Johan Karlsson föddes 24 februari 1777 på Råsa Nedregård i Näshults socken, som ende son till bonden Carl Johansson, född 1744, och hans hustru Christina Johansdotter, född 1746. Han fick ett dramatiskt liv. Han skickades i skola i Växjö och därefter till Lund, där han utbildade sig till präst. Efter ett mellanspel som lärare i Gränna blev han regementspastor vid Jönköpings regemente och så småningom bataljonspräst. Som sådan deltog han i de slag och förflyttningar som regementet utsattes för, i krigen omkring 1810, när ryssen anföll Sverige och Frankrike slogs för sitt övertag i Europa och även när Norge blev svenskt.
Han slutade som vördad kyrkoherde i Kviinge och Gryt församling, Lunds stift.
Hur kom det sig att en bondgrabb från det sömniga Näshult kunde göra en sådan resa?
Under 1700-talet var det ju oftast prästernas och adelns barn som kom till universitetet. I Smålands Matrikel för Lunds universitet anges det noga om någon är ”bondson”. Ingen kallas prästson, eftersom det var det normala. Men på 1700-talet fanns det ganska många bondsöner från Näshult som fick studera. Jag har utan ansträngning hittat 10 stycken. Jag vet inte om andelen ”scholares” i Näshult var normalt för Sverige som helhet. Det verkar dock vara ganska många för en så liten by. Kanske den vänsälle och omtänksamme kyrkoherden Jacob Stocke sådde ett frö? Eller var det tidsåldern, upplysningen, som hade kommit till Näshult?
De övriga scholares från Näshult verkar ha levat fridsamma liv som präster på landet. Men Johan hamnade mitt i krutröken. Vi vet inte hur det kom sig att han blev regementspräst, men det kan väl vara möjligt att han värvades till Jönköpings regemente under tiden han var lärare i Gränna. Det var omkring 1808, tiden för Finska kriget och mitt i Napoleonkrigen.
Kejsar Alexander I av Ryssland och kejsar Napoleon av Frankrike slöt fred i Tilsit i juli 1807. Uppgörelsen förpliktade Alexander I att gå till angrepp mot Sverige ifall Sverige inte bröt sina förbindelser med Storbritannien och gick med i Napoleons kontinentalblockad. Ryssland anföll Finland, som då var svenskt, och snart stod striden även på svensk mark. Svenskarna tvingades också hålla trupper i Skåne och vid norska gränsen för en befarad invasion söderifrån av Danmark och dess allierade Frankrike. Jean Baptiste Bernadotte, sedermera Karl XIV Johan, ledde stora franska styrkor till Jylland i beredskap för en invasion. Men Sveriges allierade Storbritannien hade 1807 i Slaget vid Köpenhamn mer eller mindre förstört den danska flottan, och fransmännen hade mer pressande åtaganden annorstädes. Invasionen blev aldrig av. Hade Jean Baptiste erövrat Sverige kanske han ändå blivit kung här, fast på Napoleons order!
Johan tillbringade 1808 vid norska gränsen där Jönköpings regemente skulle hjälpa till att slå tillbaka den befarade fransk-danska invasionen. Det verkar som om han hade en relativt lugn tid där.
1809 blev blodigare. Jönköpings regemente, med Johan som ende präst, seglade från Skåne upp till Västerbotten, där ryska trupper belägrade Umeå. Den 19 augusti 1809 stod slaget vid Sävars, strax norr om Umeå, där Johan blev sårad. Den svenske befälhavaren general Gustaf von Wachtmeister beordrade återtåg för vilket han senare kritiserades. Den ryska hären var dock överlägsen i antal, 5500 mot svenskarnas 4600, och general von Wachtmeister bedömde att det inte fanns någon möjlighet att vinna slaget. Svenskarna drog sig tillbaka mot sin skepp i Ratan, där det redan nästa dag stod ett nytt slag. Omkring 2000 ryssar och 1200 svenska soldater fick sätta livet till under stridigheterna den 19-20 augusti 1809.
Svenskarna lyckades, med flottans hjälp och förstärkningar, stoppa ryssarnas framfart vid Ratan och tvingade därmed ryssarna att dra sig norrut där de i stället plundrade staden Piteå efter en strid med staden regemente. Detta blev Finska kriget sista strid. De ryska styrkorna var bara tillfälligt hejdade men Sverige fick ett förhandlingsläge. De ryska styrkorna anses ha kunnat erövra Stockholm om inte fred slutits i tid. Samtidigt satte detta krig punkt för Sveriges stormaktstid.
