Åren 1729 till 1741 i Näshult var fyllda av intressanta händelser och tillfredsställande skvaller. Maria Silfversparre, ägaren till Kullebo säteri, gifte sig äntligen 1729 vid 50 års ålder, med den 33-årige kapten Petter Michaelis från Tyskland. Petter hade med sig en liten flicka, Lucia, i boet. Det förklarades aldrig vem hon var och i vilken relation hon stod till Petter. På kyrkbacken på söndagarna diskuterades detta och mycket annat, när församlingen bort suttit i andakt i kyrkan. (se artikel Smålands oregerliga församlingar och artikel Allmän sockenstämma 15 december 1711)
Det fanns att prata om. Den nya kyrkan stod klar, byggarna, som hade bott i prästgården, drog sina färder till nästa kyrkobygge. Orgelbyggaren Axtelius blev kär och stannade i byn. Näshult fick fint besök av biskopen (pastorskan Stockes bror) som kom för att inviga den nya kyrkan. Sedan bröt den stora bänkstriden ut och Fixenhielm på Näshult och Maria Silfversparre bråkade ända upp till kungs för att få de finaste platserna. (Se Rydemans förträffliga böcker om kyrkan och bänkstriden.)
Nog fanns det att skvallras om. Och mycket handlade nog om Petter Michaelis, som gift sig till den fina gården Kullebo. Vem var han?
Han var född i Bremen cirka 1696, han var karolin, han var gift med Maria, han dog i Finland 1742.
Detta är ungefär vad vi vet om honom. Som så ofta finns det luckor i 1700-talets levnadsberättelser, så många frågor kvarstår.
Som så många män vid den här tiden var Petter soldat. Så här beskrivs hans militära karriär i Karl XII:s krigare (cognatus, Nätet):
Dragon vid bremiska dragonregementet 1710; förare där 1711; fältväbel därstädes 1713; kornett därstädes 1714; konfirm. 1717 1/9; fången 1715 3/12 vid Stralsund; hemkom 1717 i januari; löjtnant vid Västgöta tremännings infanteriregemente s.å.; löjtnant vid Skånska ståndsdragonerna, Kalmar kompani 1719 18/9; avsked 1722 14/6; kaptens karaktär 1723 12/2; död 1742 19/3 i Finland.
Med hjälp av Wikipedia och fantasin kan man fylla ut berättelsen.
Petters tidiga tid som soldat
Petter tillhörde det värvade regementet Bremiska Dragonregement från sitt fjortonde år och fem år framåt. Regementet bestod bara av värvade tyska män. Det var ju helt nödvändigt att soldaten förstod order, därav organisationen på språknivå. Petter lärde sig antagligen svenska när regementet var förlagt i Stralsund, där det vimlade av svenska knektar.
Han fick avsked från krigsmakten 1724.
Om man tittar på vad Petter upplevde under åren 1711 till 1724 så finns det tillräckligt med dramatik för vem som helst. Men Petters liv under de åren var nog inte exceptionellt på minsta vis.
Vi kan börja med kriget mot Danmark 1710.
Efter katastrofen vid Poltava 1709 när tusentals svenska knektar dog eller blev fångna skulle den svenska hären uppsättas på nytt. Danmark rustade för att anfalla Sverige och ta tillbaka de områden de förlorat så det var bråttom. Fältmarskalken Magnus Stenbock fick uppdraget att skaka fram en här, han fick bara några månader på sig. Han klarade det, i slaget vid Helsingborg 1710 fanns en duglig svensk här, och danskarna fick dra sig tillbaka. Såvitt jag kan förstå var Petter inte med i slaget, han enlistades 1711 och slapp därmed att medverka vid uppröjningen 1710 i Helsingborg, med alla tusentals lik och döda hästar.
Slaget vid Gadebusch 9 december 1712
1712 befann sig Petters regemente i Stralsund, med Magnus Stenbock som överbefälhavare.
