Axel Lindgren och Musko
Många av oss äldre här i Näshult har hört talas om Skaramuski eller Musko, som han vanligen kallades. Han var barnfödd här, var gift med Kristina och kompis med min farfar smeden Axel Lindgren. Det gick många historier om honom och det intryck man har är av en skojfrisk person och någon som det var lite synd om, kanske lite udda.
Roy Johansson kommer att berätta historierna i slutet av denna berättelse.
Här skjutsar Axel Lindgren Musko i en skottkärra.
Men hur kunde han få ett så egendomligt namn? Skaramuski låter nästan lite ryskt, eller hur? Hade hans förfader rymt från tsarens övervåld? Eller kom hans förfader från Polen och hade följt med en Näshultssoldat som återvände från kriget på kontinenten?
Det var dags att räta ut frågetecknen.
Till att börja med är namnet varken ryskt eller polskt, det är italienskt. På italienska betyder Scaramucci ”ett litet gräl om en oviktig sak”, eller ”ett kort slagsmål”. Engelskan har samma ord, ”skirmish”, som betyder en kortare drabbning mellan två mindre grupper, soldater eller andra. President Trump hade i början av sin presidenttid en White House communications director som hette Anthony Scaramucci, och det blev ett litet gräl om en oviktig sak och Anthony for ut genom svängdörrarna.
Engelsk skådespelare Grimaldi som Scaramucci
Det är också en typfigur i den italienska commedia del´arte. Scaramucci är feg, skrytsam och lätt att skrämma. Den här typen av komisk teater har rötter i medeltiden så Scaramucci eller Scaramouche var redan kring år 1800 ett begrepp i Italien. Återigen, hur kom det namnet att användas här i Näshult, långt från Italien?
Som vi ska se ärvde Musko i skottkärran sitt öknamn. Det var hans morfar som först hade blivit kallad så. Och var det ett medvetet val av någon, som tyckte att namnet passade personen? Hur många i Korsberga hade hört talas om commedia dell´arte omkring år 1800?
Det första man hittar om Muskos bakgrund är hans morfar Johannes och dennes föräldrar.
Åtminstone från år 1788 och framåt bodde makarna Per Persson och Annika Persdotter på torpet Ryssvik i Korsberga. Detta var Pers andra äktenskap, han hade vuxna barn. Per och Annika fick flera barn, bland dem sonen Johannes, född 1/1 1788. Någon gång före 1801 flyttade familjen till Sällås, också i Korsberga. Den 4 maj 1801 dog mamma Annika Persdotter av ”hetsig sjukdom”. Tio dagar senare dog pappa Per Persson av ålderdom, han var 79 år gammal. (En dryg månad senare dog min gamla bekanta Catharina Petrosina Ehrenström i Korsberga prästgård. Inget samband, men man blir förvånad över att hitta bekanta så långt borta!)
Sonen Johannes var 12 eller 13 år gammal när föräldrarna dog. Hans syster Lena var född 1784, lillasyster Stina, född 1792 27/1, och lillasyster Annica, född 1/6 1796. Det finns inga uppgifter om vart Johannes syskon tog vägen. Kanske togs de om hand av sina äldre halvsyskon.
Nästa gång Johannes dyker upp är omkring 1812. Då är han dräng på gården Holm i Korsberga, han flyttar mellan Holms torp, han har blivit trosskusk och kallar sig Skaramutski. En trosskusk har ansvaret för transportering av regementets utrustning. Det lär finnas GMR som listar trosskuskarna, men jag kan inte hitta sådana listor för Kalmar regemente eller Smålands ryttare. I vart fall så verkar Johannes ha ingått i det militära. Trosskuskar, i likhet med den övriga trossen, hade låg status. De hade inga soldattorp och de förekom oftast inte i GMR. Lönen var nog inte hög heller.
Däremot lär det ha varit vanligt (Högman Militaria) att trosskuskar fick ett soldatnamn, precis som de stridande knektarna. Jag utgår från, tills motsatsen bevisats, att Skaramuski var ett soldatnamn, påhittat av någon med ett elakt sinne för humor och som visste vad commedia dell´arte var för något.