1811 befann sig Johan på Gotland, där Jönköpings regemente förlagts. Det antogs vara en överhängande fara att ryssarna skulle anfalla ön. Det fanns inte trupper tillgängliga för att försvara ön, utan man mobiliserade den manliga delen av gotlänningarna och bildade en slags värnpliktsarmé. Det var den första värnpliktsarmén i Sverige och utbildningen leddes av en kapten vid Jönköpings regemente. Även Johan tycks ha medverkat på ett väsentligt sätt. Kronprins Karl Johan, sedermera Karl XIV Johan, som 1812 genomdrivit ett generellt beslut om värnplikt, ville senare ge honom Svärdsorden för hans insatser på Gotland, men avråddes eftersom det knappast var lämpligt att ge en präst Svärdsorden. Han fick i stället Nordstjärneorden, vilket också var lite märkligt, eftersom den främst ges för vetenskapliga bedrifter. Man får i alla fall anta att hans förtjänster uppskattats av kronprinsen. Som belöning för sina insatser på Gotland blev han också utnämnd till fältprost.
1812 blev fridsamt, med regementet förlagt till Jönköping och Skillingaryd. Napoleon stapplade under tiden tillbaka från Moskva och koalitionen såg en möjlighet att en gång för alla bli av med honom. Koalitionen bestod av Ryssland (så nyss vår fiende!), England och Sverige, vartill kom Preussen och andra makter. Karl Johan (utsedd till Sveriges kronprins 1811) hade förbundit sig att ställa upp med 30.000 man, och på våren 1813 skeppades bland andra Jönköpings regemente över till Rügen. Efter en lugn period i Stralsund, med garnisonsarbete, marscherade de till Wismar. Efter ett stillestånd på några veckor började invecklade krigsrörelser med långa marscher för att inringa Napoleon i Sachsen. Under hela sitt uppehälle i nuvarande Tyskland och Belgien, låg regementet inkvarterat i privathem, där de också blev utspisade. Det måste ha varit en oerhörd påfrestning på civilbefolkningen, men tydligen blev det inte några större motsättningar. Vid regementets korum deltog även de tyska stadsborna, som sjöng psalmerna på tyska, medan soldaterna sjöng dem på svenska. Ett litet men dock tecken på samförstånd över gränserna.
Jönköpings regemente råkade den 28 augusti i en häftig strid vid byn Retschow, nära Rostock. Det finns en ögonvittnesskildring av Johan Karlsson vid detta tillfälle, nedskrivet av en av regementets officerare, Magnus Hultin.
”Jag befalldes att låta avföra de blesserade till läkarna, som på avstånd idkade sitt blodiga hantverk, och träffade vår präst, liksom vi utsatt för kulorna. Denne min synnerlige vän var på visst sätt uppfödd vid regementet och kunde tjänsten lika bra som en officer, var en trevlig kamrat, men glömde aldrig att han var präst. Då jag förebrådde honom, att han blandade sig i saker, som inte hörde honom till, och att vi för våra synders skulle måste vara framme medan han vore obehörig,så svarade han med allvar: ”Jo, min bror, här höves mig vara, här är många som behöver min tröst, mina råd och jag är här på högre ordres än du.” Jag hade alltid hållit av mannen, men nu vördade jag prästen.”
Jönköpings regemente traskade runt i Europa, från Stralsund till Bryssel, ända tills kriget var över och man 1814 gick tillbaka till Rostock för att skeppas hem. Hultin berättar att under kringvandrandet åtföljdes regementet av sin maskot, en stor gul tik, kallad Bataljona, som i marschen hade sin plats bredvid trumslagaren och ensam av de närvarande tordes skälla på varje trekantig hatt, dvs officer. En vacker dag nedkom hon med en kull ”förhoppningsfulla” valpar och nu träder åter Johan in på scenen.
