsplanen och i allén. Det var ett hälsosamt jobb som gav god aptit, och det var roligt, med undantag av skyfflingen kanske. Till och med att rensa i köksträdgården fann jag behagligt. Och i det avseendet skilde jag mig förmodligen från flertalet andra barn. Att se trädgårdssängarna fria från ogräs, att se bönor och ärtor böka sig upp ur jorden och plantorna stå i räta rader fyllde mig med stor tillfredsställelse, ja med något av skapandets glädje. Det gör det förresten alltjämt.

Köksträdgården var en rätt stor anläggning med många sorters grönsaker, från kål och morötter till tomater och sparris, vilket allt kom till matbordet i form av härliga stuvningar, soppor och sallader. En del av primörerna konserverades. Och rotfrukterna som var kvar vid sommarens slut lagrades i sandfyllda lådor i den mörka jordkällaren mittemot köksfarstun — för höstens och vinterns behov.

Det var mor som bestämde i köksträdgården, Hon gav anvisning om vad som skulle sås och planteras där. Hon var road av trädgårdsarbete liksom av lantliga sysslor överhuvudtaget.

*****

Min mor, Margit Rydeman, var stadsbarn. Hon var dotter till borgmästaren i Jönköping, Wilhelm Palmgren, och hans maka Hedvig. Hennes morfar var vice häradshövdingen Thor Hartwig Odencrants, känd som en av ledarna för den väckelserörelse som under andra hälften av 1800-talet gick fram över stora delar av Småland.

Det andliga arvet efter honom satte sin prägel också på mors hem. Det var ljust och harmoniskt. Föräldrarna hade starka sociala och kulturella intressen. De älskade musik och sång. Sjalv var mors enligt samtida berättare, en gladlynt, söt och upptågsrik flicka med ett par av stadens längsta och vackraste flätor på sin rygg.

Mor fick en gedigen uppfostran i tidens anda. Hon tecknade, målade på porslin, tog sånglektioner och lärde sig att spela flera instrument. Sedan hon genomgått Östra elementarläroverket för flickor studerade hon ett par terminer vid Richard Anderssons pianoskola i Stockholm. Och hon hyste allvarliga planer på att helt ägna sig at musiken.

Men ödet fogade annorlunda. I hemstaden förälskade hon sig i en ståtlig ung präst, Ragnar Rydeman, adjunkt hos prosten Sundelin i Kristina församling. Och 19 år gammal gifte hon sig med honom — en solig försommardag år 1908. Redan samma dag anträddes färden till Stenberga, där far hade blivit komminister. Mor ”såg ut som en skolflicka i sin vita hatt och blå cheviotkavaj med ankare på ärmen”. I den lilla byn Mo, rätt långt från allfarvägcn, fick far och mor sitt första gemensamma hem.

En del problem mötte förstås mor i hennes nya roll som prästfru på landet. Men hon tog sig an dem med friskt mod. En och annan gång gjorde väl hennes ungdomliga livsglädje revolt mot disciplinen, som när hon klättrade upp på prästgårdstaket och höll serenad för far eller när hon satte sig på lagårdsbacken och spelade dragspel för grannarna i byn. Mor förställde sig inte. Hon var sig själv. Stenbergaborna och hon lärde också snabbt förstå och uppskatta varandra. Att hon tog sin uppgift på allvar framgår av hetmes dagbok : ”Jag är så självisk och ytlig. Hjälp mig, käre Gud, att bli en sann kristen och en riktigt bra prästfru”.

Åtta år senare lämnade mor Stenberga för att flytta till Mjölby, dit far av patronus hade kallats till komminister. Men redan efter något år var hon tillbaka i pastoratet, nu som kyrkoherdefru i Näshult. Med glad iver utförde hon där vid fars sida en församlingsgärning av god valör. Hon ledde under åtskilliga år söndagsskola och syförening, sjöng med sin vackra sopran i kyrkokören och vikarierade gärna som kantor och organist. Hon trivdes väl bland sina församlingsbor och ägnade dem ett varmt intresse. Hennes främsta verksamhetsområde var dock hemmet. Som mor till sex barn och som gästfri värdinna i en stor och tungskött prästgård hade hon där mycket att stå i.

