Detta är ett triangeldrama som utspelade sig på 1760-talet här i Näshult. Det finns ganska gott om dokumentation från tiden, ändå är det svårt att begripa hur de inblandade resonerade, vad de kände och hurdana de var som människor. Det är väldigt länge sedan. Men var och en läsare får gärna tolka historien på sitt sätt.
Näshult på 1760-talet
Vid den här tiden var Petrus Danielsson, bondson från Idanäs, kyrkoherde i Näshult. Den fattige kyrkomålaren Vicander dekorerade den nybyggda kyrkan, efter något år fick han i uppdrag att måla Näshults varglappar. Uppe i Näshult låg gästgiveriet borta vid Serells uthus, det kommer inte att flyttas till Korset på många år än. På Näshults säteri bodde överjägmästare Anders Ehrenström, som i god 1700-talsanda hittar på ett tyvärr icke verksamt botemedel mot frossa och rödsot, för vilket han uppbär statlig ersättning.
Undertecknads farmors mormors farmor Maja, halvsyster till Jaen och Germund på Ödmundetorps Rusthåll och faster till en av kvinnorna i triangeln, bodde i Näsgärde med man och sina små barn.
Den stora bänkstriden är över sedan länge, Petter Michaelis, den formidabla Maria Silfversparre, Lars Fixenhielm och major Stuart är alla borta och friden har sänkt sig över kyrkorummet sedan Ehrenström tagit bort Näshults säteris stol, den som Fixenhielm slagits för i decennier.
Huvudpersonerna
Året är 1764. Platsen är Ödmundetorp, Näshults socken.
In på scenen, från Höghultshållet, kliver Vallentin Håkansson Öfverström, alfahannen, i knäbyxor och vit linneskjorta, solbränd efter arbetet på åkrarna, stilig, smart och välbeställd hemmansägare. Han är 23 år gammal. Han är ett ganska gott kap på äktenskapsmarknaden.
På tunet till Ödmundetorps Rusthåll väntar Elisabeth (Lisa) Jaensdotter, hans trolovade, 18 år gammal. Hon är dotter till Jaen, som tillsammans med sin bror Germund äger och brukar Rusthållet.
På andra sidan vägen står Carolina Ulrika Ulfsax bakom knuten vid Ödmundetorps Säteri och ser på. Carolina Ulrika är änka efter säteriägaren Johan Reinold Stuart, son till majoren Alexander Stuart. Johan Reinhold dog 13 maj 1763. Carolina blev änka med tre små barn när hon var 24 år, nu är det ett år senare.
Vallentin ville ha båda kvinnorna, Carolina kastade sina blickar på Lisas bror, Lisa ville bli ordentligt gift med Vallentin. Situationen var komplicerad, skandalen var ett faktum.
Kyrkan och rättsväsendet tog sig för pannan och försökte reda ut situationen, så gott det gick.
Detta är historien om förbjuden kärlek i Ödmundetorp.
Vem var Vallentin?
Vallentin Öfverström var son till korpralen Håkan Öfverström (se artikel) och hans andra hustru Catharina Dahlman, på Höghult Mellangård i Näshults socken.
Korpralen Håkan Öfverström var först gift med Catharina Ulfsax, dotter till Zacharias Ulfsax, (som mördades i sin säng i Tobolsk 1721,) och hans hustru Margareta Enhörning.
Håkan dog 1748 och efterlämnade tre döttrar med Catharina Ulfsax och en son, Vallentin, med sin andra hustru Catharina Dahlman.
Tydligen hade det blivit missämja mellan syskonen och Catharina Dahlman. Saken gick till tings, vid Östra Härads tingsrätt.
Anders Hård på Anbytarforum (uppgifterna har inte kontrollerats):
”Av domen framgår att Catharina och sonen Valentin samt dottern från första äktenskapet Magdalena ärver allt löst och fast. Catharina ska ha fördel i arvet. Vidare ska en silverbägare som Håkan givit Catharina inte räknas in i arvet. Dessutom skulle yngsta dottern Magdalena åtnjuta ersättning av sin äldsta syster efter 1739 års delning för sin 1/12 uti frälsehemmanet Ugglebo 16 shilling 21/3 silverpenning vilket hon godhaver föri mondering för stora Höghult i produktion men vad dess två äldsta döttrar Helena Margareta och Christina angår så undan det vad medan bekommit sitt fulla mödernearv och visar sig mot honom stridiga så skulle de inte ha det ringaste fäderne i fädernet.”