Stralsund hamnade under svensk flagg genom Westfaliska freden (1648) och var under ca 150 år Sveriges kanske viktigaste befästningspunkt i kontinentalt avseende. 1712 hade Sverige förlorat alla sina besittningar söder om Östersjön. Den svenska befälhavaren Magnus Stenbock beslöt att skeppa över soldater från Karlskrona och genom ett regelrätt slag rädda Stralsund kvar i Sverige. Det blev slaget vid Gadebusch den 9 december 1712, där dels Bremiska Dragonregementet intog den högra flygeln. Slaget vid Gadebusch måste ha varit bloddopet för Petter och man undrar hur han reagerade på fasorna. Han slapp i alla fall Poltava (1709) och slaget vid Helsingborg (1710).
En del av regementet hade hamnat i fångenskap vid belägringen av fästningen Tönning. Belägringen av fästningen (allierad med Sverige) utspelades mellan 1713 och 1714. En armé bestående av danska, sachsiska och ryska trupper belägrade staden, vilket tvingade den svenska fältmarskalken Magnus Stenbock till kapitulation den 6 maj 1713. (Wikipedia)
Om sextonåringen var lagd för hjältedyrkan så hade han två typiska hjältar att dyrka i Stralsund. Jean Louis Bousquet, som deltog som frivillig i slaget, hade en lång och framgångsrik militär karriär framför sig och uppskattades och berömdes redan i slaget vid Gadebusch. Han stred i samma avdelning som Petter som då kunde iaktta hjältens framfart när den skedde.
Och 1714 dyker Karl XII upp i Stralsund och övertar det högsta befälet.
Stralsunds belägring och fall
Den 19-årige Petter måste 1715 ha befunnit sig i Stralsund tillsammans med resterna av sitt regemente. Petter var med andra ord på plats för att (kanske) se Karl XII som just genomfört sin berömda ritt från Pitesti till Stralsund. (Se Karl XII:s ritt från Pitesti till Stralsund, Wikipedia)
Kungen fick dock inte vila sig länge efter den påfrestande resan.
Under stora nordiska kriget blockerades Stralsund av de allierade (ryssar, sachsare, danskar) mellan 7 september 1711 och 7 januari 1712, samt under hösten 1713. Den 11 november 1714 kom Karl XII staden, efter sin famösa 215-milsritt på 14 dygn från Piesti. I september året därpå belägrades Stralsund ånyo av de allierade (preussare, danskar, sachsare). Försvaret leddes av Karl XII personligen.
Staden var vid denna tidpunkt i relativt bra tillstånd försvarsmässigt. Först 2 november 1715 öppnade fienden artillerield; i december 1715 började staden falla samman och redan 12 december 1715 var en bräsch skjuten.
Natten till den 12 december 1715 lämnade Karl XII staden och seglade över till Skåne. Den 13 december blev Stralsund tvingat till kapitulation. Efter freden 1720 kom Stralsund sedan att återlämnas till Sverige. (Wikipedia)
Fången i Stralsund och hemkomsten 1717
Vid Stralsunds fall blev Petter fången, tillsammans med delar av sitt regemente (resten hade ju blivit fången vid Tönning) och förblev fången till i januari 1717, då han kom hem till Sverige. Han var 21 år gammal. Jag har förgäves försökt hitta någon berättelse vad det innebar att vara fången i Stralsund , antagligen med ovilja från urbefolkningen och brist på mat och kläder. Det var nog inga goda dagar. Kanske man kan dra likheter med de karoliner som blev fångar i Ryssland efter Poltava. Härom finns berättelser i form av brev och dagböcker av karolinerna.
Petter kom till Sverige 1717, men man kan diskutera om han kom ”hem”. Såvitt man vet hade han ingen familj, släkt eller vänner i Sverige. Trots cognatus uppgifter saknas han i generalmönstringslistan för Västgöta Tremännings Infanteriregemente (till fot). Däremot återfinns han i namnlistor över officerskåren vid svenska s k manningsregementen till fot under stora nordiska kriget, så någonstans i krigsmaskineriet befann han sig.