Sitt friska, nästan flickaktiga väsen behöll mor genom åren. Och det var väl mycket det som gjorde förhållandet mellan mor och barn så öppet och kamratligt som det var. Vi kände oss nästan som jämnåriga med henne. Var något på tok sprang vi dock genast till mor för att få hjälp. Hon var en god rådgivare och en mycket förtrolig vän.

Sin främsta vederkvickelse fann mor i musiken. Mellan hushållsbestyren tog hon sig alltsomoftast en stund vid pianot. Hon var sällan med oss i skog och mark. Hon avskydde att åka båt. Men hon tyckte om att syssla med blommorna i trädgården och tog sig gärna en cykelr.r. Glatt vinkande for hon iväg; till byn Serarp för att handla eller för att hälsa på hos sjuka och gamla. Att besöka dem var en angelägen uppgift för mor. Hon lyssnade till dem, pratade med dem, spelade och sjöng, delade med sig av den glädje som fyllde hennes själ.

*****

Far var mer komplicerad till sin natur. Han var tyngre till sinnet än mor, hade inte hennes ljusa optimism. Men han saknade i fördenskull inte gemyt. Han kunde vara mycket rolig, särskilt i den trängre vänkretsen. Han var snabb ich fyndig i repliken och hans tal hade ofta en uppfriskande sälta. Han hade en stark känsla för traditionen — grundad pågamla prästerliga anpr — men var samtidigt väl orienterad i nutiden. Han hade en naturlig värdighet, parad med en viss mydighet. Vi hade rätt stor respekt för honom när vi var små.

Far var inte mer än 35 år gammal när han blev kyrkoherde i Näshult, men jag tyckte nog att han såg rätt gammal ut då. Mustaschen som han bar på den tiden gjorde väl sitt till, klädseln likaså: de höga stärkkragarna, kubben och jaquetten som gärna kom på när han skulle representera i vardags. (Ett par decennier senare gick han över till blazer och sporthatt och då såg han ungdomlig ut.)

”Ragnar Rydeman älskade att vandra” står det med all rätt i den vackra minnesteckningen som ägnades far vid prästmötet i Växjö år 1965. De trägna timmarna vid skrivbordet på den lilla expeditionen avlöstes av vandringar — i tjänsteärenden eller bara för nöjes skull.

Far var en hårt engagerad man. Arbetet i församlingen var väl i och för sig inte så betungande, ty Näshult hörde inte till de stora pastoraten, även om fölkmängden då var mer än dubbelt så stor som nu. Men han var också en mångbetrodd och intresserad kommunalman med många sammanträden och mycket protokollskrivande som följd. Han fick åtskilliga uppdrag i kontrakt och stift och blev omsiders kontraktsprost. Far hade ett utpräglat ordningssinne, slarvade aldrig ifrån sig något. Predikningarna förberedde han i god tid. Breven besvarade han samma dag som de kom. I nit och plikttrogenhet var han ett föredöme.

En vandring företog far varje dag : till Serarp för att hämta posten, Den kunde ibland ta rätt lång tid, ty han gick inte sä fort och brukade dessutom alltid stanna för att växla nägra ord med dem han mötte på vägen. Han kände ju sä gott som alla i socknen och deras problem. Och jag tror, att många av far fick de råd och den hjälp som de behövde.