”Två av de vackraste valparna togos och buros i procession till fältprästen, med begäran att han skulle döpa den gula till Bataljon och den svarta till Pastor. Oaktat att han komplimenterade de hyggliga hundfaddrarna, ville han ej gå in därpå, då ingen ville anmäla sig som barnafader. Och det vore möjligt att de voro katoliker och således ej tillhörande regementsförsamlingen. Men som de tycktes hava anlag att bliva näsvisa valpar, så gav han rådet, att i rullor och förslager tills vidare upptaga dem som lönlösa fänrikar, tills de kunde skälla och vänta befordran, vadan en sådan ceremoni och fadderskap torkade in.”
Min Johan visar här sin milda humor och sitt diplomatiska sätt att avvända ett förslag, som för honom måste ha varit en hädelse.
I stället för att skeppas hem till Småland förflyttades Jönköpings regemente till Norge, för att hjälpa till att genomdriva freden i Kiel, som slöts i januari 1814 mellan Sverige och England å ena sidan och Danmark på den andra. Ett av villkoren var att Danmark avstod Norge till Sverige, vilket Norge inte gick med på. Hultin igen: ”Här gick ryktet att norrmännen i stället för att förenas, ville slåss med oss. Men vi ansåg det otroligt att sådana utsvultna hottentotter sökte hindra en sak som var beslutad av Europas kabinetter, och motstå en så krigsvan och fullkomligt utrustad armé som vår.”
Det finns inga historier om Johan från detta krig, men man får anta att han kände stort medlidande med både sina krigströtta kamrater som hade hoppats få återse sina familjer, och de stackars modiga norska gerillakrigarna. Nå, kriget blev inte långvarigt och norrmännen fick en union med relativt stor självständighet, mycket beroende på en ny konstitution den 17 maj.
När krigen var över blev Johan 1818 vald till kyrkoherde i Kviinge och Gryt i Lunds stift och slog sig där till ro 1820. Han gifte sig med dottern till kyrkoherden i Skatelöv Carl Magnus Agrell, en stor botaniker, orientalist (med syrianska som specialitet!) och närapå biskop i stället för Tegnér. Augusta Agrell, född 1800, dog redan 1826, antagligen i sviterna efter en svår förlossning då sonen Johan Fredrik föddes. Sonen avled senare samma år. I kyrkoboken har Johan med fast hand skrivit in hustruns dödsdatum och dödsdatum för två söner, allt under ett drygt år. Själv överlevde han henne inte med många år. Han dog 1833 och den ende överlevande sonen togs om hand av morfar. Johans och Augustas gravsten kan ännu ses på Gryts kyrkogård, men annars är han glömd i socknen.
Johan var på många sätt en märklig person. Han var militär och präst och botaniker. Han var kunnig i läkekonst, som han sett en hel del av som fältprost. I samband med detta lärde han sig förmodligen också, dock utan att själv begagna dem, eder och förbannelser som läkarna var frikostiga med när de försökte gräva ut kulor ur soldaterna vid fackelsken.
Tio år före Wieselgren bildade han två nykterhetsföreningar i socknen, en för helnykterister och en för måttlighetsdrickare. I ett sockenstämmoprotokoll 1832 skrev han: ”som ordet måttligt är obestämt, beslöts att därmed borde förstås i vardagslag tvenne spetsglas av 5 à 6 grader brännvin, rom, punsch eller vin, uti arbetslag högst ett glas till varje måltid och i gilleslag tvenne.” Hur mycket är då en grad? En grad ättiksyra är 4 matskedar eller 0,6 dl. Någon annan definition finns inte på nätet, tyvärr. I Kviinge anmälde sig ingen till den absolutistiska avdelningen, men 86 till den måttliga. I Gryt, där prästgården låg, fanns 16 helnyktra och 100 måttliga.
Johan försökte få en lärare till socknens barn långt innan den allmänna skolan infördes. Det stupade tyvärr på att man inte kunde hitta en bostad till den avskedade korpral som sökt tjänsten. Johan visste, av egen erfarenhet, hur viktig utbildning var.
Johans handstil är en dröm för en släktforskare och han skrev klara och juridiskt korrekta sockenprotokoll. På den tiden sköttes det mesta i socknen av sockenstämman, där kyrkoherden var självskriven ordförande. Johan fick ta ställning till det mesta. Hasslow, som läst protokollen, nämner ett förslag att införskaffa biblar till obemedlade; att behålla en ökänd tjuv och våldsverkare från socknen i fängelset; införskaffandet av den ”Ekemarckska Väfboken” för spridning i socknen; vem i socknen som skulle tillhandhålla träkol till Torsebro krutbruk; om en rävjägare som sökte premium verkligen fällt de 29 rävarna själv; yttrande angående nya namnsdagar i almanackan. Ett vitt spektrum, som synes.