Peter fick avsked 1722 och fick en smärre pension i och med att han 1724 fick kaptens namn. Var fanns han efter sitt avsked? Var fanns han och hur försörjde han sig?
Var befann sig Petter mellan åren 1717 och 1724?
Det enda fasta datum och plats beträffande Petter som jag hittat är Skånska Ståndsdragonernas generalmönstring 2 oktober 1721. I rullan anges det att mönstringen hölls i Hosjö. Det enda Hosjö jag hittat ligger i trakten av Falun i Dalarna! Så här står det om Petter i mönstringsannotationerna:
Östgöta companie 1721: Lieutenant August Baldou Med Kungl Majts fullmakt af den 18 November 1720 tillförne varit vid Uplands 3 och 5 männing regemente till fots I ställe efter Lieutenant Petter Michaelis som blifwen transporterad till Calmare companie
Calmare Companie 1721: Lieutenant Petter Michaelis ankom från Östgöta Companiet med Kungl Majts Transport fullmakt av den 18 november 1720 i ställe för Lieutenant Schmeisher (?) som avancerade till RegementsQuartermästare
Inga personliga notater, över huvud taget!
Petter och fru Sommar
Någon period mellan 1722 och 1724 bodde Petter i Malmö. Han hade träffat en kvinna vid namn Caisa Maja Sommar och de hade en liten dotter, Ingri Greta, tillsammans. Petter och Cajsa var så vitt kan utrönas, inte gifta, utan Ingri Greta var, som det hette då, oäkta. Det märkliga var att Cajsa Maja kom från en stadig släkt i Lyby, och hennes bröder och far var kyrkoherdar. Hur kunde hon med den bakgrunden bo ihop med Petter? Eller var de kanske gifta och han tillät sig en liten lögn när han träffade Maria?
Ingri Greta var född i Malmö och det finns en Pastor Sommar i Malmös mantalsskrivningslängd sid 1495 1724. Pastor Sommar har en inhyses men ingen Petter.
Den lilla flickan dog 1731 och då var Petter försvunnen.
Utdrag ur dödboken för Ignaberga:
7. Söndagen effter Trinit: D 1 (29 juli). Aug. begrofs Lieutnantens Petter Michaelis Barn som war födt i Malmö, Neml. Ingri Gretha, dödde i Ignaberga, hoos Tufwe Pärsson, D 29. Julii kl. 1. om morgonen uti Husfolketz åsyn, låg der siukt på tredie weka, Modren war der som gaf sig an med det Namnet Caisa Maja Sommar från Lÿbbÿ. sade att hennes Man Lieutnanten var weken ifrån henne utom landz, widare berättelse om henne ligger ad acta. Barnets ålder 6 1/2 år.
Ingri Greta var född 1725. Petter bör ha funnits i närheten av Caisa Maja i Skåne åtminstone 1724 och kanske några år framåt. Vid Ingri Gretas död trodde Caisa Maja att han var utrikes. I själva verket bodde han på Kullebo i Näshult och var gift med härskarinnan på Kullebo, Maria Silfversparre.
Petter gifte sig med Maria 1729. Var befann han sig de fyra åren mellan 1725 och 1729? Till Kullebo hade han med sig en flicka som hette Lucia Dorothea Michaelis. Var Lucia hans dotter? Då måste vi förutskicka ytterligare en romantisk interlude. Men vart tog Lucias mor vägen?
Vi vet inte så mycket om Lucia. Hon gifte sig 1743 och om man gissar att hon då var 20 år gammal fanns det utrymme för Petter att bli far under perioden 1725 och 1729.
Maria Silfversparre gör entré
Hur träffade Petter sin blivande hustru Maria Silfversparre?