Detta arvskifte bjöd nog på intressanta juridiska och ekonomiska spörsmål. Vi avstår från nöjet att resonera kring frågorna.
Håkans andra hustru och Vallentins mamma Catharina Dahlman var från Ekeflod i Virserum och var dotter till ryttaren Håkan Isaksson och hans hustru Geska Staffansdotter. Efter Håkans död gifte Catharina om sig med orgelbyggaren Sven Axtelius (se artikel). Så Vallentin växte upp med mamma Catharina och styvfar Sven på Höghult Mellangård. Sven och Catharina fick 2 söner, Nicolaus, f 1749, och Gustaf, f 1752.
1765 dog Catharina Dahlmans pappa Håkan Isaksson i Ekeflod. Vallentin var 23 år gammal, han var trolovad med Lisa sedan ett par år, det verkade vara ett bra tillfälle för generationsskifte på Höghult Mellangård. Sagt och gjort, Catharina Dahlman och Sven Axtelius flyttade till Ekeflod i Virserum och lämnade Höghult till Vallentin.
Vem var Lisa?
Vallentin var sedan 4 april 1763 trolovad med Lisa Jonsdotter (eller Jaensdotter) från Ödmundetorps Rusthåll. Lisa tillhörde en stor familj som hade suttit på Rusthållet sedan början av 1600-talet, åtminstone. Första tredjedelen av 1700-talet ägdes och brukades gården av nämndemannen Per Jonsson, som hade sex barn. Jon, född 1710, Germund, född 1712, Abraham, född 1716, Elin, född 1718, Elisabeth, född 1723, Jon, född 1731, död samma år, samt Maja (förf ana) född 1732. Per Jonsson dog 1733 och de två äldsta sönerna tog över Rusthållet (efter några utflykter). Övriga barn etablerade sig i Götestorp, Yggersryd, Haddarp och Näsgärde. Alla barnen fick många barn (utom Elisabeth, som jag misstänker dog 1724) så framåt 1765 hade familjen etablerat sig på ännu fler gårdar i socknen och dess omgivning. Såvitt går att bedöma höll familjen ihop och stöttade varandra. De var en maktfaktor tack vare sitt antal och sin sammanhållning.
En trolovning på den tiden var en formell historia. Trolovningen kunde brytas så länge parterna inte haft sexuellt umgänge, men i annat fall var den påföljande kyrkliga vigseln obligatorisk och tingsrätten kunde, som vi ska se, tvinga parterna till detta. Eller åtminstone försöka tvinga parterna.
Vem var då Lisa? Hon måste ha varit en väldigt medgörlig, undfallande person och/eller mycket kär i Vallentin. En modern flicka som sett sin trolovade falla för en äldre kvinna, vid upprepade tillfällen nekar till att gifta sig med henne och till och med går i fängelse vid tre tillfällen hellre än att gifta sig med henne, hon skulle be sin trolovade dra åt fanders. Men Lisa gick med på allt. Så vi ser Lisa som en vänlig förlåtande själ, kanske inte så kraftfull som andra 1700-talsdamer vi mött.
Innan vi går vidare och försöker förstå Vallentins predikament måste vi introducera Den Andra Kvinnan, eller snarare Quinnan.
Vem var Carolina?
Det finns så många möjliga Carolina. Där finns otröstliga änkan sedan ett år, förförerskan som längtar efter kärlek och sex, den ensamma mamman till tre små barn, varav det ene skulle få epitetet ”svagsint” av prästen, den ovana och ovilliga förvaltaren av en stor gård, den desperata unga kvinnan som står inför ett livsval och varken vet ut eller in. Det är bara att välja.
Carolina Ulrika Ulfsax föddes 9 juni 1739 på Vallby i Skirö. Hon var dotter till majoren Carl Magnus Ulfsax, född 1696 på Skäggeby (numera Karlsjö) i Nye sn. Hennes mor var Ulrika Margareta Nyman, född 1721, död 20 nov 1775 på Torpa Storgård Ökna, dotter till kornetten vid Östgöta kavallerireg:te Johan Nyman och hans hustru Margareta Catharina von Gerten.
Carolina gifte sig i maj 1756 med löjtnanten Johan Reinhold Stuart på Ödmundetorps säteri i Näshult, ende sonen till majoren Alexander Stuart, död 1753. Carolinas far Carl Magnus hade dött i januari 1756. Carolina och Johan Reinhold bosatte sig på Ödmundetorps säteri och fick fyra barn, varav tre överlevde.
