Del 1: från början till 1812
Namnet Serarp är belagt sedan 1337 men är sannolikt mycket äldre. Det stavades 1337 Sigrithatorp, d v s Sigrids torp eller nybygge.(KJ) Vem Sigrid var vet ingen.
1278 Kung Magnus av Sverige kungör i ett brev att han överlämnar till biskopen i Linköping alla kronans gårdar i Näshult. Gårdarna specificeras inte, men 50 år senare ägs Serarp av biskopen i Linköping, så det är väl sannolikt att Serarp ingick i förläningen.
1337 Biskop Karl i Linköping hade problem med likviditeten efter att ha förbyggt sig på domkyrkan. I ett kontrakt daterat 1337-11-11 överlåter han till sin släkting (blodsförvant) Håkan Karlsson mot en årlig ersättning av 1 400 mark penningar all avkastning av en mängd uppräknade gårdar i Småland och på Öland, bland andra Serarps gård. Av ordalagen kan man dra en försiktig slutsats att till Serarps gård hörde landbogårdar (dvs brukade av arrendatorer) i Ånhult, Virserum samt ålafisket därstädes (KJ).
Efter tre år skulle alla inventarier som följt med gårdarna återlämnas till biskopen, utom om de inte gått förlorade genom olyckshändelse. Man skiljer uppenbarligen mellan fast och lös egendom. Men vilken slags egendom avses? Djur och lagrad avkastning av gården förändrar sig ju. Plogar och kärror slits. Lite mystiskt. Bänkar och bord kan inte vara värt mycket.
1507 Upplösningen av Kalmarunionen har börjat sin mödosamma gång, alltför invecklat att reda ut här. Riksföreståndaren Svante Nilsson som efterträtt den förre riksföreståndaren Sten Sture övernattar i Näshult på väg från Kalmar. Där når honom två brev, ett från biskopen i Oslo som blivit fördriven av danskarna och ber om hjälp att återfå sitt stift, och ett annat brev som berättade att tyska köpmän slagit ihjäl kungens fogde i Bergen, eftersom han velat ersätta Kung Olofs sedvanerätt med skriven lag. Några dagar senare skriver han svar i Eksjö Hovgård, Sävsjö.
Det finns ingenting som tyder på att Serarp redan då var ett gästgiveri. Riksföreståndaren övernattade kanske i prästgården eller på en av de stora gårdarna. Men eftersom två brev kunde nå honom i Näshult, är det sannolikt att den stora vägen, eller snarare ridstigen, från Kalmar till Vetlanda och Eksjö gick genom Näshult redan då. Gästgiveriet väntar på att hända.
1642 (Mtlskr 1642) Skattskyldig för Serarp är Måns eller möjligen Amund Jönsson, med reservation för felläsning av förnamnet.
1645 (Mtlskr 1645) Nu tillträder Peer Johansson (?), med hustru Ingrid Jönsdotter. Året därpå, 1646, anges Serarp som rusthåll, dvs gården ska underhålla och bekosta utrustningen för en ryttare i armén. Och 1647 dyker den förste ryttaren Måns Erickson upp.
1645 ritades den första kartan över Serarps gård. Av kartan framgår att det fanns två boningshus på gården. Ett ligger på Hans och Asta Nyströms nuvarande tomt, i det sydöstra hörnet. Det andra ligger på tomten bredvid åt söder. Gården är indelad i två delar, a och b. Nu är det Serarp Norregård och Lilla Serarp. Det fanns säkert flera mindre hus för enklare folk, men de är inte utsatta.
1691 Änkan Elisabeth Germundsdotter med sin dotter Gunnil Jönsdotter bor på gården. Ytterligare två familjer finns, Jöns Perssons och Jahn Månssons, fast han heter egentligen Zachris Månsson. Zachris kommer att ta över gården. Hans hustru heter Kerstin, och barnen Bengta och Carl. De bodde alla på Serarp Norregård. Serarp Södergård kallas Serarp Lillegård och är bebodd.
1673-1700 (KJ) Ryttaren på Serarp heter Per Jonsson och han blev hemsänd för att han var för gammal. (Husf) 1706 var han inte längre tillstädes.
1707-1708 (KJ) Ryttaren på gården heter Måns och han dör 1708 under Karl XIIs vettlösa krig mot Rssland. Det stora nederlaget vid Poltava var 1709, men folk dog av sjukdom och umbäranden före det.
1713 bodde bonden Zachris på Norrgården, med hustrun Kerstin och barnen Bengta och Carl. Det verkar som om han hade ytterligare en son, Amund, som befinner sig annorstädes när husförhöret hålles, men han dyker upp senare.
På gården bodde också mellan 1710 och1720 ryttaren Måns Persson Söderberg (KJ/husfh) med hustrun Anna och barnen Britta och Germund, samt gossen Måns. (Husfh) Ryttaren hade väl nätt och jämt klarat sig undan Karl XII:s förödande krig.