I Serarp bodde en hel del sommargäster, åtskilliga av dem ättlingar till fars företrädare i ämbetet, kyrkoherden Melcher Elg. Det var en färgstark och hembygdsälskande skara, med vilken far hade mycket gemensamt. En liten pratstund med nägon av dem hörde nästan till den dagliga rutinen. I början av 30-talet kunde man där också en och annan gång se skalden Hjalmar Gullberg, sittande på fanjunkare Karlssons eller fröken Hedströms glasveranda. Han hade rötter i denna bygd. Men han höll sig mest för sig själv, det verkade som om han helst av allt ville vara ifred. Vi såg på honom med nyfiken beundran, flickorna tyckte att han såg stilig och romantisk ut. Och ”Kärlek i tjugonde seklet” införlivades med lyriksamlingen i prästgården.

Allra bäst tyckte far om att vandra i skogen. Dess högtidliga sus, skiftande dagrar, dofter och ljud fängslade honom mer än något annat i naturen. Och helst ville han då ha sällskap med sina barn. Vi följde gärna med, särskilt om det var bär- eller svamptid. Vi stannede ofta; för att lyssna till en porlande bäck, för att studera myrornas märkliga levnadsvanor eller för att vakta en stund vid ett grävlingsgtyt. Ibland helt ofrivilligt, som när en tjäder med dånande vingslag for upp framför oss, ibland på uppmaning av far: Stanna barn! Andas! Njut av den goda skogsluften! Och vi insöp den fina doften av kåda och barr, mossa och jord och skogsstjärna.

*****

Att ge en sann bild av sin far och mor och sitt barndomshem är en vansklig uppgift. Man är starkt engagerad och det är lätt att måla i för ljusa färger.

Livet därhemma var naturligtvis inte bara poesi. Vardagens prosa upplevde väl även vi barn, och vi kunde säkert också förkroppsliga den, sex stycken, rätt olika till kynne och läggning, de fyra äldsta nära varandra i ålder. Och nog förstod vi, att det inte utan bekymmer gick att hålla så många barn i skola i stan för en lantpräst i en tid då sociala förmåner så gott som helt saknades.

Men visst var livet i prastgården charmfullt. Andan var frisk och okonstlad och något överdrivet moraliserande förekom inte. Om Gud och Guds ord talades på ett enkelt och självfallet sätt som gick väl ihop med den jordiska vardagen. Det förelåg inget tvång att gå i kyrkan, men det, var inte ofta som någon av oss stannade hemma. På kvällarna hölls i regel en andaktsstund i förmaket, far läste en bön och vi sjöng psalmer kring mor vid pianot.

Sommardagarna gick oerhört fort.. Det var ständigt så mycket att upptäcka och uppleva, att tiden inte ville räcka till, Då och då var vi med far pa hans resor ute i socknen. Vi åkte hästskjuts på de smala och backiga skogsvägarna och far körde ibland själv. Vi kivades om att få följa med på de stora bondkalasen med de härliga smörgåsborden och ostkakorna. Ibland var vi tillsammans med andra ungdomar i trakten och några somrar hade far privatkonfirmander som bodde hos oss. Då var det liv och rörelse i prästgården. Och mor fick ännu mer bestyr. Men mest höll vi till för oss själva hemma i kyrkbyn. Och ute var vi från morgon till kväll. Fast det gick förstås också bra att fördriva tiden inomhus. Där fanns gott om utrymme för lekar och hobbies. Och där fanns böcker att läsa i.

Något bibliotek av större format hade prästgårdcn inte, men det stod bokhyllor lite här och var i rummen. I fars rum var naturligt nog teologien väl representerad. Där fanns lärda verk på grekiska och latin, bundna i gulnat pergament, och tjocka postillor i nötta kalvskinnsband. De var arv från gamla prästhem. Mest var det dock nyare böcker. Far köpte väl inte själv så många, det hade han inte råd till på den tiden, men han recenserade litteratur, främst andlig sådan, i en ortstidning, och fick på så sätt en del nytt.