Carolinas make Johan Reinhold Stuart dog under mystiska omständigheter. Han återfanns drunknad 13 maj 1763 ”i en öke-stock: hufwud, bröst och mage hängde i Sjön; men lår och ben i Ekestocken”. Han blev bara 39 år.
Och Carolina med hela livet framför sig blev änka vid 24 års ålder och plötsligt var det andra förutsättningar. Och Carolina grep chansen till en ny kärlek. På andra sidan vägen, i Rusthållet, fanns Lisas bror Per Ödman, trumpetaren. Lisas trolovade Vallentin var också av intresse. Varför välja? Carolina valde båda.
Vallentin valde både Carolina och Lisa.
Intrigen tätnar.
Barnaflande i Ödmundetorp
När man läser kyrkoböcker och domstolsprotokoll ser man att Vallentin hade två älskarinnor under en period.
1765 blev det tillökning i Ödmundetorps Säteri.
”1765 d: 4 augusti födde afledne Lieutenant Stuarts Enkia, Carolina Ulrica Ulfsax uti Ödmundetorp Säteri, ett Barn. Modren angaf trolofvade drängen wid Pigan Elisabeth Johansdotter i Ödmundetorp Rusthåll, såsom Barnafader, Valentin Håkansson från Höghult. I denna Sak finnes uplysning af Soknestämme-Protocollet under d: 24 Feb. och 10 Martii 1765, hwarwid (?) Consistorii utslag och häradsRättens dom står bifogat. Barnet Christnades hemma för swaghet skull d: 5 aug. och kallades Anna Catharina. Valentin war närwarande och tillstod sig wara fader åt detta Barn”.
Så står det i Näshults födelse och dopbok.
Ett halvår senare blev det tillökning i Ödmundetorps Rusthåll.
8 februari 1766 födde Lisa ett gossebarn, döpt till Johannes, som dog 16 mars 1767. Hon angav Vallentin som far till barnet. Men Vallentin ”i det högsta nekar” till både trolovning och faderskap, varför Lisa och hennes mamma Maria Stensdotter (från Yggersryd) stämde Vallentin inför tingsrätten (Lisas far Jon hade dött 1765, därför syns han inte i sammanhanget). Vittnen inkallas som får berätta om de mest intima detaljer som de sett av Lisas och Vallentins samliv. En hel rad vittnen berättar om hur de sett Lisa och Vallentin i samma säng, hur de kommit ut ur enskild sängkammare tillsammans tidigt en morgon, hur de ”en hel natt ensamme i ett rum legat”. Magnus Johansson i Nöflan hade sett dem i samma säng lördagen efter Kristi Himmelsfärd och Vallentin hade bett vittnet hålla tyst med saken.
Det fanns inte mycket till privatliv på den tiden! Man undrar om Lisa gillade att hennes mest intima angelägenheter diskuterades på detta sätt! Vallentin fick dock ge sig, i dödsnotisen för lille Johannes står han som fader: ”den 16 mars 1767 afsomnade uti Ödmundetorps Rusthåll Vallentin Håkanssons då tagna??? med Lisa Johansdotters son Johannes.”
Om jag har räknat rätt måste Carolinas dotter ha kommit till i november 1764. Lisas son måste ha kommit till i maj 1765. Men Vallentin valde Carolina när han nekade till faderskapet till Lisas son men tillstod sig vara far till Carolinas dotter, och han deltog i den viktiga dopceremonin för sin dotter. Dottern hette hela sitt liv Anna Catharina Vallentinsdotter Öfwerström, och vi ska snart berätta om små hjärtslitande tilldragelser som tyder på att Vallentin kände bandet till sin dotter.
I notisen saknas uppgiften om vilken präst som döpte lilla Anna Catharina, men sannolikt var det kyrkoherden i Näshult Petrus Danielsson. Och han var inte glad åt Vallentin. Han beslöt att ynglingen skulle läras veta hut. Vallentin blev inkallad till tinget i Vetlanda.
Första resan. Rättegång 16 januari 1767 (sid 830), dom 30 januari (sid 1790)
Utan samband med sina kärleksaffärer ställdes Vallentin inför rätta.