1715 antecknas Södergårdens soldattorp för första gången. Soldaterna på detta torp har oftast kallats Klint, den första antecknade hette Jon Klint. När Södergården blev mindre välbeställd gick man ihop med Götestorp för att hålla soldat och torpet låg i gränsen mot Götestorp, söder om gamla landsvägen och en bit bortanför Serarpsborg. Soldattorpet kallas Klintatorpet. Det flyttades vid något tillfälle från udden i Serarpasjön, men det var så tidigt att inga dokument finns.
1718 dog Karl XII, inte ett ögonblick för tidigt. Även Zachris var död, hustru Kerstin var den enda skattskyldiga på Serarp Norregård. Serarp Lillegård verkar obebodd, där fanns inga skattskyldiga (mtlskr).
1720 var Carl Zachrisson, son till förre ägaren Zachris och hustru Kerstin, ensam skattskyldig för Norregård (mtlskr). Franz Persson Hammar tillträder som ryttare, men han bodde sannolikt inte på gården. Han fick avsked 1740 men syns inte i några husförhör under den tiden (KJ).
1727. Även Zachris son Amund har dött. Carl Zachrisson är borta. På Norrgården bor Zachris änka Kerstin, Jons i Södergårdens änka Margareta, Amunds änka Annika Danielsdotter, pigan Sara och änkan Elisabeth, som inte kan spåras. Det är osäkert var Norrgårdens mangårdsbyggnad låg. Man tänke sig fem kraftfulla kvinnor som skulle samsas i ett kök. Enligt den tidens sätt att se behövdes det nog en karl som skulle sköta gården.
1727 Entré för Monsieur Anders Beckman. Han och familjen, Madame Christina Westfalen och döttrarna Magdalena och Maja-Stina, samt den trogna pigan Johanna, hade kommit till Näshult 1716 och bott på Hagenäs, ett torp under Näshults Säteri. Ingen vet något om hans eller familjens tidigare öden. Säteriet ägdes då av Anders Leijonhielm, men han var landshövding först i Linköping och därefter i Jönköping och bodde alltså inte på gården. Den sköttes av Anders Beckman. 1719 blev Anders Leijonhielm adlad och det betydde ett statuskliv även för Anders Beckman, som från 1717 kallas frälsefogde. Det var en titel som användes för gårdsförvaltare på adelns gårdar.
När Lars Leijonhielm omkring 1721 överlät Näshults Säteri på svärsonen Lars Fixenhielm tog denne själv över driften av gården. Anders Beckman saknas i dokumenten från 1719 till 1727, mycket beroende på att husförhörslängderna saknas. Hans dotter Maja Stina föddes 1719, men finns inte i födelseboken för det året. Däremot var Anders Beckman fadder åt en liten flicka som föddes i Näshult någon månad före Maja Stina. Bodde familjen kanske i Lemnhult under de åren? I vart fall träder han till Serarps Norregård omkring 1727. Han är den förste som vi vet drev gästgiveri på Serarps gård. Enligt Biurmans Resehandledning från 1742, då Beckman fortfarande var huvudägare, låg Seraps (sic!) Gästgiveri på vägen mellan Vetlanda och Kalmar. Nästa gästgiveri åt Vetlanda till låg i Skurubo, nästa åt Kalmarhållet låg i Rosendal, nära Fagerhult (Biurman). Det borde finnas en dagbok för gästgiveriet, men den har inte ännu varit synlig. Det är osäkert var gästgiveriet låg. Den bästa teorin är nog att den låg ungefär vid Nyströms lagård, fast närmare vägen.
1729 har familjen Beckman etablerat sig på Norrgården. Amund Zachrissons änka Annica Danielsson har gift om sig med Lars Nilsson. Paret får flera barn, och bor kvar på gården hela livet. Lars dör 1775 och Annica 1784. Hon får den vanliga sociala rutschkanan, från bondmora till inhyses i en backstuga. Lars var född 8 maj 1700 i Odensås Uppeby, Tveta socken. Annica var bonddotter från Gräntö, Virserums socken.
1733 På Norrgården bor Beckmans och Lars och Annica. På Södergården bor Ingebor Jonsdotter med sina två barn. Det är många överstrykningar och ändringar i husförhöret, vilket tyder på att folk flyttade in och ut. Ingen bonde på Södergården. Det bor väldigt få människor på gården under denna tid.
1736 har det inträffat ett romantiskt mellanspel. Anders Beckmans och Christina Westfalens dotter Maja Stina har gift sig med hejderidaren Hans Norberg. En hejderidare var en skogvaktare och en utbildad person. Norberg kallas också Herr Hejderidare, herrtiteln var mycket fin. Lars och Annica har fått sällskap av ryttaren Måns och hans hustru Sara. 1736 hette rusthållets ryttare fortfarande Franz Persson Hammar, så antagligen var Måns en avdankad ryttare som bara bodde på gården. Han har försvunnit 1747. Lars och Annica har fått två döttrar, Catharina och Greta.
1747 På gården bor Beckman och Westfalen, hejderidaren och hans Maja Stina, samt Lars och Annica. Tillkommit har Johan Andersson och hans hustru Stina Carlsdotter.