Jag kan inte påstå, att jag i min barndom ägnade någon större uppmärksamhet åt böckerna i fars rum. Ingenting var förbjudet där, så den stimulansen saknades. Men när jag kom upp i de övre tonåren, den inre förvandlingens ömtåliga tid med sin oro och undran, när jag försökte komma underfund med mig själv, hände det också, att jag rotade på fars hyllor. Läste lite på måfå. Stora teologer som Söderblom och J. A. Eklund t. ex. Jag minns, att den senares ”Tro och bildning” särskilt fångade mitt intresse. Där fann jag Sven Stolpes debutroman ”I dödens väntrum” och Axel Munthes ”Boken om San Michele”, som båda gjorde djupt intryck på mig.

Vid sidan av den religiosa litteraturen hörde hembygds- och naturskildringar, personhistoria och memoarer till fars favoritlektyr. När han läste satt han vanligen i morfars bekväma skinnfåtölj, på den tiden lätt skuggad av en stor palm, I munnen hade han en cigarrcirretett. Framför sig hade han den gamla skåpklockan, som efter åtskilligt rasslande med ljudliga slag markerade tidens gång.

Intill fars rum låg det natta lilla förmaket med en ärvd gustaviansk möbel i vitt. Och med en, åtminstone i mina barnaögon, mycket fin tapet, en ljusblå sådan med en bård med skära rosor på vid taklisten. Över soffan hängde i en stor förgylld ram en ”oxatavla” av Nils Andersson och över pianot Cardons vackra litografi av Jenny Lind. Förmaket stod alltid finstädat i avvaktan på gäster och där fick vi barn inte springa omkring hur som helst. Ibland förrättade far vigslar och barndop i det rummet, och det bidrog förstås till att ge det en hogtidlig prägel. I förmaket hade mor en egen bokhylla, På den dominerade nittiotalisterna. Det var böcker av Fröding, Karlfeldt, Selma Lagerlöf, Levertin och andra i rikt dekorerade klotband.

I andra ändan av huset låg vardagsrummet. Det var trivsamt och ombonat, det hade en möbel av gulbetsad björk och hemvävda textilier i ljusa och glada färger. På väggarna hängde en lång rad Carl Larsson-tryck. Framför soffan stod ett stort runt bord, som hade en vridbar skiva med många intressanta små lådor. Kring det bordet brukade vi sitta och läsa dagens tidningar, lösa korsord, spela schack och mah-jong. När radion gjorde sitt intåg i prästgården placerades kristallapparaten med lurar och sladdar där. Var det kallt och ruggigt ute och vi föredrog att vara inomhus, drack vi förmiddagskaffet vid det bordet, medan en brasa sprakade i kakelugnen. I vardagsrummet fanns en brokig samling böcker, mest barnböcker kanske. ”Blomsterfesten i Täppan”, ”Tomtebobarnen”, ”Kattresan” och allt vad de heter är för mig starkt förknippade med det rummet. Mor eller äldre syskon läste dem högt om och om igen. Där fanns inbundna årgångar av ”Idun” och ”Hvar 8 Dag”, romantiska flickböcker, t. o. m. deckare, men också skönlitteratur från skilda epoker.

I trettonårsåldern fick jag ett eget litet rum, som byggdes till på övre hallen. Det gränsade intill handkammaren med doft av frukt och lagrad ost. Det var spartanskt möblerat och saknade eldstad, men jag mådde utmärkt där och hade en underbar utsikt över skogen och sjön. I det rummet samlade jag mina egna böcker, de flesta av dem gåvor av vänliga anförvanter, främst prästgårdens populära och boksynta moster Kajsa, Dct var historiska romaner, August Cederborgs ”Peder Fredag” och ”Önnestads präst” — kanske inte så gångbara som pojkböcker i våra dagar — hörde till dem, och ”Ivanhoe” och ”De tre musketörerna”, som jag läste med andlös spänning. Det var Albert Engströms ”Samlade berättelser” och Frank Hellers bästa. Under gymnasiståren läste jag med förkärlek engelska klassiker såsom Dickens, Fielding och Thackeray men också ryska författare som Tolstoj och Dostojevskij. Och dessa realistiska samhallsskildringar ruckade förstås en del på mina föreställningar om människorna och tillvaron.