I januari 1767 blev Vallentin instämd till tinget i Vetlanda för att svara för allvarliga anklagelser, framförda av Näshults kyrkoherde Petrus Danielsson (se artikel). Vallentin hade på flera sätt lyckats reta upp kyrkoherden Danielsson, som efter anmälan hade överlämnat målet i herr Kronobefallningsmannen Skottsbergs förfarna händer. Petrus hade grävt djupt i bingen för att hitta klagomål mot Vallentin, men tingsrätten visade sig inte vara imponerad. Häradshövdinngen hette Per Unge, kronobefallningsmannen (motsvarigheten till åklagaren) Jonas Skottsberg. Förhandlingen hölls den 16 januari 1767 sid 830 med dom den 30 januari.
(Domstolen var en Häradsrätt men i protokollen kallas den oftast Ting eller Rätten. För enkelhetens skull skriver jag tingsrätten, rakt igenom)
Det som något förvånar med åtalet mot Vallentin är att de olika åtalspunkterna inte berör hans klart påvisbara brott, nämligen de horsbrott han helt klart gjort sig skyldig till.
Kyrkoherdens anklagelser, i korthet:
Pro primo: ”Vallentin hade farit ut i smädeord mot sin moder och styvfader och jämväl hotat att sin styvfader slå.”
Tingsrättens bedömnning: ”Och vad tillmälet angår att hava mot sin moder och styvfader smädeord utgjutet och jämväl hotat att sin styvfader slå, sedermera ingen af de därom afhörde wittnena något derutav ** intyga kunnat utan föräldrarna sjelva uti deras till rätten angifne betyg förklarat sig ej hafva orsak ** öfwer honom Klaga.” Så Vallentin friades från den anklagelsen.
Pro secundo: Vallentin var benägen att överfalla angivna folk (lite svårtolkad bit).
Tingsrättens bedömning: Vittnena har inte kunnat ge någon upplysning om att så skulle vara fallet.
Pro tertio och tingsrättens bedömning: ”Äfven som härad 3dje punkten beträffar att läsemötet i Höghult den 17 sistlidne Nov skall med berått mod visat herr kyrkoherden Danielsson all upptänklig sidovördnad att han måste med förrättningen upphöra, vittnen som för den orsaken inkallade varit, ej heller kunnat sådant fullgjöre varföre han likaledes i det käromålet befrias.”
Vallentin lär också uppträtt burdust på kyrkostämman i december, men domboken är mycket svårtolkad därvidlag. Antagligen klagade stämman på honom på grund av att han vägrade gifta sig med sin trolovade Lisa Johansdotter och Vallentin hade slagit näven i bordet och yttrat sig. I vilket fall fick han böta för ”skändligt förehållande vid Näshults sockenstämma”.
Petrus klagar vidare på Vallentin för att han klär sig i kläder med importförbud. ”Yppighetslagarna”, som protokollet kallar dem, var i kraft. Sveriges bytesbalans var skev och därför försökte man hindra utflödet av silver och mynt genom att förbjuda import av kläde, tobak, siden, kaffe och andra lyxartiklar. Tingsrätten friade även här.
Vallentin hade sammankallat en tämligen stor grupp vittnen, som alla yttrar sig i domboken. Där var organisten Börje Wahlgren, Nils Zachrisson i Broddstorp (som också var nämndeman vid detta ting (sic!)), Germund Persson i Ödmundetorp, Jonas Johnsson, Carl Johansson i Serarp, soldaten Swen Strandbeck, ryttaren Per Stenberg, Per Ekedahl i Svartarp, hustrun Maria Danielsdotter i Ödmundetorp, Henning Persson i Långhult, Jonas Månsson i Götestorp, ryttaren Jonas Rundström, drängarna Swen Månsson och Carl Månsson i Idanäs.
Näshult måtte ha varit praktiskt taget avfolkat rättegångsdagen. Det skall antecknas att ovan nämnde Germund Persson var Lisas farbror och att Peter Abrahamsson var Lisas kusin. Ryttaren Per Stenberg dyker upp senare i berättelsen som resesällskap till Vallentin. Börje Walgren blir inspektor på Ödmundetorps säteri. Det fanns bindningar överallt och idén med jäv hade liksom inte slagit igenom än här i Småland!!
Nå, när röken skingrats var Vallentin friad från de flesta ”tillmål” och kunde åka hem som en ”befriad” man. Vilka slutsatser om Vallentins karaktär kan man dra av denna historia? Han var nog ganska omtyckt i byn, eftersom han kunde mobilisera så många vittnen. Han kanske var en liten klädsnobb? Kort humör hade han och benägen för ”buller och oreda” var han nog i alla fall. På något sätt måste han ha retat upp Petrus Danielsson, som själv inte var en blyg viol.