1814 gifte sig Johannes med Lena Andersdotter, född 1784, från Lemnhult. I vigselnotisen ser vi att prästen har haft lite bekymmer med Johannes namn. Han stavar det Scharamutski, vilket får sägas vara stiligt. Paret bosatte sig på Holms torp i Korsberga och livet gick vidare. Men inte så länge. 1818 dog Lena och Johannes blev ensam. Inte så länge, han återfinns i ett par torp där det bor en kvinna med barn.
1819 flyttade Johannes till Näshult tillsammans med nya hustrun Karin (i Näshult kallas hon Maria) Nilsdotter, född i Ramkvilla 1794 (ej återfunnen). Från och med då hette han Johannes Skaramuski och patronymikon var borta. Johannes och Maria bosatte sig på torpet Kristineberg och därefter på Häggalund.
År 1822 bodde Joh Skaramuski i Muntatorpet, (Näsgärde), tillsammans med hustrun och barnen Anna Stina, född 25/3 1820, och Jonas Petter, född 20/10 1822. På gården Näsgärde bodde en brokig samling människor vars historier skall berättas senare! Gårdsägaren var Anders Sellman, gift med Stina, dotter till Eric i Haddarp Västergård. Deras dotter Eva Stina skulle så småningom bli mamma åt Johan Danielsson och CA Danielsson, ägare till Näshults säteri respektive Farstorp och anmoder till Inez Ekensäter med flera kända bybor.
Vad levde familjen Skaramuski av? Prästen har faktiskt gjort en liten anteckning vid Johannes namn: ”att fodra kreatur åt Sellman”. Så Johannes tog de jobb som fanns.
Familjen flyttade flera gånger inom Näshult.
Från 1824 till 1827 bodde familjen i Lilla Hillhult. De hade fått en son 24/7 1825 som hette Johan Magnus. Anna Stina bodde fortfarande hemma, men Johan Peter var borta. De fick en dotter Märta Lisa 1828 som dog efter några dagar. 1828 flyttade familjen till backstugan Sjöbron i Njupingetorp. Prästen gjorde en kommentar: ”slutet av socknen” som jag inte vet vad det betyder. Någon som vet?
Karin Nilsdotter dog 1839. Johannes Skaramuski som hade fattighjälp dog 1857.
Johannes och Maria hade två flickor, som hette Anna Stina, född 25/3 1820 och Johanna Gustava, född 28/7 1831. Tre barn hade antagligen dött som små, Johan Peter, Johan Magnus och Märta Lisa.
Dottern Anna Stina gifte sig med Karl Petter Karlsson, född 1827 i Stenberga. Han flyttade därifrån till Sjöbron 1855. Deras barn hette Karl Johan, född 1855, Anders Magnus, född 1859 och Amanda Kristina, född 1862. Anna Stina dog 1894 och Karl Petter Karlsson dog 1898.
Äldste sonen Karl Johan Karlsson gifte sig med Anna Christina Johansdotter och flyttade till torpet Hammarshult i Ödmundetorp. Det är honom vi minns som Musko och Roy Johansson har berättat historien.
(Ur Roy Johanssons Torp och Backstugor i Näshults socken)
1880 inflyttade till Hammarshult Karl Johan Karlsson, född 1855 och Anna Christina Jonsdotter, född 1841 samt barnen Augusta Sofia och Anders Petter. Karl Johan Karlsson som var född i backstugan Sjöbron,var född med segerhuva sades det. Efter sin morfar Skaramoski som hade härstamning från Polen blev han kallad ”Musko”, ett namn som han inte ville kännas vid. Han hade ett tjockt svart hår och var liten till växten, men han ville hävda sig.
Han hade tjänat som dräng hos Johan Karlsson i Ödmundetorp i början på 1870-talet, berättade han. Han hade då fått gräva grunden till stugubygget, där timret av den gamla fattigstugan, som Johan Karlsson på auktion ropat in, användes till timmerväggarna. (…)
1883 inflyttade från Hammarshult till Sävelund Karl Johan Karlsson ”Musko” och Anna Christina Jonsdotter. Deras barn: Anna Sofia, född 1874, Anders Petter, född 1879, Johan Alfred, född 1883 och Oskar Judin, född 1887. Dottern Anna Sofia reste till Amerika 1893. Anders Petter flyttade till Stenberga 1897.