*****

Till de sommarminnen som lever kvar med särskild styrka hör kräftfisket i Prästgårdssjön. Det var något som man såg fram emot med glädje. Premiärdagen var en festdag som engagerade oss alla, inte minst far, och även de mest morgonsömniga var då uppe i ottan för att vittja burarna. Större delen av säsongen skötte jag dock denna syssla själv, tills mina yngre bröder blivit stora nog för att få vara med.

En hel del besvär var förenat med detta fiske : att skaffa bete — färsk, silverglänsande mört skulle det helst vara — att mata burarna och att sätta dem i sjön. När detta väl var gjort brukade jag gå utmed stranden och meta upp en och annan kräfta. Den bästa platsen var tvättbryggan. Där kunde man ligga raklång på magen och titta ner på sjöbottnen. I ena handen hade jag ett snöre, i vilket ett sänke och en mörtbit var fästade, i den andra en håv. Fylld av spänd förväntan låg jag så och stirrade i vattnet medan skymningen föll på. Gräshopporna spelade, ugglorna hoade, myggorna surrade envist omkring en. Var det dessutom augusti-månsken med en glittrande ljusgata över sjön, fick man tillfullo uppleva den stämning som hör kräftfisket till.

Länge brukade det inte droja förrän man såg klor och spröt sticka fram mellan stenarna, Dct fanns gott om kräftor under bryggan. De kravlade sig fram över den ojämna bottnen, tog ett rejalt grepp om fiskbiten och började sedan baklänges vända åter med sitt byte. Försiktigt drog jag i snöret. Kräftan följde i regel med och det var bara att föra håven inunder den. Men blev den skrämd slog den till med stjärten och for bakut i högsta fart, lämnande efter sig ett moln av sand eller dy.

Ja, det var ett roligt och spännande fiske.

De första morgnarna var jag tidigt uppe, redan vid tre — fyra-tiden. Jag smög mig ner för den branta, knarrande trappan, tog mig en bulle i skafferiet eller en genomskinlig vitastrakan under det knotiga trädet nere vid köksträdgården. Luften var behagligt frisk och ren. Den hade en doft av kryddor, Men gräset var daggigt och kallt och det kändes till en början lite ruggigt att gå barfota, som jag hade för vana att göra vid sådana här tillfällen.

Sjön låg insvept i dimma. En rosa bård låg över horisonten i öster. Bortifrån viken hördes årslag. Jag kände igen dem. Det var min gode vän Hugo, arrendatorns son, som redan var ute.

Jag sköt ut båten, gjorde turen längs stranden utmed vasskanten, backade in under hängbjörkar och albuskar, letade reda på flötena och lyfte upp burarna. Det plaskade en stund när vattnet silade ur dem, kvar blev ljudet av sprattlande kräftor. Det brukade vara rätt många de första morgnarna.

Med några årtag förde jag båten ut på sjön och lät den sedan sköta sig själv medan jag plockade djuren ur burarna. När jag grep dem om ryggen, klippte de med stjärten och spretade med klorna så kraftigt, att det kunde vara riktigt besvärligt att få ut dem genom de trånga cylindrarna. Jag räknade dem, slangde i de alltför små och la de övriga i en låda. De gav ifrån sig ett säreget ljud, det knastrade som om tusentals sandkorn hade gnidits mot varandra.

Himlen ljusnade alltmer och plötsligt var solen redan över skogskanten med ett sken så stickande skarpt, att man blev alldeles bländad. Dimslöjorna virvlade iväg och försvann. Sjön låg blank och stilla. Träden speglade sig djupt i vattnet. Fackelros och videört lyste vid strandkanten. De fåglar som ännu sjöng gav med ökad intensitet uttryck åt sin glädje. Solstrålarna skänkte en sparsam men livgivande värme. Det var underbart att leva.