Petrus Danielsson var bondson från Idanäs och verkar ha varit en kraftfull, målmedveten person. Han hade skaffat sig utbildningen i Lund och i Åbo utan finansiell hjälp, genom att undervisa yngre studenter. Han blev enhälligt vald till kyrkoherde här i Näshult, var gift med en dotter till till den vördade kyrkoherden Jacob Stocke, vilket nog hade betydelse vid valet. Hur intresserad han var av religionen är tveksamt, han verkar ha varit mera intresserad av ekonomi. Han köpte Svartarp i Näshult för 6000 daler silvermynt, kan köpte Ånhult och Holm i Virserum, köpte Sjömillan i Stenberga, där f ö hans hustru levde i 26 år efter hans bortgång och han hade panträtt i Herranässja. Han hade en rätt omfattande utlåningsverksamhet. Vid sin bortgång hade han utestående fordringar hos 62 personer, på sammanlagt 20577 sm, vilket var en betydande summa (jfr köpeskillingen för Svartarp). Att hålla reda på utlåningen krävde nog en ordningsam person. Petrus krävde också ordning och reda i socknen och att det skulle vara han själv som ensam bestämde i byn, att en yngling som Vallentin satte sig upp mot honom tyckte han säkert var upprörande. Petrus hade många år tidigare kommit ihop sig på ungefär samma sätt med en inspektor Löthman i Stenberga, det hade gått till tings och Löthman förlorade och fick betala dryga böter. Domstolsprotokollet är på 140 sidor! Med den erfarenheten trodde nog Petrus att det skulle bli samma utfall denna gången.
Men Vallentin vann! Hans relation till tingsrätten skulle bli värre några år senare när hans olofliga sammanlevnader och barnafvlande var på tapeten!
Den legala sidan av utomäktenskapliga förhållanden
Märkligt nog blev Vallentin denna gång inte åtalad för att han haft sexuellt umgänge med Carolina. Eftersom han var en trolovad man var det ett betydligt större brott än vad han stod till svars för i januari 1767.
Vi har svårt att förstå hur allvarligt man såg på utomäktenskapliga förhållanden, men som vi snart ska se trädde hela överheten in med rannsakning, fördömanden, böter, fängelse och chikan. För att inte tala om gemene mans intresse och fördömande.
Parentetiskt kan vi notera att lagen stadgade även motsatsen, dvs om man vägrade att ha intimt umgänge med sin laggifta partner, så var också det föremål för tingsrättens intresse och påföljande dom, som gick ut på att makarna skulle skaka hand och lova att genast återuppta det äktenskapliga samlivet. Även om det innebar hustruns trettonde graviditet…
Lagstiftaren visade på 1700-talet ett intensivt intresse för folks mera intima förhållanden. Det framgår egentligen inte varför utomäktenskapliga förhållanden skulle vara så farliga för statens och dess invånares säkerhet att de behövde förekomma i Missgärningsbalken, den tidens Brottsbalk. Men så var det.
1734 genomfördes den stora lagreformen. Varenda jurist får lära sig årtalet 1734 som startpunkt för en ny humanare och modernare lagstiftning, hur man nu definierar det. Hädelse bestraffas fortfarande med döden, tvefalt hor bestraffas med döden, incest medför halshuggning för bägge och begravning utanför vigd jord, lönskaläge och andra typer av sexuellt umgänge utanför äktenskapet betraktas som brott. Det fanns en fallande skala för straffen, dubbelt hor, dvs när båda parterna var gifta, medförde som sagt dödsstraff, om endast ena parten var gift var det enkelt hor, med höga böter, om ena parten var trolovad var böterna hälften mot enkelt hor och så vidare. Alla former av sexuellt umgänge utanför äktenskapet medförde straff. Även om 1734 års lag inte tar upp homosexuellt umgänge tillämpades fortfarande en lag från 1726 som likställde homosexuella gärningar med tidelag. Straffet för tidelag, dvs sexuellt umgänge med djur, var halshuggning för båda parter och bränning på bål.