I socknen låg Vanås slott och greve C.A. Wachtmeister stod fadder för Johans barn, tillsammans med bland andra fröken Wrangel, pastor Ström, och kammarjunkare Merk.
Ingen dålig resa för en småbrukarson från Näshult och därmed tar vi farväl av min gode, vänsälle Johan. Trots sina många goda sidor var han ingen poet! Inför resan 1814 från Tyskland till Norge med regementet skrev Johan en marschvisa som tydligen hade en viss popularitet. Den var nog inte lätt att marschera till! Musiken är lyckligen glömd. Vi avslutar historien om Johan med hans visa och hans lament över sin döda hustru.
I ynglingar som hemma går
förutan vapen, jag er spår
Er kysser ingen flicka mer
och inga lagrar väntar er
Men jag är svensk och krigare
som inte fruktar kulorne.
Från Tysklands slätter segersäll,
jag vandrar nu mot Norges fjäll
Vår store prins han för oss an
om segern ingen tvivla kan.
Den segrat har vid Leipzigs port,
han fruktar inte Kristian stort
En svensk är aktad i all land.
Förakta de vårt brödraband,
så skola norrmän röna få,
att ej med svenskar skämtas må
Den tolfte Karl i vintern kall
marscherade till Fredrikshall
och döden mötte honom där,
men hjältens död ej hämnad är
Nu hämndens timme slagen är
men svenskar ingen hämnd begär.
Nu bjuda vi en fridens hand.
Kom norrmän, knyten brödraband.
Ur födelse- och dopböcker Kviinge kyrkoarkiv 1780-1837. s 159. Johan har skrivit om sin hustrus död. Själv fick han bara en kort notis i juli 1833. Han var nog sjuklig ett tag innan han dog. I december 1832 skrev han av misstag in en födelse i dödboken och hela 1733 förs kyrkoboken av en annan handstil.
Sept 28. Dog av Hectik (?) i Quiinge Augusta Karlsson, 26 år, bgr 6 oct. På plåten:” Hit gick att hvila, efter en kort men vacker och nyttig dag, aftonen de 28 september 1826 Prostinnan Augusta Karlsson, född Agrell d 17 maj 1800. Gift med Fältprosten Ledamoten av K.N.O. Johan Karlsson d 22 juni1820; Moder för 3ne söner, varav en förutgått. Bröstet var för ömt för jordens tunga last, Hjertat för rent för verldens flärd, Själen pröfvad och för Himlen mogen befunnen. Till återseendet rinna för henne saknadens tårar (svårtolkad bibel(?)hänvisning).
Hon var dotter af Theologiae Doctorn Contractsprosten, Ledamoten av K.N.O Carl Magnus Agrell i Skatelöf och dess afledna fru Christina Molin samt ägde blott en syster, Carolina Fredrica, gift med Pastor Thelander i Växiö. Hennes efterlemnade barn äro s. Carl Oscar född 1 december 1821, s Johan Fredrik född d 18 juli 1826, sonen Johan Adolf född den 25 mars 1824 och dog d 11 maj 1825. ” Lett hon seglar nu den flydda uppå himlens vågor blå och dess Farkost är den skönsta Stierna som i nattens stund vår blick så gerna söker till att nå- Himlens nya gäst se neder från den sälla värld du fick, se till dem som sorgerna än skaka, se till Afsked Far och Barn och maka med din hulda blick- Slutet av GrafSkrift författad av Kong Hofp. Prosten Ström.
Eva Kornby, Haddarp, 2012.
Källor:
Husförhörslängder Näshult och Kviinge/Gryt;
Herdaminnen från Lunds stift;
Wikipedia om slagen;
Jönköpings regementes historia (nätet);
Hultin, Magnus: En gammal knekts minnen;
Kontakt med Knislinge hembygdsförening;
Hasslow G, Ett Herdaminne från Kviinge, Nyaste Kristianstadsbladet 1 maj 1937.