Jag rodde bort till Hugo. Vi jamförde resultaten. Han var rätt mycket äldre än jag, en stilig karl, lugn och trygg, lite filosofisk till sin läggning, en uppmärksam iakttagare av naturens liv. Vi satt där en stund, med båtarna sida vid sida, utbytte tankar om livet och fisket. Men han måste snart vända åter hem. Han hade en hård arbetsdag framför sig. Det var skördetid. Själv levde jag ännu i obunden frihet.

Klockan var väl bortåt sex när jag kom upp med min fångst och solen stod högt på himlen, Men hela huset sov alltjämt och gårdsplanen låg nästan overkligt tyst och stilla. Jag gick upp på mitt rum. Trots allt var det skönt att få dra sig en stund.

Vid sju-tiden hördes steg i trappan. Det var mor som gick ner. Jag hörde hur hon satte kaffepannan på köksspisen och hur hon en stund senare gick genom salen till förmaket. Där slog hon sig ner vid pianot och spelade en morgonpsalm, ofta också något av Chopin, Schubert, Beethoven eller någon annan av de kompositörer som hon mest älskade. Vid de tonerna vaknade vi åter till liv.

Men någon riktig fart på oss blev det inte förrän koskällan ljöd för andra gången. Då var det tio minuter kvar tills grötfrukosten serverades och till den fick man inte komma för sent.
Intill trädgården gränsade kyrkogården. En stenmur skilde dem åt. Vi bodde så att säga grannar med gravarna och Döden, som man ofta gör i en prästgård på landet.

Men dyster och skrämmande verkade kyrkogården inte. Det var en vänlig plats med de vackra almarna, de välskötta gräsmattorna och violerna på gravkullarna. Och med trastarna och trädgårds- sångarna som sjöng i lövverket.

Vi var väl förtrogna med den platsen. Vi hade gått där otaliga gånger med far och mor, hade stannat inför gravstenar och träkors, läst namnen på vänner och bekanta som låg därinunder. Vi hade sneddat över kyrkogården varje dag när vi som barn gick i skolan i byn.

På kyrkogården hade vi också en levande vän i kyrkväktaren, ”Ivar Väktare” kallad. Han var den fjärde generationen av sin släkt som innehade denna tjanst. Han var då i 30-årsåldern. Hans ansikte var strävt och magert, hans hår var gulrött. En kraftig mullbänk spände ut hans överläpp i en mjuk båge. Han såg lite forskande på en, med en finurlig glimt i ögonen. Vi följde honom ofta i hans arbete, var med honom uppe i klockstapeln när han ringde, såg på när han grävde gravar, hörde honom tala kärvt om människors ära och fåfänga. Vi försökte skämta bort det men jag tror inte, att det lyckades helt. Om livets villkor och människans vanskliga belägenhet visste han långt mer än vi. Redan som 14-åring, strax efter det han konfirmerats, hade han börjat arbeta på, kyrkogården. För 37:50 i kvartalet.

”Ivar Väktare” är pensionerad nu efter en lång och hedrande tjänst, men alltjämt går han gärna på sin gamla arbetsplats.

Den stämning av frid och harmoni som härskade på kyrkogården förmedlades i väsentlig grad av den spåntäckta, rödfärgade kyrkan och klockstapeln med det stora, svarta träkorset. Efter en brand fick kyrkan år 1732 sitt nuvarande, rätt säregna utseende. Den är byggd av grova timmerstockar, är till formen tolvsidig, har låga väggar och ett högt,, brant tak.