Det kostade att älska utanför äktenskapet. ”Begår någon dubbelt hor då straffas till livet utan alla nåder” förklarade kungen 1615. Karl XII ville införa dödsstraff även för enkelt hor, dvs då bara den ena parten var gift. ”Både enkelt och dubbelt hor verkar ha betraktats som en svår synd också bland folkets breda lager. Inför rätta fällde de anklagade tårar och talade om otroheten som sin stora dårskap.” (Riksarkivets Nätsida). Det kanske inte var så konstigt med tanke på vilka straff det medförde.
Det som Vallentin och Carolina Ulrica gjort sig skyldiga till kallas ”lägersmål in fästom”, vilket betydde sexuellt umgänge där den ena parten var trolovad. Enligt lagen fick Vallentin böta 40 Daler för att han förfört Carolina Ulrica. Vem som nu förförde vem, kan man fråga sig, hon fick i alla fall böta 20 daler. Även 20 daler var en stor summa och det finns antecknat hos Östra Häradsrätt att Carolina klagat på summan och menat att hon inte hade råd att betala.
Missgärningsbalken LIV Cap. Par 2. Lägrar fäst man ofäst qwinno eller låter fäst qwinna lägra sig av ofäst man; böte then fäste fyratio daler, och den andre tiugu daler. Wiste ej den ofäste att den andre fäst var, böte som för lönskaläge.
När var man då gift? Ända fram till 1734 års lag, som trädde i kraft 1736 så var man ordentligt gift om man var trolovad. Trolovningen var en formell historia, en skriftlig överenskommelse mellan brudgummen och brudens giftoman, med vittnen som lyssnade till parternas försäkran.
Men i 1734 års lag infördes en ny paragraf av innehåll att trolovningen måste följas av en obligatorisk vigsel enligt kyrkans formella krav. Tidigare hade kyrkan nöjt sig med att välsigna sänglaget men nu skulle den kyrkliga vigseln vara den formella början på äktenskap. I de aktuella domstolsprotokollen har man fortfarande lite av det gamla tankesättet, man menar att vigseln fullbordar det äktenskapliga förhållande som påbörjats med trolovningen.
Domkapitlet överlämnar målet 23 november 1768
Det var kyrkans uppgift att med lämpor försöka förmå parterna till kyrklig vigsel. Vallentin hade blivit ordentligt utskälld av Petrus (dvs prästerskapet i församlingen) och nu var det Domkapitlets i Växjö tur. Domkapitlet inkom till tingsrätten med en skrivelse daterad 23 november 1768. Skrivelsens innehåll framgår inte av protokollet, men man kan gissa att det var ungefär ”nu har vi gjort vad vi har kunnat, Vallentin är motspänstig, ni får ta till storsläggan.”
Följande allvarliga anklagelser riktades mot Vallentin, trumpetaren Per Ödman och Carolina:
”Tingsrätten har till behörigt skärskådande sig företagit så väl det mål *** Lisa Johansdotter och hennes moder Maria Stensdotter uti Ödmundetorp anställt mot Vallentin Öfverström uti det påstående att med vigsel fullborda deras efter föregången trolofning genom skedt barnavlande begynte äktenskap som ock det mål vilket kronobefallningsmannen högaktade herr Jonas Skottsberg anhängigt mot fru löjtnantskan Carolina Ulfsax, trumpetaren Ödman och Vallentin Öfverström. Ödman för det han skall med bemälte Enkelt hoor plägat ? och Vallentin för det med bemälta fru skedde barnavlande.”
Vallentins och Carolinas kärlekssaga har ju länge varit känd av oss byhistoriker, men trumpetaren Per Ödman var en ny faktor i spelet när han nu dyker upp i protokollet. Han var bror till Lisa och son till rusthållaren i Ödmundetorp Jon Persson och hans hustru Maria Stensdotter. Trumpetaren gifte sig med Helena Lönbom den 3 juli 1768, i Nye. Hon var antagligen dotter till kyrkoherden i Nye. Paret bosatte sig på Svendtorp i Åseda.
Målet mot Per Ödman måste ha avgjorts redan den 22 januari 1766 (protokoll ej tillgängligt, men refererat i domstolens utslag 30 jan 1767). Han och Carolina friades sedan de med Ed försäkrat att de ”icke med varandra begått enkelt hoor”. 1769 års protokoll är lite mystiskt här. Enkelt (eller enfalt) Hoor definieras i 1734 års lag som sexuellt förhållande mellan en ogift och en gift part. 1766 var både Per Ödman och Carolina ogifta, så hur kunde de fällas för enkelt hor? Domen fastställdes sedermera av Hovrätten den 17 maj 1767. Men den 20 januari 1769 hade Per Ödman ångrat sig och erkänt Enkelt Hoor med Carolina. Träffades de efter hans giftermål? Tingsrätten tog hans erkännande som intäkt för att fastställa böter för Carolina. Hon kom dock med en elegant invändning. Hon hade fullgjort den henne ådömda Eden och skulle därför vara frikänd från brott (se Missgärningsbalken 54 kap).