1748 (Jordebok) Serarp betecknas nu som extra gästgiveri och rusthåll. Anders Beckman kallas från 1727 (men inte när han arbetade för Leijonhielm) för Monsieur Beckman och hans hustru för Madame Westfalen. Titeln var antagligen ett sätt att markera att han var lite finare än bönderna i byn, men inte fin nog att som prästen kallas herr. Det var en mellanfin titel, kan man säga. 1
1749 har Hans Nordberg tagit över som gästgivare efter svärfar (ant i mtlskr).
1750 ungefär gifter sig Lars och Annicas dotter Greta med Sven Johansson Nyström, som är smed. Sven är född 1718 och Greta 1731, så det är viss ålderskillnad. Sven har med sig dottern Catharina i boet. Sven och Greta får flera gemensamma barn, bland andra Magnus, som flyttar till Löt på Öland och tar med sig föräldrarna dit. Magnus är också smed.
1754 ägs Norrgården av Beckman/Norberg, Lars Nilsson och Johan Zachrisson. På Södergården bor det plötsligt en väldig massa folk. Ryttaren Adam Fagerström, antagligen en avdankad ryttare, med hustrun Elisabeth och barnen Magnus och Annica. Pehr Jansson Westman med hustru.
1755 omkring gifter sig Lars och Annicas dotter Catharina med hautboisten Sven Johansson Fagerlin. De bor på Norregård ett par år och får döttrarna Stina 1756 och Eva 1759. En hautboist spelade oboe och var ofta knuten till ett regemente. De här åren pågår det Pommerska kriget och det är möjligt att Sven blev tvungen att delta. Han och Catharina finns inte kvar på gården 1760.
1760 bor det väldigt mycket folk på Serarp. Förutom våra gamla bekanta Beckmans, Nordbergs och Lars och Annica tillkommer Johan Andersson Holmström med hustru Annica och barnen Per, Johan och Catharina. Smeden Sven Johansson Nyström med hustru Greta och deras barn är fortfarande kvar. På Södergården bor ryttaren Petter Persson Tollman med hustrun Catharina Jonsdotter och sonen Johan. Soldaten heter Anders Klint.
1774 gifter sig hejderidaren Hans och Maja Stinas dotter Helena Elisabeth Nordberg med den välborne och dygderike Jonas Lindström från Växjö. Hans yrke nämns i vigselanteckningen och det kan tydas som dragonen. Systern Ragnel Nordberg gifte sig 1768 med kantorn Magnus Rosvall i Virserum.
1783 tillkommer Rusthållaren Johan Andersson, gift detta år med Lisken Johansdotter, född 1765 på Norregård som dotter till Johan Jonsson. Johan Andersson var född 1760 i Getinge, Vetlanda. Min farmors mormors mor, Eva i Haddarps Västergård, var född i Getinge, Vetlanda 1761. Eftersom Getinge bara består av tre gårdar måste de ha lekt tillsammans som barn och kanske Eva förmedlade bekantskapen med Näshult? När Johan och Liskens son Johannes, den blivande gästgivaren och rusthållaren, föddes 1786 var Eva i Haddarp fadder, tillsammans med Norberg, Maja Stina och Eva i Haddarps granne murarmästaren Nils Sjöström, som hade tjänat dräng på Serarp i sin ungdom.
1812 Maria Magnidotter, född 1793-03-25 i Stora Svartarp i Näshult socken. Hon gifte sig 1812-04-24 med Rusthållaren i Serarps Norrgård, Näshult socken, Johannes Johansson.
***************************************************
Sammanställt av Eva Kornby, Haddarp, Näshult. Mars 2020
Del 2 är under utarbetande.
Källor:
KJ: Karl Jungenfelt: Näshults socken under medeltiden
KJ: Karl Jungenfelt: Ryttare från Näshult 1692 – 1883
1 Monsieur är samma sorts ”mellantitel” som ”madam” och ”mam’sell” var. ”Fru” och ”fröken” var vid den här tiden förbehållna adliga damer. Bondmoror och gifta kvinnor i den enklare stadsbefolkningen kallades ”hustru”, döttrarna kunde i vissa fall kallas ”piga”. Men vad skulle man kalla prästfamiljernas kvinnliga medlemmar och de högborgerliga dito? Lösningen blev alltså ”madam” och ”mamsell”; dessa titlar åkte dock snart kana socialt sett – ”madam” mycket fortare än ”mam’sell”.
”Monsieur” (i olika stavningar) användes alltså som en liknande ”mellantitel”. Orsaken till att den verkar användas bara av ogifta män beror på att dessa ännu inte uppnått en så hög ställning att de kan kvalificera sig som ”herr”. T.ex. kallades en präst för ”herr”, men hans hustru ännu så tidigt på 1700-talet för ”madam” och hans döttrar för ”mam’sell” (vilken titel de behöll långt in på 1800-talet) – men vad skulle man kalla prästens son?! Då var det naturligt att analogt med moder och syster ge honom titeln ”monsieur”, i väntan på att han också blir präst eller något annat betydande. Redan i slutet av 1600-talet brukades det också allmänt som tilltal till gymnasister. (Ingela Martenius, Anbytarforum)