Inuti är kyrkan också intressant och vacker och den har åtskilliga av de gamla inventarierna i behåll. Bland dem lägger man särskilt märke till ett stort altarskåp med förgyllda skulpturer och målningar i klara, harmoniska färger. Det har tidigare sagts, att skåpet skulle vara ett verk av den store medeltidskonstnären Bernt Notke, i en del uppslagsböcker står det, att han har gjort det. Notke var verksam i Lübeck men hade på slutet av 1400-talet under åtskilliga år också en stor ateljé i Stockholm. Senare forskare förefaller emellertid eniga om att det inte är ett verk av Notkes egen hand. Till dem hör den tyske konsthistorikern Walter Paatz, som skrivit en diger monografi över honom. Professor Johnny Roosval håller det för troligt, att altarskåpet förfärdigats i Stockholm av några av de talrika konstnärer som hörde till Notkes omgivning. Och professor Sten Karling säger bl.a., att skulpturerna utförts av ”en okänd mästare, som tagit intryck av Notke utan att dock tillhöra hans verkstad”. Vilka konstnärerna än må vara, var det än har tillverkats, så är det väl ändå som professor Ewert Wrangel säger: ett ypperligt altarskåp, ”ett av de förnamsta i Småland”.

På vad sätt skåpet kommit, till Näshult är inte heller klarlagt. Några samtida dokument finns veterligen inte i behåll. Enligt traditionen hade det sin plats i ett polskt kloster tills det någon gång i början av 1700-talet upptäcktes och ”tillvaratogs” av en ung officer vid Smålands kavalleriregemente vid namn Lars Fix, hemmahörande i Näshult. Han deltog då i Karl XII :s fälttåg i Polen. Tolv soldater, samtlaga näshultsbor, ska under Fix’ ledning ha burit hem det värdefulla bytet till sin kyrka. I prosten Samuel Rogbergs ofta åberopade ”Historisk Beskrifning om Småland”, tryckt år 1770, tio år efter hans död, sägs det, att altarskåpet är ett krigsbyte från Polen. Hans sagesman var förmodligen kyrkoherden Petrus Danielsson, som i en ”Berättelse om Näshults pastorat”, daterad 16 dec. 1757, skriver att en av kyrksns förnämsta prydnader är ”en katolsk altaretavla, som är hämtad i krigstider ifrån Polen”. Fix var år 1703 kommenderad till Sverige för att skaffa rekryter. Kanske tog han då skåpet med sig. I varje fall förefaller det sannolikt, att det är han som skänkt det till kyrkan.

Fix ”bevistade med beröm åtskilliga fälttåg och drabbningar så uti Polen som i Sverige”. Namnen Kliszow, Thorn, Warschau, Howloczyn stod på hans meritförteckning. Efter slaget vid Poltava kom han liksom hela den svenska hären i rysk fångenskap. Men han hade tur. Han blev utväxlad mot en rysk löjtnant och kom hem igen — i tid för att vara med om slaget vid Hälsingborg år 1710, då som nybliven sekundryttmästare vid Växjö kompani. Även i fortsättningen gick det bra för honom. Han befordrades till ”äldste ryttmästare” för Östra härads kompani, adlades och fick namnet Fixenhielm och erhöll när han år 1719 tog avsked ur armén majors ”karaktär och rang”. Han gifte sig med landshövdingens dotter och blev herre till Näshults säteri.

När jag som barn under gudstjänsten satt och såg på altarskåpet framför mig hände det nog, att mina tankar vandrade från fars predikan till den oförvägne karolinen Lars Fixenhielm, vars huvudbaner också hängde på väggen. Till kyrkans övriga sevärdheter hör det ståtliga triumfkrucifixet, helgonskåpet med Jungfru Maria och Jesusbarnet, predikstolen med barockskulpturer samt målningarna i taket och på läktarbarriären, utförda år 1765 av mäster Magnus Wicander från Västervik. Vidare den rikt järnbeslagna kistan, som förr i världen innehöll kyrksilvret — däribland den vackra kalken med graverade helgonbilder på foten — samt gravhällen framme vid koret över ”den ädle och välbyrdige man” Nils Persson (Silfversparre) på Holma, en framstaende officer men hård och hänsynslös fogde under Dackefejdens dagar.