Stackars Maria (utvikning)
Lisas mamma Maria Stensdotter från Yggersryd, gift med Per Jonssons äldste son Jon Persson i Ödmundetorps Rusthåll, hade några förfärliga år i mitten på 1760-talet. Först gick hennes make Jon och dog i Stockholm 1765. Vad han hade där att göra förtäljer icke historien men det måste ha trasslat till både begravning och bouppteckning. Marias dotter Christina dog 7-årig den 4 april 1765. Sedan gick hennes dotter Lisa, ordentligt trolovad som hon var, och blev med barn med sin trolovade karl som blankt nekade till faderskapet och dessutom hade ihop det med grannfrun. Marias son trumpetaren Per hade samtidigt ihop det med samma grannfru och fick utstå rättegång över Enkelt Hoor, som det hette. Samma år blev hennes son Sten beskylld för lönskaläge (tror jag) av Per Andersson i Kullebo eller (var det Catharina Persdotter från Broddstorp?) och det gick till tings vintertinget 1767 sid 1830. Den 4 mars 1767 dog Lisas son och Marias barnbarn Johannes. Sonen Jonas Ödman, präststuderande, borde ha varit en positiv faktor. Han disputerade nämligen 1767 på en avhandling som handlade om likheter mellan hebreiskan och sviogotiska drag i svenskan! Vilket låter intressant, men avhandlingen är tyvärr på latin, så det blir besvärlig läsning! Men Herdaminnen sammanfattar Jonas så här:” Förde en oordentlig levnad och hade ledsamma husliga förhållanden”. Så Maria fick den ena smällen efter den andra. Hon bodde kvar i Ödmundetorp åtminstone till 1781, då som inhyses hos dottern Helena och svärsonen Petter Sjölander. Det finns en Maria (oläsligt efternamn, men kan vara Stensdtr) som avled i Ödmundetorp 1784, i lungsot.
Vallentin vägrar vigsel
Trolovning var ett skriftligt och bindande avtal mellan brudgummen och brudens giftoman, vanligen hennes far. Det kallades fästning. Kärnfrågan i målet mot Vallentin var att han vägrade kyrklig vigsel, som det stadgades i Giftermålsbalken III kap 9§. ”Häfdar man sin fästekvinna; då är det ett äktenskap, som skall fullkomnas med vigsel;”.Eftersom Lisa hade fött ett barn var hon bevisligen ”hävdad”. Vallentin nekade dock bestämt till vigsel, faderskapet och t o m trolovningen. Lisas mamma Maria Stensdotter deltog i rättegången och vittnade om hur hon närvarit vid trolovningen och tingsrätten gick på hennes linje. Som vi har sett fanns det gott om vittnen som sett Vallentin och Lisa i komprometterande situationer.
Tingsrätten koncentrerade sig därefter på att försöka tvinga Vallentin till kyrklig vigsel med Lisa.
”Wid sista sommar ting under no 8 var volontären Walentin Öfverström instäld til åtta dagars fängelse wid watn och bröd för thet han icke tilfölje af tingsrättens den 20 förlidna Januari 1768 velat låta sig wid häfdad fästequinnan Lisa Johansdotter sammanviga och wid nytt wite af 12 dagars fängelse wid watten och bröd förelagd att näste hösteting äktenskapet med Lisa Johansdotter genom vigsel fullborda låta”.
Vallentin satt av sina fängelsedomar och försökte behålla kontakten med Carolina.
Carolina flyttade 1768 till Ökna och bosatte sig på Torpa. Enligt mantalslängden 1773 bodde hon på Torpa Lillegård och benämndes ”afledne Lieutnant Stuarts enkefru”. Hon nämndes inte ens med namn!
Vallentin fick ju 1767 böta 40 Rd sm för sitt sammanlevande med Carolina. Men tingsrätten ogillade högeligen att de ens träffades under oskyldiga former och förbjöd allt samröre mellan dem. Redan i januari 1769 under domstolsförhandlingarna vittnade flera bybor i Ökna under ed (!) att Vallentin kommit och hälsat på Carolina. Ett vittne hade sett honom ”en söndag vid Ökna kyrka samtalande med fru Ulfsax’ lilla dotter och piga”. Stackars Vallentin! Han fick stjäla sig till att träffa sitt barn!