1898 inflyttade från Sävelund till Hammarström Karl Johan Karlsson ”Musko” och Anna Christina Jonsdotter samt barnen Anders, Johan Alfred och Oskar Judin. Dottern Augusta Sofia kom hem från Amerika men reste tillbaka 1902. Året efter reste Johan Alfred till Amerika. Hustrun Anna Christina dog 1908. Sedan gifte Karlsson om sig med Kristina Jonsdotter som var änka efter skomakare Karl August Ek.
Karlsson odlade upp en del jord vid torpet och vid ån odlade han upp en mosse från vilken han bar hem säden. Gödseln bar han från gödselhögen i en säck pa huvudet ut till åkern och säden som han skulle ha malen bar han i en säck till Rösjöholms kvarn En gång var det några som ville narras lite med Musko. Det var en gesell från Stockholm som hade fått tag i en plakett, som såg ut som en medalj som de skickade till honom. Den skulle med rött band på bröstet bäras, men han uppfattade att den skulle på högra bröstet bäras. Det var som en hedersbevisning för all hans odlingsflit. Musko tog det på allvar och eftersom han antog att det var kyrkoherden som hade ordnat med det gick han fram till altaret en söndag nar gudstjänsten var avslutad och tackade för all hedersbevisning som kommit honom till del. Kyrkoherde Elg sa då till honom, att de hade bara narrats med honom.
1915 flyttade Karl Johan Karlsson ”Musko” till Källeryd från Hammarström tillsammans med hustrun Kristina. Stugan i Källeryd, som låg strax intill och hade då blivit tom. De sade aldrig du till varandra, utan han sade ho Krestin och hon sade han Karlsson. Hon tyckte inte om när hans barn kom hem och han tyckte inte om hennes. I början på 1920-talet reste hennes tre söner Gustav, Karl och Johan till Amerika. Musko kunde inte läsa skriven stil eller skriva. När han skulle skriva sitt namn ritade han bara dit sitt bomärke.
När de fick Amerikabrev, så följdes de åt upp till byn till någon som läste upp det för dem och hjälpte dem att skriva svar, for Kristina kunde inte heller läsa det. Allt emellanåt fick de lite pengar från sina barn så de kunde klara sig. En gång hade hon fått 30 kronor av sina barn och dom hade någon tagit. Musko skylde på att det var ”Blåsten” som hade stulit dem, fast det var han själv som tagit pengarna och köpt upp dem.
Musko gjorde nyodlingar omkring torpet, och eftersom han inte hade någon dragare hackade och grävde han all åkren för hand. Han hade en ko och några får samt en gris. Till vedbränsle fick han hugga torra träd i skogen som han bar till vedbacken där han brukade ha en rätt stor vedhög. Musko som var född med segerhuva påstod, att han kunde gå omkring skogseldar så att de slocknade. När det brann i Ödmundetorps utemark i mitten pa 1920talet ville de att han skulle gå runt elden, men han var då alldeles förbi så han gick hem. Han kunde också bota stolsteget i ögonen genom att läsa: ”Jag botar dig och tar bort stolsteget ur ögat och i puttefoten”. Musko ville briljera och hävda sig. Han hade tjockt svart hår, och en gång när de planterade skog satte de upp en 50 öring att de skulle få lyfta honom i håret, vilket de också lyckades med. Vid ett kalas hade Rydeman sagt till honom att han härstammade från Polen, som han erkände, och att han var en Skaramoskovisk. Skara sa han men maska ville han inte höra talas om.
Krestin hade alltid kaffe och kakor som hon kallade äggamuller att bjuda på. För torpet betalade Musko arrende till bönderna i Ödmundetorp, där det låg på deras gemensamma mark. Han var den siste torparen i byn.
I slutet av 1920-talet flyttade de från Källeryd upp till byn, där de bodde ett år, varefter de flyttade till Ekholm i Serarp. Karl Johan Karlsson ”Musko” dog 1930 och några år senare dog Kristina, sedan hon flyttat till ålderdomshemmet
Farväl
till Musko. Här är han och ho Krestin utanför torpet Källeryd.
// Eva Kornby Haddarp Näshult dec 2018
Källor:
- Kyrkoböcker
- Johansson, Roy: Torp och Backstugor i Näshults socken (finns här)
- Nätet för info om Scaramouche, commedia dell´arte, trosskuskar och en massa annat