Under första hälften av 1700-talet härskade en formidabel kvinna på Kullebo säteri i Näshult. Hon hette Maria Silfversparre och hon gifte sig 1729, vid 50 års ålder, med vår kapten Petter Michaelis, född 1696 och således 33 år gammal vid vigseln. Av äktenskapsförordet att döma hade han föga att säga till om i äktenskapet. Maria var en resolut och stridbar kvinna, som genom sitt okonventionella uppträdande ibland förorsakade ”stor förargelse” i församlingen. Hennes gård hade gått i släkten sedan den på 1500-talet förvärvats av hennes farfars farfars far, Nils Persson (Silfversparre) till Holma, som under slutet av Dackefejden var fogde i Östra härad och är begravd i Näshults kyrka.
1732 stod Näshults nya kyrka klar. Då utbröt det stora grälet angående fördelningen av kyrkbänkarna och där spelade Petter en viss roll som ombud för sin hustru.
Bänkstriden
Rydeman har förtjänstfullt beskrivit denna kamp och hans bok ligger till grund för nedanstående uppgifter.
På en sockenstämma i augusti 1732 skulle ”stolarna” i kyrkan fördelas mellan församlingens invånare. Ägarna till Näshults och Kullebo säterier gjorde därvid båda anspråk på den främsta bänken. Då frågan inte kunde lösas vid detta tillfälle reserverades bänkarna nr 1 och nr 2 för de båda herrgårdarna och församlingen överlät åt innehavarna att själva sinsemellan fördela platserna. Då de emellertid inte kunde enas hänsköts saken så småningom till domstol och följden blev en mycket långvarig process som fördes ända till Kungl. Maj:t.
Av tingsprotokollet framgår, att major Fixenhielm krävde att få ”främsta stolen” med hänsyn till ”sitt innehavande säteris ålder och Kongl. Contoirets attest”. Kapten Petter Michaelis på Kullebo säteri åberopade för sitt krav på den förnämsta platsen, att tidigare ägare av säteriet ”ansenligt kyrkan påkostat och givit hela altartavlan”. Han begärde uppskov för att få fram gamla kyrkböcker som utvisade detta men böckerna stod ej att finna.
Kapten Michaelis krävde på sin hustrus vägnar, att Kullebo också skulle få disponera prästgårdens pigostol, den tredje bänken till vänster om altaret.
Sedan en överenskommelse nåtts mellan Maria och Fixenhielm på Näshults säteri angående bänkarna i kyrkan och det hade gått några år, gick Maria in med en klagoskrift till Kungl Majt:t.
Major Stuart på Ödmundetorps säteri, som för egen del förklarat sig nöjd med en mindre fin bänk mitt i kyrkan, suckade:”Denna fru”, säger Stuart, ”som alltid haft en besynnerlig lust och nöje uti processer, borde draga försyn med ett så ogrundat käromål för Eders Kungl. Maj:ts ögon nederlägga, det ock saken i sig själv icke är värd att sig över besvära”. Maria var inte ensam i familjen att ”ha sitt nöje i processer”. Hennes syster Hedvig Sophia processade om sitt farsarv, om husarötan på fänriksbostället, om ärevördiga ord som kastats efter henne och blev själv stämd för att ha undanhållit kläder efter en död piga.
Maria Silfversparre ingick en förlikning med major Fixenhielm men den innebar inte att hon uppgivit hoppet om att på laglig väg få en ändring av stoldelningen till stånd. Tvärtom hade hon då redan en tid umgåtts med planer på att som en sista utväg vända sig till konungen. Och det gjorde hon i en skrivelse daterad 28 augusti 1740. Hon begär resning i saken, d. v. s. hon anhåller att målet ska upptagas till ny prövning.
Kungl Maj:t avvisade anhållan. I september 1740 ingick hon en ny, på tinget stadfäst förlikning med major Fixenhielm. Nu äntligen blev det slut på denna fantastiska holmgång om absolut ingenting.
Vad hade han i Finland att göra?
Den 19 mars 1742 dog Petter i Finland. Det var mitt under brinnande krig mellan Sverige och Ryssland. Hattarna hade dragit igång kriget utan att Sverige var rustat. Det fanns ingen mat, inga kläder, inga vapen för att underhålla soldaterna. De dog som flugor, mest på flottan där sjukdomar härjade.