Ett annat vittne hade hälsat på honom på vägen till Ökna. Vid flera tillfällen hade han i sällskap med ryttaren Stenberg och flera andra besökt Carolina på Torpa. Man sluter sig till att Vallentin vid åtminstone fyra tillfällen på omkring ett halvår ex près begivit sig till Ökna för att hälsa på sin dotter och, tror jag, sin älskade Carolina. Det är nästan tre mil från Näshult till Ökna. Det tar en halvtimme med bil och hur lång tid tar det med häst? Carolina och Vallentin hade också setts tala med varandra på Virserums marknad, knappast nästgårds för någon av dem, så man misstänker att de kommit överens i förväg, kanske per brev? Men allt var förgäves.
Vallentin ger upp
Vallentin gifte sig med Lisa, men inte förrän 2 april 1771. Fram till giftermålet bodde Vallentin på Höghults Mellangård. Men i samband med giftermålet köpte han och Lisa en del av Ödmundetorps Rusthåll. ”Ödmundetorp skatterusthåll som Vallentin Öfverström och dess hustru Lisa Johansdotter sig tillhandlat av Lisas syskon trumpetaren Peter Ödman, Sven Ryberg och Sten Johansson för 720 rdr enligt köpebrev av den 31 januari 1771 uppbuds för Valentin Öfverström och Lisa Johansdotter.” Vallentin lämnade sin gård i Höghult och makarna bosatte sig på Ödmundetorps Rusthåll. De fick flera barn. Johannes, f 1772, Fredrik, f 1775, Petter Lorentz, f 1778, Gustaf f 1782, tvillingarna Andreas och Christina, födda 8 februari 1785.
Även sedan Lisa dött 1787 och Vallentin gift om sig med Stina Nilsdotter bodde han kvar i Ödmundetorp. Vallentin och hans familj bodde på Rusthållet som samägare med Lisas kusin Jeremias Germundsson och uppenbarligen var familjerna på de bästa av fötter. Vid storskiftet 1809 representerade Vallentin Jeremias intressen.
Vallentin blev nämndeman vid Östra Härads tingslag, vilket var mycket fint och betrott. Vallentin upprättade också bouppteckningar. Han dog 1813, i en ålder av nästan 90 år.
Carolina gifte aldrig om sig. Hon sålde Ödmundetorps säteri och Överåkra (till Lisas farbror f ö) och flyttade till Ökna. Hon bodde resten av sitt liv på Torpa Storegård i Ökna. Hennes mamma flyttade in till henne och dog där 1775. Carolina dog 1810, av bensår, om jag läst rätt.
Carolinas och Vallentins dotter bar sin pappas namn och hette Anna Catharina Wallentinsdotter Öfwerström. Hon gifte sig 8 november 1782 i Ökna sn med rusthållaren Lars Håkansson, född 23 november 1758 i Överhult, Ökna sn, död 28 april 1828 i Björkholms Skattegård, Alseda sn.
Kronolänsman Jonas Skottsberg ville 1799 köpa Mosingetorp i Näshult, men dog innan köpet avslutades. Man undrar lite över att han tänkte sig bli granne med Vallentin som han satt i fängelse och bråkat med i övrigt. Men han hade väl liknande historier i de flesta socknar, kan man tänka.
**********************************************************
Eva Kornby, Haddarp, april 2020
Källor:
Mycket i denna historia bygger på domstolsprotokoll från Östra Häradsrätt i Jönköpings län. Protokollen är handskrivna, bokstäverna är annorlunda mot nu och inte särskilt konsekventa. Ett handskrivet u kan vara ett u, ett a, ett å, ett ä, ett n och säkert fler. Stavningen var annorlunda, ibland skrivs raderna ihop eller det har blivit en plump. Vart jag vill komma med denna litania är att jag har tolkat texten så gott jag kunnat, men det vimlar säkert av fel. Hör gärna av er om ni hittar fel!
Carolinas bouppteckning återfinns under Adelns bouppteckningar för 1810 EXIBA 98 BILD 178 SIdA 22. Bouppteckningsförrättare var någon vid namn Skottsberg, kanske en son till Jonas Skottsberg som dött 1799.
I övrigt kyrkoböcker och 1734 års lagbok.