Ett starkt intryck på mig som barn gjorde den mörka tavla som hängde över ingången till sakristian. Den föreställde Yttersta domen. I helvetet stod djävulen med horn och svans. I handen höll han en treudd med vilken han rörde omkring bland ormar och nakna människokroppar. Tavlan hade tidigare haft en mera iögonenfallande placering men man flyttade på den för att, som det sades, ”kvinnorna inte skulle förskräckas och föda fula barn”.

Tavlan var målad och skänkt till kyrkan av bonden Johannes Magnusson, som bodde i Mosingetorp i Näshult och bl. a. en kort tid var kyrkvärd i församlingen, innan han i början av 1830-talet bosatte sig på gården Nässja i grannsocknen Lemnhult. Magnusson var en originell och färgstark personlighet och en mångsidigt begåvad man. Han var självlärd, ”en berömlig autodoktös”, som det, står i kyrkböckerna. Han nådde långt som målare och tecknare och var en framstående orgelbyggare; han byggde 23 kyrkorglar i Växjö stift, därav en för Näshults kyrka — ett klangskönt verk som var i bruk i 46 år. Och ”han prisade naturen på rimmad vers”, Han var Hjalmar Gullbergs mormors far.

Bänkindelningen var också något att se och begrunda, Innehavarnas namn, vanligen gårdar eller byar, stod prydligt präntade på dörrarna. Den gjordes upp år 1732 och vållade allvarliga tvister i församlingen, framförallt mellan herrskapen på de tre förnämsta gårdarna, Näshult, Kullebo och Ödmundetorp. Det tog många år innan de kunde enas om hur de främsta bänkarna skulle fördelas. Längst ner, under läktaren, fick torparna och ”inhysesfolket” sitta. Det var noga med rangordningen i Herrens hus på den tiden. Ännu i min barndom var det vanligt, att man satt, på den plats som enligt gammal sed tillkom en. De främre bänkarna undvek man dock helst. På rätt sida satt man alltid, kvinnorna till vänster och männen till höger. Såg man en hel familj slå sig ner i samma bänk — det brukede i så fall vara på karlsidan i nedre kvarteret — kunde man vara säker på, att det var utsocknes folk.

På somrarna kom det ofta turister för att se på kyrkan. Nyckeln, den största jag har sett, hängde i prästgården och vi barn ställde oss villigt till förfogande som ciceroner. De besöken utgjorde angenäma avbrott i vardagstillvaron, inte minst därför, att man i regel fick en slant för besväret. Det kom folk från alla delar av vårt land. Somliga sökte sig kanske till kyrkan enbart för att där få en stund av stillhet och ro. I så fall tror jag dock, skam till sägandes, inte att de fick något tillfälle till det, ty vår ambition var att ge varje besökare en så fullständig beskrivning av kyrkan som möjligt.

Turisterna kom ofta i fina bilar, höga, komfortabla, bensindoftande åkdon med långa, kromförsedda motorhuvar. Det var sevärdheter i Näshult! Vi ville väldigt gärna följa med en bit när de gav sig iväg. Och det fick vi för det mesta. Att få sitta bredvid chauffören betraktade vi som höjden av lycka. Fanns det inte plats för oss inne i bilen stod vi gärna på fotstegen. Vi åkte med några kilometer — ner till Bredasjön eller kanske ända bort till Njupingetorp. Och sedan traskade vi tillbaka i makadamen uppför de dryga backarna, en uppvelse e rikare.

*****

Åren har gått. Vad jag här berättat om ligger långt bakom mig i tiden. Världen har förändrats. Livet har blivit annorlunda. Strukturrationalisering och miljöförstöring hotar min hembygd. Men somrarna från förr, somrarna i kyrkbyn — min barndoms trygga lilla värld — är för mig alltjämt en ljus och levande verklighet.