Om man kan välja så undviker man nog att åka till Finland under dessa förutsättningar. Men Petter och Maria kunde nog inte välja. Så varför?
- Min första teori är att Petter och Maria fick ont om pengar och blev tvungna att anpassa sig. År 1742 såldes Kullebo säteri till Överjägmästaren Anders Ehrenström (Mantalslängder för Näshult och Lemnhult 1741 och 1742). Vem var det som egentligen sålde gården? Petter Michaelis anges i 1736 års husförhör vara den som ”possederar och bebor” Kullebo, så det är möjligt att han stoppade på sig vinsten från försäljningen och drog vidare på nya äventyr.
- Det enda Petter kunde göra var att vara militär och eftersom det var ett krig på gång med stor manspillan var han antagligen ganska eftersökt. Det som talar emot att denna teori är att jag har letat igenom generalmönstringarna för säkert 10 regementen som var engagerade i Finland och han saknas överallt. Vad för annat ärende kunde han ha haft? Hur nyttig som kapten kunde Petter dessutom vara efter 20 år som civil? Alla andra inblandade var totalt inkompetenta så kanske den invändningen inte håller.
- Petter kanske bara låtsade sin egen död. Han visade ju i historien med Caisa Sommar att han kunde försvinna utan att efterlämna adress. Efter att ha stoppat på sig eventuella befintliga pengar.
- Maria Silfversparre fick 1742 lämna sitt hem på Kullebo och blev inneboende på Södranässja i Lemnhult socken hos Cornetten Tover och hans hustru, född Bark. Paret Tovér hade en dotter, Catharina Petrosyna Elisabeth Tovér som gifte sig med Anders Ehrenström (kommande artikel). Familjen Tover hade i flera år bott på Kullebo tillsammans med Petter och Maria så de kanske trots Maria var vänner. Maria kan knappast ha varit en trevlig person att ha i huset (se artikel Silfversparrarna på Kullebo) Det kanske fanns en bakomliggande orsak till arrangemanget. Släkten Tovér kom från Finland och hade kanske fortfarande tillgångar där? Reste Petter till Finland för att reda upp finanserna för cornetten Tover och kanske dela på rovet? Även släkten Bark hade finska rötter, så kanske Petter hade flera uppdrag.
1754 satte Maria en köttbit i halsen och dog. Cornetten dog 1760 och änkan Maria Christina Bark bodde kvar i Nässja några år.
Vem var Lucia?
Tillsammans med Petter och Maria bodde en jungfru Lucia Dorotea Michaelis på Kullebo . Det är frestande att dra slutsatsen att hon var Petters och Marias gemensamma barn. Men det finns omständigheter som talar emot. Petter och Maria gifte sig 1729 då Maria var 50 år gammal. Hennes ålder talar emot barnafödande. Om Lucia hade fötts nio månader efter vigseln så skulle hon ha blivit bortgift vid 12 års ålder, vilket verkar orimligt. Ingen Lucia föddes i Näshult mellan 1724 och 1729, så även om Maria och Petter haft ett förhållande före bröllopet så kunde Lucia inte vara frukten av det. Nej, jag tror att Petter förde med sig sin dotter till Kullebo. Varför lämnade han inte Lucia hos hennes mor, som han gjort med Ingri Greta? Vem var då modern? Uppenbarligen hade Petter lämnat Lucias mor sin adress. Äntligen tog Petter sitt ansvar som far. Och vad tyckte Maria om det?
Lucia gifte sig med Peter Bolander av Badebodasläkten den 13 mars 1743 ”uppå” Kullebo och skilde sig 1747. Det finns ett långt protokoll från Östra Härads rätt som beskriver turerna i denna äktenskapsskillnad. Detta skall redovisar i en särskild artikel.
Eva Kornby
Haddarp Näshult
2022-12-05
Källor:
- Kyrkböcker
- Östra Härads dombok 1747
- Artiklar i denna hemsida
- Nätet, mest Wikipedia